Them hipsters are gonna have to get along with the hoodni66as?

Post-Hype: Drake

Då har jag sjukt sent lyssnat på Drakes mixtape "So far gone". Mycket snack gjorde mig vet inte riktigt om det var så mycket att fukta trosorna över. ”The Best I ever had” är förstås fantastisk. ”Succesful” likaså, med en deppig Drake (kan vi inte börja uttala det [drake]?) som drömmer om ”the money and the clothes, cars and the hoes – I suppose”. What? killen vet knappt vad han vill, förutom framgångsrik då (insert resonemang om vår nyliberala Idolifierade samtid). I Den rätt feta ”Ignant shit” får jag bli glad över att Lil Wayne får ett värdigt beat att vara rolig över (”I'm so high I could vomit on a comet”).
Men i övrigt: en massa minimalistiskt, mjäkigt, klagande, Emorap om varför Drake känner sig så ensam. Oftast är hans röst ensam framför en vägg av stumma trummor och lite fjesiga pianoslingor eller kyrkokörer som ursäktande ligger och sover i bakgrunden. Men emo är inte alltid fel. Ibland är bejakande värre. Värst är när Lykke Li gästar på ”A little bit” där Drake och Lykke har muskaliskt pusskalas och pratar bebispsråk om att de är ”a little bit in love”.
Så olyxig och gullig vill jag inte ha min hiphop. Även om jag inte unnar killen att bryta benet, eller vad han nu gjort på senaste tiden.

Då gillar jag gamlingarna bättre just nu. Nya Wu-tangskivan t ex. RZA har flummat ut totalt och gjort en halv spoken-wordplatta. Med Kung-Fu som vanligt.
Men innan det här blir en lång utläggning om Wales mixtape också vill jag egentligen bara ha en sak sagd:
Att att att. Bäst just nu är Pleasure P – "The introduction of Marcus Cooper". Den knulligaste skivan sedan studenten.

Go-Go Gaga Collabon

Breaking news just nu. Förra årets mest samvetsfyllda rappare Wale ska samarbeta med årets mest Spotyfajjade hitblondin Lady Gaga . Ute i twitter och bloggosfären menar man att detta är fel. En kepsdude från The Soul Louge menade att Wale varit jobbig sen dag ett och att samarbetet är ett ytterligare ett kvitto. En Sonicrecensent och svensk public enemy menade att Wale var Jesus och att Lady Gaga skulle kontaminera hans allvar, då Gaga har sin grund i cyniska marknadskrafter.
Jag vill lägga mig någonstans i mitten. Wale är bra. "The Mixtape about nothing" hade till och med flera låtar som var väldigt smarta. MEN, de var inte hittiga. Trots rytmerna var Wale så mycket ord och så mycket som skulle berättas att det var svårt att trampa hårt i marken sådär gött som man vill ibland.
Lady Gaga däremot. Hon förvandlar världens dummaste textrader, om att hångla till The Killers och om killar som bjuder i baren, till galet dängiga hitmonster. Ett samarbete skulle enligt matematisk logik kunna betyda en av dessa två saker:


1. En typiskt Wale-odansant och Gagaiskt icke-intelligent pekoral.

Eller kanske

2. En smart Waletext med en hittig Gaga i hooken.


Update: Låten finns redan, utan Lady Gagas medverkan och låter så här i orginal. Och den är faktiskt rätt smällfet i sig själv. Vi får la se vad som händer då.

Ett blandband om ingenting

Lil Waynes Tha Carter III är förvisso i all sin spretiga prakt en stundtals genialisk platta. Ja, även om man redan hört mer än 70% av de coolaste låtarna tack vare bloggläck. Den bästa "let the beat build" hade i och för sig varit nog. Men ändå är det så skönt, alltså när man är lite, lite besviken, att Washington-geniet Wale släpper sitt mixtape about nothing och att det typ är... helt fantastiskt. Det är samtidsanalyserande hiphop med ett äckligt bra flow, en 70-talsfunkig produktion på en fond av den putslusiga sit-comen Seinfeld. Wale samplar Michael Richards "nigger"-utbrott från förra året i början en låt och avslutar med densammes ursäkt med pålagda burkskratt. I övrigt samplar han friskt från olika avsnitt (bla favoriten The Switch) och det låter ju förstås helt sjukt. Men det funkar. Mycket bättre än det mesta tillgängligt faktiskt, Vilket Wale för övrigt poängterar genom att dissa ringtonerappare och låter lines som "a lot of rappers sound like a lot of rappers" upprepas ofta.
Det är intelligent, men på ett icke-äckligt commonpatos-tyngt eller Eminemtramsigt sätt. Och det är liksom inte heller så där distanslöst självskrävlande om hur mycket pengar och horor man har. Som iofs i teorin är schysst, men samtidigt börjar bli en aning tröttsamt att lyssna på. Skaffa lite nya intressen liksom.

... låter Julia Luis Dreyfus (Elaine och Christine) gästa på en skit:

"I'm here on this mixtape to tell you that he's awesome. And don't you think that makes me the coolest person...ever? And don't you think my kids are gonna think I'm so cool I'm on this mixtape Motherfuckeeer!"

Ja. Det är fanimej coolt.
Det är också rätt roligt. T ex när Wale får ett telefonsamtal från ett storbolag som försöker få honom att sälja sig till "the hipsters, euuhm the hopsters?" Med att göra en "raverap"låt. "I gotta go" säger rapparen, märkbart grinig, och nästa låt är tapets tyngsta som inleds med "I'm just doin what I gotta do...". Wale rappar vidare om Nike-boots tillsammans med ovan nämnde Weezy.

Senare ber Wah-lejj om ursäkt för att varit så ful i munnen på ett tidigare tape och sagt "bitch" några gånger.

"There's two different kinda guys you can meet. Good guys who will call you a lady and women and even your real first name. And there's guys who will try to pull your hair and call you bitches and a hoe and all that. So you basically have the opportunity to choose one or the other so, - musiken slutar- bitch, pick the right motherfucker. huhuhuh... "


Wale - mixtape about nothing

Ta det.