Recension: att bli misshandlad

Tja, jag är på Göteborg filmfestival just nu. Mer om det sen.
På onsdag typ. "Synecdoche New York". Konstig. "Forgetting Dad". Bra. "Snow", vad var grejen med den? Booring.
Jag vet att det varit ganska low activity här och det beror främst på ett överskott av saker att göra. För att ni, mina små vänner, ska få något att göra tänkte jag berätta om en milt dramatisk händelse ur helgens festarkiv.

***

I lördags var jag ute. Klubbade i festivaltältet. Ebbot spelade skivor och musiken var rätt dålig. Stort gäng som bli flera små gäng på väg in till klubb. Jag, min tjej B och hennes kompis Molli tog vagnen in till stan.
Spårvagnen blev Tokyofull. Det var en sån där ny spårvagn som kränger sjukt hårt vid minsta lilla start eller stopp. I en kurva trampade jag alltså en väldigt full, ful och arg tjej på tårna. "Aj som FAAAAN!" tjöt hon då och började skälla ut mig. Förståeligt. Och trots att jag stått med ryggen mot henne när jag tappade balansen och tog ett steg bakåt, tog hon det hela personligt.
"Men", sa jag, "Du fattar väl att jag inte stampar dig på fötterna för att jävlas?".
Detta var inte en godtagbar ursäkt i tjejens värld. Hennes rödmosiga kinder svällde upp och likt en svarthårig padda fortsatte hon skrika om hur hon blivit djupt kränkt. "Men kan du sluta vara så dum i huvudet?" sa B då så pedagogiskt som sällskapet gjorde möjligt. Paddan verkade inte bli gladare av detta och hennes värmländska (ller var det gotländska?) blev om möjligt ännu bredare när hon var arg. Jag minns inte alla detaljer men plötsligt började hennes väninna skrika om något till Molli som ditills mest haft front row seats till ett kammarspel av Stefan & Krister. Nu var även hon med i pjäsen. Ungefär då tror jag att jag sade "jag hatar folk!" ganska högt. Jag kan nog säga att jag bad om det.

När vi skulle gå av vagnen hade plötsligt männen i Paddans sällskap vaknat till och bestämde sig för att, jag vet inte, "försvara" sina tjejer. Förmodligen hade Paddan och hennes sidekick delat ur order som deras pojkvänner nu carried out. Några hårda knuffar i ryggen och B åkte i marken. Jag hann få tag i henne och dämpa fallet lite tror jag. Men sedan var det min tur. Vem den rakryggade slagskämpen var fick jag aldrig syn på, eftersom han slängde in mig i hållplatsens plexiglas och sedan slog mig i bakhuvudet några gånger innan han sprang därifrån. Ridderligt i ordets sanna bemärkelse.
B hann ge den flyende killen en rak höger i all fairness. Killen knuffade då ner B och spottade på henne. När jag kvicknat till ser jag en man med bakåtslickat hår som ser ut att ha viljat sparka på mig men som nu ryggar lite tillbaka. Han ser ut som om han bär sitt gymkort i skjortärmen av den praktiska orsaken att han alltid ska lyfta skrot. Musklerna försvinner sedan i en minneslucka där nästa sak jag minns är någon som "håller mig tillbaka".

Som upplevelse betrakad kändes hela grejen ganska intressant. Dels för att den blossade upp ett slags kranskommunskt förakt i mig som jag inte trodde att jag hade. Jag har skyllt hela reaktionen på hur bonläppar inte klarar av att åka spårvagn. Kanske var det bara mitt förakt mot staden Trollhättan som projicerade på de här dumjävlarna. Oklart. Det bästa med att bli lite lightmisshandlad är dock att man får tycka synd om sig själv i flera dagar efteråt. "Aj min bula gör ont" har gått varm i munlädret, och jag har nästan bara unnat mig skräpmat.

Det sämsta är väl att det inte serverades paddstuvning med värmlandsmos innan fegisarna hann springa sin kos. Men man ska kanske inte klaga på kulinariska smådetaljer, det finns dem som svälter.

Vykort från Prag

En vän till mig som jag inte träffat på väldigt länge kontaktade mig idag via ett ökänt chattprogram kallat msn. Denne vän har länge tjatat och gnällt om att få vara med i bloggen. Vi kan kalla honom Micke, eftersom han heter så. Micke messade, Jag svarade inte på något eftersom jag tatt mig själv en god tupplur. Men såhär såg det ut:

micke säger:
billigast oel i varlden ar att foredra
micke säger:
prague is a motherfucker!!!
micke säger:
man ar ju mest full hela tiden
micke säger:
hoppas allt ar bra!
micke säger:
bygden
micke säger:
hembygden
micke säger:
inte hembydgen
micke säger:
och du skall forestalla en journalist!
micke säger:
kukukuk

Notera alltså att Micke aldrig fick något svar, ingen morot att bita i. Men han hade tillräckligt med energi ändå. Bara fortsatte mangla på, quite impressive