Cute Overload

Film: Ghost Town

Det sämsta med amerikanska feel-goodiga romatiska komedier är att de alltid måste bli feel-good och romantiska.
För att ta ett exempel ur verkliga livet: Ingenting är väl så tråkigt som när en vän lär sig en läxa, mår bra och blir kär? Kanske knyter vi näven i fickan, ler forcerat och önskar vår vän olycka i sitt nästa liv, men skrattar, det gör vi inte.

Ricky Gervais spelar tandläkaren Bertram Pincus, en skön misantrop som unviker folk till varje pris. Han avlider tillfälligt under en operation och vaknar med förmågan att se och höra spöken som driver omkring på Manhattan. Ett spöke vid namn Frank (Greg Kinear) vill ha Pincus hjälp att sabba sin änkas nuvarande förhållande (trots att han är död ser han henne tydligen som sin egendom). Bertram tinar upp och blir förälskad i den ärtiga Gwen. Och när han blir det, då dör filmen.
Vem tror ni måste lära sig att livet bara är värt att leva, om man lever för andra? Självklart cynikern Bertram. Självklart ska detta ske genom att han hjälper de rådvilla spökena komma till rätta. Han träffar de dödas familjer och vänner. Letar upp gosedjur som försvunnit för att de anhöriga ska kunna komma över pappans död (va?).
Självklart hatar jag det.
Spökena vältrar sig i gamla minnen men lär sig i alla fall att gå vidare. Filmens komposterade disneyiska moralkaka står och stampar baklänges.

Ricky Gervais är förvisso en expert på sin karaktär. Bertram är värdelös på allt och hatar alla (mest i början, till exempel då en kollega blivit pappa och Bertram blir så illa berörd att han smiter ut medan de andra firar med tårta). Karaktärsmässigt är Bertram närmare bitterheten i Extras än grisen Brent frånThe Office, vilket i slutändan tyvärr bara betyder att vi inte får mycket nytt.
Historien har flera likheter med trötta spökfilmen Ghost (1990) eller Stephen Spielbergs Always (1989) samt har hela scener stulna från South Parkavsnittet The Death of Eric Cartman (2005), där svinet Cartman tror sig vara vandrande död (fast alla egentligen bara ignorerar honom) och ber den ende som inte är med på skämtet, en mobbad pojke vid namn Butters, att be om ursäkt genom honom.
En liknande hjärtnära scen kommer i slutet på Ghost Town, med twisten att det är tänkt att vi faktiskt ska tro på spöken.
Det gör vi förstås inte, det enda spöke som känns trovärdigt är ett irlänskt råskinn som ber Bertram slutföra ett mord åt honom så att han kan vila i frid, men det glömmer Bertram att hjälpa till med i sin oddysé av att ställa allt till rätta.
Han löser exklusivt gulliga problem.

Jag tyckte att det var obefogat

Klippet kommer från Justice turnéfilm A Cross the Universe (ej att förknippa med den där fruktansvärda Beatlesmusikalen). Hipsterfransmännen glider omkring i USA och förutom att gigga super de, röker cigg och gifter sig med fans. Deras psykopat till turnémanager hävdar att vapen är det bästa som finns, en sammansmältning av jordens fem element (yeah...), och busschauffören vill ta världsrekordet i låg röstfrekvens.
Rätt roligt, ganska harmlöst egentligen.
Problemet med såna här filmer är att de inte har någon skurk. Marilyn Manson gjorde dock en turnéfilm där de blev välsignade av den kristna högerns bihang till demonstranter som skrek om synd och skam. Då var det så klart kul att se alla Antikrist superstars simulera sodomi framför de förskräckta bibelkramarna.

Klippet här ovan är väl det närmaste A cross the universe kommer i att hitta riktig spänning. Men jag tänker så här: är inte hela prylen lite av en överraktion? Snubben som får en flaska i skallen (han kunde ju ha dött) kommer liksom och knuffas lite. Det är inte som att han flexar butterflykniven direkt. Visst känns det som om Xavier ville ha med lite beef i filmen och inte kunde låta bli när han nu hade våldet lika fint serverat som sushi på en naken kvinna.

Eller jag vet inte, vad säger mp3bloggonanisterna?

Ball! Men jag vet fortfarande inte vad den handlar om?

Både Fredrik Strage (för DN) och Johan Wirfält (I sin Rodeoblogg) har tydligen besökt inspelningen av Jesper-Farväl Falkenberg-Ganslandts nya film Apan. Strage har en lång text, Wirfälts är lite kortare. De går ungefär i samma ton. Nytt sätt att använda skådespelare, hemligt, underlig inspelning. Men vad handlar filmen om?

Strage skriver:

"Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända."

Hmm en körskolelärare som inte vet vad som ska hända honom. Jag undrar vad det värsta som kan hända en körskolelärare är? Att alla börjar cykla till jobbet? Så måste det ju vara. En värld av plingande cyklar, utan brummande motorer bör vara en körskolelärares vidrigaste mardröm.

"Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln."

Betyder detta att körskoleläraren har tagit saken i egna händer, bokstavligen, och mördat närmsta innehavare av en cykelaffär? För att verkligen gå till roten väljer han säkert han en sån där gammal cykelgubbe som haft sin cykelaffär hela livet. Lagat punka åt ungarna på kvarteret (och i sina kraft dagar belägrad deras mödrar i fikarummet). Olle Sarri har sett hur hans livs verk tagits ifrån honom av den här mannen och bara gått in och spräckt den fina gamle mannens skalle med en förgasare? Det verkar ju vara en fruktansvärd film detta?

Wirfälft bekräftar mina misstankar i sin tolkning: "Det är omöjligt att inte tänka på plötslig, meningslös död i villaidyllen".


Usch jag tänker bara på den där stackars cykelgubben som miste livet efter Olle Sarris brutala vredesutbrott. Dörren bara flög upp och där står en man med en förgasare och kräver hämnd för livets orättvisor. Och han är bara gammal och sätter kaffet och mazarinen i halsen innan livet är över. Mordet är förstås en vettvillig handling.

"På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga".

AAh det blir ännu mer tydligt att en sk "ultranormalitet" som bilskoleläraren verkar vara, kommer att flippa i en värld som i hans ögon ockuperas av plingande cykelklockor. Men självklart ångrar han sitt galna dåd:

"En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder."

Kan nog bli en råbra film den här, Apan.

Jag hör dig Caroline

CRFN skriver i sin Parisblogg om hur hennes boring vänner är för vita och medelklass för att gå och se The Game med henne. I hear dats.

Det är exakt lika deppigt att bo i Göteborg och lyssna på hiphop. Inte minst när The Game kommer på besök nu på söndag.
Olika sorters neo-liberala idéer om ett "mångkulturellt samhälle" har förverkligats och segregerat skiten ur hela staden, vilket resulterat i att de enda som har något intresse för "svart" musik bor långt utanför innerstaden och kanske också har svårare att hosta upp 300 kronor för en konsertbiljett än de otacksamma studenterna. Vilka klyshigt nog är mina vänner. och vilka lika klyshigt prioriterar mycket en kväll med öl-injicering på någon sjunkfärdig båt framför kvalitativ gangsta.

Men, det här handlar verkligen inte om socialt engagemang utan om min egna personliga tragedi. Resultatet för mig blir antingen att svälja stoltheten och omfamna martyrskapet i att betala en singelbiljett komplett med osäkert leende, eller ge upp och inse att ondskan vann, grotta ner mig i erimitskap och börja kalkylera en svensk UNA-bombning. Av de två alternativen har jag valt det första, mest för min egen hälsas skull.
En sak är i alla fall säker: Jag hatar mina vänner.

Mitt mörka förflutna och hur Lukas Moodysson skrämmer mig

För typ fem år sedan var jag 18 år. Då lät jag en filmsite publicera mina krönikor gratis. Vad visste jag om att ta betalt för mitt arbete då? Jag hade fortfarande ett glatt skimmer i ögonen och naiviteten i ryggmärgen.
Hur som minns jag en krönika om helt random filmpersonligheter som jag ville skulle fara åt helvete. Lukas Moodysson var med på listan, vilket jag motiverade med att han "bara önskar att han haft en dålig uppväxt". Rent nonsens egentligen, jag hade väl hört det av någon kompis och tyckte att det lät ball. Det roligaste var ett en regissör (han får vara namnlös eftersom jag inte minns vad han hette) hörde av sig via ett mail med orden "Lukas Moodysson" i ämnesraden. Regissören visade sig vara ansvarig för hälften av alla kackiga Beck-filmer och gratulerade min välskrivna krönika med ryggdunk och "väl rutet".
Då tyckte jag väl att det var rätt fett att någon som höll på med film hade läst, och gillat, mina pubertala texter (det här var trots allt på tiden då bara min mamma tyckte att jag skrev bra). Men så här I efterhand framstår Beckregissören som lite bitter, och min text som ganska substanslös. Och när det kommer till kritan: Vem fan ser hellre Beck än Fucking Åmål?

I Januari kommer i alla fall Lukas nya film, Mammut. Den har fått 70 miljoner kronor. 70 millejoooner. och handlar om ett övre medelklasspar i New York som jobbar för mycket för att ha tid med sin dotter. Så de tar del av lite outsourcad kärlek från tredje världen och låter en filipinsk barnflicka ta hand om ungen. Och när farsan (Gael Garcia Bernál är så hot right now! SKOJA) åker på affärsresa blir det "dramatiska förljder för alla inblandade". Moodysson själv säger att filmen handlar om "hur vi allihop på den här planeten är sammanlänkade med varandra, vare sig vi vill det eller inte. Och hur vi behöver varandra” (från SFs pressutskick).

Ooookej.

Det där citatet var kanske inte så farligt i sin ensamhet, men om tar en närmre titt på den övriga kontexten i utskicket:

Lukas Moodysson fortsätter:

”En amerikansk basketboll tillverkas i en filippinsk fabrik. Sedan skickas den till USA. Där köps den av en filippinsk kvinna som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj. Hon lägger bollen i ett paket och skickar den till sin son som hon lämnat i Filippinerna.
Och på samma sätt som den där bollen studsar fram och tillbaka, studsar vår längtan fram och tillbaka på jordklotet som svävar så ensamt i rymden.
Men det är vackert, vårt jordklot. Och jag hoppas att det blivit en vacker film.”

Det finns efter dessa rader mycket som tyder på att Moodyssons proggnostalgia, som vi minns från Tillsammans, och patos för människan, tagits till svindlande höjder. Jag minns att Orvar Säfström gav Moodysson diagnosen narcissist och tyckte att alla filmer efter Fucking Åmål handlar om hur "världen är sjuk, men Lukas är frisk".
Narcissist eller inte så är jag rätt peppad på att se killen som gjort grimiest filmer i Svensk filmhistoria kan göra med 70 miljoner kronor. Tanken kittlar mig, nästan skrämmer mig lite.

Eller kanske inte efter att ha sett trailern:



"Daddy cooome hooome!"

Crack

I don't need know help my nigga, I can do bad on my own
And I don't need no company lil momma, Even tho I know you give graded on
I rather play my Xbox 360 while smoking and sipping drank.
/Z- Ro

Jonas Thente hade rätt: Fallout 3 är crack. förlåt, poesi var det.

Att vara mer sugen på att spela Xbox än på att hänga med sina kompisar eller sin tjej, som Z-Ro, är inget beteende jag tänker ge min välsignelse (men det är lätt att relatera till i feberyran då ingen ändå vill veta av en). Z-Ro är i bästa fall ett bevis för att teve-spel inte är helt pudervitt. Inte om Houstons souligaste gangsta valt det som sin favorite passtime. Well, med undantag för att köra omkring i sin bil utan destination med ett vapen i knät och en blunt chronic i mungipan.

Men att, eh, ”gamea” är i övrigt omöjligt att försvara. Inte för att det skulle vara nördigt, nej, eller det är det ju också, men jag har inga problem med det. Men skulle du och jag försöka ”ta spel på allvar” skulle argumentet snabbt plockas upp av moralpanikens patriarkala armar och placeras i en vagga av retorisk manipulation. Så småningom skulle våra egna ord förvandlats till en Rosemary's Baby skrikandes ”JA det är allvar, Columbine var allvar”.
Å andra sidan är det väl precis det vi vill höra? Att det är thuglife med GTA?

Foucault menade att sexualitetens "senmoderna" liberalisering var paradoxal. Typ att ju mer man pratar om det, ju mer kan folks sexualitet diciplineras efter hegemonin. Ungefär som en samlagsställning man väntar på att prova första gången men som så småningom blir vardagsmat. Ser man till spelen finns det ju vissa "farliga" som känns spännande innan release. Ofta då någon kristen högerrepresentant krupit ut från sitt anonyma näthatande och gett sig på en debattartikel och barnens små rena sinnen.

To sum up: Om Xbox är vitt och hegemoninskt vill jag att någon tar det till baby-hood, Så att jag kan spela med tanken att jag bryter maktbarriärer hemma i min passiva sjuktillvaro.

Vad göra? Hålla käften kanske? Jag har ont i halsen så det är vad jag tänker göra nu. Det och bli slavägare i post-apocalyptia.

It's a shame having a cell phone, but don't want it to ring
Cause I don't wanna deal with bull shit people and the bull shit they might bring
That's why I send them the voice mail heaven (I don't wanna talk)
Cause bull shit run a marathon, I rather keep it real and walk

Jag är på bushumör

Att exklusivt konsumera och skriva om allvarlig kultur är inte gratis. Själv lider jag av till synes ouppskattat arbete, men priset min omgivning får betala är högre. Efter en hård jobbskörd (som en filmfestival kräver) får de genomlida en förändring i min natur där allt som tidigare hanterades med seriositet nu bara skämtas bort. Ta bara en titt på mailkonversationen nedan:

Göteborgs egne Butters Stotch, Navid Modiri ska göra om sin blogg till en slags interaktiv dagsutmaning där han och hans läsare mäter mänskligt värde i olika adrenalinprövande, inkomstbringande och helst rättvisemärkta aktiviteter.

Navids mail:

Hej kompis. Jag skulle behöva din hjälp med research inför ett projekt jag har. Jag försöker kartlägga hur folk tycker, tänker och drömmer inför ett projekt jag ska genomföra under 2009 vid namn "365 saker du kan göra".

Du får såklart gärna svara med fler exempel än tre på varje punkt men jag skulle vara glad om du tänkte några varv, svarade minst tre och försökte utveckla varje sak så mycket du kan med målande beskrivningar, räknade upp hjälpmedel och tillvägagångssätt. Jag skulle vara tacksam om du INTE valde alternativen inom parentes, de finns bara där som stödhjul och som gnista för att sätta igång ditt tänk.

Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?
(te.x en robot av mjölkkartonger och gamla kläder eller en fågelholk)

Vilka tre saker vill du prova på?
(te.x. hålla i en fågelspindel, hoppa fallskärm)

osv...

Eftersom jag gissar att mina svar redan diskvalificerats kan jag låta er ta del av dem. Utan att känna att jag skulle "give away the ending".

Mitt svar:

Okej, här är några svar:

"Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?"

1. Jag har byggt ett shelter för sjuka smådjur. Jag använde två kilo bög.
2. Jag klottrade ett hakkors på mitt anteckningsblock när jag var typ 12.
3. Globen. jag designade den.

"Vilka tre saker vill du prova på?"

1. Stjäla min systers vårdjobbspengar och köpa knark för dem.
2. Spotta en hemlös i ansiktet.
3. Få ett blowjob i rymden.


Peace

//KV

***

Jag har bara plötsligt tappat lusten att vara allvarlig. Hoppas att den kommer tillbaka innan deadline för C-uppsatsen är due.