Cute Overload

Film: Ghost Town

Det sämsta med amerikanska feel-goodiga romatiska komedier är att de alltid måste bli feel-good och romantiska.
För att ta ett exempel ur verkliga livet: Ingenting är väl så tråkigt som när en vän lär sig en läxa, mår bra och blir kär? Kanske knyter vi näven i fickan, ler forcerat och önskar vår vän olycka i sitt nästa liv, men skrattar, det gör vi inte.

Ricky Gervais spelar tandläkaren Bertram Pincus, en skön misantrop som unviker folk till varje pris. Han avlider tillfälligt under en operation och vaknar med förmågan att se och höra spöken som driver omkring på Manhattan. Ett spöke vid namn Frank (Greg Kinear) vill ha Pincus hjälp att sabba sin änkas nuvarande förhållande (trots att han är död ser han henne tydligen som sin egendom). Bertram tinar upp och blir förälskad i den ärtiga Gwen. Och när han blir det, då dör filmen.
Vem tror ni måste lära sig att livet bara är värt att leva, om man lever för andra? Självklart cynikern Bertram. Självklart ska detta ske genom att han hjälper de rådvilla spökena komma till rätta. Han träffar de dödas familjer och vänner. Letar upp gosedjur som försvunnit för att de anhöriga ska kunna komma över pappans död (va?).
Självklart hatar jag det.
Spökena vältrar sig i gamla minnen men lär sig i alla fall att gå vidare. Filmens komposterade disneyiska moralkaka står och stampar baklänges.

Ricky Gervais är förvisso en expert på sin karaktär. Bertram är värdelös på allt och hatar alla (mest i början, till exempel då en kollega blivit pappa och Bertram blir så illa berörd att han smiter ut medan de andra firar med tårta). Karaktärsmässigt är Bertram närmare bitterheten i Extras än grisen Brent frånThe Office, vilket i slutändan tyvärr bara betyder att vi inte får mycket nytt.
Historien har flera likheter med trötta spökfilmen Ghost (1990) eller Stephen Spielbergs Always (1989) samt har hela scener stulna från South Parkavsnittet The Death of Eric Cartman (2005), där svinet Cartman tror sig vara vandrande död (fast alla egentligen bara ignorerar honom) och ber den ende som inte är med på skämtet, en mobbad pojke vid namn Butters, att be om ursäkt genom honom.
En liknande hjärtnära scen kommer i slutet på Ghost Town, med twisten att det är tänkt att vi faktiskt ska tro på spöken.
Det gör vi förstås inte, det enda spöke som känns trovärdigt är ett irlänskt råskinn som ber Bertram slutföra ett mord åt honom så att han kan vila i frid, men det glömmer Bertram att hjälpa till med i sin oddysé av att ställa allt till rätta.
Han löser exklusivt gulliga problem.

Recension: De Ofrivilliga

Högsta betyg. Ni kan läsa texten här.

Burn after watching?

Om Burn after Reading i NSD 31/10

Jag vet inte om Joel och Ethan Coen medvetet skrivit en så störd och trasslig historia bara för att vi recensenter ska tvingas redogöra handlingen i en hel recension. Önskad effekt? Att reducera kritiken till två rader på slutet, eller att läsaren halvvägs in i texten gäspar argt och går vidare i livet. I så fall har jag synat deras bluff och tänker bara ge ett väldigt kort referat av den här virrvarrberättelsen:

CIA-analytikern Osbourne Cox (John Malkovich) säger argt upp sig efter en nedgradering och en mormon på jobbet anklagar honom för alkoholmissbruk. När han kommer hem börjar han dricka sprit och argt skriva på sina (arga?) memoarer.
När hans fru Katie (Tilda Swinton), som är otrogen med agenten Harry Pfarrer (George Clooney), planerar skillmässa bakom Osbournes rygg, ser hon också till att snoka reda på hans bankuppgifter och bränna ut dem på en cd-r. Den skivan hamnar (på ett oförklarat sätt) på gymmet Hardbodies där Linda Litzke (Frances Mcdormand, polisen i Fargo ni vet?) och Chad Feldheimer (Brad Pitt) får för sig att Osbournes bankuppgifter är någon typ av grovt hemlighetsstämplad myndighetsinformation och påbörjar en utpressning, Osbourne själv tror att paret har stulit hans memoarer. "why the fuck would anyone think that's worth anything?" säger hans fru.

Linda på gymmet är en nätdejtssurfare som behöver pengar för en skönhetsoperation. Och Brad-Chad? Ja han har ju en rolig frisyr, ungefär samma som Adam Sandler i dvd-aktuella You don't mess with the Zohan. Det är hans eh, "grej".
Linda och Chad gör ett dåligt jobb med utpressningen och försöker istället sälja bankuppgifterna till den ryska ambassaden.
CIA spionerar på alla men vet inte riktigt vad som försigår, förutom att alla verkar ligga med varandra.

Introt och outrot består av satelitbilder a la google earth. I mitten av det, det vill säga det som är själva filmen, övervakar de olika dumskallarna varandra för att hitta olika sätt att utnyttja varandra, och i förlängningen av det, kunna förverkliga sig själva. Om det så handlar om pengar, ungdom, kärlek eller hämnd. Poängen som inleder löper igenom den och avslutar: Det är alltid någon annan som tittar. Det är alltid någon som tittar sig över axeln.
Det finns inte en enda sympatisk karaktär. Men, hela den patetiska och egoistiska truppen är en slags massa, som i idioti och irrationalitet gör sig kollektivt förtjänta av publikens moderskänslor. Någonstans förstår vi ju att det inte är deras fel att de är så korkade.

Bröderna Cohen irriterar väl alla som gillade No country for old men och Blood simple nu. Burn after Reading ligger i ton nära småjobbiga Oh Brother where art thou men (tack och lov) inte i närheten av Ladykillers.
Grimas och ordvitshumor är manusdarlings bröderna borde strypa till döds. Här finns en agenda att ta allvarligt på våra gemensamt osmickrande drag. Synd att den spolas bort med slappa analsexskämt.

3/5

Got Payne?

Film: Max Payne
Premiär fredag.

Att försvara en datorspelsfilmatisering inom en kulturell kontext känns ungefär lika enkelt som att spöa skiten ur Kimbo Slice. Men den här bloggen är inte dogmatisk på sättet som en kultursida är. Så jag skiter helt enkelt i att prata om hur "Datorspel har minst lika intelligenta manus som filmer".

Max Payne är dock precis som i spelen (från finska Remedy) mörkare än den mörkaste noirfilm som går att föreställa sig. Hemma i Max lägenhet är det mörkt, i alla trapphus är det mörkt, Shit, till och med på dagen är det ju mörkt. Svartast är dock Max hjärta. En gång hade han familj och barn, men de blev konspirationsmördade av ett gäng galningar som trippat på drogen V.
Payne ger inte upp även om fallet kastats i Cold Case-hörnet av polisstationen, och Max ifrågasätts ständigt för sin ihärdighet. Det antyds att han kanske borde acceptera förlusten och gå vidare. Men som vi alla vet har han ju rätt i sin sak.
Filmen är trots allt en enda stor deckarpastish. På det sättet ger den verkligen allt, även om man skjuter utanför måltavlan ett par gånger.

När jag såg introt till första spelet på youtube igår, blev jag amuserad över hur mycket de lät bägaren bubbla över i käftslägningar som "My last smoke, it's bad for the baby", "You're a regular boyscout Max!" och premissen som så tydligt ska slås sönder och samman: "A family, a house in the suburbs, the American dream come true".
I filmen håller man sig väldigt nära gränsen, fast jag det finns risk att många kommer att anmärka på övertydligheten. Som ju egentligen är ironi men inte lika uppenbart "om man inte spelat spelen" (aj).

Mark Wahlberg gör rollen okej men inte så jävla mycket mer. Hur svårt är det egentligen att kisa lite i regnet? Det regnar ju och snöar hela tiden, så det är nog inte så svårt. Och dåligt med action är det, men det är ju en bra sak här.

Helg med staden

Mina texter i tidningen den här veckan behandlar två kulturyttringar som båda tagit sina namn från olika städer. Fast jag har inte orkat bry mig så mycket om det i mitt tyckande.

Veckans filmrecension är Shane Meadows nya lågbudgetindependent: Somers Town.

Skivrecensionen är en hyllning i raden av Glasvegas debut.


Ha det bra nu, idioter.

Nothing is bowwowed

Okej då mina små vänner och fiender. Här ligger en lång Harang(med märklig rubrik) om Tropic Thunder för er att läsa.

Och här har jag recenserat The Streets nya skiva "everything is borrowed". Det är inte så mycket att tillägga, förutom att Mattias Dahlström på DN använde nästan exakt samma slutkläm som mig i sin recension från i ondsdags. Freaky...

Veckans bögmassaker

Vad arg jag är på den här filmen. Det är ju ändå jag som "betalat med mina skattepengar".
Här är en filmrecension av Patrik 1,5 (som tyvärr fått en bild från skivrecensionen i topp.)

...Väldigt märkligt mottagande i de större tidningarna.
Svenskans recensent Malena Janson ger filmen en femma av sex och påstår att Ella Lemhagen "vill ifrågasätta invanda tankesätt, ingrodda föreställningar, fördomar."
VA? Hela filmen är ju en fördomsfest! Bögfördomarna tar jag upp i min text, men kan någon förklara Emo-karaktären till dotter som knappt säger två ord? Varför hennes enda poäng i filmen är att bli förlöjligad för att hon är "annorlunda" och och varför hon inte får någon matchande träningoverall i slutet? För att hon är emo/gothic lolita/gammal-tants-uppfattning av subkultur? Känns väldigt patroniserande. "Ja, haha de hittar då på barnen, snart växer hon säkert upp hon också"

DNs Helena Lindblad (betyg 4/5) Skriver att "Om man har svårt för att människor reduceras till enbart sexuella varelser är "Patrik 1,5" det rätta, och dessutom underhållande, botemedlet."

Varför det skulle vara "reducerande" att bli erkänd som sexuell varelse förstår jag faktiskt inte, men Lindblad har helt rätt i att det verkligen finns NOLL sex i Sven och Görans förhållande. Trots att de knullar och hånglar en hel del är det skildrat på ett så fruktansvärt barntillåtet sätt att jag spyr.



Mats Bråstedt i Expressen (betyg 4/5) tycker att Gustaf Skarsgård "är helt oemotståndlig med ett milt förlåtande uttryck i ögonen och ett ständigt litet leende i mungipan.
Att åstadkomma så mycket på den lilla ytan gör att man bara vill krama om honom."

Själv snuddar jag vid Skarsgårds rollprestation i min text, men jag kan väl utveckla min syn på den här:
Skarsgård försöker spela bög. Han regisseras att spela bög, han "reducerar" sig själv till "bög". Kom igen för fan, kom inte och säg något annat efter den där scenen då han provkör barnvagnen med ett litet paraply.

Var är Mr Garrisson när han behövs som mest?


Jaja, jag har också recenserat Re-up Gangs debutplatta.

Veckans filmrecension: Get Smart

Här hittar ni den.

Midsommardubbel

Traditionerna till trots steker jag fiskpinnar på midsommarafton. Allt för att gå emot konventionerna.

Här är veckans biorecensioner.

Stop-Loss
Sex and the city

Veckans recension

Är på Dumpad (eng Forgetting Sarah Marshall). Texten finns här.
Blev schysst tycker jag.

Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.

Så puttenuttigt, men det är fel.

Film: Be kind Rewind

När sladderkäften Danny Glovers videoaffär hotas av nedläggning, på grund av de progressiva marknadskrafterna, måste den gamle kvartersgubben åka iväg på en researchresa till andra videoaffärer och kolla hur de gör för att hålla affärerna flytande. Som om det inte vore ologiskt nog att han inte hört talas om en dvd tidigare. Det tar honom en vecka (!) att göra sin forskning över vilket "dåligt urval" de andra (undeförstått pre-multinationella) kedjorna kör med. Herregud, jag vet att han är gammal. Men jesus, en vecka?

Glover försätter alla vita-övre-medelklasskids-med-vänsteråsikters favoritrappare Mos Def, in charge of den slummiga vhsbutiken. Och Def spelar faktiskt väldigt övertygande i rollen som utvecklingsstörd. Han pratar i ungefär samma tempo som screwrösterna i sydstatshiphop och verkar inte förstå hur man öppnar en kassapparat, trots att han arbetat i butiken hela sitt liv.
Jack Black spelar en konspirationsparanoid low-life som bor i en husvagn och sover med ett durkslag på knoppen för att skydda sig från "regeringens hjäntvättande mikrovågor". Troligtvis är Blacks karaktär en produkt av Amerikas failande vårdsystem för mentalsjuka, eftersom han uppenbarligen är i behov av ett läkarteam (jobbandes round the clock).

Hur som helst får knubbisen för sig att sabotera ett elkraftverk (why?) och gör sig själv "magnetiserad", detta raderar i sin tur alla ruttna vhsband och killarna måste spela in nyversioner av alla gamla filmer. Och med nyversioner menar jag barnversioner. Respektlöst kallas de också "sweded".
Så småningom vill hela kvarterat vara med och filma. Och hela skiten förvandlas till en slags community gangbangfilm där alla på gatan är med och spelar in nya filmer och sedan hyr dem och tittar. Naaw. Vad sött. Alla kan tralla.


You gotta, make your own kind of music. Sing your own special soohoong. Make your own kinda music - even if none sing aloooong!

Frågan är om inte Mama Cass/Mamas and the Papaslåten "Make your own kind of music" var synopsis för Be Kind Rewind. Eller var den helt och hållet manus? Den ovan nämnda trion gör med Michel Gondrys puttenuttiga handlag allt för att stila upp filmens vibe till en etnicitetsöverskridande Cosbyversion av en annan del av Köping.

De hjärtlösa storföretagens och myndigheternas oförståelse för konsten blandat med gör-det-självdiskursen gör att Michel Gondrys luftslott till subkultur känns som högerextremistisk propaganda, tillverkad för att skrämma bort folk från allt som heter kollektiv kreativitet.




Just det, så är Mia Farrow med också. Varför? Ja det vet nog inte ens Mia Farrow.

27 sorters dressing

En av författarna i den feministiska antologin Könskrig förklarade att det mest provocerande för patriarkatet är en kvinna som visar att hon inte behöver en man.
Uppfuckad av könsmaktsstrukturer sen, typ födseln, tycker jag att det ligger en hel del i detta. Inte minst med tanke på att en hel filmgenre skapats för att förhindra nämnda provokation. Entré: den romantiska komedin. Här härskar den heteronormativa tvåsamheten framför både individualismen och kollektivet. En ensam tjej och ensam kille, olyckliga, mest tjejen förstås, skall i slutet mötas i en kyss till applåder på offentlig plats och (underförstått) leva lyckliga i alla sina dagar.
I 27 Dresses träffar vi Jane (Kathrine Heigl). Hon är den ständiga brudstjärnan, alltid alla andra till lags men i hemlighet bara drömmer om sitt eget fantasibröllop. Allra helst tillsammans sin chef George, spelad av en deffad Ed Burns.
Samtidigt som hon trånar efter chefen uppvaktas Jane av den cyniske journalisten (Gud vilken skräll) Kevin som egentligen är hetare och mycket charmigare. Tyvärr har Jane svårt att se detta, även om vi som publik hajat det efter två sekunder. Istället går hon omkring med ett ansträngt leende och deppar. Så småningom blir allt värre då hennes lillasyster Tess, spelad av svenska Malin Åkerman, börjar träffa George och vill till slut gifta sig med honom. Som om detta inte vore nog anlitas Jane naturligtvis för att ordna hela bröllopet. Ordet ”overkill” kanske säger er någonting? Well, faktum är att filmen ibland blir så maxad att den slår knut och blir en parodi av sig själv, vilket i och för sig är roligt men känns ofrivilligt.

Det hade gått att skriva en essä om hur Jane egentligen är i behov av en legitimerad terapeut och inte ett sagobröllop, men det finns det inte textutrymme för här. Istället kan jag konstatera att ett patriarkatets verktyg som 27 dresses inte känns så provocerande som jag föreställt mig.

10,000 RTRD

Film: 10,000 BC
Betyg: 2 (svag)

Roland Emmerich har många människors förstörda bioupplevelser på sitt samvete. Efter ett antal super B-iga science fictionfilmer på 80-talet slog han igenom med muskeldunkaren Universal Soldier 1992. Sedan dess har han i likhet med Michael Bay (Transformers) spytt ur sig storslagna, effektfyllda, skitdåliga filmer. Vilka förstås har tjänat storslaget skitmycket pengar. Emmerich är (vilket är skönt) inte lika produktiv som Bay, och Rolands kassakossor går nästan att räkna på en hand. Independence Day, Godzilla, The Day after tomorrow och faktiskt den rätt hyggliga Stargate med 90-talets bäste it-boy James Spader. Denne teleporterades till ett främmande universum som starkt påminde om ett slags tillspejsat egypten. I 10,000 BC (före kristus) har Emmerich helt ignorerat historiska fakta och låtit människan börja bygga pyramider.
Men innan vi kommer så långt möter vi dreadlockhunken och mammutjägaren D'leh vars by bli attackerad av pyramidbyggarna som förstås behöver slavar. Vår hjältes vackra och passiva fästmö blir ivägburen av en råbarkad karl med svarta ringar under ögonen. D'leh följer självklart efter dem och möter under vägen ett gäng urgamla rovdjur. Sabeltandade tigrar och oversizade emuer till exempel, och alla har de en sak gemensamt. De är störtfula och ser väldigt fejk ut. Killen anlitad för CGI-effekter måste ha fått sitt gage i rikskuponger eller något, då han har verkligen gjort ett halvhjärtat jobb.
Ibland är det spännande men för det mesta är det bara dåligt.
Irriterande är förstås att de ondaste överhuvudena framställs som queera ökenaristokrater med decimeterlånga lösnaglar som fjollar sig vid minsta sandkorn de får i ögonen. De är svåra att ta på allvar som förlavare av en hel värld, och känns mest som en ursäkt för någon av författarnas homofobi. Förlegat till och med för 12,000 år sedan.

på grund av utrymmesbrist i fredags publiceras texten i morgondagens tidning

He ain't heavy, he's my girlfriends lover

Shit, First Blood är typ min favoritfilm (formulering bör konsumeras med en nypa salt). Jag minns när jag såg den första gången på fritidsgården Basunen i högstadiet. Vi skojade lite om Rambo minns jag. "Höhö, kolla han kan göra sina egna fällor" "Jaaa visst, självklart liksom" men innerst inne älskade jag det, jag älskade ALLT.
Jag tyckte inte att det var det minsta töntigt, och gör det fortfarande inte.

Åh, han är ju så vacker i början där han kommer och frågar efter en vän som visar sig ha dött. Så sårbar. Och när han skriker om sitt krigstrauma i slutet och ser sådär efterbliven ut, ja då gråter jag en liten skvätt.

Nya Rambo är då ingen first blood men ändå tusen avsprängda skallar bättre än II och III. John tar på sig uppdraget att eskortera några löjligt naiva hjälparbetare till Burma och måste såklart ingripa när de töntiga läkarna knappt klarar av att knyta skorna utan att bli mördade. Militärjuntan i Burma är inte direkt orealistiskt poträtterade som ´rena psykopater. På sin fritid mördar de lokalbefolkningen för skojs skull i fucked-up jaktspel.
Tillsammans med ett gäng legosoldater sätter dock Rombo ner foten och dödar 900 asiater med illasittande skjortor. En av de roligaste scenerna är ganska nära slutet: Mitt i stridens hetta får den mjäkigaste läkaren som sade "Taking a human life is never cool" (eller nåt) lära sig att man ibland visst måste använda våld, och slår ihjäl en skurk med en sten i ansiktet.

Jag förstår inte riktigt kritiken mot att filmen är "så läbbigt våldsam". Ehh, det är en krigsfilm. Det är ju för guds skull en Rambofilm? John Rambo ÄR våldet. Skjuter han någon i knät blir det inte ett hål, nej benet splittras i tusen små flisor. Och det är helt okej, det är ju faktiskt bara Rambo. Går inte at ta på allvar, nästan en parodi eller nej en homage, till sig själv. He ain't heavy, he's my brother eller nåt.

No country for whorehouse-haircuts

Film: No country for old men
Betyg: 4

Many men, many many many men / Wish death 'pon me/Lord I don't cry no more/Don't look to the sky no more/Have mercy on me".

Så sluddrade 50 cent om hur alla hans fiender var ute efter att sätta skotthål nummer tio-plus i honom.

Den här recensionen har inget med honom att göra. Men likt texten i låten har det drällt av män på biorepertoaren den senaste tiden.

Såhär: om Paul Thomas Andersons There Will Be Blood är en så svart och hårig saga, en om människans vidrigaste sidor, och om Wes Andersons Darjeeling Limited är ett slags Indiska-pyntat kollage av dennes tidigare filmer - då hamnar Oscarälsklingen No country for old men någonstans mittemellan.



Till att börja med handlar den om män, många män.

En helyllecowboy som av en slump hittar en väska full med pengar.

En stöddig, men inte helt kapabel, prisjägare.

En psykopatmördare utan humor som, well, vill ha tillbaka sin väska med pengar ("?wish death ?pon me").

Och förstås en trött, gammal, ja nästan apatisk sheriff som halvhjärtat ska förhindra blodsutgjutelsen ( "?have mercy on me").

Det blir en sjukt nervig jakt resten av filmen som förmodligen innehåller mer våld än någonsin tidigare i en Coenfilm. Och bröderna återanvänder mycket från sina föregående alster: Javier Bardems iskalle psykopat (vars frisyr hämtats från en fotobok över horhusbesökare 1979) är en nystöpt Peter Stormare från Fargo, pengaväskan som bringar trubbel till vardagshjälten är inte helt obekant sedan Big Lebowski och det tjocka obehaget i de tysta, väntande scenerna går att spåra till The man who wasn?t there.

Men Coens lyckas göra något nytt, en egen film av sina egna filmer. De kan trycka till med scener som verkligen lyser upp människans äckligaste sidor. Som när tre unga pojkar säljer en jacka till den förblödande Moss utan att fråga hur han mår. Girigheten härskar i ett hårt land där alla gör varandra illa och de som försöker stoppa det inte orkar eller väntar på en Gud som aldrig kommer.

...Don't look to the sky no more.

Publicerad här dårå.

Cloverfist

Självklart är det ingen slump, men ändå roligt att jag lyssnar på Pascals garagemangelhit Stort och vackert vars enda text skriks fram: "Jag ska bygga nånting stort och vackert / som jag ska krossa er med", samtidigt skriver jag en filmrecension om ett gigantiskt monster som inleder en förbannad killingspree med att halshugga frihetsgudinnan och bowla skiten ur New Yorks gator med hennes skalle som klot och stadens invånare som ofrivilliga käglor.

Låt oss ta det från början: Ett gäng snygga människor ordnar avskedsfest för en snygg kille som ska flytta till Japan. Den klumpige bästa vännen Hud får i uppdrag att dokumentera kvällen med handkamera. Denna kamera blir publikens ögon och öron resten av filmen på bästa blairwitch/videodagboksmaner. Och precis när festen med sina videofilmade hejdå-hälsningar börjar bli outhärdligt tråkig, och ett berusat relationsråd startar på balkongen av ett gäng killar som kallar varandra "dude" lite för ofta.

DÅ smäller det som fan borta i fjärran.

"Du kanske borde ha lämnat stan lite tidigare", säger Hud till sin bäste polare Rob innan en skyskrapa exploderar i bakgrunden och stresspulsen skruvas upp från Johan Sebastian Bach till Thorsten Flinck på ett par hundradelar. Sedan följer en dryg timmes intensiv kamp för överlevnad och en mission att rädda en tjej på andra sidan stan.
I ärlighetens namn hade nog det mesta känts segt utan handkameragreppet, då själva enormt-monster-är-arg-på-storstaden-grejen inte är särskilt unik. Nu lyckas dock den skakiga närvaron blåsa nytt liv i ett tidigare stendött koncept. För där sitter jag ju, och bryr mig inte om något annat än hur jag ska överleva i kaoset, det är ju jag som är mitt uppe i det, ja så känns det.


Det bästa med Cloverfield är att ingen tid spills åt att skapa någon låtsaslogisk anledning till fetmonstrets plötsliga entre. Ingen sitter i styrelserum och förklarar att varelsen är en produkt av vår dåliga källsortering. Inget trams där militärpolis skriker åt forskaren (som vill lösa problemet på ett humant vetenskaplig sätt), att "we have to nuke the bitch!".

På det direkta tilltalssättet liknar den här rullen Zack Snyders remake på Dawn of the dead från 2004 en hel del. De spelar båda på samma kompromisslösa panik.

Inte ens namnet på filmen förklaras. Cloverfield liksom? Vad är det?

Publicerad här dårå.

Pingpong-Kingen och DI

En kortfilmare på Göteborg filmfestival berättade för mig att han i unga år gått in på dramatiska institutet i Stockholm för att snoka runt lite. Han var liksom litesugen på att gå där. Bäst som han höll på att snoka dök det upp en kille som frågade vad han gjorde där? Kortfilmaren berättade att han var där ock snokade. Då blev killen genast väldigt glad och skulle visa den förvånade kortfilmaren runt. Han öppnade dörrar till alla möjliga rum och höll tydligen i en väldigt informativ guidetur.

Killen där var Jens Jonsson som regisserade Pingpong-Kingen. Min recension ligger här, men den har censurerats och börjar ursprungligen på följande sätt:

"Jag har aldrig varit i Gällivare. Någonstans har jag väl fått för mig att de flesta boende ovanför Boden fortfarande jagar i flock med spjut, gör upp eld genom att gnugga trä mot trä och tittar på TV4.
Som tur är har Jens Jonsson spelat in en film som utspelar sig i Norrbotten, utan att för den skull på typiskt filmsvenskt sätt schablonisera den geografiskt ofta bestämda bilden av befolkningen och kulturen (facit: Jägarna). Jonssons film är mycket större än så, eller vill åtminstone mer..."

You are legend?

Den recensionen låg visst här och skräpade ja.

Kieras stelnade nylle (och en studie i försoning)

Film: Försoning
Regi: Joe Wright

Att en bok som suger efter 20 sidor förmodligen suger helt och hållet är en gammal sanning vilket jag fick lära mig i unga år. Samma formel går att applicera på film, men där med en limit på 20 minuter.
Förvisso brukar jag redan när jag ser postern, omslaget eller senast förtexterna, kunna mig förutspå storheten/uselheten hos alstret i fråga, men vi är inte alla välsignade med sån begåvning.
Försoning är dock undantagsfilmen som man så vackert säger: bekräftar regeln.
1935 med ett andra världskrig långt borta utvecklar sig en somrig kärlekshistoria mellan hjälpredan Robbie (James McAvoy) och överklasstjejen Cecilia, spelad av ett rökande stenansikte, bättre känd som Keira Knightly. Cecilias lillasyster Briony blir svartsjuk och pekar ut Robbie som gärningsman för en våldtäkt han inte begått.
De första 40 minuterna är faktiskt ganska sega, ibland rent outhärdliga. Den varma sommaren, den stora herrgården och de unga älskarnas vars förhållande byggs upp på korthuggen brittisk dialog och förbjudna dekadenta kärleksbrev.
Varför är Robbie kär i Cecilia? Varför vittnade lillasyster Briony falskt? Varför skulle jag bry mig?

Tja, när Robbie skickas ut i kriget (som alternativt fängelsestraff) och plågas av oförtjänt skam får filmen plötsligt en ny dimension. Kanske blir det en så enkel effekt som när man ger ett barn en klubba och sedan knycker tillbaka den. Om klubban är en metafor för pladdrigt kärlekstrams och barnet är mig själv.
Robbie och Cecilia förtjänar ju liksom varandra, hur taffligt de än spelat på den halvbanala romantiken i början.
Eller kanske är det så att en enda scen kan göra en film? Mot slutet genomförs en extremlång tagning i vilken vi får följa med Robbie och hans kompisar när de anländer på en strand full av soldater som väntar på båten hem till England. Kameran gör en fantastisk tur och visar hästavrättningar, folk som hänger i pariserhjul, galna fyllon och en brummande manskör. Lita på mig när jag säger att den här rent sjukt genialiska åkningen och uppvisningen i timing lätt ligger i klass med de övermänskliga långtagningarna i Goodfellas eller Children of Men.

Parallellt med Robbies och Cecilias längtan skildras hur systern Briony, utbränd av en uppväxt med utbränt samvete, försöker tvaga sig genom att sätta sig själv i praktisk nytta som sjuksköterska. I Brionys öde ligger också en filmens stora tillgångar och slutligen det som behövs av publiken för att filmupplevelsen ska betyda något, nämligen förlåtelse.


Publicerad i NSD 11/01/08