Recension: The Trip

I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.

Princesstårta

"Ja, det är minst lika viktigt" - sa min gamla chef Nils en gång när jag skulle recensera en film med Kevin Costner. Jag tyckte att det var viktigt att tipsa folk om vad de inte ska se.
Well, den stunden är här igen.
Scarlett Johanson och Natalie Portman i Den andra systern Boleyn.

Två systrar knullar kung Henry VIII (Eric Bana) i hopp om att gå från raggsockor till rikedom. De blir gravida en efter en och någon får missfall, en annan kallas för horunge men blir så småningom drottning.

Kung Henry är en kåt jävel som blir så tänd på den ena systern att han kastar ut sin drottning, gifter om sig med Natalie Portman och våldtar henne bara för hennes cocktease (Ja det är ju sjukt logiskt!).
Något kapital av glädje blir det inte för släkten Boleyn. Egentligen är det männen som styrt ihop allt det onda genom att slava iväg sin döttrar på ett slarvigt sätt. Flickoras farsa ser ut som om han sålt smöret och fått ett lavemang med i affären. Han manipuleras nämligen av sin bror (tror jag, skitsamma egentligen) som är klädd i helsvart och jämt går och kisar. Så att vi fattar att hans historiska roll som hallik är en dålig en. Tjejernas bror sprätter mest omkring som en skvallrig rekvisita - "Kolla vad han kollar in dig syrran" - och anledningen till att han överhuvudtaget finns med är för att sedan försöka ligga med sin syster.
Vilket känns lite väl... out of the blue.

Usch hörni, Bara att skriva den här texten var roligare än att se stjärnornas incestförsök på slottet.

1/5

The Touch, DJ Assault och DJ Funk på Berns

Länk.
Foto av: Mig själv.

Förresten, en kul liten anekdot från kvällen som inte lämpar sig i tryck: När jag stod där och dansade bredvid scenen var det en snubbe i keps som hela tiden höll på med en sminkborste. Han liksom mimade med den i luften i en imaginär pudergrej och pudrade sedan sig själv och luften. Precis innan bootytävlingen kände han dock att det var dags att kick things upp a notch och började "sminka" alla chicks omkring sig. De verkade bli väldigt glada och upphetsade av detta. Kepskillen var som en maskin med den där sminkborsten, han gjorde liksom både the robot och the safetydance tillsammans med sin sminkrutin. DJ Assault maxade samtidigt skiten ur sin utrustning och skrek om "hoes, hoes, hoes". Till slut var kepskillen ju bara tvungen att sminka ett av tjejernas underliv, för att liksom piffa till det lite. Vilken genushjälte.

Recensioner från Göteborg filmfestival

"Fy fan, det är värsta likstanken där inne!"

- Kulturnyheternas Fredrik Sahlin recenserar en av biografen Drakens herrtoaletter.


På Göteborgska: "Han hår jobbat på filmkrönikan, då ar man big vettu. Kommer och ställer sig här i mitten. Jävla nollåtter va?" *knuffar mig i sidan*

- Okänd man recenserar kulturnyheternas Fredrik Sahlin.

Kieras stelnade nylle (och en studie i försoning)

Film: Försoning
Regi: Joe Wright

Att en bok som suger efter 20 sidor förmodligen suger helt och hållet är en gammal sanning vilket jag fick lära mig i unga år. Samma formel går att applicera på film, men där med en limit på 20 minuter.
Förvisso brukar jag redan när jag ser postern, omslaget eller senast förtexterna, kunna mig förutspå storheten/uselheten hos alstret i fråga, men vi är inte alla välsignade med sån begåvning.
Försoning är dock undantagsfilmen som man så vackert säger: bekräftar regeln.
1935 med ett andra världskrig långt borta utvecklar sig en somrig kärlekshistoria mellan hjälpredan Robbie (James McAvoy) och överklasstjejen Cecilia, spelad av ett rökande stenansikte, bättre känd som Keira Knightly. Cecilias lillasyster Briony blir svartsjuk och pekar ut Robbie som gärningsman för en våldtäkt han inte begått.
De första 40 minuterna är faktiskt ganska sega, ibland rent outhärdliga. Den varma sommaren, den stora herrgården och de unga älskarnas vars förhållande byggs upp på korthuggen brittisk dialog och förbjudna dekadenta kärleksbrev.
Varför är Robbie kär i Cecilia? Varför vittnade lillasyster Briony falskt? Varför skulle jag bry mig?

Tja, när Robbie skickas ut i kriget (som alternativt fängelsestraff) och plågas av oförtjänt skam får filmen plötsligt en ny dimension. Kanske blir det en så enkel effekt som när man ger ett barn en klubba och sedan knycker tillbaka den. Om klubban är en metafor för pladdrigt kärlekstrams och barnet är mig själv.
Robbie och Cecilia förtjänar ju liksom varandra, hur taffligt de än spelat på den halvbanala romantiken i början.
Eller kanske är det så att en enda scen kan göra en film? Mot slutet genomförs en extremlång tagning i vilken vi får följa med Robbie och hans kompisar när de anländer på en strand full av soldater som väntar på båten hem till England. Kameran gör en fantastisk tur och visar hästavrättningar, folk som hänger i pariserhjul, galna fyllon och en brummande manskör. Lita på mig när jag säger att den här rent sjukt genialiska åkningen och uppvisningen i timing lätt ligger i klass med de övermänskliga långtagningarna i Goodfellas eller Children of Men.

Parallellt med Robbies och Cecilias längtan skildras hur systern Briony, utbränd av en uppväxt med utbränt samvete, försöker tvaga sig genom att sätta sig själv i praktisk nytta som sjuksköterska. I Brionys öde ligger också en filmens stora tillgångar och slutligen det som behövs av publiken för att filmupplevelsen ska betyda något, nämligen förlåtelse.


Publicerad i NSD 11/01/08

The Punisher of the lambs

Film: The Brave one (eller "The Stranger inside" på svenska)

"Who's the bitch now!" undrar Jodie Foster innan hon kallblodigt avrättar ett riktigt rövhål i en mörk gränd. Och I det här läget har allt gått så långt att det inte finns mycket hopp kvar, men låt oss bara för sakens skull börja om från början.

Radiopraterskan Erica Bain (JF) har ett rätt nice liv. Hennes artyhet är på en lagom nivå tack vare skitfula kläder och hennes omkringstrykande med mikrofon som hon spelar in "ljuden av New York" med. Hemma har hon en cool jockidiot till pojkvän (Pherhaps-I-can-get-a-signal-up-on-that-mountain-Said från Lost). De ska snart gifta sig och allt är sådär hunky freakin' dorey.
De firar sin lycka med livet genom att ta en romantisk kvällspromenad i en mörk park. Överraskande nog blir de överfallna och Said blir brutalt slagen till döds. Sedan följer ett helsjukt montage i vilket det opereras på en blodig Jodie Foster ihopmixat med en av hennes och Saids sexsektioner. Först visas liksom hur en läkare i periferin klipper av ett par blodiga trosor, sedan klipps det och vi får se hur Said börjar dra av Foster trosorna i ett lite mer kärleksfullt sammanhang. Det hela är inte mindre än helt sinnessjuk. Vad det än var för symbolik som regissören Neil Jordan var ute efter så tåpajade han långt åt helvete över målet (ursäkta sportmetaforen, jag ska försöka att inte göra det till en vana). När Erica sedan fått beskedet om hennes makes död visas minnesbilder av ännu mer sex och även hur snubben sitter på sängkanten och plingar på en gitarr utan att hans ansikte syns. Alltså WTF? Var han inte mer än ett gitarrspelande knull? I så fall kan man ju undra varför hon sörjer honom så mycket?
Nåja, Erica blir typ galen och köper en pistol. Sedan förvandlas hon till en kvinnlig version av Marvels mörkaste seriehjälte: The Punisher. Det vill säga en vigilante som använder "rättvisan" som förevändning att agera ut sina psykopatiska tendenser. Hon avrättar slödder på slödder med nollställd blick och sammanbitna käkar. Sleazy hustrumördare, gängmedlemmar och en superskurk till knarkboss. Taxi Driver någon?
Intrasslat i detta är också Terrence Howard som gråtfärdig (alltid är han gråtfärdig) polis som gillar att lyssna på Ericas radioprogram. Inte helt svårt att räkna ut slutet på ett ungefär va?
Hint: Förutom att det utspelar sig i en källare där Foster famlar omkring med vapen i hand utan att se skurken, ungefär som hon gör i slutet av Lammen tystnar, så är det inte mycket att pierca tungan med.

Enchanted

Haha, okej. Film för 10-åriga tjejer är uppenbarligen även film för mig. Självklart var mina förväntningar lika lågt ställda som humorn i Hey Baberiba. Men fan, Förtrollad var riktigt kul att se. De börjar som nån slags superpastish på alla gamla disneysagor i stil med askungen, snövit och alla andra "passiv princessflicka med pipig röst behöver räddas av en bredaxlad (och här: skönsjungande) kille på häst". Så blir det och bröllopet stundar, men den svartklädda haggan (ja vad trodde du?) pajar hela skiten och slänger ned Giselle i en magisk brunn som skickar henne till New York, hennes kille Prins Edward hakar på och i samma veva blir filmen otecknad. Giselle träffar på den stele advokaten Robert som motvilligt låter henne sova på sin soffa. Ja men det klart att man tar in en främmande kvinna från gatan som yrar om sagoländer, häxor och troll. Inga konstigheter.

Det är så nära gränsen på något sätt, det är imponerande. Alla de här fällorna med muggiga könsroller och intolerant schablonisering kryssas snyggt förbi och blir parodier av sig själva. Sång, dans och klänningar sydda av gardiner. Töntighet i sitt esse vågar jag påstå. Äh, se den, den är jättesöt. Jättefin. Ta med din respektives lillsyrra på den för att undvika misstankar, även om det börjar bli lite coolt att bekänna sina guilty pleasures nu för tiden.


Imorgon: Bee Movie

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07

King av interiör.

Film: 1408
Betyg: 2

När Stephen King parodierades i satirserien Family Guy satt han hos sin förläggare och pitchade idéer. ”I min nästa bok så blir den här familjen, attackerade av ett...ehm...(tittar sig omkring på skrivbordet) ett eehh... lampmonster!” Förläggaren suckar vant fram ”Du har alltså helt slut på idéer? Jaja, när kan jag få den?”.
Nåja, Stephen King verkar i alla fall berätta bäst när han låter huvudpersonen vara författare. Lida är nog hans allra mest välutförda och klaustrofobiska thriller. Och The Shining var ju makalös tills King surade ner sig på Kubrick och spelade in en ny version som ledde från spöklik psykopatskräck till vegetarisk djurpark med krocketinslag.

I 1408 låter King vår svenske Mikael Håfström (Ondskan) sköta adaptionen. Vi möter Michael Enslin, en skräckförfattare som inte tror ett dugg på det ockulta, men som gillar att skrämma sina läsare genom att skildra vistelser i några av Amerikas påstått hemsökta hotell. När Mike hör talas om rum 1408 på hotellet The Dolphin i NY, där 56 människor förlorat livet, så fryser även den mest illa-klädde skeptikern till bakom alla sina ”jag tror inte på spöken” . Men, som Sam Jackson (inte är lika fet här som i Snakes on a Plane) förklarar så handlar det inte om spöken. Utan om ett ”evil fucking room”. UUUUH kalla kårar. Okej ni får ursäkta sarkasmen, men det blir för tramsigt.

Rummet börjar naturligtvis jävlas och till slut vet inte Mike vad som är verklighet och dröm. Effektmässigt är betyget väl godkänt och de mardrömslika karaktärer som dyker upp är hyfsat creepy.
Men både dialogen och händelserna i 1408 är nästan som en simulering av att sitta och läsa en Kingbok. Eller snarare hade jag hellre läst boken.
Det kan se snyggt ut i text när hotellreceptionisten förklarar över en knastrig linje att rummet är ”otillgängligt” nästa sommar. Men när den här typen av lättsålda spänningsknep ska bildsättas försvinner mycket av mitt överseende. Det behövs mer än en cool premiss. Är det förresten därför många Kingfilmatiseringar börjar så bra men runt mitten slår över och blir irriterande röriga?
Varför måste Mike slåss med spöken uppe i ventilationstrummor och samtidigt reda ut ett trauma från sitt förflutna? Lite fokus tack.


Recension publicerad i NSD 26/10-07




Dessert: Jag tycker inte att Family Guy är särskilt bra.

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

Journalist, det nya konstnär?

Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.

En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.

Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"

Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"

För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.

Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.

En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.

Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.

Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?

Bloggen?

Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.



Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?

Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"

Randy, Bono och bajset

Stanleys pappa Randy är nog serien South Parks triumfkort, Matt och Treys Homer när Eric Cartman inte räcker, fast bättre än Homer förstås. Randy ligger inte på samma intelligensnivå som en tennsoldat.

Av dem som varit med från början är han nog den karaktär som utvecklats mest och några av seriens höjdpunkter har alltså , inte helt otippat, involverat honom. Som när han startar en fight med annan pappa under Stans baseballmatch. Först sitter han med öl i sin plastmugg och vrålar att det andra laget suger. När en av motståndarlagets pappor ber honom hålla käften tar han av sig tröjan och frågar "What are you gonna do? Huh? I'm standing right here, how do wanna handle it?".
Superpappan är också hypokondriker: I ett avsnitt (säsong 09 tror jag) åker Randy dit för Rattfylla och måste besöka den superkristna föreningen AA. Så fort de förklarat att han är hjälplös inför sitt beroende och att han har "en sjukdom" rakar han gråtande sitt huvud och sätter sig och super i en rullstol jämrandes "I have a disease!".

Randy är medlem i sekten "The Hareclub for men" , en religiös grupp med anknytningar till påskharen som anser att den första påven var kanin. Han har också fått kyssa Jesse Jacksons (Självutnämnd "emperor of black people") ena skinka som ursäkt för att ha yttrat ordet "nigger" i nationell TV. I samma avsnitt bränner han av en spoken-word session om hur jobbigt det är att ständigt "påminnas om något lamt som hänt i ens förflutet" I referat till hur han (tillsammans med Michael Richards) måste leva med att kallas "niggerguy".

Randy är Geolog, han är katolik, gift och har två barn. Och förmodligen är det hans vanlighet och tror-sig-ha-stenkoll-på-läget-snusförnuftighet som gör det så roligt varje gång han gör bort sig själv. Utåt sett är han liksom jävligt rejäl, han dricker öl med sina grabbar och handlar powertools på wallmart. Han är alltid den som utnämner sig själv till krisledare när katastrofer som Global Warming eller night of the living homeless drabbar staden. För Randy förkroppsligar ofta Nidbilden av en vit heteroman i en liten amerikansk redneckstad som South Park. Det är tacksamt eftersom han är extremt tävlingslysten och alltid måste visa upp vad han åstadkommit, även om det är att bajsa genom munnen eller magiskt tillkalla biggie smalls - "That's pretty cool, Hey Sharon! Look!".

I det senaste avsnittet (s11e09) från i onsdags (10/10 -07) får Randy konkurrens i sin bajsnödighet - bokstavligt talat. Avsnittet går ut på att han och Bono från U2 tävlar om vem som kan ta världsrekord i att pressa ur sig den största bajskorven någonsin. Detta bjuder till underbart låga skämt om Randys växande exkrement som vore det ett växande foster. Läkaren kollar med ultraljud och menar att Randy inte bör flyga under sin "Turd trimester" - briljant. Men förutom detta får Bono en hel del skit (haha) för sitt oklädsamma behov att framstå som mänskligt fulländad.

Stan säger det bäst av alla till Irländaren med världssamvetet:

"Don't you have enough? I mean you've got tons of money, a jet, the biggest rockband in the world, a hot wife and you've been knighted. I mean, at some point, can't you just fuck off?"

Children of the Revolution

Ungersk vattenpolo. Ungersk vattenpolo och revolution? Kan du säga Szabadság, szerelem? Nej, och ungefär så lätt hade jag det idag när jag hälsade på en pressvisning av filmen i fråga. Den engelska titeln är Children of Glory och trots sin oerhört tråkiga trailer så fick jag lite sug efter att ha läst plot outline på imdb:

"At the 1956 Olympic Games in Melbourne, the Hungarian water polo team faces off against the Russians in what will become known as one of the bloodiest matches in the sport's history."

Det här låter mycket coolare än vad det faktiskt är. I den kalla bittra verkligheten får man vänta i ca två timmar på den där "blodsmatchen" som typ består av en armbåge i huvudpersonen Karcsi Szabó ögonbryn. Innan dess ska hela det Ungerska upproret tragglas igenom med en dialog lika stapplande som en femåring i sina första skridskor. Filmen är inte "based on a true story" som det brukar heta utan "inspired by actual events". Och tur är väl det, så här långtråkigt blir inte ett krig i verkligheten.

Sovjet är naturligtvis boven i dramat och Inte är man direkt rädd för att utmåla rödskäggen som djävular sprungna från de djupaste grottorna i helvetet. Att filmen inte transformeras till svartvitt måste vara ett mirakel med tanke på färglösheten i manuset. Kvinnor och barn skriker, tanks skjuter sönder hus och grådaskiga européer i tråkiga frisyrer gapar klyshor om frihet. Och detta mitt i en brutalt tråkig och osannolik kärlekshistoria som är lika fel i sammanhanget som ketchup på fiskpinnar. Men, det är inte bara skräp. Vattenpoloscenerna är snygga, ja fotot är schysst överlag. Men du, skit i det här. Se nån Ken Loachfilm om du vill ha ordentlig revolution.

Imorgon: Resident Evil.

Elitism

Månadens Citykrönika:

Har fula bättre smak?

”De här tjejerna är snygga” var en tanke som flög förbi i mitt huvud samtidigt som jag övervägde mina alternativ. Klockan var halv två på natten, det var lördag. Jag hade druckit några öl, rökt några cigaretter och nu skulle alltså jag och mitt sällskap vidare i natten. Gänget bestod av mig själv, en god vän och två tjejer vi inte kände särskilt bra. ”Vi ska till Gretas!” Stojade en av tjejerna entusiastiskt. Jag och min vän tittade snabbt på varandra. Gretas är en gayklubb, och inget fel där egentligen. För de här tjejerna var inte gay, så pass mycket hade jag och min kompis räknat ut. Men ”Vi sticker till Gretas och dansar till schlager!” gav en viss pre-rape känsla.
Inte för att jag är det minsta homofob. Nej, utan för att jag kunde se mig själv, 20 minuter in i framtiden, gråtandes. Hopplös står jag där och fumlar med att hålla för öronen för att stänga ute ”fångad av en stormvind” samtidigt som jag blundar och påbörjar förträngning av ytterligare ett minne – det av snygga tjejer inbegripna i ironisk dans. Arkiverar i samma mörka hörn som alla killar jag sett bröla till ”killing in the name of” på sommarens dansgolv (år 92 ringde och ville ha tillbaka sin moshpit). När den här korta framtidsvisionen tagit slut och sällskapet tittar undrande på mig, så tackar jag och min vän för oss innan vi går hem och lägger oss i mänsklig tid.
Några dagar senare började en frågeställning formulera sig i skallen. Varför lyssnar snygga människor i så stor utsträckning exklusivt på dålig musik? Eller det är kanske lite orättvist. Det rör sig snarare om gammal, rent familjär musik och övrig kultur. Låtarna med Carola de dansat till på mellanstadiediscot eller Håkan Hellströms darriga stämma de utövade första trevande hånglet till. Filmerna de identifierade sig med under senpuberteten, läs: Amelie från Montmarte för tjejer och Fight Club för killar. Men efter 18-19 tar de utforskande åren slut. De nöjer sig liksom med det bekanta. Varför? Ett snabbt svar är: för att det är enkelt. Kanske har snyggingarna haft en rik uppväxt där ansträngning var något som förpassades till slavarna i källaren, medan tjejkvällen med vitt vin och dyr ost dukades upp av butlern Nestor?
Allvarligt talat, att dansa till schlager (ironiskt eller inte) är ungefär lika utmanande som att göra helikoptern.

Men, betyder det här i såna fall att jag själv är ganska ful?
I wish, och där uppstår paradoxen. Reflektera snabbt över att det hetaste folket i världen är de som pysslar med konst och musik, medan resten av världen pliktskyldigt imiterar. Går det att bli snyggare om man använder och tar del av popkultur på rätt sätt? Jag tror det.

Så till alla vackra människor som flyter fritt i luften utan märkbara påfrestningar: det handlar om en liten skopa gör-det-själv-attityd. Likgiltighet och det-var-bättre-förr-tänk är nämligen atombombsfarligt när det kommer till både skönhet och kulturkonsumtion. Vips så sitter man där. Ful, äcklig och nynnar med i Lars Winnerbäcks ”Jag vill gå hem med dig / innan eftertänksamheten har raserat hela natten” och undrar vad fan som hände.

Krönika publicerad i NSD city 27/9 - 07



Så en liten recension också:

Afro Samurai (mini)
Betyg: 4
Genre: blodfylld ironionani
I rollerna: Samuel L Jackson, Kelly Hu, Ron Perlman
Skapare: Takashi Okazaki
Målgrupp: Du som gillar robotar, ninjas, blod, blaxploitation och tecknad film.

Okej, det är inte helt aktuellt med en månadsgammal importdvd, men anime är inte en uttrycksform som dryper av självdistans. Därför är det soft när man låter en schizofren afroamerikansk samuraj, voicad av Samuel L Jackson, slakta sig igenom ett nygammalt Japan. Animationstilen påminner om den som användes i första Kill Bill, det är otympligt vackert när tecknat blod skvittrar överallt.
Afro (han heter så) har ett mål: han vill bli den mäktigaste krigaren genom att mörda en massa skurkar och till sist killen som är störst och värst (fantasifullt kallad "number one"). Let's rumble helt enkelt.
Som om inte detta vore nog så har alla shogun assasin-romantikers favoritproducent RZA lagt soundtracket som stilfullt oljar in den kitschiga svärdslidan. "A man with no friends only lives for revenge..." – börjar introlåten, det räcker så va?

Recension publicerad i NSD city 27/9 - 07 (finns inte på nätet)

Veckans bio i NSD: Du levande och Supersugen

Vilken sur jävel jag varit här i bloggen på senaste tiden. Nu blir det i alla fall lite ändring, den här veckan hyllar jag hela två filmer.




Du Levande

Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.

Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.

Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.

Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.


Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.

Fan vad bra, Roy,

Gör en film till.

Snälla.

Publicerad i NSD 21/9 - 07



Supersugen

betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".

Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.

Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.

En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.



Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.

Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.

I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.

Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).


Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.

Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.

Publicerad i NSD 21/9 - 07

Upp till Kramp, avsnitt tre

Kramphund?




Mm just det, tredje delen av Upp till kamp som gick på svt i måndags: Da fuck?

Jag kände mig helt likgiltig. Fotot är ju skitsnyggt och så men hur kunde ockupationen av hagahuset och strejken i varvet kännas så mesiga? Jag tror faktiskt att ljudet är en medskyldig till seriens slätstrukenhet. Att någon får en gatsten i huvudet ska låta, det ska smälla till. Men det gjorde det inte när MC-knuttarna ilsket stormade hagahuset.
Och kameran skakar omkring på ett tillgjort sätt. Då menar jag att det känns uttänkt skakigt, bara sådär precis lagom och trist, inte som att det är en trovärdig kaosartad upploppssituation som utspelar sig. Utan känns som en filmad dramatisering av något sånt.

En till grej som fortfarande stör mig är babyboomer-romantiken. Visst är det en del konflikter mellan socialister och kommunister. Visst är inte alla arbetare enade som "kamrater" hela tiden. Upp till kamp ger sken av att skildra de här konflikterna med nyans. Men alla gubbar i kostymer som sitter i ledningen eller i någon styrelse utmålas ungefär lika nyasrikt som de cigarr-rökande skurkrepublikanerna i filmen Shooter: onda, giriga och skadeglada Rumsfeldkapitalister. Please, huh? Och det enda poliserna duger till är övervåld mot stackars demonstranter, de kallas således hela tiden för fascister (så att vi verkligen ska fatta). Hippie crap.

Fler frågor:
Varför är överklasskillen överhuvudtaget med i tredje avsnittet? Han går på porrklubb och är otrogen mot sin fru, Så jävla gjort och så jävla trist att titta på. Yeah han har sex med både skjorta och jacka på i sitt kontor, eeew svinigt (borde vi alltså tycka?). Give me a break.

Varför slänga in en av tidernas osexigaste sexscener i en tvättskrubb som sedan avbryts av polisen? För att poliser vill förinta all slags kärlek (is that why?).

Varför stod karaktären Tommy och tittade på vattnet i ett par händelselösa minuter? Han tittade på vattnet, på sin AA-medalj, slutt. han måste väl ha tänkt på något djupt då, typ livet.


Alltså serien är ju inte helt kass, det känns bara som att försätta sig i limbo när man ser den. Det händer skitmycket men det är svårt att bry sig.

Morsan och cueclub.

Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.

Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.

Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?

Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.

Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.

Bristande Intresse

Oj, höll nästan på att glömma att det är biohelg igen. Här är min recension av Bristande Bevis, på engelska: Fracture.

Betyg: 3

En svartsjuk gubbe (Anthony Hopkins) skjuter sin fru, erkänner mordet och väntar på rättegång. Detta borde ju vara rena saftkalaset för en ung åklagare med 97 procent fällande domar.
Fel där, klart att den beräknande psykopatgubben - som väljer att företräda sig själv - kokat ihop en elak konspiratorisk gryta av försvinnande bevis. Dessutom har han anlitat en privatdetektiv för att spionera på den unge åklagaren Willy (vilket perfekt namn för en sårbar tönt med lantisdialekt).



Ambitionen är på medelmåttig nivå, men nog lyckas de peta in ett par amatörpsykologiska scener här och var.

När jag stannar upp med nosen i vädret är det en tanke som slår mig: visst luktar det lite lamm?

Jodå, thrillergenren hade sin peak på 90-talet, främst tack vare När lammen tystnar, och är numera en etablerad genre. Trots detta dyker det ibland upp historier som vill efterlikna det gamla mästerverket men i det här fallet snarare når en nivå jämställd med valfri John Grisham-historia. Det är rättegångsdramatik, bevispusslande och svartsjukedrabbade kärleksaffärer i dunkel belysning.

Bristande bevis har i alla fall en väldigt kompetent rollbesättning. Anthony Hopkins vet sin plats, han är ju numera ganska typecastad som obehaglig och intelligent sadist. Ryan Gosling Oscarnominerades för sin roll som missbrukande lärare i Half Nelson och är alltid imponerande. Egentligen för duktig för den här filmen, rutinerad independentskådis som han är.



När jag var yngre kändes tv-tittandet angeläget vad som än visades. Jag satt i soffan och glodde när TV3 visade värdelösa filmer direkt producerade för TV, med skådespelare som vid bästa förmåga presterade på såpanivå. Trean hade svårt att sätta en positiv etikett på de här filmerna och nöjde sig således med att varje vecka stolt presentera "onsdagsfilmen". Titlarna är vad som underhöll mig mest. De var slapphänt översatta från engelska och kunde ha fåniga namn som "Dödlig fälla" eller "Farligt förflutet".

Så hur tror ni att tankarna flyger när jag läser en titel som Bristande bevis?

Synd, den förtjänar faktiskt lite mer respekt än så.

(Publicerad i NSD 01/09-07)

Retardia (ordvits haha)

Coming this friday:

Varför göra en remake av en film när man kan stjäla en hel plot? Alfred Hitchcock gjorde 1954 den jävligt jättebra Fönstret åt gården.
Nu 2007, bestämmer sig nån DJ Caruso, en snubbe till Smallville och The Shieldregissör att han tänker göra en lite yngre, hippare variant av Hitchcocks klassiker. Han tänker döpa filmen till den i särklass mest irriterande filmtitel sedan Flubber, nämligen: Disturbia.
BUUU! för den idén. Shia LaBeouf (krullbarnet från Transformers) spelar Kale, en barely legal tonårskille som får husarrest efter att ha slagit ner sin spanskalärare. Kale måste således spendera sin tid spionerandes på grannarna. Istället för ett fett kameraobjektiv använder Kale en digitalkamera med mörkerseende, good update. Gäsp. Kale har precis som James Stewart i originalet en het granntjej som gillar att göra diverse stretchövningar med väldigt lite kläder på sig, tvärs över gatan. Granntjejen Ashley visar sig vara en arrogant liten tjej (Sarah Roemer) som joinar Kale och hans polare Ronnie på deras spiondumheter.
Snorungarna bevittnar så småningom ett mord tvärs över gatan. De snokar vidare och kontaktar Polisen. Men självklart är det ingen som tror ett skit på vad ett gäng 18-åringar påstår. De har ju så vild fantasi ungdomarna nuförtin'. Ehh Eller hur?

Boven i den här, vad som iaf ska föreställa thrillern, spelas av den mycket träiga David Morse. Kanske mest känd som "den stora" av fångvaktarna i Den gröna Milen. Här ankommer ett massivt moln av bajs för Disturbia: Morse känns ungefär lika harmlös som en tellytubby med sin fjärde valium för dagen i kroppen. Alltså visst har Morse den där fulheten som en next-door-killer ska föra sig med, men varje gång han försöker se sådär farlig ut, när han rynkar på ögonbrynen i sin fula backslick. Då vill jag bara kittla honom under armarna och prata bebisspråk med honom: LA-LAAA! David, LA-LAAA!.

Men David Morse är inte ensamt ansvarig för Retardi... Disturbias mesta crappighet. Det finns mycket som inte stämmer. Bland annat är musiken riktigt lam och bidrar med zero till spänningen, fotot är okreativt och går på tomgång. Det som gör mest ont är att det försöks pressas in nån slags romantisk high schoolkomedi mitt i ett thrillerplagiat. Kale crashar Ashleys fest genom att hemifrån, på Ipod-decket blasta på med "Loving you is easy cause you're beutiful..." Sedan förklarar han för Ashley hur han stalkat henne sedan hon flyttat in på området. Hon blir så kåt av detta att hon kastar sig över honom. "Only in Disturbia..."

Det här är vad som händer när man försöker göra en PG-13-film otäck, den får allt att kännas lika tamt som en skräckfilm från 50-talet. Eller snarare: Som en dålig kopia av en thriller från 50-talet.
Du som tänkte "Fuck this shit" någonstans under läsningens gång är inne på rätt spår.

Moneyback?

filmen Cashback. var ungefär lika kul som flickan på bilden


Jag såg alltså Sean Ellis kortfilm Cashback på 102 minuter... Nej vänta! förlåt, det var visst en 18 minuter lång kortfilm som Ellis fick för sig skulle funka på 102 minuter. My bad där.
Shit, jag är egentligen för irriterad för att orka skriva något underhållande. Kanske för att Cashback inte ens förtjänar sågen. Du får helt enkelt take my word for it när jag skriker i ditt ansikte att det är en sexistisk, patetisk, menlöst bildrunkande, piece of crap. Cashback placerar så småningom fittan så högt upp på piedestalen att Ulf Lundell skulle börja gråta av underlägsenhet om han konfronterades med skiten.

En snubbe som jobbar natt på en supermarket har superkraften att frysa tiden. Han spenderar således sin tid med att klä av (de heta) tjejerna och måla av dem. Han är ju konstnär you see, så allt är för syftet att "fånga skönheten". De mänskliga kvalitéer som huvudpersonen värderar högst är just precis skönhet. Och för att han själv ska framstå som ett kap är alla andra män i filmen ungefär lika intelligenta som 12-åriga hockeyspelare, dvs utvecklade just precis till babianstadiet. Det känns definitivt inte konstigt om de här killarna skulle kasta sin egen avföring på varandra för nöjes skull.
¨
Please! Vilken brud som helst hade valt en apa any day framför det här präktga lilla smygsvinet.

Filmens absoluta toppa-hatlistan-över-vidriga-scener-ever-scen är när rollpersonerna uppfriskande komiskt filmas (som genom badrumspeglarna) medan de gör sig i ordning för en fest. "Ska jag ha den här tröjan eller den här"? En kille spänner sina muskler framför spegeln, en annan är väldigt solbränd, har på sig en nackkrage och putar med läpparna, en tredje runkar. En tjej svansar omkring i BH. - End of montage. End of hope.