Monsterpost om filmerna på SIFF 08

Förra årets upplaga av Stockholm filmfestival gästades av Palme D'or-vinnaren Christian Mungiu, samt alla indiekids (eller är det indiers?) älskling Wes Andersson. I år är Wong-Kar Wai och Charlotte Rampling på besök. Coolast är förstås att Roberto Saviano är där med filmatiseringen av sin maffiabok Gomorra. Skurkarna i Neapel vill se honom död innan jul, hoppas att han överlever sitt face2face.
Filmfestivaler handlar dock lite för ofta om ”vilka som kommer”. Det går faktiskt att se bra film också.
Här är några av dem:

Darren Aronofskys The Wrestler är en ganska konventionell berättelse, om man har regissörens new-ageiga filosoferade i The Fountain och äckelfesten Requiem for a dream i färskt minne. Wrestler ligger nära livet på Mickey Rourke som spelar huvudrollen.
Efter hitfilmer på 80-talet började ju Rourke fucka up sin karriär genom att misshandla sin fru och nästan supa ihjäl sig. Rourke spelar Randy ”The Ram” Robinson, en fribrottare vars stjärnstatus i wrestlingsvängen har spolats ner i toaletten och nostalgiskt återskapas på lokala wrestlingshower där lönen är spottstyvlar och ryggdunk.
Randy är bitter över 80-talets slut och undrar ”varför den där Cobain kom och förstörde allt?” .
För att palla är sportbaggen laddad med ett helt apotek av sterioder. De levererar förstås en hjärtattack som ett brev på posten. Upplevelsen får Randy att vilja återförenas med sin neglierade dotter, väl spelad av Rachel Evan Wood (från deppbonanzat Running with Scissors).
Wrestler är en vacker film i Randys korta stunder av lycka. Den blödigaste scenen är när The Ram håller ett tal inför en full arena av white-trashiga wrestlingfans. Han har ingen annan och menar att de är hans riktiga familj.

Ett annat vitt par (dock med jeepmatchande inkomst) åker på romantisk campingtripp vid en avlägsen sjö, Eden Lake, utanför ett bonnigt byasamhället. Där dyker ett gäng ungdomar upp med en bandspelare och dödar den romantiska stunden med tung grime. Och snart är det tortyr och människojakt ute i skog och mark.
Ordentligt äckel vi inte är bortskämda med, för varje Inside går det ju två dussin tortyrporrisar á la Saw.
Tonåringar är mer trovärdiga som mördare än mutanter (eller en gammal döende gubbe). Snabbare och mer irrationella tack vare sina hormoner. Att moralpanikens fanbärare har utnämnt dem till samhällets fiende nr 1 efter alla skolskjutningar är regissören säkert väl medveten om.
James Watkins skräckis är en skogsblodig hybrid av The Descent och Funny Games.




Michael Fassbender från Eden Lake gör också huvudroll i Steve McQueens Hunger. Den innehåller både misär från IRAs hungerstrejk 1981 och världsrekordet för längsta tagning (17,5 min). Abu Ghraib verkar ganska trevligt i jämförelse med mazefängelset under Thatchers inflytande.

Stockholms filmfestival har kallats ”mini-cannes” på grund av de två festivalernas liknande utbud. Både Hunger och Argentinska Pablo Fendriks närgånget filmade La Sangre Brota valdes ut till den franska festivalen. Fendriks film visas på en duk som liknar något från Gullivers resor till lilleputtlandet.
Handlingen kretsar kring inblandingen i en knarkdeal som rinner inom samma familj. Från sonens ruffiga droglabb till pappans taxi. Smått obegriplig ibland men snygg och med ett råtungt ljudarbete där den vardagliga trafikens brus gärna dränker allt annat.

Filmfestival handlar även om filmer man inte vill se. Som The Brothers Bloom: två con-artist lurar en barnslig Rachel Weisz tusen gånger. Sexism och idéfattigdom.
Och den oftast geniale Kim-Ki Duk gick på tomgång i en film om drömmar, vars historia kändes hämtad ur de tröttaste avsnitten av The Twilight Zone.

Filmfestival handlar förstås mest om de filmer man missar. ”Har du sett den här?” är vanligaste frågan. Oftast har man inte det, vilket tar fram loserkänslan av att missa de viktiga snackisarna. Jag vet att både Bloods & Crips-dokumentären Made in America, ryska filmer i fokus och postmodernisten Michel Houellebecqs Possibility of an island är fantastiska.
Åtminstone tills jag ser dem.

Publicerad i NSD 26/11

Jag är på Stockholm filmfestival

Det är ju trevligt och ball och allt, men det är också en upplevelse hårt förpackad i besvikelsens presentpapper. Jag Intervjuade t ex Ruben Östlund (hans film De Ofrivilliga har premiär på fredag) och kände att vi hade ett moment där. Han slet fram anekdoter om "en svensk tiger" och någon äventyrare i en luftballong. han verkligen överträffade sig själv i referenser till problematiska gruppmekanismer.
Sen går jag och ser Rubens film på kvällen. Där berättar han exakt samma anekdoter för publiken.
Och jag som alltid fått höra att jag är speciell...

Såg the Brothers Bloom, vilket var plågsamt bortom räddningens gräns. Varför skulle jag gilla en film om två con-artist? Blåsningen med Paul Newman kanske?

Jag såg också Kim Ki-Duks nya film Dream. Den handlade om en kille som drömmer saker, en tjej som går i sömnen och agerar ut vad killen har drömt. Ja, det är tyvärr precis så dumt som det låter. Synd. Jag gillar ju Kim sen tidigare han verkar helt ha gett upp att åtminstone göra snygga filmer och bilderna har blivit mindre intressanta. Bara boring-ass medelklassmiljöer, typ ikeahem och lattefik i de senaste tre filmerna. Vad är det?

Top-5 Kim Ki-Duk

1. Binjip (Järntrean)
2. Spring, Summer, Autumn, Winter... and Spring
3. Shi Gan (Time)
4. Hwal (the bow)
5. Soom (Breath)

Bubblare: Samaritan Girl

Här är den bästa filmen på världens största all-year-around-international-film-festival: Youtube.

Ett klipp helt utan besvikelser:

Stockholm filmfestival round-up del 2

Filmfestival är precis som rockfestival ett utomordentligt tillfälle att upptäcka ny kultur att älska. Något jag själv sällan förunnas pga min så omfattande och allsmäktiga belästhet, eller i vardagstermer: "koll". Dessvärre är festivalen även en arena öppen för nya besvikelser att irritera sig över. Lite känslan som drabbade mig på Stockholm filmfestival när två av mina favoritregissörer inte nådde det max jag kommit att förvänta. Det är typiskt att en amerikan ska komma och skrapa upp bordet på alla kreddpoäng jag skulle dela ut.

Kim Ki-duk som i Sverige är mest känd för filmerna Järn-3an (2004) och Samaritan Girl (2003). Även prostitutionsdramat Bad Guy som I mindre kretsar är känd för att ha gjort filmjournalisten Emma Gray Munthe så pissed att hon hoppade och stampade sönder dvdskivan.

Järn-3an är en jävla bedrift. Det är nog inget annat än fantastiskt hur det går att göra något så enormt vackert utan dialog, utan påkostat foto, utan scenografi. Bara blickar, vinklar och känslor. Den kan mycket väl vara världens bästa film om olycklig, nej, omöjlig kärlek – ett genomgående tema i Ki-Duks filmer.
På Stockholm filmfestival är Kim tillbaka med Breath. En fin liten berättelse om en kvinna i ett trist och destruktivt äktenskap som förälskar sig i en dödsdömd fånge.
Kim använder sig som vanligt av så sterila miljöer han kan för att få känslorna hos sina karaktärer att lysa starkare. Det fungerar visserligen rätt bra och det är aldrig särskilt tråkigt. Dock så känns det som upprepning och i jämförelse med hans förra film Time (2006), som var en direkt hagelsalva i nyllet på plastikkirurgibranschen, känns Breath lite velig och kan väl på politisk nivå högst ses som en vag kommentar till dödsstraffet. Jag ser gärna att Kim tar en paus och kommer tillbaka i en annan form, den han arbetar genom nu kommer bli svår att förnya.

Min andre Koreanske älskling Chaan-Wook Park, som gjorde hämnden uppmärksammad igen med sin trilogi i ämnet. Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance. Alla tre utsökta och våldsfixerade thrillers med skuldens hårda nyanser som en överhängande tjock filt. Inbäddad av moraliska dilemman i ett fototekniskt, rent genialiskt, sken. Parks I'm a cyborg but that's ok handlar om en ung tjej som tror att hon är en cyborg, så hon slutar äta och måste checka in på mentalsjukhuset där en underlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Filmen är till en början helt ogreppbar och när hälften är avklarad sitter jag fortfarande och frågar mig själv vad det är jag tittar på. Mot slutet börjar dock en viss substans i dramaturgin uppenbara sig. Det finns även två fetsnygga drömscener då Young-Goon fantiserar att hon massakrerar sjukhuspersonalen med sina robotpistoler hon har inbyggda i händerna, något som påminner en del om den berömda korridorsscenen i Old Boy. Och de söta stunderna när en kille låtsas reparera hennes ”matprocessor” för att lura i henne mat är . Frågan är om de här ljusglimtarna räcker för att väga upp en dryg timme av platt gökboet-slapstick?

En helt annan park har Gus van Sant gjort sin nya alienerade-ungdomar-på-glid-film om, nämligen skateparken Paranoid Park. En väktares död sker i anslutning till parken, skolans alla skateungdomar förhörs av polisen och 17-årige Alex ligger risigt till. Van Sant som gjort det till sin stil att estetisera tomheten (Last Days, Elephant) gör så även här. Han filmar tokvisuella skateboardvideos och lägger på gammal countrymusik. Sedan stjäl han filmmusik från Fellini, sveper med kameran under långa promenader och låter handlingen obrytt hoppa i tid. Ibland är Alex plågad av skuld, ibland är han less på sin flickvän och ibland är han bara snygg. Paranoid Park blir dock aldrig spekulativ. Den enda sexscenen är medvetet skyddad från de vanligaste fallgroparna då allt som visas är Alex nollställda ansikte.
Filmen är faktiskt raka motsatsen till en besvikelse och bilderna är ungefär så läckra att jag dör.

Publicerad i NSD 24/11/07

Bloggschema för er små princessor att följa slaviskt:

Imorgon: Kanske en dekadent helgrapport.
Måndag: Intervju med Cristan Mungiu - vinnaren av årets Palme D'or (!)

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07

Second grade bullshit: PT 2

Oh yeah. Nu är 8000 tecken om film färdigförfattat och ligger bara och väntar på publicering. Tony Soprano skulle kanske likna känslan vid "Taking a shit". Men jag är mer inne på Dr Melfis linje: "I like to think of it as childbirth". Jag har skrivit om en jävla massa film. Så vad ska jag skriva om här då? Vad säga om allt som inte var film under Stockholm filmfestival? Jaa.

Random Thoughs:
Fan, Stockholm är en trevlig stad ändå. Jag gillar hur själva centrum är överhypat som "något stort". Det är väl inte direkt större än lilleputtgbgs stadskärna?

Tjejerna i på presscentrat var söta och coola. Även om en del var apgriniga och tyckte att minsta lilla görande av sitt egna jobb var likvärdigt med ett dussin piskrapp från passion of the christ.
"Åh, måste jag resa på mig nu också?" (OBS! genuint citat!)

Jag hamnade på klubben Marie Laveau (heter den så?) i fredags där egentligen bara två intressanta saker hände:

1. Vi gick förbi kassan diekt ned till klubben utan att betala. När vi försökte igen och mitt sällskap åkte fast, började de härja om att "Ska vi betala 100 kr IGEN?" fast de aldrig betalt en spänn. Jag visste inte om att man överhuvudtaget skulle betala fören mina vänner berättade att vi "klarat oss förbi".
2. En gaykille råstöter på mig och kör värsta the Game-teknikerna. Typ dissar mig för att jag ska söka hans bekräftelse, iggar mig, men snackar med mina polare ("Asså, har ni adopterat den här killen eller?"), you name it. Detta förstod jag dock först efteråt.

STHLM FLM FSTVL DG 1

Yeahapp, det ska inte bli så uttömande blogginlägg om festivalen. Jag tänkte spara mina bästa och fetaste formuleringar till artiklarna. Så bloggen får vänta och i dagsläget smaka på andrahandsskiten. Men "skit är inte alltid bara skit, ibland är det vasektomi också" som min kompis Karl brukar säga. Förresten, jag har skämt bort er med en massa noveller och recensioner på senaste tiden. Själsligt djupdykande (nåja), researchkrävande arbete och till och med en bild där jag ser helt dum i huvudet ut. Detta utan att få så mycket som en spänn. Nu ska ni bara få riktigt bloggig bloggskit. "Det här gjorde jag idag" -skit.

Ta det.

Jag vaknade hemma hos min bror ute på Lidingö, toast och cappucino ner i mig. Åkte in till presscentrat och stressade som fan över kommande Intervju med Christian Mungiu. Träffade de andra i min intervjugrupp. En kille från Kulturen och en annan från Festivaltidningen. Trevliga män.
Alltså jag var liksom ganska nervös men inte sådär sjukt jävla dödsnervös, och sen i efterhand förstod jag varför. Självklart för att jag inte hunnit se Mungius film.
När jag ett par timmar senare såg det rumänska abortdramat (Nej, det var ingen komedi) 4 månader, 3 veckor, 2 dagar så fattade jag vilken big deal snubben var. Så även om han var jätteödmjuk vid intervjutillfället så hade jag med största sannolikhet darrat på rösten om jag sett filmen i förväg.

Ser Josef Fares Leo, temat var rätt likt Gaspar Noes Irreversiblé. Men mer om den senare. Vad jag satt och tänkte på under visningen var dock hur lätt det skulle vara att förstöra den här typen av film. Om jag bara hade börjat skratta vid valfritt tillfälle, lite rått sådär, så hade hela upplevelsen blivit förstörd för flera hundra människor. Borattänk mitt up i allting, knasigt. Fast det var inte så att jag ville skratta direkt. Inte heller gråta. Mingelprylen inför filmen kädes dock ganska tam, en plastmugg med rödvin och utebliven frågestunde: 120 Kr? Nja, det är kanske inte så att man blir Sverker, men lite "ska man väl kunna begära?".

Filmfestival och rockfestival är egentligen inte så olika. Eller jo det är de väl, men jag beter mig ungefär likadant. Jag dushar varje dag, kliver upp tidigt. Sköter min hygien väl. Men jag slutar äta, dricker en massa kaffe, vin och röker cigaretter. Jag skapar en karaktär som går ut från bion och tänder en cigg med laptopen bakom ryggen. Skribenten typ. Eller så är det bara John Wayne, kanske för att jag inte haft någon att hänga med idag och känt mig tvungen att spela cowboy för att inte se löjlig ut. Men för tusan: festivalen har ju till och med en Westernfilm!

Goodbye Zebras goes Stockholm filmfestival

Jag fick en brev med lite tidningsklipp av min pappa idag:
"Hej!

I dagens klipp kan du bl a läsa om hon som är bas för filmfestivalen som du ska till. Är kanske dotter till Irvis Scheynius (baltisk släkt) som var domare vid tingsrätten i Haparanda när jag jobbade på NSD (och flera gånger skrev om honom - en mycket uppskattad jurist). Hur som helst: Var försiktig i den farliga storstan!

Ha det!

//Duff

PS. Här bara regnar det, medan det fallit nästan en meter snö in i landet."

Just det kära läsare, jag kommer till landet någonstans för att rapportera lite från den där filmfestivalen. Så ni som bor i Stockholm och ser mig stirra omkring på ett valpigt sätt, kom fram och rufsa om mig i håret lite skojfriskt. Kom och nyp mig i kinden, ge mig en seg kola och säg "för att du är mycket speciell". Kom fram, klappa mig i rumpan och gläfs "Hämtar du en öl till, lilla stumpan?".
Vi ses där i alla fall, rapport följer.

Josef Fares nya film inviger Sthlm filmfestival.

Pressmedelande från Sonet:

"För första gången någonsin inviger en svensk film Stockholms filmfestival. Josef Fares nya film Leo får sin världspremiär på den 18:e internationella filmfestivalen, som äger rum 15-25 november 2007.

Leo firar sin 30-årsdag. Omgiven av familj och vänner skålar han för framtiden. Men när festen är slut och Leo och hans flickvän vandrar hemåt, händer något som för alltid ska förändra deras liv.

- Jag har alltid velat ha med en film i Stockholms filmfestival. Det känns jättebra att få ha världspremiär på Leo i min egen hemstad, säger Josef Fares.

Leo är en tät, thrillerbetonad film. I huvudrollerna ser vi Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares själv. Josef Fares står för både manus och regi. Memfis/Anna Anthony har producerat och filmen distribueras av Sonet Film."