Alla som inte joinar är våldtäktsmän?

Eeh, det finns en grupp på facebook som heter "Riktiga män våldtar inte". No shit retards?

Så... om man går med i gruppen betyder det att man är en riktig man? Eller om man inte är med i gruppen så är man en våldtäktsman? Då får ni väl kalla mig våldtäktman hur jävla mycket ni vill, för jag tänker ALDRIG joina.

Eh?

Technologic after all.

Vad gör någon mänsklig? Hur blir man människa? Det här är kluriga frågor, inte minst för en robot.

Daft Punk är som bekant en baguetteduo ( Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter) som lagt grunden till nästan varenda jävla elektronisk danshit du hört sedan 1997. Duon hävdar bestämt att de skadats svårt och därför ständigt måste bära robothjälmar. Men de flesta fattade väl att det där handlade om mytbildning och image lagom inför plattan Discovery. Ehh eller?

Senaste nedslaget i diskografin hette Human after all, en inte helt oviktig titel när man ska kolla deras film Electroma.

Två robots i skinnställ och coola hjämar, ganska lika motorcykelditon som bor i en värld befolkad av andra robotar. Samtidigt drömmer Daft Punk om att på något sätt bli människor. De gör en visit till ett lab och får plastikkirugi så att de liknar komiska karikatyrer av människor. Tyvärr så börjar maskerna smälta i solen och de andra robotarna i stan verkar inte "take too kindly to humanfolk round here.."

Men egentligen händer det inte särskilt mycket. I alla fall inte i ordets mest självklara bemärkelse. Det finns ingen dialog. Bara bilder, ljud och känslor. Daft Punk går omkring med sina robothjälmar genom öknen, de kör bil, de tänker, drömmer, musik spelas. Och det är så brutalt vackert alltsammans. Allt. Sjukt helvetes jävla sepesnygg. Så snygg är den, fast ännu snyggare egentligen. Pur skönhet.

Nu låter det här kanske helt tomt? Som ögongodis utan tuggmotstånd? Fel, dumjävel. Det finns grymt mycket prylar att tänka på, förmodligen mer än i din average sk prettofilm ("Ju större pretentioner desto bättre" - som jag brukar säga). Här tillåts vi tänka, vi ges paus att reflektera över varför t ex en tiominuters flygtur i öknen slutar med en resa in mellan två lår till låten "If you were my man" - Linda Perhacs.

I sitt tempo påminner Electroma om Gus Van Sants två tredjedelar av "death at a best friend's hand"-trilogin. Dvs filmen Last Days om Kurt Cobains sista timmar i livet, som också är vädigt arty och inte direkt erbjuder någon dialog utan bara en massa stämningsfulla poseringar. Och Gerry, om två killar som går vilse i öknen och typ går omkring i två timmar.

Electroma är har dock inget annat att göra med Van Sants filmer, den är helt egen, ett fucking piece of art. Se den, och se den ensam.

Här är en taste:

Saul

Jag älskar Saul Williams. "Amethyst rockstar"s skräniga spoken-word uppvisningar, det självbititlade albumet "Saul Williams" hårdsvängiga anarkistmanifestationer. Jag älskar Slam, fängelsefilm som fuckar med schabloniseringen av svarta gangstas som tomma machohetsare. Ger lite välbehövd personlighet och poesi till thug life.

Saul vill operera med sina trubbiga verktyg på en stor korrumperad och ignorant maktapparat, lyrisk kirurgi nedifrån och innifrån, riktat uppåt och utåt. Fint som snus är det.

Sauls nya platta med det svinbraiga namnet "Niggytardust" släpps den första november. Den är producerad av en annan av mina all time heroes Trent Reznor. Med Niggytardust gör Saul en Radiohead och låter alla som vill betala 5 dollar göra det, eller inte alls. Förboka albumet för nedladdning här, om du vet vad som är bra för dig.


Nu slänger jag in ett riktigt radikalt, angry young man och sådär poetcoolt citat också, även om det kanske anses lite präktigt:

"This is a call out to all the youth in the ghettos, suburbs, villages, townships. To all the kids who download this song for free. By any means. To all the kids short on loot but high on dreams. To all the kids watching T.V., like, "Yo, I wish that was me." And all the kids pressing rewind on Let's Get Free. I hear you. To all the people within the sound of my voice.

Spit for the hated, the reviled, the unrefined, the no ones, the nobodies, the last in line." - Act III scene 2 (Shakesphere)

For a fistful of quarters

It's a mans world sjöng en neddrogad soulspillra med efternamnet Brown en gång i tiden.
Ja. Visst är det så. Det finns verkligen världar där män härskar. T ex på den enda puben i Gällivare där killarna ser humor i att göra "Kalle Anka" och klä av sig på underkroppen till alla kvinnors förtjusning.
Det finns också världar där kvinnan inte ens är i minoritet, utan helt enkelt orepresenterad.

Stereotypisk arena: Arkadhallen.

En plats där tiden stått stilla sedan 99 i Sverige och sedan mitten på 80-talet i USA. De flesta platser, yrken eller klubbar som förknippas med manliga härskartekniker (företagsledare på bastuklubb någon?) där feta män dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete är tydliga i sitt exkluderande av kvinnan. Där skiljer sig arkadhallen och dess klientel från de övriga patriarkaliska strukterna. Åtminstone i filmen King of Kong.

Arkadhallen funspots män skulle inte våga drömma om att utöva annat än hårt programmerande och joystickstötar på sig själva. Allra minst skulle de klappa en flicka på baken och låta dubbelhakan dallra under ett stånkande republikanskt skratt. Anledningen till varför kvinnor verkar hålla sig borta från spelhallen i filmen är helt enkelt för att killarna är såna totala textbook-förlorare. Låt mig förtydliga en grej. King of Kong är en dokumentär, ok? Då går vi vidare.

Vi snackar alltså nördporr, och inte någon ny slags pornografi där glasögonormar gets lucky med lärarinnan (eh vadå ny förresten?). Det är nördporr i den bemärkelsen att vi som älskar att skratta åt 2000-talets ledsna clowner får oss nästan mer än vi orkar svälja. Till att börja med har jag aldrig sett en samling så underbara t-shirts: Doom 3 (sponsortröja), Totall Recall (med stort potträtt av Schwarzenegger), En bild på en joystick med texten "independent". Ja ni hajar.

Filmen tar sin början genom att en samling överintrade geeks från 70-talet som nu flyttat ut från föräldrarnas källare (nåja) och skaffat riktiga jobb. I anslaget berättar Walter day, world game referee, varför han ville bli bäst på arkadspel:

" I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede"" Ett scenario endast möjligt i Days fantasi.

Efter detta träffar vi Billy Mitchell, den dåvarande världsrekordhållaren i Donkey Kong. Ett pompöst as som skryter om hur hans knähund till vän, Steve Sanders, blev satt på plats under en Donkey Kong turnering på 80-talet.

"I've poited out to Steve that he is the person he is today because he came under the wrath of Bill Mitchell" Säger han utan att dra på läpparna.

Billy har inte bara världsrekordet i Donkey Kong, en fru med silikonbröst (förmodligen betalade för med hans BBQ-såspengar) och världens fulaste hockeyfrilla, han behandlas också som en gud av wargameskillarna på arkaden funspot:

"When Billy Michell walks in an arcade, everything stops. There is electricity in the air..."

"Everything about him is perfect, Billy is just that person you know, he wants to represent."

Billys föräldrar, ganska lika de inavlade missfostren ur motorsågsmassakern, konstaterar krasst: "He's a winner".

Att Billy får hybris och ställer sig bredbent kanske inte är så konstigt med en så pass hängiven fanskara. Men han lever på gamla meriter.

Nu har säkert även du, min läsande vän, räknat ut att enligt varje film någonsin producerad måste någon sätta Billy Mitchell på plats.

Denne någon heter Steve Weibe, en prestigelös familjepappa som på dagtid undervisar i kemi och på kvällarna gillar att lira Donkey Kong i garaget. Steve är sjukt lämpligt nog Billys raka motsats: Ödmjuk, drömmande. Steve verkar inte heller se spelandet som något annat än en rolig hobby vid sidan om sitt riktiga liv, medan Billy byggt livet omkring sin gamla vinst och mäter mänskliga kvaliteér i hur många "killscreens" (sista banan, eller nåt) de fått i nåt 30 år gammalt spel. En sympatisk underdoghistoria tar sin början.

Men frågan är vem som egentligen är underdogen? Visserligen är det svårt att tycka om ett svin som Billy, men eftersom det här lilla löjliga rekordet är det enda han åstadkommit i hela sitt liv känns det som att... ja han kan väl få ha kvar det liksom? Det är ju ingen som bryr sig egentligen.. Ingen förutom dem i världen exklusivt befolkad av fula små män som ser värde i så pass, ja värdelösa bedrifter.

Steve Weibe är inte del av den världen och det är därför han är överlägsen. Oavsett om han äger Billy Mitchell i Donkey Kong eller inte.



Bonus:
King of Kong är filmen som inspirerade South Parkavsnittet "More crap" jag skrivit om tidigare. (Season 11, episode 9)

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

Double up

Det är mycket här i livet som kommer i tvåtal.

Två koppar kaffe om dagen, två gånger boxad i skallen i veckan, två armhävningar, två flickvänner, två bilar, två gram kokain, två mål mat, två kisspauser under varje föreläsning, två snubbar från Iran och två slag med rottingen av Morbror Rufus varje söndag för att man inte ska göra oväsen när han tittar på nyheterna.

Nej men vilket trams jag hittar på. Jag har varken två gram kokain eller två flickvänner och det där med rottingen har jag heller aldrig upplevt. Antar att jag blev lite carried away.
Men vad jag har gjort är att gå ut på lokal två dagar efter varandra. "Kört en fredag/lördag" eller en "dubbelburgare" som man förmodligen kallar det på någon självdöd kebabsylta.

Det najsa med att gå ut och supa två dagar i rad är att man får må skit två dagar i rad också. Vilken bonus, "double-up" som R Kelly skulle säga innan han kissar två 14 åriga tjejer i ansiktet.

Fredag:

Att låtsas att man förstår norska i ett alkoholhöljt skimmer är inte det lättaste att pull-off, kanske var det därför vår kvinnliga norska gäst mest höll käften resten av kvällen då vi nickat i djupt förståelse efter att hon berättat ett skämt (kanske en Sk "Norgehistoria", vem vet?).

Nåväl, under tobaksinhalering utanför min port bromsar en 15-årig kille in framför mig och Nils med sin cykel.
Jag: Tja
Killen: Tja, har ni cigg eller?
Jag: Nej tyvärr alltså, de är slut (lögn)
Killen: (hotfullt) Alltså, du kan inte blåsa mig.
Nils: Men du borde ändå inte röka.
Killen: Vafan är problemet, jag är 15, okej? Jag bor i Bergsjön. Sista hållplatsen, vet du vad Bergsön e eller?
Jag: Jo jag känner till det.
Killen: Ja, jag ska cykla hem utan cigg, ge mig cigg för fan du kan inte blåsa mig fattar du?
Jag: Men de är slut!
Killen: Vad har du där då, där? (pekar på mina fickor)
Jag: (irriterat) Men vill du se vad jag har i fickorna? Kolla här: Två kondomer och ett spårvagnskort, är du nöjd nu?
Killen: Han då, han!? (Pekar på Nils)
Nils: Nej jag fick av honom (pekar på mig)
Jag: Ja det stämmer, vi ska gå in nu...
Killen: Alltså! Din morsas fitta!
Jag: Okej killen. (går tillbaka upp till lägenheten)

Efter denna lilla otäcka episod av psykterror dricker vi fishermansfriendshots som våra gäster dansksöserna (feminin form för dansk) bjuder på. Vi åker ut till ett öga rött och dansar en del. En blond kvinna stoppar mig och frågar om jag "kommer hit ofta?" Detta leder som ni förstår till ett lite längre samtal. Irriterande nog är den här kvinnan ute med halva sitt kontor där killarna tagit på sig batmankalsongerna och går hårt in i beskyddarrollen.
Där står jag och är charmig som fan med mitt "Jag och Fredrik Strage är "såhär" tighta"-snack (obs! skämt) och så dyker det upp en snubbe, kaxig som fan och bara "Hallå, kan du ge henne din mail eller nåt? Vi måste faktiskt dra!"
Skulle jag lämna ut min mail efter att ha blivit så nergjord? Hah! jag skulle ju framstå som ännu mer dum i huvudet än vad jag redan är. Mail förresten, vad är det liksom?

Lördag:

Styrbord babord blev det att vi gick för att värma våra kalla blickar. Tillsammans med sex tjejer och en kille. Bra könsbalans tycker jag.

Jag vet att min boy Gordy är en stark anhängare av jantelagen, så jag kan inte låta bli att provocera honom lite: Vi gick förbi den långa kön eftersom vi stod på listan och betalade inte en smack i inträde (Tack Lina!).

Lär mig ett nytt ord för ligga: Täbba.

Senare gjorde jag en ganska djurisk upptäckt. För att få en kvinnas uppmärksamhet i konkurrens med en annan man finns det bara ett alternativ: Att prata högre och högre tills man nästan skriker sig hes. Då kommer hon till slut att börja lyssna. Det verkar dessutom vara skitsamma vad man säger, så länge man gör det med muntligt caps lock nedtryckt.

Exempel:
- Ja alltså det är så tråkiga interiörer på guggeligrums på fredagsfisten...
- Aah... visst, jag tycker...
- JAG HÖRDE ATT DE STÄNGER OM EN OCH EN HALV TIMME!!! KAN DU FATTA ELLER? HAR DU CIGG?
- Jasså, fniss. Och vad heter du?
(fritt fabricerat i fantasin)


Söndag: två koppar kaffe, två droppar blod, två skvallriga telefonsamtal, två röda ögon, två dagars ångest.

Äta här eller ta med?

Där satt jag i godan ro på spårvagnen.
En pojke med träningsbyxor, jeansjacka och välvaxad blond lugg sätter sig brevid mig och smäller ned sin överviktiga bag framför sina fötter. jag blir instängd där jag sitter och tittar ut genom fönstret. Lyssnandes på någon sur remix av någon fransk och sedan länge förgången dansguru.
Luggpojken måste ha missat mitt senaste PM, han tar upp en plastbehållare med pasta, fetaost och sallad. Mitt första stadie är förstås förnekelse inför vad som håller på att hända.
"Nej, inte tänker han väl...?"
Pojken som omringat mig med vad som verkar utgöra 80 % av hans liv börjar nu pillra med locket på plasttallriken. Sakta försöker jag att inte gripas av panik, men det är helt meningslöst.
"Han tänker äta den! Här! Bredvid MIG!"
Killen skrider till verket. Han hugger skoningslöst där han vill fånga sin penne rigate och fetaost, han är på jakt.
Usch. Spårvagnen är överfull nu, majoriteten av resenärerna står upp. Om en hållplats måste jag göra detsamma. Men friluftspojken har ett party of two. Han och salladen är ett, och världen runt omkring dem betyder lika lite som Carl Bildt gör för konsten.

Mums mums.

Är det elitistiskt att föreslå lite vigilanterättvisa? Om ni ser någon som äter på stan uppmanar jag er att bajsa i deras mat.

Sunday Service: Princess

Okej, du är August. En präst med gott hjärta och snäll uppsyn. Din syster Christina har precis dött. Innan hon dog jobbade hon i den smutsigaste av branscher, nämligen porrfilmsditot. Du har sett saker som du inte velat se. Till exempel din gravida lillasyster bli påsatt av tre män samtidigt. Men hon är död nu, du kan inte hjälpa henne. Däremot så har hon lämnat dottern Mia efter sig som du gett dig fan på "inte ska växa upp i en bordell". Så du låter lilla Mia och hennes uppstoppade kramdjur Multe bo hemma hos dig. Hon har blåmärken över hela kroppen och hon saknar mamma, så klart.

Nästa dag tar du med Mia till Christinas grav. Gravplatsen visar sig vara ett tempel av kukstatyer. Omgiven av penisatrapper står ett budskap skrivet. "Sära på benen för änglarna som du gjort för oss här på Jorden". Hälsar - Charlie. Mia tycker att det är fint, fontän med fiskar liksom. Du gillar det inte.
När du och Mia ska handla glass så blir Mia glad när hon ser sin mamma på omslaget av en av porrtidningarna. Du blir förbannad och skäller ut ägaren.

Du ringer porrdistributören "Paradise Lust" och ber dem radera allt material med Princess (Christinas filmalias). Förfrågan möts av nonchalant förakt. Du ber dem också ta ner gravstenen. Och om inte, så tänker du göra det själv.

Du tittar igenom dina gamla band som du filmade med handkamera. De med dig och Christina när ni flyttar in i den nya lägenheten. När idioten Charlie kommer in i hennes liv, när han börjar slåss med hyrevärlden. När han tvngar 14-åriga Crhistina att ligga med värden så att ni ska få bo kvar. "Han knullade henne August!" ekar i din skalle.

Du ser en torsk som plockar upp en flicka på gatan, springer efter bilen och bankar honom tillbaka till depressionen.

Du räddar Mia från att antastas av en äldre pojke, du bryter armen på honom. På Natten åker du och Mia in till stan och bränner ner alla servrar som har något med Princess att göra. Dessutom gör du en av porrfilmscheferna blind på ena ögat.

Du börjar få allt större distans till det här med Guds kärleksbudskap.
Du blir Travis Bickle up in this motherfucker.


Tänk dig en animerad Old boy på danska, på crack.



PS. Föga förvånande håller regissören Anders Morgenthaler, Chaan Wook-park som Francis Ford Coppola som sina favoritregissörer.

Children of the Revolution

Ungersk vattenpolo. Ungersk vattenpolo och revolution? Kan du säga Szabadság, szerelem? Nej, och ungefär så lätt hade jag det idag när jag hälsade på en pressvisning av filmen i fråga. Den engelska titeln är Children of Glory och trots sin oerhört tråkiga trailer så fick jag lite sug efter att ha läst plot outline på imdb:

"At the 1956 Olympic Games in Melbourne, the Hungarian water polo team faces off against the Russians in what will become known as one of the bloodiest matches in the sport's history."

Det här låter mycket coolare än vad det faktiskt är. I den kalla bittra verkligheten får man vänta i ca två timmar på den där "blodsmatchen" som typ består av en armbåge i huvudpersonen Karcsi Szabó ögonbryn. Innan dess ska hela det Ungerska upproret tragglas igenom med en dialog lika stapplande som en femåring i sina första skridskor. Filmen är inte "based on a true story" som det brukar heta utan "inspired by actual events". Och tur är väl det, så här långtråkigt blir inte ett krig i verkligheten.

Sovjet är naturligtvis boven i dramat och Inte är man direkt rädd för att utmåla rödskäggen som djävular sprungna från de djupaste grottorna i helvetet. Att filmen inte transformeras till svartvitt måste vara ett mirakel med tanke på färglösheten i manuset. Kvinnor och barn skriker, tanks skjuter sönder hus och grådaskiga européer i tråkiga frisyrer gapar klyshor om frihet. Och detta mitt i en brutalt tråkig och osannolik kärlekshistoria som är lika fel i sammanhanget som ketchup på fiskpinnar. Men, det är inte bara skräp. Vattenpoloscenerna är snygga, ja fotot är schysst överlag. Men du, skit i det här. Se nån Ken Loachfilm om du vill ha ordentlig revolution.

Imorgon: Resident Evil.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

Min karriär som photog, part deux

Linus i bandet Shiloh ringer mig i lättare paniktillstånd, Patrik Forshage från Nöjesguiden har mailat och vill tydligen skriva om dem. Även tidningen Groove har hört av sig och vill inte bara skriva om dem, utan även lägga en av Shilohs låtar på en kommande samlingplatta. Nu behöver de en ordentlig bandbild fort som helvete för att ha något att profilera sig med.

De har några timmar på sig, klart man ställer upp.



"Men vänta nu, den där var ju inte med i..." Nej. Just precis.

(men hoppas på nästa)

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.

I now pronounce you retarded

Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Betyg: 1

Jag ville verkligen gå. Alltså gå ut från bion.
Men eftersom mitt jobb tvingade kvar mig blev visningen i stället ett uthållighetstest. Jag skulle palla, jag skulle orka. Jag mådde faktiskt fysiskt dåligt, men jag ville kunna säga "Jag såg hela filmen" och folk skulle applådera min psykiska styrka, de skulle hurra mig och konfetti skulle spruta i min ära.


Vad jag fick uthärda började med två superhetero brandmän, Chuck och Larry, från Brooklyn, New York, som tack vare ett sjukt långsökt resonemang med virriga lagar om pensionssparande måste gifta sig. Men stadens myndigheter anar att allt inte står rätt till med äktenskapet så de två machograbbarna måste övertyga genom att spela jättebögiga för att de inte ska hamna i fängelse. Det ofrivilliga paret måste därför storhandla bögprylar: Barry Manilow, Wham och bomullstussar slängs i kundvagnen. HÖ-HÖ-HÖ!

Alltså, what!? Jag kan fortfarande inte förstå hur någon lyckats kasta in så mycket schablonmässigt, vidrigt avfall i en och samma film. Synen på homosexualitet är lika modern som hemma hos Göring. Liksom tappa tvålen i duschen, hur gammalt är inte det skämtet? Dessutom försöker man knyta ihop slutet med ett papperstunt och falskt budskap om lättare tolerans.


Please? Vi har tittat på fascistpropaganda i två timmar, det går inte att lura tillbaka oss nu. Chuck & Larry är en film för en smärtsamt köpstark målgrupp: fördomsfulla idioter.

Härmed förklarar jag skiten efterbliven.

Jag skriker det en gång till, så att ni hör mig längst bak också: BÖGHUMOR ÄR INTE ROLIGT!

Sådär, jag fixade det.

Var är min parad?

Recension publicerad i NSD 28/9- 07

Gordon and his Will

Tisdag, kl 11. Telefonsamtal med Gordon:

Gordon: Whaddup Niggah?
Jag: Tja. Niggah. Läget?
Gordon: Jo det är bra.
Jag: Vad gör du?
Gordon: Sitter och ätter lite frukost...
Jag: Ska du haka på bio? Om en och en halv timme (12:30)?
Gordon: eeeeh... vad är det?
Jag: "Den man älskar" heter den. Jag vet inte alls vad det är, vet du något om den?
Gordon: Nae, men jag sitter vid datorn, jag ska kolla...
Jag: Ja, kolla SFs hemsida.

Gordon: Ok, hittade en beskrivning: "Alfär en fiskhandlare med egen butik, som lever ett lyckligt liv tillsammans med Lena. Alf känner dock..." - Men Jahaa Alf, är det nån jävla praoelev som har skrivit det här synopsiset eller? Men jaja... "Blir jämförd med Lenas tidigare man, trots att han vet att han gör Lena lycklig och att de har ett bra liv. (ARG SUCK) NärLenas ex-manHannesplötsligtdykeruppideraslivigenställsalltpåsinspets." Öööh, PASS!
Jag: Okej, okej.

Äta ute

För ett par dar sen när jag var ute och gick (för någon konstig orsak) så mötte jag en flicka på vägen. Eller "mötte" var en liten överdrift för att ni skulle orka läsa vidare, egentligen gick hon bara förbi i alla hast. Tjejen hade baggyjeans och hennes blonda hår var reducerat till en fantasilös knut i nacken. En windbreaker skyddade överkroppen från regnet. Fast det spelar ingen större roll vad hon hade på sig, det var vad hon höll på med som äcklade mig.

Med snabba steg gick hon, samtidigt som hon glupskt mumsade från en asiatisk takeout kartong. Hungrig, no doubt. Men ute på gatan? Raskt gående? Något kändes inte okej just då. Men jag avfärdade händelsen med flickan som en ensam galenpanna i en värld med folk av bättre beteende. Ack så fel jag hade. Idag såg jag en rakad snubbe kuta förbi, ja han var riktigt snabb, och under tiden han halvsprang skyfflade han i sig mat från en oidentifierbar behållare. Det såg nära på groteskt ut.
Så alltså, vad är det som håller på att hända? Jag kan inte svara säkert.

Innan ni själva får några idéer så tänk på det här: Staden till för oss alla, men det är ingen jävla matsal. Du skurar väl inte offentliga toaletter med dina bara händer? Eller snyter dig i skjortärmen? Eeeh okej, Jasså det gör du? Okej, carry on då, freak.

Den man älskar kom från rymden

Såg Åke Sandgrens Den man älskar idag. Vet ni vad Rolf Lassgårds bufflige alfahanne till rollperson fått för namn i filmen?

Alf.

Fight club starts Thursday!

Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Tunga bollar

Jag tittade på fotboll i en bar ikväll, och det kommer inte bli någon vana. Så pass kan jag lova redan nu.
En sak jag undrar är varför alla, på en bar typ 100 000 mil bort från matchen ställer sig upp och applåderar, skriker ut sin glädje. För att nu jävlar, nu åkte bollen in i ett nät?

Hallå? Wayne Rooney ser inte att du har knytnäven i luften och "yess!"-ar högt och ogenerat.

Okej, lite elakt. Men tänk så här: Jag gillar film. men inte fan börjar jag applådera och vråla som en idiot när jag ser en maxad biljakt på vita duken. Eller börjar high-five-a som ett annat mongo gjorde under filmen 300.

Så du. Sitt ner, var tyst och titta du på din boll.

Klubb Populär

Grolcshchscchch/Vicefesten på Uppåt framåt var självklart lika invaderat som ett Polen på 30-talet. Fullt av euro-trash så att en annan inte fick komma in.

nödlösningen fick bli en tillställning kallad "Klubb Populär" på Storan.

Ja, 80 av mina hårt inarbetade kronor som jag aldrig får se igen var populära. Och 20 av mina slantar som skulle ner i fickan på en garderobiär med ett fånigt leende. Vi träffade en hel del trevligt folk, och av ingen anledning betedde vi oss väldigt otrevligt, ja svinigt mot en tjej. Hon var skådespelerska och vi undrade "hur det var nu igen?" om hon spelade i "revy eller buskis?" och skrattade sedan rått.

Fy fan, vad onödigt. Idiotiskt.

Varför höll jag på så här? jag gick liksom omkring och surade och var allmänt otrevlig, kastade våldsamma blickar av förakt omkring mig medan jag sög på min flasköl som ett litet motvilligt barn med en nappflaska.

Så slog det mig: musiken.
Technohits från absolute musicplattorna vi dansade till som tioåringar, uppblandat med odansig gitarrpop.
Så. Känn på det här en stund, sitt och ta in det, hur hela scenen känns i ditt huvud. Smaka sedan på nästa låt: Magnus Uggla.

Det var alltså ironikväll. Och ja, det var populärt.

Veckans bio i NSD: Du levande och Supersugen

Vilken sur jävel jag varit här i bloggen på senaste tiden. Nu blir det i alla fall lite ändring, den här veckan hyllar jag hela två filmer.




Du Levande

Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.

Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.

Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.

Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.


Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.

Fan vad bra, Roy,

Gör en film till.

Snälla.

Publicerad i NSD 21/9 - 07



Supersugen

betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".

Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.

Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.

En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.



Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.

Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.

I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.

Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).


Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.

Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.

Publicerad i NSD 21/9 - 07