Showing posts with label DN. Show all posts
Showing posts with label DN. Show all posts

Sunday, September 11, 2011

Mathilda Paradeiser, Apflickorna (DN På Stan 2/9)


”Apflickorna” är en debutfilm som utspelar sig på en okänd plats (även om många pratar göteborgska) under en diffus årstid, där vardagliga dueller om social makt mellan två unga kvinnor ligger i fokus. Mathilda Paradeiser spelar huvudrollen Emma, en introvert tjej som tävlar i voltige (akrobatik från hästrygg). I stallet blir hon kompis med Cassandra, en relation som blir ett tystlåtet krig om dominans och lesbisk attraktion.

I en scen har Emma och Cassandra en date med två poliskillar. Den ene blir ivägskrämd av Cassandra som hämtat en krabba från havet. Jens som stannar har snälla ögon och när han börjar hångla med Emma verkar hon bli småförälskad, men Cassandra sabbar stämningen och säger att hon ska anmäla Jens för våldtäkt. Det slutar med att de två tjejerna springer i väg med hans jeans och att Cassandra tvingar på Emma några hundralappar från de stulna brallorna. Emma protesterar.

– Emmas karaktär är ju väldigt snäll av sig, vill inte ta pengarna och får skuldkänslor. Men vi i filmen har ett sånt maktspel mellan varandra att Emma tänker om, så till slut tar hon dem ändå.

Trots att hon uppmärksammas överallt just nu har Mathilda Paradeiser inget som liknar hybris. Hon är nästan lite väl ödmjuk och undviker alla samtal om sina egna bedrifter. Men faktum kvarstår att redan innan ”Apflickorna” fått svensk premiär och innan Paradeiser hunnit börja gymnasiet har hon blivit en stjärna.
Paradeiser beskriver sin karaktär Emma som ”tyst, målinriktad och väldigt stark inom sig”. En beskrivning som verkar ligga ganska nära henne själv, särskilt när man hör om filmens urvalsprocess.

– Jag blev medlem på hemsidan Filmcafé, såg att de sökte två huvudroller till filmen och att hästvana var ett plus, jag tänkte ”varför inte?”. Jag fick svar att jag skulle skriva ett brev om mig själv och några dagar senare fick jag komma på en casting i Göteborg. Sen gick jag vidare och vidare, det blev väl ungefär sju provfilmningar innan jag fick rollen.

Kändes det mäktigt att få den till slut?


– Ja, det var ju 800 som hade sökt.


Hon bestämde sig för att satsa på skådespeleri redan när hon var 13 år och detta är hennes första riktiga långfilm. Efter ”Apflickorna” fick hon huvudrollen i kortfilmen ”We should be together” utan att behöva ta omvägen genom en castingprocess.

– Den handlar om att jag gillar en kille som jag följer efter och skriver upp allt han gör i skolan. Jag börjar prata med honom, men sen slutar det med att min kompis blir ihop med honom.

Paradeisers tidigare skådiserfarenhet består av några reklamfilmer, dubbning av röster till animerad film och mindre SVT-projekt. Nyligen medverkade hon i en musikvideo med Promoe och Homan Sebghati.

Hur hinner du med att gå i skolan?


– Jag får ta ledigt och lärarna förstår vad jag håller på med och att jag helst bara vill hålla på med det här. Men om det blir mycket får jag ta hem mitt skolarbete eller göra det i efterhand, det är inga problem.

”Apflickorna” har rullat i ett segertåg över världens olika filmfestivaler. Den vann pris för bästa film på Tribeca i New York och när filmens ekipage lämnade Berlin i februari blev de jagade av en hel skolklass som sett filmen och höll upp skyltar med orden ”I love you” som kärleksförklaringar.

Fastän ”Apflickorna” handlar om två tonårstjejer med klassiska tonårsproblem som kärlek, identitetssökande och maktspel mellan vänner så är det ingen typisk ungdomsfilm. Mathilda Paradeiser håller med om att den har ett speciellt djup.

– Det är ju mest filmintresserade vuxna som sett den än så länge, säger hon. Många barn och ungdomar kommer nog se den nu när den får premiär, jag vet inte riktigt hur de kommer reagera. De som sett den tycker att den är spännande, men den kan ju vara svår att förstå också.
”Apflickornas” stämning bygger på ett kallt vackert foto och väldigt lite dialog, vilket kräver extra mycket av skådespelarna. Regissören Lisa Aschan ”kämpade tills hon fick det hon ville ha”.

– I andra filmer pratar man mycket om vad känner. Här handlar det mer om att man får vänta in och uttrycka sig på andra sätt än att bara säga det. Koreografin spelade stor roll, säger Mathilda Paradeiser

Lindas Molin gör den andra huvudrollen som Cassandra, en verklighetstroget manipulativ tonåring. Med små medel försöker hon kontrollera Emma och sin relation efter egen smak. När Emma ändå blir lite kär i Cassandra mår hon dåligt över att ha hon gett bort för mycket av sig själv och saknar den hon ”var förut”.

Mathilda Paradeiser säger att hon lärt sig av rollen.

– Nu när jag gjort rollen så vet jag hur hon är. Och då kan jag jämföra med andra och känner igen det i vissa personer.

Var det någonsin jobbigt att leva dig in i Emma-karaktären?


– Det var lite annorlunda men jag levde mig ändå in i det. Varje gång vi skulle spela in så tänkte jag att ”nu är jag mig själv, fast ändå henne”.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Thursday, September 4, 2008

Biff serverat för Tropa de Elite




Jahapp... Nu är det "kulturdebatt" på gång igen.


DNs Kerstin Gezelius hissade upp filmen Tropa de Elite i sin recension (filmen har jag skrivit lite om här) och angriper nu de flesta svenska filmkritiker, men mer specifikt två av svenskans. Gezelius kritiserar dem i en lång utläggning här.
Hynek Pallas ger ett eget svar här.

Själv förstår jag inte riktigt vad Gezelius vill säga.
Att det är okej att göra en dålig film med en massa tråkigt våld, men att det rättfärdigas och blir "spöklikt när antagonisten är osynlig"?
Eh va? Jag skulle vilja säga att antagonisten är överrepresenterad, dels i de pseudo-intellektuella samtalen om Foucault som leder tittaren att förstå att "samhället" är skurken.
Men sen är inte en enda huvudperson sympatisk, de blir alla antagonister! Och jag som tittare blir protaginist, som mest vill ge alla en örfil för slarvigt berättande och ologisk handlande.

Gezelius förklarar sedan vad alla har missat, hur filmen faktiskt skapar sympatier för polismännen:

"Få recensenter verkar känna någon sympati med de två idealistiska poliser som dras in i elitstyrkan. Pallas skriver att filmen följer deras "naturligtvis mycket våldsamma poliskarriärer". Neto, av Pallas kallad "en skjutglad psykopat", ägnar i själva verket större delen av filmen åt att leta reservdelar och överlista sin korrupte chef. André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."


Det här är naturligtvis sant. Samtidigt är det bara ordbajs. Neto är ingen hjälte. Han ÄR institutionen. "Lagar är till för att följas" borde tatuerats in i pannan på honom istället för den där BOPE-loggan så kanske Kerstin fattat.
Den enda anledningen till att Neto lurar polischefen är för att komma närmare sitt mål i att bygga ett totalitärt samhälle. En önskan som bara växer ju längre filmen rullar och ju större tillgång till vapen han får. Problemet med Tropa de Elite är att knarklangarna i favelorna endast beskrivs som slödder.


"André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."


"Få fotfäste" ja, det är ju rätt ett grumligt uttryck. Egentligen är Matias bara en stiff och kompromisslös auktoritär som föraktar studenterna lika mycket som de gör han. Varför ska han av mig förlåtas för sitt lika svartvita tänkande som Neto använder. "Droger är dumt." Punkt. Alla som håller på med droger är slödder. punkt. Jaha. Karaktärsnyanser i olika färgskalor over here...

Konstigast är dock ett inledande stycke som verkar plocka argument ur tomma luften:

"Sånt kan väl vara intressant om det görs i Nordamerika, Europa eller rikare asiatiska länder. Men tredje Världen ska hålla sig på den neorealistiska mattan. Gärna hotta upp den men absolut inte frångå offerrollen och gå in i förövarens huvud. Så låter det i alla fall på kritiken, i synnerhet i brittisk press men också här i Sverige."


Okej att hon tolkar in och insinuerar en slags rasism i den kritik filmen fått (utan att ge några citat eller exempel), men "hålla sig på den neorealistiska mattan"?
Förstår någon varför hon skriver detta?

Jag vet inte vilken skribent som tycker att Deathwish-mentaliteten är okej i filmer från USA, Europa eller "de rikare asiatiska länderna"? (klassperspektiv också, look out!).
Åtminstone inte idag 2008. Betyder det att Gezelius använder recensioner från 80-talet för att göra sina jämförelser måntro?

Thursday, March 13, 2008

Kvinnor är från Dirty Dancing, Män är från Apocalypse now.

Strage idag skriver som vanligt en underhållande och och reflexiv krönika. Själv känner jag mig lite stolt/skamsen över att jag listat ut att väninnan han nämner i början av texten borde vara den där filmkrönikanfinskan Andrea Reuter. Hon skrev nämligen på sin blogg om både Swayzeys cancer samt hennes och Fredriks kärlek till South Park. Som för övrigt har börjat igen!

Sunday, December 23, 2007

Diskussion med Mamma vid frukostbordet

Jag: Haha lyssna vilken kall kvinna i P1, sitta med en massa fondspararpapper hela dagen, kul liv liksom.
Sen går hon hem till sin man i radhuset som slår henne, ungarna gråter och skriker medan hon blåslagen måste städa och laga mat och nästa dag är det tillbaka till det där jävla pappersvändarjobbet. Som strössel på glasstårtan kommer SR och bara "Hej, kan vi få göra en intervju om etiska fonder?" Fy fan.
Mamma: Ja...
Jag: Hmm, det var väl en bra liknelse? "strössel på glasstårtan"?
Mamma: Ja... eller "strössel på tårtan"
Jag: Vadå? vem har strössel på en vanlig tårta?
Mamma: Det är många som har.
Jag: Men nej.
Mamma: jo, ge mig kokboken där.
Jag: jaja, egentligen spelar det ju ingen roll, det handlar ju om vad man snabbast förknippar med strössel, och det måste ju vara glass?
Mamma: Strössel kan man ha till mycket, man kan ju ha det på bakelser och donuts. Man kan ju sätta allt på en tårta, hallonbröst, chokladprickar och...
Jag: ja ja ja, men det är ju skitsamma. Frågan är ju vad som känns mest logiskt. Strössel och glass är ju det första och mest cementerade som alla tänker tillsammans. inte "Strössel på tårtan" det låter ju knepigt.
Mamma: Hmm det fanns inget här, men det är ju rutiga kokboken, ingen bakbok direkt. Jag kan ringa Lismarie, hon brukar ofta baka tårta.
Jag: Nej, hon är partisk. Jag kollar wikipedia... HA! lyssna här: "Strössel är en desserttopping gjord av socker, smakämnen, färgämnen och konsistensgivare. Strössel används oftast till glass, men ibland också till andra desserter."
Mamma: Ja, då hade jag ju halvt rätt.

Sunday, December 16, 2007

Nya rörliga bilder


The Walker
Regi: Paul Schrader

Bryan Ferrys skönsläpiga porrglid "Which way to turn" till slutscenen och eftertexterna är förmodligen tillräckligt med skäl att kolla in the Walker. Dock så gör också Woody Harrelson ett fint porträtt av eskorten Carter Page III, en homosexuell man som tar med rika kvinnor på fina bjudningar. Han dras in i en mordhistoria som spretar lite och inte känns lika intressant som själva formen. Snarare är Carter Pages upproriska förhållande till sin döde far snäppet mer spännande än mordhistorien, som jag faktiskt skiter i efter ett tag. The Walker är lite som en musikvideo utan musik (förutom nämnda slutstycke). Det är snygga kläder som rör sig i estetiskt tillfredställande miljöer, och även om huvudpersonen är intressant så känns intrigen ganska sekundär.
Och det känns bra, kan tilläggas.

Final judgement: Stillsam Golfapplåd.



Interview
Regi: Steve Buscemi

Steve Buscemi spelar Pierre, en ful fisk till reporter som måste göra ett knäck på superstjärnan och puddingen Katya, spelad av Sienna Miller. Bittre Buscemi är halvalkad och sur över att han måste intervjua en person som mest är känd för sitt vilda festande när han brukar göra viktiga nyheter om politik. Katya är som en bortskämd barnunge och växlar mellan sarkasmer, förförelse och rena elakheter. För en journalist är det en intervju något av ett drömscenario att filmatisera. Det är också sjukt svårt, då det innebär ett manus som helt och håller baserar sig på dialog, endast två karaktärer emellan. Jodå, under filmens gång hinner både torrsex, blodiga krigskorrehistorier, ljudupptagning, filminspelning och en disturbing fader/dotter relation avhandlas. Det fungerar ganska schysst även om jag inte riktigt får svar på varför divan Katya väljer att öppna sig så gränslöst för grinollen Pierre? Och filmens problem med att använda två osympatiska rollpersoner är att de ibland saknar förlåtande drag. Och i så fall, varför ska jag bry mig om dem?

Final judgement: Before Sunrise möter sex lögner & videoband på obekväm spritdejt.


PS. En liten kommentar till Fredrik Strages veckogamla krönika om Alienfilmerna. Det är en bra text som fastställer att "Ett av skälen till "Alien"-filmernas popularitet är att de utnyttjar den tabubelagda skräcken för fortplantning och födelse." Det stämmer förvisso, men den största anledningen till att de första fyra Alienfilmerna blev rätt lyckade, och den senaste Alien vs Predator (förutom att vara baserad på ett datorspel) sucked monkeyballs är ju att Ripley är borta. Jag har inte ens sett den senaste, men jag antar att alla i hela världen har rätt, vilket Strage också hintar i krönikan. Det är också därför jag förutspår den nya Alien vs Predator: Requiem att vara en suckfest utan dess like.

Precis som i nedan nämnda Silence of the lambs gjordes med Alien misstaget att i den femte uppföljaren fokusera exklusivt på själva monstret. Naturligtvis är Hannibal Lecter och Xenomorfen två helt olika monster men lustigt nog är Ellen Ripley och agent Clarice Starling ganska lika. Ingen av dem är väl klassiskt filmsnygg, men deras gemensamma personlighetsdrag är till att börja med individualitet, hjältemod och intelligens. Drag som tidigare delats ut väldigt sparsamt till kvinnor i stora Hollywoodfilmer. Även deras gemensamma ointresse för typiska mansmän är utmärkande. Clarice blir ju istället lite otippat flirtig med en nördig insektsforskare Och Ripley har väl ingen ordentlig romans förens i tredje filmen? Då med en fängelseläkare, (har jag för mig? Någon som minns bättre?) trots alla ölrapande Homers i ettan och alla maxade elitsoldater hon hade chansen med i tvåan. Deras största gemensamma nämnare är dock den något problematiska samhörigheten och det känslomässiga bandet med monstret själv.
Dr Lecter hjälper Clarice fånga mördaren Buffalo Bill i utbyte mot plågsamma berättelser om hennes förflutna. I Alien blir Ripley gravid med en Xenomorf och får i fyran "moderskänslor för en dreglande hybrid" - som Strage skriver.
Jag säger inte att det är omöjligt, men det blir svårt att skriva en ny karaktär som är lika intressant som Ellen Ripley, och frågan är om regissören och manusförfattaren hajat att det är något sånt berättelsen behöver? Eller så kanske de bara fokuserar på effektfrustande monsterslakt?

Well...

Sunday, November 11, 2007

Online piracy funds terrorism!



Motion picture association of america.
Ett gäng sköna typer som gillar att värna om, diskutera, skydda och främst av allt glo på film. En bunt frisläppta människor med stor respekt för konstnärlig frihet och kreativitet. En grupp bohemiska våldsmotståndare så fine med sex på film att man skulle kunna tro att de var avlade kärleksbarn ur både L word och Tell me you love me. Helt enkelt en nice hög med schyssta toleranta filmälskare utan något att dölja, right?

Wrong! MPAA är ett inskränkt berg av anonyma mörkermän grundat av Jack Valenti, förespråkandes "sunda familjevärderingar" inom film. Inte baserat på någon psykologisk undersökning eller beteendevetenskap eller så, utan bara genom att låta "vanligt folk" bedöma vad barnen av Amerika bör skyddas från. Läs: Pubeshår, ordet "fuck" och kvinnliga orgasmer.
MPAA är alltså dem som förser biofilm i USA med sk "ratings". Ett censursystem som tvingar filmare att hålla hårt på sina svordomar, våld och framförallt sexscener. I dokumentären This film is not yet rated tas det en närmare titt på den här fashistoida verksamheten som av misstag förväxlats med McCarthyism. Ja man undrar ju verkligen varför när de beskriver 13-åriga fildelare som terrorister.

Många kända nyllen från Hollywood figurerar. T ex Matt Stone, Kevin Smith, Kimberly Pierce, Darren Aronovsky, Maria Bello, John Waters etc.

Check yourself up on that motherfucker. 2-nite.

Ken Rings nya album "Äntligen hemma" är fint, cutta dom!

Monday, November 5, 2007

Det här är inte Potters appeal.



Jag såg precis Harry Potter och Fenixordern i recensionssyfte och två saker slog mig i ansiktet lika hårt som en snygg tjej delar ut örfilsförnedring till random banan på Kos:

1. FAN vad lik den där karriäristkärringen Dolores Umbridge är näringsminister Maud Olofsson, alltså till och med modet med de skrikiga färgerna är på pricken. Otäckt


2. Vad är egentligen grejen med Harry? Varför gillar alla honom? Potter är ju en klassisk nörd som blir hjälte, och vi älskar det konceptet då vi ofta kan relatera till någon av nördens alla svagheter. Som t ex när Peter Parker färgade sina kalsonger rosa för att han tvättade dem tillsammans med sin spindelmannendräkt. "De är som oss" är ett grepp som icke ska underskattas.

Dealen med Harry är att han inte är "som oss", han är bara är en liten tjurskalle. Till att börja med har han inte dragit ett skämt på vad är det, fem filmer? Han fortsätter att spela "mina föräldrar är döda"-kortet och fortsätter grina över "Mina mardrömmar påminner om en dålig cradle of filth-video regisserad av Jonas Åkerlund, hjälp mig Dumbledore!". Frågan är alltså varför jag ska bry mig om Harry? Kanske är han en schysst kille, det har jag ingen aning om, han verkar mest vara besatt av att hämnas sina föräldrars död. Vilket ju är ett högst egoistiskt och destruktivt självändamål. Visserligen försöker man med god regi dölja hans mörka sidor genom att tilldela honom vänner som han låtsas bry sig om. Men Ron och Hermoine är bara för dumma och fattar inte att de blott är vertyg i Harrys hämndodyssé. Du förstår kära läsare, Harry använder smarta, klyshiga exempel på omvänd psykologi för att få sina vänner att riskera livet för honom. Typ "I think I better go alone, this is too dangerous for you" vilket självklart får polarna att vilja hänga på och slåss mot trollkarlsnazister ännu mera.

Är det vad som är sexigt med Harry? Hans luriga falskhet? I så fall kan jag se det, kyss mig Daniel.

Friday, November 2, 2007

90 nu.



Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

Tuesday, October 30, 2007

Technologic after all.




Vad gör någon mänsklig? Hur blir man människa? Det här är kluriga frågor, inte minst för en robot.

Daft Punk är som bekant en baguetteduo ( Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter) som lagt grunden till nästan varenda jävla elektronisk danshit du hört sedan 1997. Duon hävdar bestämt att de skadats svårt och därför ständigt måste bära robothjälmar. Men de flesta fattade väl att det där handlade om mytbildning och image lagom inför plattan Discovery. Ehh eller?

Senaste nedslaget i diskografin hette Human after all, en inte helt oviktig titel när man ska kolla deras film Electroma.

Två robots i skinnställ och coola hjämar, ganska lika motorcykelditon som bor i en värld befolkad av andra robotar. Samtidigt drömmer Daft Punk om att på något sätt bli människor. De gör en visit till ett lab och får plastikkirugi så att de liknar komiska karikatyrer av människor. Tyvärr så börjar maskerna smälta i solen och de andra robotarna i stan verkar inte "take too kindly to humanfolk round here.."

Men egentligen händer det inte särskilt mycket. I alla fall inte i ordets mest självklara bemärkelse. Det finns ingen dialog. Bara bilder, ljud och känslor. Daft Punk går omkring med sina robothjälmar genom öknen, de kör bil, de tänker, drömmer, musik spelas. Och det är så brutalt vackert alltsammans. Allt. Sjukt helvetes jävla sepesnygg. Så snygg är den, fast ännu snyggare egentligen. Pur skönhet.

Nu låter det här kanske helt tomt? Som ögongodis utan tuggmotstånd? Fel, dumjävel. Det finns grymt mycket prylar att tänka på, förmodligen mer än i din average sk prettofilm ("Ju större pretentioner desto bättre" - som jag brukar säga). Här tillåts vi tänka, vi ges paus att reflektera över varför t ex en tiominuters flygtur i öknen slutar med en resa in mellan två lår till låten "If you were my man" - Linda Perhacs.

I sitt tempo påminner Electroma om Gus Van Sants två tredjedelar av "death at a best friend's hand"-trilogin. Dvs filmen Last Days om Kurt Cobains sista timmar i livet, som också är vädigt arty och inte direkt erbjuder någon dialog utan bara en massa stämningsfulla poseringar. Och Gerry, om två killar som går vilse i öknen och typ går omkring i två timmar.

Electroma är har dock inget annat att göra med Van Sants filmer, den är helt egen, ett fucking piece of art. Se den, och se den ensam.

Här är en taste:

Sunday, October 21, 2007

Chalmersdrömmar



Jag hamnade på en arkitektfest hos den väl ansedda högskolan Chalmers i helgen. Och jag blev grymt besviken.

Jag hade förväntat mig knäppa glasögon och overallbärande pirater som hetsade varandra till oskyddat sex. Helt och hållet format av ecstacy och de brutalt höga tonerna av soundtracket till pirates of the Caribbean. Jag ville se det alla snackade om, den där smutsen. Firmafest-revansch och allt det där. Hur de äntligen kunde få "vara sig själva" och använda så mycket rekvisita tillsammans med alkoholen att de slutligen fick spya i sina blonda peruker och cowboyhattar.

Jag möttes dock av två skitsura snygga tjejer i overaller som var helt nyktra. Nere i festlokalen satt ungefär 20 pers och höll käften medans en jätteduktig DJ spelade hippa remixer på spank rocks "bump". Två tjejer dansade och resten av arkitekterna (eller vilka de nu var) satt intrycka i ett hörn. Ingen pratade eller raggade, några drack öl. Ingen knarkade och ingen hade klätt ut sig. Allt var precis som vanligt.

Chalmers, du har bedragit mig.

Wednesday, October 10, 2007

Skenförlossning

Jag gick in i det lilla studierummet där min lärare Inger satt. Jag var nervös över att få tillbaka hemtentan (en skittråkig kulturstudie över frölunda torg) och jag darrade allt lite på rösten när jag hälsade.
Inger startade upp kallpratet med ett "hur är läget idag?". "Jo, bara b-bra" fick jag ur mig.
Hon började bläddra i högen av hemtentor samtidigt som jag försökte hålla mig cool även fast jag våndades inombords. "Shit vad pinsamt om jag inte blir godkänd på första tentan, speciellt när jag fått det att framstå så lätt i mitt huvud" - Jag läxade upp mig själv i ett försök att förbereda impacten på den kommande deppchocken.

Inger var en direkt och barsk medelålders kvinna med långt krulligt hår och mycket auktoritet. Nu gick hon rakt på sak: "Alltså, Kristoffer... " började hon. Nu jävlar var det kört, jag skulle aldrig palla att hänga med i studietakten OCH skriva om en hemtenta, tänkte jag. Inger fortsatte: "Är det här din första tenta i kulturstudier?".
"Eeh.. jo" Svarade jag och satte mig i försvarsställning genom att korsa benen och armarna.
"Ja men det här är ju en B-uppsats du har skrivit" Sade Inger med förvåning i rösten. "Det är därför jag undrar alltså, det här ser ju ut som att du varit med förr" fortsatte hon med en snett leende.

Det kändes som om en svärm av insekter flög ut ur min mage, ut i luften (Som John Coffy i Gröna milen). Det kändes som att den förväntade kallduschen visade sig vara varm och behaglig. "Åh Tack" var det första jag flummade ur mig samtidigt som jag försökte dölja hur jävla lycklig jag plötsligt blivit. När dörren till det lilla grupprummet slog igen bakom mig på vägen ut tänkte jag belåtet att "Fan vad jag är bäst".

Sen vaknade jag. Och insåg att jag försovit mig ungefär en halvtimme till skolan.

Tuesday, October 2, 2007

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.

Monday, September 24, 2007

Fight club starts Thursday!




Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Sunday, September 16, 2007

A formula for the cure



Ta och lyssna på Erik Enockssons stört vackra låtar från soundtracket till Farväl Falkenberg medan de finns uppe på DN. De borde bota något sjukt i dig.

Friday, September 14, 2007

Join the army

Jag vill starta en tidskrift, på papper. Fult först och sen fint. Som Rodeo ungefär. Men där ska likheterna helst sluta. Jag vill ha en bloggig månadsvåffla. Och fri ska den vara.

Jag vill inte att tidningen ska ha recensioner som är tre meningar korta. Jag vill att ett helt nummer ska kunna vara en recension. Skiva/film/bok whatever. Det ska inte vara nån vanligt förekommande grej, men jag vill att det ska att göra. Jag vill inte att den ska vara en guide till uteliv, och måste inte nödvändigtvis intervjua människor som är heta just den här månaden. Om någon vill intervjua sin pappa ska de liksom få göra det. Så länge det är intressant läsning.

Jag har funderat på namnet. Slagkraftig måste det ju vara. Så jag har dessa alternativ än så länge:



Tidskriften Marin
Tidskriften Armé
Tidskriften Schäfer
Tidskriften Pin
Tidskriften Juice (alt "Jos")
Tidskriften Pump

Frågor?

Tuesday, September 4, 2007

Upp till kamp igår




Nostalgi? Jepp.
Snyggt? Yes sir.
Smart? Well.
Sexigt? Very, alla rökte ju hela tiden.
Bra? Nja, ganska. Men Jag tycker att Croneman fläskade på lite väl i sin bombastiska hyllning i gårdagens DN. Läs Märta Myrsteners blogg för en mer nyanserad bild.


jag tyckte att det ofta såg rätt lamt ut så fort det filmades folkmassor. Publiken på rockklubben som i olika scener skulle visa starka känslor funkade inte riktigt. De såg tyvärr ganska tillgjorda och onaturliga ut. Fatta, står man liksom och skriker att polisen är fascister för att de oprovocerat stänger modsklubben så ska man väl fan kunna göra det med lite eld i ögonen? Inte se ut som att man håller på att somna med näven i luften väl? Jaja, petitess egentligen. Triangeldramat och kärlekshistorien vad nice, trevligt att huvudkaraktären var rätt mycket av ett svin. Eller nej förresten, egentligen inte. Bara inte så präktig som jag vant mig vid när det gäller svenska dramaproduktioner.

Vi får se vad det blir av det här.

Monday, August 20, 2007

Lästips X2

Ehh, eller ja.. Fredrik Strage skriver iaf intressant om boken "Teenage - the creation of youth 1875-1945" av John Savage, swing i nazityskland och andra freakade subkulturer. DNs artikel här.

jag har alltså inte läst boken, men man blir bra sugen när man hör om reprimander som "allt som börjar med Duke Ellington slutar med ett mordförsök på Führern".

Friday, July 13, 2007

Filmkrönikan: Mångfald genom hjärntvätt.



Jag antar att de flesta såg slutet komma, Astoria Cinemas ansökan om konkurs som blev officiell i veckan.
Nu dansar den stora elefanten SF ensam på ett berg av slukade hotellfrukostar. Eller tja, på nåt ergonomianpassat skrivbord åtminstone.

SFI: s VD Cissi Elwin har kritiserats för att inte ha hjälpt Astoria tillräckligt. Men sade i DN 10/7 att "Sverige blir ett fattigare bioland med bara en stor aktör. Monopol är aldrig roligt".

Nej biomonopol känns inte direkt fräscht eller modernt i en tid när det görs mer film än någonsin i Sverige. Samtidigt tycker Gunnar Carlsson, dramachef på Sveriges television att de små filmbolagen nu ska rensas bort för att "medverka till att vi har produktionsbolag med finansiell styrka". Jaa! En liten dyr elitklick som tillåts definiera begreppet "kvalitetsfilm", vilken svinbra ide väl?

Detta tillsammans med triangelfilms död i färskt minne (hej då David Lynchs Inland Empire) gör att det inte direkt känns som att 2007 kommer få pris för mångfaldens biografår.

Det är bara att kolla sommarens bioprogram så fattar ni vad jag grinar över. Blockbusters, eller snarare deras uppföljare i mycket större antal än vad min smärttröskel pallar med. Pirates 3, Oceans 13, Spider-man 3, Die hard 4.0, Shrek 3, Harry Potter 573 och så vidare, i oändlighet.

Men om alla sena nätter då jag plöjt igenom hjälte och underdogfilmer lärt mig något, är det att stora orättvisor så småningom möter sofistikerat motstånd. Därför har visst hopp om bättring börjat ta fäste i min lilla hjärna.

Alla har ju nämligen sin gräns. Förr eller senare vill folk ha mer än bara animerade skärmsläckare, mer än actionfilm som saknar större funktion än som förrätt till popcornmenyerna.

Till slut kommer den vuxna biografpublikens tålamod att explodera lika ursinnigt som magen på fettot i slutet av Monty Pythons Meningen med livet. Själva motståndet kommer väl tyvärr inte nå särskilt våldsamma proportioner. I bästa fall ett par arga gäspningar och uteblivna besök på de konstnärligt tomt ekande storfilmerna.

Det är självklart väldigt roligt att överdriva. För så krisdrabbat är inte Sverige. Vi hade till exempel kunnat bo i ett land som dubbade allt tal. Och Luleåborna har ju redan fått vänja sig vid SF: s monopol i och med stängningen av Royal.

Så betyder detta att vi ska nöja oss, ta den där feta tandläkarborren i munnen med ett insmickrande leende? Tänka "Jag pallar inte mer, men om jag blundar, tänker på nåt annat så går smärtan snart över"?

Jag är ledsen över att göra dig besviken min vän, men du kan inte blunda längre. Den grupp konsumenter som storbolagen rättar sig efter är dessvärre publiken utan smak. Det vill säga. Individer som saknar intresse för annat än explosioner och välbekanta händelsemönster.

Så vad kan vi göra du och jag? Är det elitism att föreslå tvångströjor åt pöbeln (tänk Clockwork orange) och mata dem med lite gammal hederlig folkets bio?

Krönika publicerad i NSD 13/7 - 07.

DN har mer info. vilket jag tyvärr inte hunnit läsa innan jag skrev krönikan. Oh well.

Tuesday, July 10, 2007

So long Astoria

Det blev många avsked idag. DN rapporterar att Astoria cinemas lägger ner. Buuu!