Killeuse

Om det är någonting kvinnor tycker om så är det skräp.
Dålig teve, dålig musik, dåliga möbler, dålig mat och dryck. Nu menar jag förstås inte alla kvinnor, bara ni som läser den här bloggen.
Haha. Eller okej, Dåliga män. Det antar jag är en preferens även utanför bloggosfären.
Därför är min plan för framtiden är transformera mig själv till en enda stor dålig idé. Alltså en sån kille som när tjejer ser tänker "Gud, den där killen är en så jävla dålig idé" - för om det är något kvinnor är bäst på (efter män förstås), då är det att agera på sina dåliga idéer.

Eller: "Tjejer gillar knarkare" som min vän Karl uttryckte det för länge sedan.

Tyvärr är min kropp för mycket av ett fåfängt tempel för att förgiftas av heroin en gång i veckan, inte heller skulle jag på mitt csnlån kunna bekosta ens ett ruffigt crackberoende. Varför en livsstil som attraktiv missbrukare känns svåruppnåelig. Jag har slutat både röka och snusa vilket bara lämnar kvar två sexiga laster. Nämligen Alkohol och kaffe. Den tidigare av de två är en tråkig sak, nu när larmrapporter kommer om att unga kvinnor dricker lika mycket som män är det svårt att imponera en kvinna med hur mycket öl jag kan bonga.
Däremot har jag sällan känt mig så farlig som när jag efter klockan 21 serverar mig själv en god kopp kaffe. Ingenting säger "Jag lever i nuet och skiter i morgondagen" på en lika äventyrligt sätt som att dricka kaffe på kvällen. De kvinnor jag träffat i samband med mina sena koffeinintag har knappt låtit mig ta en påtår innan de högljutt krävt mig på odjuriskt sex. Alltså sånt sex som odjur har.

Okej, jag ljuger lite.

Men det här är sant:
Jag skulle vilja tacka Stockholm för att ni kom till våra klubbar och gjorde min kväll igår. Kornel Kovacs och hans vänner fixade dessutom en fuckish efterfest ute i Johanneberg. Klockan 03.30 ute i nån chalmersk festlokal styrde de plötsligt upp hård jävla house, videoprojiceringar, glowsticks och dödskallemasker.
Man vet att det är bra när två dårar fäktas med enorma krukväxter, palmer, på dansgolvet klockan 06 på morgonen. Earth hour var liksom so over. (amen skoja! Det var plast, okej?).

En tjej dansade såhär. Coolt. Jag gillade henne.

Werners dvärgar

Mitt förhållande till Werner Herzog är i bästa fall på bekantbasis. Om man jämför med en vanlig social relation så antar jag att vi skulle kunna prata med varandra på fyllan, kanske ignorera varandra en onsdag på stan. Prylen är att jag bara sett Rescue Dawn, Grizzly Man och Encounters at the end of the world innan jag idag blev inbjuden till en screening av hans gamla tyska Even dwarfs started small från 1970.
Och Jag vet inte om jag kan säga att mitt förhållande till Werner är bättre eller sämre efter filmen.

Det gäller att från början förlika sig med tanken att världen endast är befolkad av dvärgar (vilket förstås betyder något). Ett gäng av dessa är inlåsta på ett fängelse och gör upplopp där de raisar fett med hell resten av filmen. Samtidigt sitter fängelsedirektören inspärrad och försöker desperat att lösa skiten.

För någon med större tillgång fritid än jag själv har för tillfället går det säkert att googla fram någon analys som pekar på referenser till akademiska essäer om "fängelsesamhället" och som kan hitta någon liknelse till Foucaults panoptikon. Men jag har som sagt varken tid eller kraft att göra något sådant.
Vad jag kan berätta är att dvärgarna dödar en sugga genom att köra upp en pinne i munnen på den, att de ghost ridar ute på gården, att de försöker ha sex men att killen inte lyckas klättra upp för att sängen är för hög. Och så leker de med maten.

Överhuvudtaget behandlas djuren i filmen jävligt dåligt. Alltså nu är jag ju ingen vegetarian och kan med gott samvete klyva en blodig stek samtidigt som jag hör hur en kossa skriker i panik någonstans i bakhuvudet, det är inte det saken handlar om. Att låta en dvärg springa omkring i ett rum och kasta hönor omkring sig utan att scenen verkar tillföra något annat, borde väl rimligtvis klassas som djurplågeri? Nåja, det var ju skitlänge sen och ingen kyckling har väl levt lika länge som de där gjort nu, tack vare filmens evighetsfunktion, men ändå.

Jag kan fatta lite av grejjen att liksom vända på alla stekar tillgängliga. Visa att makt handlar om skillnader och att uppror mot makten kan vara nödvändigt men också förvandlas till syftets motsats, dvs förtryck.
Men jag hade svårt att greppa varför dvärgarna var tvungna att bete sig som om de var helt jävla bombade i skallen? för det mesta står de bara och skrattar som ena mongon, annars upprepar de samma ord om och om igen som vore de skvatt galna. Jag tror nog att ambitionsnivån (som en snubbe på imdb också sade) för filmen var ganska högt ställd och blev helt enkelt lite överväldigande för unge Herzog.

Jaja, nu kan jag åtminstone säga att jag utökat mitt kulturella kapital.

Homoerotik är som damfotboll

Ordet alltså.
Jag har rätt länge stört mig på det och surat till varje gång jag hört någon säga "homoerotik" så fort två män sneglar bögigt på varandra.
Alltså för det första används ju begreppet nästan uteslutande för just bögar. Flator är totalexkluderade. . Bara det är ju en jävla analys av könsmaktsordningen. Jag kan i och för sig ha fel här, rätta mig gärna. Men jag har aldrig hört någon prata om två hånglande tjejer som "homoerotik". Kanske för att det flator håller på med är något fult och smutsigt som inte kan klassificeras som något high-brow som "Erotik"? Kanske för att kvinnor mest förutsätts hångla i syftet att hetsa upp en man?

Men okej, detta borde kanske betyda att ordet används på ett positivt sätt? Det mjuka "homoerotik" till skillnad från det hårda "bögknull" liksom? Mer tolerans och mindre hockey? Nja.
Ärligt talat har jag sällan hört ordet nämnas på något annat än ett nedlåtande sätt mot homosexuella. Eller snarare nedlåtande mot heterosexuella som sneglar mot andra sidan. En förmodat straight kille som tar av sig tröjan samtidigt som en annan. Scenen beskrivs som "homoerotisk". Och det är lite "roligt" att skoja om.
Den där Laaksovideon med Peter Jöhback sade folk var "homoerotisk", fnissade lite och kunde liksom tycka att bögar var lite lustiga. Eller att heterokillar i gaysammanhang var lustiga.
Så förlåt, har jag missat något här eller? Det är väl inte så att bögar är roligare att skämta om än straighta? Har bögar mer humor än straighta eller?

Nej. Dessutom tar ordet för givet att "homoerotiken" är "den andra" erotiken.. Homoerotiken är den som avviker från normen, då är det ju klart att man kan skämta mer om den väl? Jag är väl medveten om att minoriteter behöver representation, tyvärr tycker jag inte att det här ordet är direkt stärkande.
Homoerotik är precis som damfotboll. Det vill säga fett jävla gay.

90 nu.

Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.

Gammalt sista ord i debatten om TTA.

För drygt en månad sedan blossade en pytteliten debatt upp mellan två av NSDs nöjesskribenter. Det handlade om filmen Blades of Glory, genusanalys och The tough alliance med deras testosteronluktande realesefest för A new Chance i Sthlm. Den ene skribenten var Jonas Ahnquist, den andra var jag själv.

Jag vet inte omJonas eller jag själv är särskilt pigga på vår TTA/Blades of Glory-debatt längre. Men jag slarvade runt lite bland dokumenten på jobbet idag. Där hittade jag mitt andra svar och det fjärde inlägget i debatten som förblev opublicerat av NSD. Inlägget har inte ändrats sedan det skrevs för några veckor sedan. Jag kände att det vore lika bra att posta det här för de få som intresserat sig och även ge Jonas en möjlighet att reagera på mitt svar.

Som Jonas skrev i ett mail till mig så är själva diskussionen kanske bara rolig för honom och mig, och kanske två pers till. Jag känner typ en person som heter Anna som följt vår lilla kulturbeef med intresse iaf. Vi har efter att debatten svalnat kommit överens om att det är rätt nice att det babblas lite. Debatter av detta slag strålar ju ofta med sin frånvaro i Norrlandsmedierna.

För att kunna förstå vad diskusen handlar om, börja med att läsa Jonas krönika, sedan mitt svar, och sen Jonas svar på mitt svar. Här kommer det fjärde (men kanske inte sista?) inlägget i debatten om The Tough Alliance.

Ahnquist skriver i NSD 29/5 angående The Tough Alliance :
”Det var någon som skrev att kultur sällan blir bättre än när den har våld flåsande i nacken. Jag håller med om det, nymoralism är inte min grej.”

Okej, Våld i konsten är alltså bra. Men inte om inte kvinnor vill vara med?
Innebär detta att TTA eller deras fans borde känna kollektiv skuld? Det är i min åsikt att kultur ligger i betraktarens ögon och inte tyngs ned av moraliskt ansvar.

"Men det viktiga här är ju att Kristoffer Viita inte erkänner strukturer i samhället som gör att kvinnor känner sig reducerade och inte välkomna i vissa sammanhang."

Jonas har helt rätt, jag erkänner inte de strukturer han pratar om. Kvinnor är välkomna. Jag har, tro det eller ej, träffat tjejer som gillar att "mosha" på hardcorespelningar. Steget till att studsa till TTA borde inte vara långt. När TTA spelade i Göteborg uppskattade en kompis till mig att publiken "var 70% brudar". Så jag köper helt enkelt inte att ett stökigt publikhav som en källa till njutning skulle vara otänkbart för tjejer.

Men hey, jag kan köpa att det kanske känns jobbigt för vissa människor - både kvinnor och män. Men detta är något bra. Konst kan inte göra alla till lags. Annars hade inte fenomenet och musiken varit lika intressant. En viss mått av provokation är nödvändigt när det gäller konst. Annars blir det bara Lasse Åbergs disneytavlor. Tough Alliance motto har som bekant alltid varit att "döda kompromissen".
Carl Reinholdtzon Belfrage skrev i senaste nöjesguiden att TTA ”har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Och däri ligger också något av TTAs storhet. Om upproret inte är något för Ahnquist så är det helt okej med mig. Jag vet inte om det är något för mig heller. Det som fascinerar är om vi överhuvudtaget får vara med och leka?

Kristoffer Viita

TTA debatt part trois.

Yeah, nu börjar det bli intressant.

Jonas Ahnquist blev tydligen berörd av mitt svar på hans inlägg om TTA och Blades of Glory. Han har i sitt nya svar helt ignorerat Blades of Glorypratet vilket är fine med mig. Det intressanta är TTA. Om jag ger honom ytterligare ett svar på detta vet jag inte ännu. Jag har vissa idéer...