A twitter darkly

Vad jag gjorde i helgen? Well, jag var på en väldigt syltig svartklubb. Inte ravet ute i skogen där någon blev knivhuggen. Nej nej, jag var på hisingen. Hisingen! På ett ställe som heter "Truckstop Alaska". Ett band med wrestlingmasker spelade. Deras frontkvinna såg ut som en fet Lady Gaga men eftersom det kändes mer aktuellt skämtade vi plumpt om att vi "måste ha hamnat på Madonnakonserten höhö". Jag gillade sleazefaktorn och min vän Linus blev mycket glad över att få prata med en söt tjej i Burzum t-shirt (måste vara one i a million).

Frågan är om alla ni behöver veta att jag har haft det här kulet? Jag börjar själv ruttna på min vänner som konstant håller mig uppdaterad om allt roligt de har, precis i stunden som de upplever de roliga. Twitter, Facebook och mass-sms av typen "Jag är i himmelriket nu, så lycklig". Någon rapporterar live från Madonnas konsert, en annan från en stuga ute vid vänern och andra från medeltidsveckan. Detta börjar bli ett kulturellt problem, ett jag själv bidrar till.
Behovet av att informera omvärlden om ens tillvaro, i exakt samma tidpunkt som man njuter mest, härstammar förstås från den gamla devisen "Jag twittrar, alltså finns jag". Om inte jag skrivit att "jag vaknade med kläderna på i morse" på facebook - hade det i så fall ens hänt?
Men SÅ kul kan man ju inte ha, om det ska plockas upp en mobil och twittra, eller skicka ut samma sms om hur kär man har blivit, till alla sina vänner istället för att "ta in" själva ögonblicket? Jag vet inte, vi måste börja snacka om det här. Eller ska jag köpa en iphone och hålla käften, om det överstiger 140 tkn alltså?

ogillande vid första ögonkastet

Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.

Arlabruden

Ni vet den där checka bruden i mjölkreklamen som ser sådär jävla tillfreds ut hela tiden? Nästan så nöjd som om hon precis återhämtat sig från en orgasm? Sedan har hon inget bättre för sig att slänga upp ett föl bakom nacken och börja prata om sina kossor på bondgården med ögon som riktigt lyser av harmoniskt engagemang.
I den nya reklamfilmen finns det dock inga kor. Istället står Elin (så heter hon) ensam och smeker sin höggravida mage i ett mörkt kök (för att täcka eventuella hudproblem?). Samtidigt pratar hon med bebisröst om barnet och sig själv på ett otäckt sätt.

Två saker som slår mig:

1. Arla vill visa att Elin är en riktig kvinna (eftersom hon är mamma).

2. Vad jag ser är dock något annat. Nämligen en tydlig association mellan Arlas ekologiska juvermjölk och kvinnlig bröstmjölk.
Arla har, genom att plocka bort kossan, kastat om rollerna helt. Konceptet med kossan föreställandes producent av mjölken med Elin som lugn och medveten konsument, är nu borta. Istället förvandlas Elin plötsligt till producent och alla vi andra... ja ni hajar.

Alla som inte joinar är våldtäktsmän?

Eeh, det finns en grupp på facebook som heter "Riktiga män våldtar inte". No shit retards?

Så... om man går med i gruppen betyder det att man är en riktig man? Eller om man inte är med i gruppen så är man en våldtäktsman? Då får ni väl kalla mig våldtäktman hur jävla mycket ni vill, för jag tänker ALDRIG joina.

Eh?

BeoDawg

FILM: Beowulf
I rollerna: Anthony Hopkins, Angelina Jolie, Ray Winstone
Regi: Robert Zemeckis

Nej. Du får inte se Angelina Jolie naken. För det första är hon ju helt animerad och för det andra skyls hon av ett slags guldskal. Men oroa dig inte, det finns så mycket testosteron att kompensera med att du förmodligen glömmer att bröst överhuvudtaget existerar. Du är nämligen en heterosexuell man om du peppat inför Beowulf, förmodligen är du heller inte helt engegerad i debatten om "hur ska manlighet se ut nuförtiden?" utan menar att det handlar om gammalt hederligt hjältemod, kallt stål och ovårdat skägg.
Beowulf är en sådan man, en sagohjälte. Handlingen baserar sig på en 1000-år gammal engelsk folksaga av okänd författare om hur krigaren Beowulf hoppar på en båt till Danmark för att fightas mot riktigt fula demoner.

"Om vi dör så är det för ÄRAN, inte guldet!", mässar Beowulf självsäkert innan han lemlästar ett av de fulaste filmtroll jag någonsin sett, för att sedan höjas till skyarna av byborna som levt under monstrets förbannelse. Beowulf skryter högljutt om sina egna goda kvaliteer medan han halsar mjöd och hälften av hans mannar grillas på likbålet. Goda tider, strålande tider, eller hur? Nja, tyvärr så vill demonens sexiga morsa kräva sin hämnd genom en ny förbannelse och Beowulf sätter spädgrisen i halsen (metaforiskt talat).

Medeltiden är skitig och ful, till och med när den är helt animerad. Ibland kommer det drakpiss i CGI-soppan, när någon springer eller när vattnet ska "skumma" ser det fånigt ut. Annars är tekniken klanderfri och det ser cool ut när skådespelarna har sina riktiga ansikten (Gollumtekniken).

Så: här är filmen för dig som är 15 år i sinnet och gillar håriga, deffade bringor.
Eller bara för dig som kan ignorera att göra en genusanalys till förmån för medeltida episk drakslakt.

Publicerad i NSD 30/11/07

Sundayschool med Ass 'n Titties

Bild: Google.

Det är söndagskväll när jag skriver detta och oavsett när ni läser det så vänder ni er som vanligt till Goodbye Zebras för någon slags tröst. Jag förstår er, jag vill också ha lite tröst. Men någon måste försöka push-on och erbjuda lite underhållning i allt mörker. Denne någon skulle kunna vara jag, och jag ska därför försöka skildra min utekväll från igår på ett så rafflande sätt som möjligt.

Om du heter Martin Kellerman och har egogooglat dig hit är det bara att gratulera till en massa läsning i din ära.

Det är jobbigt att vara musiker, man måste alltid förnya sig. För varje platta ska artisten/bandet, liksom en amerikansk skådis som lär sig tyska, hitta nya uttrycksformer. Detta gäller för de flesta kulturmänniskor, alltså att man ska försöka få det barn man anser konsten vara mogna och växa upp. Men som vi alla vet så är konsten, precis som vilken skitunge som helst, ett litet monster som ibland stannar i utvecklingen och när det gäller serietidningar verkar det inte finnas någon större vilja till uppfostran från kritikerna. Jag talar om Martin Kellermans serie Rocky, som sedan andra boken i princip sett likadan ut. Neograbbighet och romantiserande av slackerkultur. Lättidentifierbara situationer som fikande, att inte orka träna, sura på krogen och eeh.. sura i största allmänhet. Och fine, jag har verkligen tyckt om serien. Kanske till och med älskat den. Jag har gett den villkorslös kärlek även om den aldrig utvecklats. Det har ju också varit Seriens stora sellingpoint "Rocky dricker fortfarande jättemycket kaffe" typ. Och det har känts tryggt på något vis, att de här killarna har funnits där, och att de varit lika lata och sura, eller ännu bättre: latare och surare än mig.
Men nu är det slut på toleransen.

Igår var jag ute på realeasefesten för Martin Kellermans nya Rockybok på Wish i Göteborg (arrangerat av Festen!) vilket fick mig att vilja omvärdera mina läsvanor.
När vi glider in på klubben klockan 01 sitter författaren på övervåningen bredvid DJ-båset där hans vänner spelar skivor. I Martins blogg kunde jag läsa uppmaningen "kom och festa med oss". Och jag vet inte om han spatserat runt någonting tidigare under kvällen men från 01 till minuten då jag går hem klockan 04.14 sitter han kvar på samma fläck. Jag dansar väldigt mycket och efter ett tag uppmärksammas mina utomordentligt slipade moves av en vacker blondin som belönar mig genom att, på dansgolvet, krama om min kuk genom byxorna. Två gånger. Det här ser jag i min största naivitet som något slags tecken på intresse, och jag fortsätter le även när jag blir ass-grabbed och uppmuntrad till freakydans. Men hela spektaklet visade ju sig inte vara något annat än gammalt hederligt sexual harassment, något som börjar komma starkt bland tjejer nu. Och tja, det är väl bra att brudarna reclaimar. Synd bara att de måste reclaima all idiotisk skit också.
När den namnlösa tjejen och hennes väninna glider bort från dansgolvet följer jag alltså efter dem. Jag tar blondinen i handen och hon kramar den tillbaka men tappar greppet i trappan upp till övervåningen. Jag är några steg efter dem när jag kommer upp och ser dem sätta sig bredvid hunden från söder, de trycker ihop sig där. Och ingen lucka finns för mig att sitta. Fuck. Går till baren.

Uppskattningsvis två timmar senare börjar en mörkhårig, inte lika vacker eller cool, men trots allt en tjej prata med mig ur ingenstans. "Har du någon lägenhet att hyra ut i Göteborg?" säger hon och jag hade väl varit väldigt socialt handikappad om jag inte förstod vad som var på gång. Jag pratar med henne en stund, men när hon vänder sig och tittar sig omkring ser hon en lucka bredvid Kellerman och kastar sig utan så mycket som en smäll på käften till avsked mot hundrackarn. Jag går till baren.

Tydligen imponerade ingen av tjejerna nämnvärt på denne Martin då ingen av dem satt kvar när jag gick hem.
Ett visst moln av avundsjuka fick mig därför att längta efter en stundande Rocky-backlash. När kommer egentligen kritiken? Någon som ligger så mycket som Martin Kellerman gör utan att behöva dansa snuskdans, vara social eller överhuvudtaget röra på sig, förtjänar fan inte ett en kritikerkår som villigt kysser hans fötter för varje nytt album han släpper ur sig.

Nu var jag lite hård. Och jag skulle nog ljuga om jag sade att jag "aldrig mer kommer läsa Rocky" även om det skulle bli ett mer bitterljuvt och mer punchlineaktigt slut på den här historien. Det skulle också vara ett för enkelt slut, ett som demonstrerade nyanslöst hat. Jag hatar inte, däremot kommer jag gotta mig extra mycket åt varje stripp där hunden Rocky inte får knulla - även om det knappt händer längre. Jag får väl helt enkelt läsa om första albumet.

I övrigt var det en rätt okej klubbkväll. Goodybags från Caliroots innehållande en t-shirt (som jag slarvade bort) och en leksaksrobot i plast (why?) och så sjukt mycket dansande. Alltså i princip fyra timmars konstant luftmaraccas känns som en rätt okej fysisk prestation. Det som gör Wish till en dålig lokal har egentligen ingenting med lokalen att göra, eftersom den är skitbra, det som gör Wish dåligt är dess regelbundna klientel av hockeyidioter med rutiga skjortor. Enorma kroppar med bakåtslickade frisyrer som tycker att "alla som dansar är bögar", men som ändå står där på dansgolvet och rör sig som om de vore på en konsert med favoritbandet Rammstein. Tre-fyra killar som "dansade" med varandra, kanske blev de provocerade av att jag hade tjejer i närheten av mig när jag dansade. "Någon måste fan visa vem som härskar i stammen" tänkte Hocky-Benny innan han rövade mig så att jag knuffades några meter in i ett oskyldigt gäng på golvet.
Som tur är så behöver stora apor mycket sömn. Benny Sunderström, (Sudden) Kenny Petterson (Kensa) och Johan Boman (Boman) försvann således ganska tidigt och partyt kunde fortsätta smärtfritt resten av natten. Trots vissa törnar under kvällen var det fan sjukt peppande att dansa till nån maxad remix på DJ Assaults "Ass n titties". Jag studsade upp och ner som en psyksjuk och vrålade med i texten

"Big booty bitches thats where it gets
Come on, hoe, let's go to the easy rest
When I see ass, titties, ass 'n titties
Ass, ass, titties, titties, ass 'n titties.

Ass, ass, ass, ass

If you a light-skinned bitch that think you the shit,
I can buy you, hoe, 'cause bitch I'm rich.
I see broke-ass hoes, broke-ass hoes,
Broke-ass hoes, broke-ass hoes.

Hoes, hoes, hoes, hoes

If you a freaky-dancin' ho, keep shakin' that shit
Let's see how you shake it on top of my dick
And you'll say "Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming.
Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming."

Det är fint att något så enkelt kan lyfta ett humör.

Vissa namn i texten är fingerade

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07

På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.

The cell

"Kom kisse!"
Hon använder en barnslig röst för att ropa på katten.
En sådan man använder för småbarn, tänker Milton.
"Koom då kisse!" Hennes stämma får med ens ett allvar och katten ryggar tillbaka. Milton lyssnar.
"Kom hit nu widde! Annars blir det badet."
Louise bestraffning när djuret inte löd henne var en simtur i iskallt vatten nere i källarens badkar. Så katten Widrig hoppar motvilligt upp i famnen på Louise som smäller av ett nöjt leende i sin egen ära. Milton är färdig med att lyssna i rummet intill och går in till henne i vardagsrummet. Hon har klätt ned sig från den röda jobbklänningen och sitter nu i mjukisbyxor och låter sina fingrar prassla ner i en påse med pollygodis. Hon har inte alls blivit tjock, trots att hon äter det där godiset varje vecka filosoferar Milton.
Han böjer sig ner och kysser henne lite halvhjärtat.
De var unga när de flyttade ut på landet, bara i 20-årsåldern. Allt kändes ju så rätt, "varför inte satsa?" Hade Milton sagt.
Utan att märka av hans känslomässiga ambivalens kysser Louise honom tillbaka, hårt, ungefär som hon brukar göra när hon kommit hem efter ett träningspass i step-up aerobics. Sedan vänder hon uppmärksamheten mot katten Widrig igen
"Joodå Kisse, har du varit ute och sprungit? Jooo".
Den barnsliga tonen irriterade Milton, det kändes som om någon elak typ lekte spjutkastning med små knappnålar i hans mage varje gång Louise löjlade sig sådär.
"Aj" Sade Milton.
"Vadå?"
"Det gör ont när du gullar med katten sådär."
"Gör det ont?"
"Ja..."
Hon tittar länge på honom, inte på ett sätt som Milton tolkar som ilsket eller sårat, utan bara dumt. Hon ser dum ut, som om hon försöker förstå vad han menade. Hon har munnen halvöppen och ögonbrynen sneddade över pannan.
"För att jag... gullar med widde?"
"Ja alltså..."
"Är du störd eller?"
"Nej?" säger Milton med sarkasm i rösten.

Louise vänder bort ansiktet och svarar inte. Milton greppar efter fjärrkontrollen och trycker ned sexan. "Cops" har precis börjat. Milton höjer volymen medan en svart man på teven får sitt huvud slaget i plåten på polisbilen. Han har skägg och hans kläder är i trasor. "Is this NOT your crackpipe sir?" Skriker polisen i hans blodiga ansikte och håller upp en liten glaspipa. "I-I dont know where that came from..." Börjar han stamma. Milton höjer ett snäpp till på volymknappen.
"Men lägg av!" börjar Louise.
"Vadå, jag hör dåligt. Okej?"
"Det gör du inte alls."
"Nej, det gör jag inte. Jag hör skitbra, men det verkar ju som att du hör jävligt illa."

Det blir tyst igen och Milton byter kanal. MTV visar my super sweet sixteen, en flicka med tandställning i Texas får en rymdfärja av sin pappa som jobbar på NASA, men hon är inte nöjd eftersom rymdfärjan inte har guldkromade avgasrör. "Men lilla gumman, det finns ju ingen som ser det i rymden ändå" Försöker pappan. Flickan bara stirrar med död blick på honom innan hon skriker så högt att Milton måste hålla för öronen "JAG VILL HA GULDKROM PÅ MIN RYMDFÄRJA! IDIOT!". Milton stänger av TVn och går ut från rummet.

"Jaha går du nu?" frågar Louise med darrig röst.
"Ja, jag ska kolla till lillen, det är ju dags om ett tag" Miltons ton är undvikande och spelat trött. Men han visste att det är ett bra sätt att slippa energikrävande situationer. "Verka trött, så slipper du stå till svars" - damn, det ska bli min catchphrase och jag någonsin blir sängförsäljare, - tänkte Milton för sig själv.

"Jaja, schysst att du först bara är skitotrevlig och sen ska du ha poäng för att du tar hand om Lillen, det här har du ju tänkt ut bra." Det hördes att hon har nära till gråten.

Milton svarar inte. Istället går han först ut i köket och hämtar enkilospåsen med morötter han köpt tidigare under dagen, och börjar hacka. Han öppnar paketet med den råa köttfärsen och blandar ihop rotfrukterna och det ostekta köttet till en rödorange sörja som han placerar i en vit skål. Sedan saltar han, rikligt, och pepprar. Han tittar sig omkring och spottar sedan, två gånger, ned i skålen. Han börjar gå mot trappan men Louise ropar med uppgiven ton från vardagsrummet.

"Hallååå, jag vill prata om det här."
Milton Ställer ned skålen på diskbänken igen och suckar djupt innan han går in till henne.
"Vad är det? Förlåt, okej? Jag tycker bara att det är sepe när du håller på sådär med katten."
"Varför det? Är du svartsjuk på Widde eller?"
"Ha-ha, skitkul. Jag gillar bara inte den där barnsliga tonen, Widrig är ju ett djur, han är inte Lillen. Eller hur?"
"Nä, det är han inte, men jag gillar Widde. Måste du vara så kall mot mig hela tiden?"
"Kall? Är det JAG som är kall? Vi har ju knappt haft sex på ett halvår och försöker varje kväll!"
"Du, det där är orättvist. Vi har ju visst haft sex, bara inte med varandra."
"Jaja, om det nu ska räknas. Fy fan vilka anklagelser du kommer med hela tiden. Varje kväll är det något nytt."
"Som vadå?"
"Men du vill att jag ska köpa "riktiga kläder" sa du igår till exempel. Vad är det för fel på dressmann? Det är ju billigt och bra kvalitet."
"Just det, varför tror du att det är billigt egentligen? För att det som ut som att du kommer från ett krigshärjat Sovjet när du har på dig de där jävla Leninjeansen"
"Haha! Där var du allt lite rolig... nu skiter jag i det här, jag ska gå och titta till Lillen, klockan är ju snart åtta."

Louise svarar inte, istället kryper hon fram till dvdhyllan och plockar ut en film. "Pretty woman". Hon tar fjärrkontrollen och trycker på play. Milton står tyst och betraktar henne.
"Skulle inte du kolla till Lillen?" Frågar hon besvärat.
"Ja.. eeh jo, jag ska."

Milton går ut i köket igen och hämtar skålen, innan trappan stannar han i hallen och plockar ner nyckelknippan från väggen. Han låser upp dörren till källartrappan och börjar gå ner. Det luktar surt, sticker lite i näsan på Milton som tänder i taket när han kommit när till källaren. Det är en naken glödlampa som hänger i taket. I det smutsiga rummet ligger lagrat damm, mögel och diverse hantverksverktyg som Milton någon gång köpt men som han aldrig använder. Han går fram till mitten av rummet, ställer ned skålen på marken och knackar hårt fem gånger på kistlocket. Genast hör han hur det rör sig där inne. Kistan på ungefär 2X2 meter är svart med förstärka bronskanter och har tre rejäla hänglås. Milton slår hårt två gånger igen på kistlocket till han inte längre hör några ljud från inuti kistan.
"Bra" säger han stilla.
Han låser upp första låset utan några problem men när han fått upp lås nummer två börjar det stöka inuti kistan igen och han slår hårt tre gånger på locket.
"Lugna!" Säger han, nu lite hårdare och ordentligt.

Milton låser upp det tredje låset och häver upp kistlocket. Ett dovt suckande hörs och den gamle mannen, som är naken, börjar genast huttra i källarkylan.

"Jooodå, nu är det kvällsmat som gäller för Lille Gordy" viskar Milton ömt.

Traffic

Sommaren var slut och vinden från havet rullade aggressivt mellan husen och strök sedan längs med gatorna, lika ovälkommen som en acneepidemi på tungan. Det var tyst, ingen var ute så där sent på en vanlig onsdag.
Klockan var tolv och Heiniken var på väg hem från en kompis. Med musik i sina lurar strosade han fram med huvudet högt, en hållning med vilken han signalerade kapabelt kapital till världen. Eller tja, den värld som inte ens var utomhus, eller för den skull överhuvudtaget gav two-shits i hur kapabel han var till det ena eller det andra. De flesta låg som bekant och sov framför odiskade djuptallrikar med bulgur eller gourmetyoghurt med tv4s nationalsång skrålandes i bakgrunden. Ja, Heiniken tog sin promenad genom de rika kvarteren i diskanteberg-sjön.
Heiniken beundrade den gamla arkitekturen omkring sig, samtidigt som hans slacks trivsamt klapprade mot asfalten i perfekt synk med musiken i hans snäckor. Han omfamnade sin miljö och kände att han härskade över den befriande ensamheten han befann sig i.
Och så där. Precis där framför honom låg den. Cigaretten. Orörd på marken.
Heiniken plockade upp tobaksbehållaren och inspekterade den noga. Hade den skändats på något sätt? Nej då, att den låg på marken verkade vara ett resultat av någons knapphändiga förmåga att öppna ett cigarettpaket. "Min." tänkte Heiniken. Sedan höjde han volymen på sin musik och log lite för sig själv. Men sedan skämdes han, det går ju inte att stå och och flina helt solo, sånt sysslar nämligen bara psykopater med vilket Heiniken insåg efter ett par sekunder av att se ut som ett fån. Cigaretten förblev dock otänd då någon tändare in återfanns varken i Heinikens fickor eller någon av hans tillgängliga kroppsöppningar. Han placerade istället sin leverans för nikotin i handflatan och fortsatte promenaden.

När han kommit fram till en blåsig korsning kunde han, av enkla små vardagsförnöjelser onykter, (och tillika välklädd) se två siluetter några hundra meter framför sig.
Heiniken tyckte om dyra kläder med märken som han gärna slängde i ansiktet på folk. Märken som de oftast inte visste fanns. Och så kunde han flina och under lugg ge killen (alltid en kille) han just förstört kvällen för, en blick som sade "Du vet ingenting din jävla idiot". Sedan var han alltid redo för avenyn och alla kvinnor som där väntade passivt på att få lyssna på hans historier om safari i Afrika och hur han skjutit en Zebra utan sina linser instoppade. Heiniken älskade att berätta den historien eftersom han kunde göra den så levande.
Framme vid götaplatsen såg han en låga tändas i mörkret. De två siluetterna i fjärran var tydligare nu. Det var två tjejer, inte särskilt gamla, kanske 22-24 uppskattade Heiniken. Så han marscherade fram med all sitt samlade självförtroende som nu ägde honom, fick honom att sväva som en marionettdocka fram till tjejerna.

"Hej, jag såg en låga tändas här. Skulle jag få besvära om att låna den kanske?" Han log svinaktigt.
"Jaa, självklart!" Den mörkhåriga av de två började stressat gräva i sin handväska, ivrig att behaga honom. Den andra tjejen, liten och blond, samt märkbart alkoholpåverkad, tryckte sig upp mot Heiniken och sade med en upprymd ton i rösten:
"jag måste bara få lyssna vad du har för musik!"
Heiniken stod kvar, gav den blonda tjejen en av sina snäckor och log dominant. Ett förvånat och tillika imponerat sken spred sig över den blonda tjejens ansikte. Musiken i Heinikens snäcka var den nionde symfonin av kompositören Ludvig Van Beethoven, ouvertyren.
Hennes mörkhåriga väninna som märkte reaktionen utbrast i ett nyfiket "Vad är det?".
"Det är skitbra..." sade blondinen och tittade upp på Heiniken, i ögonen på honom. Varpå han fixerat besvarade blicken som till slut tvingade blondinen att generat stirra ner i marken. Hon stod fortfarande väldigt nära honom. Den mörkhåriga tjejen använde båda händerna när hon hjälpte Heiniken att tända sin cigarett.

"Tack så mycket" Sade han hårt, ryckte ut snäckan ur blondinens öra och drog ett djupt bloss av cigaretten. Han vände ryggen mot tjejerna med ett leende på läpparna som han den här gången inte skämdes ett dugg över, och placerade snäckan rätt i örat igen. Vad Heiniken inte hade räknat med, eller någon av tjejerna för den delen, var att bli överkörd av en spårvagn, vilket han olyckligt nog blev bara några sekunder senare.

Han är våldtäktsman

Alla som inte ansar skägget är våldtäktsmän
Gäller alla hela julen ingen åldersgräns
Gäller han och hon så konsekvent, att alla som inte ansar är våltäktsmän
Säg det till tjejen och kompisen-s väns vän: att den som inte ansar nu är våldtäktsman. Varför är det konstigt att att...
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Gäller hela julen mellan dec nollett och jan nollfem.

Maskinen.



inspiration: Donnie Donut.

Tears in rain.

När det regnar i Göteborg brukar jag låtsas att jag är med i Blade Runner.
Jag brukar låtsas att det alltid regnar, och att alla butiksägare pratar på främmande språk. Och jag svarar på mitt språk, och vi förstår varandra. Jag leker att alla jag träffar är gråa i ansiktet och endast ler i nån vriden slags erotisk cynism.
Jag brukar föreställa mig trenchcoat och spandexmode ute på de smutsiga och neonbelysta bargatorna. Jag brukar tänka att jag är Harrisson Ford där han sitter i sin mörka lägenhet och klinkar på datorn (i vilken han behandlar bilder). Och att de enda samtal jag får är från jobbet. Jag fantiserar drömskt om att jag sitter där och längtar efter Sean Young.

Gaff: Monsier, ada-na kobishin angum bitte.
[Deckard gestures to Sushi Master for translation]
Sushi Master: He say you under arrest, Mister Deckard.
Deckard: Got the wrong guy, pal.
Gaff: Lófaszt! Nehogy már! Te vagy a Blade, Blade Runner!
Sushi Master: He say you blade runner.
Deckard: Tell him I'm eating.



Goodbye Zebras: nu 100 läsare om dagen.

Update: Big beef borta i kommentarerna hos Gordon för er som är intresserade. Debatt om prostitution.

Det här är inte Potters appeal.

Jag såg precis Harry Potter och Fenixordern i recensionssyfte och två saker slog mig i ansiktet lika hårt som en snygg tjej delar ut örfilsförnedring till random banan på Kos:

1. FAN vad lik den där karriäristkärringen Dolores Umbridge är näringsminister Maud Olofsson, alltså till och med modet med de skrikiga färgerna är på pricken. Otäckt


2. Vad är egentligen grejen med Harry? Varför gillar alla honom? Potter är ju en klassisk nörd som blir hjälte, och vi älskar det konceptet då vi ofta kan relatera till någon av nördens alla svagheter. Som t ex när Peter Parker färgade sina kalsonger rosa för att han tvättade dem tillsammans med sin spindelmannendräkt. "De är som oss" är ett grepp som icke ska underskattas.

Dealen med Harry är att han inte är "som oss", han är bara är en liten tjurskalle. Till att börja med har han inte dragit ett skämt på vad är det, fem filmer? Han fortsätter att spela "mina föräldrar är döda"-kortet och fortsätter grina över "Mina mardrömmar påminner om en dålig cradle of filth-video regisserad av Jonas Åkerlund, hjälp mig Dumbledore!". Frågan är alltså varför jag ska bry mig om Harry? Kanske är han en schysst kille, det har jag ingen aning om, han verkar mest vara besatt av att hämnas sina föräldrars död. Vilket ju är ett högst egoistiskt och destruktivt självändamål. Visserligen försöker man med god regi dölja hans mörka sidor genom att tilldela honom vänner som han låtsas bry sig om. Men Ron och Hermoine är bara för dumma och fattar inte att de blott är vertyg i Harrys hämndodyssé. Du förstår kära läsare, Harry använder smarta, klyshiga exempel på omvänd psykologi för att få sina vänner att riskera livet för honom. Typ "I think I better go alone, this is too dangerous for you" vilket självklart får polarna att vilja hänga på och slåss mot trollkarlsnazister ännu mera.

Är det vad som är sexigt med Harry? Hans luriga falskhet? I så fall kan jag se det, kyss mig Daniel.

The brown & yellow album

The Hives, vad skulle de till Amerikatt och göra? Ena hälften av plattan låter som gamla Hives, fast mindre kantstött, mindre slamrigt och mer cowbell och barnkörer, dvs fett mycket tråkigare än vanligt. Mer syntpop än punkrock. Mer melody club, ja till och med mer The Sounds än Randy och Hellacopters. Jaja, det blir lite stök i sista låten "Bigger hole to fill" åtminstone. Men med betoning på lite.

Say no more? Jodå, andra hälften: låter som om Pharell och Timbaland typ snedtrippat och plitat ned sina tristaste b-sidebeats och sedan lagt på Pelles sång. Det finns en låt som är riktigt jävla bra, och det är "A stroll through hive manor corridors" som bäst beskrevs av Patrik Forshage som "Familjen Addams-nonsens". Jag håller med allt utom det där med "nonsens". Det är cool med filmmusik på orgel till svartvit matinéfilm med Boris Karloff eller Bela Lugosi, eller snarare som man tror att sådan filmmusik låter, fast inte gör det. Den låter alltså inte ett skit som The Hives, Skateboard P eller Timbaland. Kul att de tänker progressivt i alla fall. Genom att resa tillbaka i tiden, vilken ironi.

Technologic after all.

Vad gör någon mänsklig? Hur blir man människa? Det här är kluriga frågor, inte minst för en robot.

Daft Punk är som bekant en baguetteduo ( Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter) som lagt grunden till nästan varenda jävla elektronisk danshit du hört sedan 1997. Duon hävdar bestämt att de skadats svårt och därför ständigt måste bära robothjälmar. Men de flesta fattade väl att det där handlade om mytbildning och image lagom inför plattan Discovery. Ehh eller?

Senaste nedslaget i diskografin hette Human after all, en inte helt oviktig titel när man ska kolla deras film Electroma.

Två robots i skinnställ och coola hjämar, ganska lika motorcykelditon som bor i en värld befolkad av andra robotar. Samtidigt drömmer Daft Punk om att på något sätt bli människor. De gör en visit till ett lab och får plastikkirugi så att de liknar komiska karikatyrer av människor. Tyvärr så börjar maskerna smälta i solen och de andra robotarna i stan verkar inte "take too kindly to humanfolk round here.."

Men egentligen händer det inte särskilt mycket. I alla fall inte i ordets mest självklara bemärkelse. Det finns ingen dialog. Bara bilder, ljud och känslor. Daft Punk går omkring med sina robothjälmar genom öknen, de kör bil, de tänker, drömmer, musik spelas. Och det är så brutalt vackert alltsammans. Allt. Sjukt helvetes jävla sepesnygg. Så snygg är den, fast ännu snyggare egentligen. Pur skönhet.

Nu låter det här kanske helt tomt? Som ögongodis utan tuggmotstånd? Fel, dumjävel. Det finns grymt mycket prylar att tänka på, förmodligen mer än i din average sk prettofilm ("Ju större pretentioner desto bättre" - som jag brukar säga). Här tillåts vi tänka, vi ges paus att reflektera över varför t ex en tiominuters flygtur i öknen slutar med en resa in mellan två lår till låten "If you were my man" - Linda Perhacs.

I sitt tempo påminner Electroma om Gus Van Sants två tredjedelar av "death at a best friend's hand"-trilogin. Dvs filmen Last Days om Kurt Cobains sista timmar i livet, som också är vädigt arty och inte direkt erbjuder någon dialog utan bara en massa stämningsfulla poseringar. Och Gerry, om två killar som går vilse i öknen och typ går omkring i två timmar.

Electroma är har dock inget annat att göra med Van Sants filmer, den är helt egen, ett fucking piece of art. Se den, och se den ensam.

Här är en taste:

Revymorgon

Kaj vaknade i ett mörkt rum och luktade på luften därinne. Det luktade sex. Han kände inte heller igen rummet, det var inte hans eget.

Golvet var täckt av tidnngpapper och i ett hörn stod en enorm målarduk. Han spottade en bokhylla med lite humaniora kurslitteraturböcker och en skivsamling med Leila K och Lars Winnerbäck. "LL" tänkte Kaj vitsigt innan han vände sig om för att se vem som andades i hans nacke.
Bredvid honom låg en mörkhyad tjej han inte kunde minnas namnet på. Hon hade en piercing i läppen och lite torkad saliv i ena mungipan. Hon sov djupt och snarkade högt.
Kaj var naken och kände hur det kliade på kroppen så han kliade lite. Han kände hur något kom krypande längs med innanlåret och upp mot magtrakten, det var skammen som gjorde sin förväntade entré. Stressen följde med på köpet. "Jag måste härifrån" tänkte han om och om igen i sitt huvud. När han smög sig ut från under täcket likt en ninja och sedan tittade ut genom fönstret för att fastställa vars i stan han befann sig visade det sig att han hamnat på Masthugget - som tur var inte så långt från hemmet.

"RRRRROOOOORRRR" lät det från sängen. Snarkningarna var de högsta Kaj någonsin hört. "Har jag legat med någon som snarkar sådär?" undrade han stillsamt. "Coolt" besvarade han sin egen fråga i huvudet. Men nu var det fan bäst att han tog tag i det här projektet innan hon vaknade och ville ha sex igen. Kaj hade bara dåliga erfarenheter från att försöka ligga i bakfullt tillstånd, oftast var hans motorik och balans ur fas och gjorde att hela akten blev som ett misslyckat cirkustrick, dvs smått tragikomiskt.

Kajs kläder och andra ägodelar låg utspridda över hela golvet. Tyst som en katt men kanske inte lika smidig om en, klädde han på sig och samlade ihop sockar, nycklar och kalsonger. "ROOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!" Snarket lät djuriskt den här gången och Kaj blev en smula förskräckt. "Vakna inte, vakna inte..." Mässade han för sig själv. Kaj började leta efter sin mobiltelefon, resten av sina prylar (oöppnad kondomförpackning och systembolagets presentgodis) kunde han leva utan, men mobilen skulle han i alla fall få med sig. Han letade i vad som kändes som en evighet och började få panik, han var tvungen att göra någonting mycket farligt. Nämligen ringa till mobilen för att höra var han tappat den. Och för detta ändamål lånade han tjejens telefon som duktigt låg placerad på nattduksbordet.

Kaj slog sina egna siffror och ställde sig väldigt redo för att så fort som möjligt kunna lokalisera sin telefon. Signalen med New orders True Faith var svag, och Kaj hade svårt att avläsa var den kom ifrån. Sedan märkte han att den kom från sängen. "NEJ!" skrek han till sig själv inne i skallen. Han lät signalen ljuda tills texraden "I feel so extraordinary
Somethings got a hold on." - Sedan tryckte han av. Mobiltelefonen låg under snarkartjejen. Alltså på fullaste allvar så hade hon av någon outgrundlig anledning valt att somna med en mobiltelefon skavandes i sidan. Kaj började gräva under henne vilket hon i sitt sömndruckna tillstånd tolkade som smekningar och "mmm"ade njutningsfullt. Kaj svettades i ansiktet och kände hur det kliade över hela hans rygg. Han fiskade ut mobilen och suckade så lättat han kunde utan att göra för mycket väsen. "RRRRRRRRRÅÅÅÅOOOOOOOOORRRCHCHHCHHSSH" bullrade det från sängen. "Okej, time to get the fuck outta dodge" tänkte Kaj och snörade upp sina skor och öppnade sedan ytterdörren. Innan han gick tittade han sig över axeln och fick en tanke, han log för sig själv. Sedan gick han ut i trapphuset och smällde igen dörren så hårt han kunde.

BAMM!

Saul

Jag älskar Saul Williams. "Amethyst rockstar"s skräniga spoken-word uppvisningar, det självbititlade albumet "Saul Williams" hårdsvängiga anarkistmanifestationer. Jag älskar Slam, fängelsefilm som fuckar med schabloniseringen av svarta gangstas som tomma machohetsare. Ger lite välbehövd personlighet och poesi till thug life.

Saul vill operera med sina trubbiga verktyg på en stor korrumperad och ignorant maktapparat, lyrisk kirurgi nedifrån och innifrån, riktat uppåt och utåt. Fint som snus är det.

Sauls nya platta med det svinbraiga namnet "Niggytardust" släpps den första november. Den är producerad av en annan av mina all time heroes Trent Reznor. Med Niggytardust gör Saul en Radiohead och låter alla som vill betala 5 dollar göra det, eller inte alls. Förboka albumet för nedladdning här, om du vet vad som är bra för dig.


Nu slänger jag in ett riktigt radikalt, angry young man och sådär poetcoolt citat också, även om det kanske anses lite präktigt:

"This is a call out to all the youth in the ghettos, suburbs, villages, townships. To all the kids who download this song for free. By any means. To all the kids short on loot but high on dreams. To all the kids watching T.V., like, "Yo, I wish that was me." And all the kids pressing rewind on Let's Get Free. I hear you. To all the people within the sound of my voice.

Spit for the hated, the reviled, the unrefined, the no ones, the nobodies, the last in line." - Act III scene 2 (Shakesphere)

Ett rop på hjälp.

I ett avsnitt av Seinfeld hittar Elaine sin favorithylla på videoaffären, det är en rekommendationshylla av en anställd som kallar sig "Vincent". Han gillar bara tunga dramer och Elaine känner att de har ett intimt förhållande då de, trots att de aldrig träffats, har exakt samma filmsmak.

Men det är ju skitjobbigt med drama varje kväll, och Kramer som tycker att Vincent är en "Arthouse-goon" pekar nöjt ut Weekend at Bernies 2 eftersom den enligt honom har en "Hilarous premiss". Det hela slutar med att Elaine sitter och svär åt filmen i sin säng:

"Bernies is dead you morons! Just beacause he's wearing sunglasses he looks alive!?"

Men fuck that shit! Alla vet att Elaine är ytlig.

Weekend at Bernies, Jag såg tvåan i helgen. 3,5 på imdb stoppar mig inte. Jag njöt helhjärtat av den, vem tänker betala för min terapi?

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

Journalist, det nya konstnär?

Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.

En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.

Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"

Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"

För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.

Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.

En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.

Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.

Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?

Bloggen?

Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.



Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?

Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"