Horan vs Madonnan

Det finns inom feministisk litteratur ett uttalat skillnadsbegrepp kallat "Horan och Madonnan". Tanken är att de män som lider av detta komplex antingen vill ha sina kvinnor uppe på en piedestal eller nere på marken som ett hål att knulla med. Enkel formula: Madonnan är Arwen i sagan om ringen medan horan figurerar i Bingo Rimérs privata videokollektion.
Men vad många glömt att påpeka är att detta motsatstänk stämmer även i kvinnors struliga hjärnkontor.

Mansmadonnan:

Är en smal kille som spelar i ett indiepopband. Han kallas ibland "indieman" och vill inte ha sex med kvinnan då det skulle vara att förtrycka henne. Kvinnan idealiserar honom för att han idealiserar henne. Hon vill naturligtvis inte ha sex med honom utan "tycker det är bäst om de bara är vänner". Förresten vette sjutton om hon ens vill träffa honom. Han är ju där uppe på piedestalen. Han är Shia Lebeuf och Håkan Hellström. Och hon tycker det är så fint när han skriker ut att "skönhet kommer innifrån" i sommarnatten. Han är sexuellt ouppnåelig, även om han spelar i ett pyttelitet popband. För han är ju så fin. För fin för att ha sönder med kyssar, och av sex skulle han gå sönder som en gipskatt. Mansmadonnan får se till att någon blir så kär i honom att de överväger ett förhållande, ett giftemål om det dras till sin spets.

Manshoran:

Är DJ. Eller "har en klubb".
Ingen vill ha ett förhållande med honom pga hans flyktiga livsstil där han vistas i miljöer med ständigt supande och där kvinnor är flirtiga. De har sett hur han vänder skivor redan på hans profile pic på facebook. Och det får dem att helt exkludera honom som potentiell fader.
Meneeee....Han knullar som fan. Sannerligen en potentiell erövring.

Pang i plugget

Bild från Gus van Sants Elephant.








Ursäkta den morbida ordvitsen, men jag har i en dryg vecka försökt få till en sjukt ångestframkallande tenta om några gamla gubbar som heter Barthes och Foucault. kände att jag behövde "lätta på trycket" lite. Men ett fult skämt kommer inte utan ett litet filmrelaterat mystips:

På fredag har nämligen Gus van santfilmen Paranoid Park svensk biopremiär och den är väldigt, väldigt bra.


PS. Såg någon förresten finalen av Pang i plugget? Det logiska slutet hade ju faktiskt varit om Screech till slut kanaliserade alla sina undertryckta aggressioner som ditills staplats på hög och endast fått små utlopp, typ genom yttringar av konstiga läten och diverse pajastricks. Om han liksom dök upp på skolan, i trench, för att sedan blåsa knäskålarna av både Zack och Albert.

Alltså, om man ska tänka rent realistiskt.

På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.