Horan vs Madonnan

Det finns inom feministisk litteratur ett uttalat skillnadsbegrepp kallat "Horan och Madonnan". Tanken är att de män som lider av detta komplex antingen vill ha sina kvinnor uppe på en piedestal eller nere på marken som ett hål att knulla med. Enkel formula: Madonnan är Arwen i sagan om ringen medan horan figurerar i Bingo Rimérs privata videokollektion.
Men vad många glömt att påpeka är att detta motsatstänk stämmer även i kvinnors struliga hjärnkontor.

Mansmadonnan:

Är en smal kille som spelar i ett indiepopband. Han kallas ibland "indieman" och vill inte ha sex med kvinnan då det skulle vara att förtrycka henne. Kvinnan idealiserar honom för att han idealiserar henne. Hon vill naturligtvis inte ha sex med honom utan "tycker det är bäst om de bara är vänner". Förresten vette sjutton om hon ens vill träffa honom. Han är ju där uppe på piedestalen. Han är Shia Lebeuf och Håkan Hellström. Och hon tycker det är så fint när han skriker ut att "skönhet kommer innifrån" i sommarnatten. Han är sexuellt ouppnåelig, även om han spelar i ett pyttelitet popband. För han är ju så fin. För fin för att ha sönder med kyssar, och av sex skulle han gå sönder som en gipskatt. Mansmadonnan får se till att någon blir så kär i honom att de överväger ett förhållande, ett giftemål om det dras till sin spets.

Manshoran:

Är DJ. Eller "har en klubb".
Ingen vill ha ett förhållande med honom pga hans flyktiga livsstil där han vistas i miljöer med ständigt supande och där kvinnor är flirtiga. De har sett hur han vänder skivor redan på hans profile pic på facebook. Och det får dem att helt exkludera honom som potentiell fader.
Meneeee....Han knullar som fan. Sannerligen en potentiell erövring.

How do I reach these kiiids?

Like this:

Lärare: Inom psykologin pratar man ju fortfarande om "könsroller". Vilket vi på vår institution, där vi läst genusvetenskap, tycker är... ute i tomtelandet liksom.

Internationella kvinnodagen

Jobbiga jävla vackra. Fula, arga, störda feta sexiga. intelligenta, snälla. Trötta, gnälliga snygga, neurotiska, kåta, mjuka, fina.
Offer, förövare, våld, sex, sport, metall. Makt, hat, kärlek, skit, smuts, parfym, choklad, svett, empati, goodwill, bög. All that jizz baby. Det är du. Grattis kvinna, hur ska du fira idag?

Av mig får du några klipp och du behöver inte göra någonting med dem om du inte vill.

Välkommen till våldet:


Meryl:

Årets hemvändare

Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...

Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.

Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.

Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.

Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.

Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.



Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.



Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.


...


Learn a Beat.

Elin Alvemark vs Farbror Beta

Jag har hittat Bloggosfärens yin och yang, Jesus och Antikrist, Biggie och 2pac eller varför inte Irael och Palestina. Såhär: Jag läser väldigt många bloggar, två av dem jag återkommer till är Elin Alvemarks - Kärlek är allt och Farbror Betas imuglybutivegotablog..

Elin Alvemark är DJ och debattör, hon skriver argt som fan. Hon hatar patriarkatet. Hon gillade inte det där sex-samtalet i Bon, hon är arg på p-pillret. Men hon verkar i grund och botten tycka om ganska basic saker, som att man ska vara snälla mot varandra. Jag gillar bloggen eftersom Elin är så extremt intelligent även om texterna ibland får min manlighet att kännas helt överflödig. Det gäller att läsa genom samma filter som (de gamla krönikorna av) Linda Skugge. Fatta att "Man" inte är du, det är några idioter på en sportbar som går hem och spöar sina fruar när Sverige fått pisk av Finland i ishocky. Man måste med andra ord palla ganska grova generaliseringar. Elin gillar heller inte Porr, och menar att om man inte är helt jävla dum i huvudet så fattar man att det är förnedrande(!).

"Vidare är det alvarligt att män fostrar sig med porr. Tar med sig det i sängen och frikostigt delar med sig av detta till alla inblandade (kvinnor konsumerar också porr jag vet, kvinnor är likt män produkter av patriarkatet). Porr är kvinnoförnedrande i sin estetik. Hur jävla svårt ska det vara att se? Det ser ju vem fan som helst! Tänder man på förnedring okej. Att tända på förnedring är inte att förnedra. Men det är idiotiskt att hävda att det INTE är förnedring det är frågan om i porr! Hävdar man det så går man från att konsumera förnedring till att förnedra. Håll två tankar i huvudet säger Katrine. Då tar vi diskussionen därifrån. Sexualitet som GRUNDAS på en förnedringsestetik ? är det koolt?"

Farbor Beta på imuglybutivegotablog vet att porr är förnedrande. Och han gillar det. Det är väldigt kvinnocyniska texter ur ett extremt manligt perspektiv, dvs raka motsatsen till Elins blogg. Eftersom jag har långt kvar att vandra innan jag omfamnar nån slags androgyn identitet så kommer jag nog gilla Farbror Betas blogg bättre än Elins. Det har kanske inte heller så mycket med manligt eller kvinnligt att göra, utan snarare att Betas tankar ibland ligger läskigt nära mina egna. Beta har på senaste tiden gett sig på ämnet jämlikhet:

"Alltså: Ett finger i röven är på ett teoretiskt plan en omkullkastning av könsmaktsordningen, där kvinnans tillåts ta sig friheter och inkräkta på det manligaste området som finns: penetrationen. Det är ett steg närmre jämlikhet, och jämlikhet är som vi alla vet ungefär så gay det kan bli.

Omdöme: Jag säger inte nej om hon kör upp ett finger, men för varje stöt mot prostatan lossnar några av mina brösthår."

Frågan jag ställer mig själv när den här enorma kontrasten blir tydlig är, hur kan jag överhuvudtaget gilla både Elin och Beta? Borde inte min hjärna explodera av beslutsångest? Det är förmodligen helt sjukt att inte välja sida, but I shall do no such thing.

Förklara!

Kan någon vänlig själ förklara varför just brudar har ensamrätt, patent på lyssnandet av Regina Spector? Vad är dealen? Varför just henne undrar jag? Varför inte Amy Winehouse eller Anna Ternheim eller fucking Kelis? Regina är lika duktig som allihopa, eller nja Amy är ju svårslagen. Men varför lyssnar alla jävla indiebrudar så slaviskt till Spectors "break my ha-ha-ha-ha-heart"? Explain it plz? Det är väl inte så att alla killar hatar henne väl? Om så är fallet så undrar jag varför? Killar brukar ju vara benägna att anpassa sig efter tjejernas smak. Eller så kanske det handlar om det första stora (men tysta) upproret av männen, "vi vill inte lyssna på tjejmusik" typ... men det är ju värsta steget tillbaka och en högst konservativ utveckling, säkert alliansens jävla påfund.
Dessutom är ju själva poängen här att Regina inte är mer tjejmusik än Winehouse eller någon annan aktuell kvinnlig, kreddig artist. Alla sjunger de på eget sätt om hjärtesorg och att det är jobbigt med killar. Alla har ett eget och fint sound. Varför är Regina unik? varför vill inga män lyssna på henne? Förklara detta snälla?