Discovery!

I dagens tidning har jag en intervju med Pacific! Läs här.

Konstnären som nämns i början heter förstås Stephane Manel.

Dina 18 minuter hockey

Ibland kommer man över de där grejerna som är så perfekta att man knappt vågar tro att de är sanna. De är liksom för overkliga för att ha hänt på riktigt. För perfekt tajmade, för stora parodier av sig själva.

Men, jag ska inte snacka sönder det här nu känner jag. Se bara till och njuta av reportaget "inside Luleå HC" (1997). Så kan vi prata om det sen.

"När man kommer från en liten stad i bergen, då vill man ju visa dem. Vad vi bönder kan göra".

Fan vad du inte kommer att att ångra dig.



Tack till Jonas Teglund för uppladdningen.

Årets hemvändare

Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...

Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.

Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.

Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.

Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.

Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.



Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.



Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.


...


Learn a Beat.

Any given wednesday (luleklubbande, Bergman och vinnare i kaffetävlingen)

Så, jag är alltså tillbaka. Inte bara till bloggandet utan också i min hemstad Luleå. På semester. Luleå är i längden en dålig stad för mig. Kanske är den bra för någon annan. Vissa av människorna är snälla, andra sura. Mest av allt är det stadens tröga post-traumatiska effekt på mitt psyke jag inte orkar med. Men det mesta går att bedöva med droger:

Onsdagsklubben alltså. Som jag minns det... Så hängde vi i en penthouselägenhet nära stan. Trots att det inte var en enda tjej på festen så käkade vi ost & kex. Detta kombinerat med vårt snack om "räknande av kalorier" känns ju jääävligt 2007. Snart är vi precis lika fucked som tjejerna.

Att Luleå är för litet och inavlat finns det så mycket bevis på att det skulle fylla en bok, en sjukt tråkig bok.
T ex så passar det sig inte att ha sex med någon i staden, om denna någon skulle råka vara tjej vill säga. Luleå är troligtvis den kallaste, mest introverta och oraggigaste staden i världen (då har jag iofs aldrig varit ute i Pajala). Inte bara det, I princip alla tjejer som potentiella mål är: någon man känners lillasyster.

Det är nog egentligen inte särskilt konstigt. De flesta tjejer över 19 drar väl ut och reser innan de antingen flyttar till en storstad eller ut på landet med gymnasiekärleken för att starta ett nytt liv, med veckopendlande till LTU och Allsång på skansen som obligatiriskt "tisdagsmys". Således är de enda som går ut på de två uteställen staden erbjuder runt 18-19 och förmodligen någon stackars snubbes lillasyster.
Som tur är så har jag tagit med mig skamlösheten, den som sakteliga tar sig en cementerad plats i mitt hjärta, tillbaka till Norrbotten. Nuf said?

Min vän, vi kan kalla honom Mehmet(även känd som Henke) ville ha hjälp att svara på ett sms från en av hans många tjejer:

Mehmets sms: "Tja, läget?"
Tjejens svar, fem timmar senare: "Jodå, jobb och jobb och regn. Vad gör du ikväll?"

"Kristoffer, Vad ska jag svara?" Undrade Mehmet uppspelt. Så efter allt mitt sofierotaggade snack om att "The Game har inte svikit mig hitills!" författade jag vackra rader som jag trodde skulle få den här, för mig okända, kvinnan på fall:

"I mitt sinne är det sol iaf (smiley med solglasögon). Jag dricker ett gott vin med lite goda vänner. Vad sysslar du med stumpan? (flirtsmiley)"

Naturligtvis var jag inte vid mitt sinnes fulla bruk. Det där med "Stumpan" tog skruv och slutade i ett sms-svar av så pass helvetiska proportioner att jag inte tänker recitera det. Iofs så tyckte jag att jag var ganska trevligt bufflig. Mehmet fick ta konsekvenserna av detta, my bad.

Men vars var jag nu? JO just det, onsdagsklubben: Alla gick förbi vakterna utan att behöva visa något leg. Alla gick förbi kassan utan att betala. I min dimma följde jag flocken och det underliga är att det bara var jag som blev hämtad tillbaka till kassan för att betala.

Något lite Lynchskumt har hänt i Luleå sen jag var hemma sist. En trend bland alla snubbar verkar vara en modehybrid mellan gammeldags hänglsemode och Hiphop. Kul att någon tar nya initiativ naturligtvis, Men hade jag jobbat för Vice är det inte i "Do" kolumnen jag placerat den här stilen. Kalla mig konservativ då, det är helt enkelt för uppstyrt för min smak. jag gillar ju att hiphoppen blandas med andra musikstilar som den gjort med RnB och nu senast med dansmusiken. så om du vill att hiphop borde ligga lite närmare chalmersoverallen än Compton kanske detta är något för dig att haka på.

Trots semipubertala utrop från DJ-båset om "Ye ye! give it up for DJ Deliriouuuuus!" Så kom klubben ändå igång rätt bra tack vare lite Daft Punk, otippat nog. Jag trodde inte att Luleå lyssnat på någon annan dansmusik än dancehall på fem år, så jag blev imponerad. Men inte längre än tills jag hörde: "Seana paul, shake that ting, miss annabella..." Snabbt var ordningen återställd.

Lösryckta händelser:

En mörk tjej, som hämtad från grundskolans senare år, frågade om jag ville ha "en sexig dans"?

Jag gömmer min tröja bakom en soffa för att slippa betala garderoben, tröjan är väldigt nedblött av regnet när jag hämtar den. Serves me right, snål som jag är.

Jag ser mitt exex och hälsar jätteglatt. Blir dissad och får förklarat för mig att hon inte alls är mitt exex och dessutom jävligt trött på att höra hur lika de är.

En kille säger: "Du är fan my man asså!"



- vem e du?
- Ja e döden.
- Har du kommit för att hämta mig?

Ingmar Bergman är död, det är en stor grej, men kanske inte SÅ stor. Medierna kan nog nästan tacka för dödsfallet så mycket som de skriver om honom under sommartorkan. Aftonbladet hade en fin bilaga i tisdags, dagen efter att han officiellt tagit ner skylten. Längst ner på sidorna hade de bett hans vänner och kända filmare kommentera Bergman. min favorit var Lars Von Trier:

"Jag har alltid känt en stark koppling till familjen Bergman och jag är glad att Ingmar behandlade mig precis som sina andra barn: helt utan intresse"
(Ungefärligt citat)

Fan vad syrligt det här lät då. Jag gillar Bergman, han var ett jävla geni. Men det är inte cool att neglecta Lars von Trier.

Men skit i det nu!
Vinnaren i Kaffe/handmålat porträtt tävlingen är: Signaturen "Andreas". Med Motiveringen: (Om jag hinner först, innebär det att jag vann med automatik?)

Ja, klart att den som är först vinner, precis som i alla sporter. Dessutom Är jag inte hundra på vem denne Andreas är vilket gör det hela lite extra spännande. Ni andra skrev jättefint också, Särskilt Maddin och Anna. Ni hade kanske vunnit om ni bara varit lite snabbare. Så Andreas, den 9:e är jag tillbaka i Gbg, när vill du ha ditt kaffe?

PS. Idag är min vän Petter Granberg (Park Hotell) i NSD, intervjuad av min chef Nils Johansson. Det blev rätt trevligt tycker jag. Läs allt här.