Showing posts with label Frankrike. Show all posts
Showing posts with label Frankrike. Show all posts

Wednesday, June 18, 2008

À l'intérieur

Om texten i rubriken var filmens handling hade accangerna i den knappt räckt till för att representera mängden av blod.
Inside, som är den engelska titeln, är mycket nära på att kvala in på min top-5 över bästa skäckfilmer ever.

Sarah, En gravid kvinna förlorar sin man i en bilkrasch. Några månader senare sitter hon i apati på ett sjukhus och bokas in för kejsarsnitt dagen efter. När hon kommer hem till sitt tomma hus knackar det på dörren och en slags Clockwork Orange-homage utspelar sig när en kvinna med obehaglig röst ber att å låna telefonen för att hennes bil gått sönder. Hon avvisas men dyker snart upp utanför ett fönster som hon slår stora sprickor i innan hon försvinner. Efter det brakar helvete lös. Hon försöker skära upp Sarahs mage med en sax men lyckas inte, då hon vaknar och hinner blödande låsa in sig på toaletten.

Kvinnan vill åt hennes barn. Därefter följer ett blodbad av sällan skådat slag, och det är inte sådär torture-porn-onödigt heller. De finns logiska förklaringar till alla vidriga våldsskilringar, vilket förstås gör filmen läskig as fuck.
Det handlar främst om en kamp två kvinnor emellan, där skurken söker att stjäla ett moderskap.
Det är ett smart grepp som gör att all gammal slasherdramaturgi där en psykopatiskt man med mer eller mindre sexuellt motiverat våld jagar skrikande kvinnor utan handlingsförmåga.
Jo, den är från Frankrike också.
När det går att göra en sån här film i Sverige kommer mitt yrke inte längre att behövas. Haha, det lär ju aldrig hända.




PS. En annan blodig film utan spekulativa element är The Descent.

Wednesday, April 16, 2008

Tema Michael Haneke: Pianisten



Film: Pianisten (La Pianiste)

Jag fick se den i etapper för att den var så tung. Men faa-ha-han så bra.

Nu menar jag alltså inte om den där Roman Pedophile Polanskifilmen med Adrien Brody där han svälter i Warsawagettot men då allt ändå är ganska lugnt. Nej.

Här handlar det om den sjukt strikta pianolärarinnan Erika, masochist som hon är drömmer hon om att bli slagen och förnedrad. Eftersom hon bor hemma hos sin kontrollerande (och halvklyshigt konservativa) gamla mamma har hon aldrig möjligheten till ett korn av privatliv. Världen är bara piano,piano,piano. Som lärarinna är hon dessutom hänsynslöst kall och förväntar sig alltid mer än perfektion av sina elever. "Glöm Shubert. Du fixar det inte." typ.

Så börjar en av hennes elever, en hockeyhunk med luggen i ögonen hela tiden (ni vet) stöta på henne. De utvecklar en problematisk relation där hon först intar maktpositionen på samma sätt som hon tidigare varit som proffessor. Men när hon måste blotta sig vrids maktperspektivet. Det kränger omkring nästan. Erika skiftar från att kallt avvisa Walter till att sedan patetiskt kasta sig på rygg och ge sig hän för total underkastelse. I ett brev skriver hon i detalj hur hon önskar bli slagen och förudmjukad. Något Walter avfärdar men sedan agerar på.
På något sätt älskar de varandra ändå. Fast Erika nog hatar sig själv väldigt mycket.

Först tänkte jag att det var en rätt konventionell film för at vara Haneke. Men när Erika smiter in på en drive-in-bio för att onanera till ljudet av de knullande paren i bilarna släppte jag den misstanken.

Jag orkar inte skriva mer nu. Men. Svinbra film.

Friday, March 14, 2008

Discovery!

I dagens tidning har jag en intervju med Pacific! Läs här.

Konstnären som nämns i början heter förstås Stephane Manel.