Valkyrernas Fashionshow

Peter Bradshaw på The Guardian skrev syrligt i sin recension av Valkyria. Han tyckte att det var superfånigt att uteslutande britter spelar tyska nazister och att Tom Cruise som ensam amerikanare inte gjorde saken bättre. Självklart har Bradshaw rätt, men hans resonemang är i samma bollpark som en kritik av Harry Potter-filmernas overklighet för att de "innehåller troll".
Andra världskriget är mer än någonsin en sagovärld som vilken som helst. Vi vet att de största nördarna varken samlar på rollspelsfashion eller Star Trek-leksaker. De största hardcorenördarnas fix är krig. Och deras heliga Graal är förstås det sista riktigt maffiga, andra världskriget.
Med samma hängivna gullighet som vilken skrivbordsgeneral som helst har Tom Cruise och Brian Singer gjort film av just sin favoritepisod.

Och, det är självklart en remake.

Cruise spelar Wehrmaktofficeraren Claus von Stauffenberg som tillsammans med en liten motståndsrörelse planerade, men misslyckades med, att mörda Adolf Hitler ungefär nio månader innan han tog sitt eget liv i den där bunkern.
Filmen blir en slags nedmörkad Oceans 11 utan komisk relief. Det skall planeras med viskande röster, menande blickar skall utbytas och munnar skall knipas ihop i hemlighetsfulla poser. Och det funkar bra tycker jag.
Varför skulle inte andra världskriget få bli den lekplats som vi ändå vill att den ska vara? Tyskland själva gör upp med de mörka bitarna av nazismen så bra på egen hand med filmer som Der Untergang och Die Welle.

Hollywood stör nog ingen med sina tacksamma serietidningsversioner av Adolf Hitler som väser att "endast den som förstår Wagner kan förstå vad nationalsocialismen handlar om". Vad Valkyria handlar om är nog mer Tom Cruise ögonlapp, men det är helt okej.
Senare i år har också Quentin Tarantinos WWII-film Inglorious Basterds premiär. Filmen är ännu en omtolkning ur en av Tarantinosskräplåda med älskade B-filmer, och den kommer förmodligen fortsätta göra rivsladdar i nazisternas sandlåda utan att själva tidsfonden har så mycket med handlingen att göra. Den stora frågan hittills har varit vad det är för byxor Brad Pitt har på sig. Om det diskuterades terroristiskt mode 2008 kommer 2009 bli känt som året då "Nazi-chic" blev ett vedertaget begrepp.

Publicerad i NSD 30/01/09

Man 2009: Världens undergång som mode

Modetrender går, enligt vissa, i cykler. Det må så vara, men vad är egentligen trender om inte rent trams? intressant mode skapas utifrån nödvändighet. De coolaste stilarna är de som fötts från blod, svett och tårar, den sämsta sortens förutsättningar. Se t ex på hur Thatcher-eran i England gav upphov till punkfrisyren eller hur fängelsemodet plockades upp i Hiphopkulturen och blev norm för gatumodet i USA. I Sverige 2009 har det blivit lika nödvändigt för män som för kvinnor att bära traditionell slöja (så att inte kvinnorna överfaller oss av kåthet). Snart kommer ett nytt uttryck, en ond kroppsmålning, att bli lika nödvändig. Vi har redan sett tecken i samtiden i form av klubbnamn som "Blod och Svärd", och fotoutställningar för "true Norwegian black metal". Den logiska fortsättningen på detta är att alla män som tidigare
rullat upp indiemössan över öronen och kavlat upp sina chinos, alla med någon typ av "koll" 2009, målar sig med Corpse Paint.

Länge har denna kroppsmålning dominerat modet hos amerikanska fribrottare, bandet Misfits samt smyckat en av världens extremaste subkulturer: De nordiska Black Metallarna, vars antikristna skinn fått uppsving i snygghet från det bleka tillstånd de närt i källarrummens slutna tillvaro. Men, vad har krigsmålning med årets fashionabla mansideal att göra? Well, för en nyliberal optimist kanske det här budet kan tyckas lite osexig. Men idag, när både finanskrisen, IPRED och TV4 attackerar starkt på tre fronter har jag insett att kapitulation är bästa försvar och ger de långhåriga kyrkbrännarna rätt: Jorden håller på att gå under.

Vår tid i det post-kapitalistiska samhället är räknad på en f.d. sågverksarbetares återstående fingrar. Festen är slut. Deal with it. Det är så fort vi konstaterat detta som vi kan förstå tillvaron. Den som inte är särskilt deppig utan betydligt mer livsbejakande i nuet, eller kanske efterfesten.
Låt oss därför inte kalla denna tid av fashion för post-kapitalism. En icke-nostalgisk och mer optimistisk approach är att låta 2009 kännetecknas som "pre-apokalypsens år".

Att kommersialisera Corpse paint som ett trendriktigt modealternativ i linje med jeans nedknycklade i kängorna är således inte bara sexigt, utan snart också (du gissade det) rent nödvändigt. Ett slags förberedande mode för ett liv efter smällen där psykologisk krigsföring kan vara avgörande för överlevnad. Männen efter apokalypsen vet att de kliver upp ur atombombens aska och ser jävligt farliga ut (i värsta fall lämnar de ett snyggt lik efter sig). Vi lever i en tid där Spotify snart gör mp3filer överflödiga och fysiska tidningar som koncept är döda som kallhyggen. Värde bygger mer på förväntningar och hype än fysiska
produkter och upplevelser. Därför tänker jag kassera ut undergången likt ett förskott på lönen redan i år.
Frågan alla modeslavar till män borde ställa sig 2009 är alltså inte "När jorden går under?" utan: "Vilken musik ska jag lyssna på under tiden?" och kanske mest "Hur ser jag ballast ut medan jag väntar?"

Svaret? Så här.

Glamorama

Det var jag, Johnny Drama, Turtle, E och Vincent Chase. Det var Weekdayöppning i Victoria Arenas gamla lokaler. Tipsy rullade vi upp till repen i vår hummerlimo.

- Står ni på listan? Frågade vakten. Vince bara vände sig om, visade vakten vem han hade i sälllskapet. Vakten tittade på mig och kunde inte hålla sig från att skratta åt sin egen temporära svaghet över att ha frågat något så dumt.

- Hahaha! Ursäkta mig, Välkomna killar.

Den mohikanfriserande vakten, stor som ett hus, öppnade de tjocka repen. Vid sidan om dem ringlade sig en kö på minst tvåtusen personer. Alla fotograferade oss med sina mobilkameror. Ljudet av femtio små amatörpaparazzis störde mig inte. Jag är ju rätt van.
När vi gled in dunkade det maxade PA:t ut sub-basen ur Spank Rock. Någon satte en åtta kronors öl i min hand och innan jag hann ta min första sipp fick jag kindpussas med fem modeller.

- Grattis till blogglänkningen! Sprudlade de upprymt i sina sjutusenkronorstights.
- Tack tack, sade jag vant. Det skulle inte bli första gången jag fick visa min ödmjuka sida.

Lokalen var smockad av Göteborgs finest inom fashion. Överallt låg kläder för tusentals kronor, och allt var gratis.
Drama tryckte ner fem par cheap Mondayjeans i en väska. Jag och Vince bara skakade på huvudet och E fällde en kall kommentar.

- Men din jävla luffare, har du inte råd att köpa egna kläder du kan prova först?
- Käften fittnylle, jag tar fem storlekar så passar säkert någon.

Turtle konstaterade att ”det här är RAP” när han lyssnade av musiken som dundrade. Jag tittade mig omkring och såg hur den enorma lokalen hade burar som hängde i taket. Där dansade tjejer som klätt sig i godisfärgade tights sensuellt. Det kändes som att vara på en klubb förutom att allt var ljust.
33 cl burkarna med öl gurglades ner i fashionatornas strupar tillsammans med de bjudvarmkorvar som serverades av en äkta gourmetkock i hörnet. Han jonglerade även med korvarna innan han skrev ner namnet på personen han serverade korven till. Ketchup för förnamnet och senap för efternamnet. Ibland bytte han, för att vara lite crazy. Allt kändes så europeiskt, så kontinentalt och frisläppt.

I vimlet hörde jag hur folk viskade och pekade på mig och mitt Entourage, men jag försökte ignorera alla blickar och dansade lite lätt bland kläderna, men då fick jag bara fler blickar.
Weekdaytjejer kom fram och bad om mitt nummer, de som redan hade det undrade varför ”jag aldrig svarar när de ringer”. Jag lät mitt svar drunkna i basen från PA:t.
Bakom mig hörde jag någon säga ”Det är som att vi är en riktigt storstad nu, när vi fått ett så stort Weekday”.

Jag hann inte reflektera för där var plötsligt en till filmstjärna, en liten thugkram och ett ”tjenarelägetjaghördeattdufåttvärstafetablogglänkningengrattisvafan”
- Tack tack.
Jag berömde hans limited edition jordansneakers. Jag har ju samma hemma, fast en mer limited version då förstås.
- Desto bättre man ser ut, desto mer ser man. Slängde han ur sig, som ett levande homage till en annan hipsterförfattare.

Plötsligt var Turtle försvunnen med någon tjej (för omväxlingens skull).
Men det gjorde ingenting då Vince presenterade mig för den excentriska indieregissören Billy Walsh. Skäggdåren var där med sin bror, Willy. En fräknigare och yngre version av han själv.
Billy berättade om sitt nästa projekt. En svensk remake av teveserien Californication med han själv i huvudrollen som Bukowskibloggaren Hank Moody. Eva Röse skulle få spela hans cocktease till exfru.
- Ja vi snackar om en version på första säsongen. Den andra var överflödig tycker jag.

Jag höll med. Tog ett bett av min femhundrakronorsvarmkorv.
Och tänkte att det var soft med en helt vanlig kväll.

Självmordsbrev från Ryan Sheckler

Jag visste nog hela tiden att det var så här jag skulle dö. I min säng då.
Kanske tänkte jag att det skulle bli i skaterampen, men det hade väl inte varit särskilt realistiskt med tanke på mina mad-skills? Nej, det får bli sömntabletter.

Varför vill jag dö? Well, jag är sjutton år gammal och tills alldeles nyss hade jag allt jag kunde drömma om. Ett eget teveprogram på MTV, en skara av gråtande fans och all lönnsirap i världen att dricka och sedan spy upp på toaletten (jag fick äntligen Bulimi i julklapp förra året).

Jag hade de coolaste kompisarna. De frågade mig alltid vad jag ville göra, vad jag tyckte om och de hjälpte mig med allt.
Casey har varit bäst, jag har älskat att använda hans hjärna som sopstation för min verbala avföring. Men när han gjorde slut med sin tjej blev jag sur, vafan bad han inte mig om lov för?
Sedan dess har vi glidit isär och, well, jag tycker att Tony är en jävla fitta som surar för att jag vill ligga med hans ex.
Så hörni grabbar: Om ni ska vara sådär mensiga kan ni ju se hur roligt det blir när jag är död. Försök hitta en ny kompis som tar med er på fett häftiga skatetävlingar i Dubai.

Anyways, jag hade de coolaste föräldrarna också. Morsan fyller upp sig själv med botox i smilgroparna varannan vecka och farsan har lärt mig hur man doserar ryssfemmorna på rätt sätt. Tyvärr är de skilda vilket gör mig stressad ibland. Och Papa har skaffat en ny tjej nu som är skitjobbig, säger att hon älskar mig. Vafan ska det betyda? Jag pallar inte stressen. Jag vill ju vara NORMAL!
Så mamma, pappa: vi får väl se hur mycket NI gillar att vara skilda, när jag är död.

Life of Ryan kommer efter en liten uppäten kemikaliebuffé att vara lika med Death of Ryan och det kommer att vara erat fel.
Ni gav mig inte mig tillräckligt mycket uppmärksamhet och jag hoppas att ni också dör, så jävla hårt just nu.

Peace out 4-ever!

/Ryan

Veckans filmrecension: Get Smart

Här hittar ni den.

27 sorters dressing

En av författarna i den feministiska antologin Könskrig förklarade att det mest provocerande för patriarkatet är en kvinna som visar att hon inte behöver en man.
Uppfuckad av könsmaktsstrukturer sen, typ födseln, tycker jag att det ligger en hel del i detta. Inte minst med tanke på att en hel filmgenre skapats för att förhindra nämnda provokation. Entré: den romantiska komedin. Här härskar den heteronormativa tvåsamheten framför både individualismen och kollektivet. En ensam tjej och ensam kille, olyckliga, mest tjejen förstås, skall i slutet mötas i en kyss till applåder på offentlig plats och (underförstått) leva lyckliga i alla sina dagar.
I 27 Dresses träffar vi Jane (Kathrine Heigl). Hon är den ständiga brudstjärnan, alltid alla andra till lags men i hemlighet bara drömmer om sitt eget fantasibröllop. Allra helst tillsammans sin chef George, spelad av en deffad Ed Burns.
Samtidigt som hon trånar efter chefen uppvaktas Jane av den cyniske journalisten (Gud vilken skräll) Kevin som egentligen är hetare och mycket charmigare. Tyvärr har Jane svårt att se detta, även om vi som publik hajat det efter två sekunder. Istället går hon omkring med ett ansträngt leende och deppar. Så småningom blir allt värre då hennes lillasyster Tess, spelad av svenska Malin Åkerman, börjar träffa George och vill till slut gifta sig med honom. Som om detta inte vore nog anlitas Jane naturligtvis för att ordna hela bröllopet. Ordet ”overkill” kanske säger er någonting? Well, faktum är att filmen ibland blir så maxad att den slår knut och blir en parodi av sig själv, vilket i och för sig är roligt men känns ofrivilligt.

Det hade gått att skriva en essä om hur Jane egentligen är i behov av en legitimerad terapeut och inte ett sagobröllop, men det finns det inte textutrymme för här. Istället kan jag konstatera att ett patriarkatets verktyg som 27 dresses inte känns så provocerande som jag föreställt mig.

Pissar på din stil

Japp. Bilden föreställer Jared Leto anno 2008. Och nej, det är inte en fatsuit han har på sig.
Den en gång stuprörsbärande emo-innovatören (Fniss, ni har väl hört 30 seconds to mars?) Leto har alltså "fulat till sig" för nya filmen Chapter 27. Detta i, gissar jag, en långt hegemoniskt uttjatad förhoppning om att få pryda spiselkransen med en gyllene gulddildo som ett gäng farbröder dubbat med det hungriga namnet Oscar.
Filmen handlar om mordet på John Lennon. Jared ska tydligen spela mördaren som stalkar Ex-Beatlen i New York 1980. Filmen går upp på bio i US på fredag och av trailern att döma verkar den inte helt värdelös. Förutom att det känns lite ologiskt att en puma som Lindsey Lohan skulle vilja hänga med ett tragiskt trenchcoatfetto som Leto.

Jag stör mig betydligt mer på det ständigt hetsiga "förändra stjärnans kropp"-greppet som är regel i Hollywood. Jared Leto är helt enkelt inte så bra, kunde de inte bara anställt en duktig fet skådespelare istället? Nej, fuck dat, det är inte hälften så imponerande med en kvalitativ rollprestation som en kändismutation. Vem bryr sig om film när vi kan intressera oss för Letos lavemangkantrade resa tillbaka till hunkyness? Vi ska ha en historia utanför historien, borde inte den skiten vara metafilmens antikrist?

På allmän begäran: Matlagningsblogg

Recept på en lyckad påskmiddag

"Toast á la konto -90"

Fem skivor mörkt bröd
Majskorn konserv (eldorado)
chilisås
Sista biten hushållsost
Parmesasost

Smöra mackorna med chilisåsen och applicera sedan majsen. Eftersom parmesanosten är ganska hård går det bra att använda en osthyvel. Lägg på skivorna på tre av brödskivorna. Hushållsosten som är för tunn för att hyvla får du helt enkelt smula över de resterande två. In i ugnen på 200 grader i ungefär 15-20 minuter, eller tills osten börjar bubbla. Avnjut med citronvatten till filmen Sixteen Candles.

Bon Apetit bee-yatches!

Sötsmakande kontroverser vi minns

Solero shotskontroversen

För ett antal år sedan lanserade glasstillverkaren GB en behållare innehållandes små smaksatta iskulor. De lanserade produkten som "glass" och döpte den till "solero shots". Kanske var tanken att skapa känslan av att äta gammeldags ammunition och detta ur något som påminde om en grov buttplug? Hela konceptet blev dock för mycket att hantera för en stackars pojke som satte en bit av plastlocket i halsen. Högst underligt eftersom det mest praktiska sättet att öppna behållaren var att använda sina händer och inte sina tänder. Hur som orsakade detta ett enormt föräldrauppbåd där produkten krävdes bort från marknaden och GBs chefers huvuden helst skulle serveras på ett silverfat.

Insektsklubbkontroversen

Namnet antyder ett slags disco där folk klär ut sig till Jeff Goldblums fulländade metamorfos Flugan och dansar till den här låten vilket förvisso skulle bli en alldeles egen kontrovers. Men tvärtemot sånt strunt handlade det här om en konfektprodukt jag och mina vänner kom över i unga år. Klubbor som av någon anledning innehöll olika exotiska insekter och omgärdades av sånt där stelnat klubbgegg. Även om Insektsätningen blev ett slags eldprov av manlighet (de som inte svalde var fjollor) var det godisingredienserna själva som orsakade ramaskriet. Det visade sig nämligen att klubborna innehöll skitfarliga färgämnen som i värsta fall kunde orsaka allvarliga inre skador. Insekterna var dock nyttigare än något annat i kiosken.

Nogger blackkontroversen.

Den här minns väl de flesta så jag tänker inte bli så långrandig. Någon blev upprörd över hur nära den här produktens namn liknade ett väldigt laddat uttryck som av KKK-anhängare och Landskronabor används för att beskriva mäniskor med afrikanskt ursprung eller helt enkelt lite mörkare hudfärg.
Det som dock blev tydligt i debatten var att just garderobsrasisterna fick en ursäkt att utöva sin yttrandefrihet utan större protester. Argument som "Pippis pappas kommer alltid att vara negerkung och så är det med den saken!" bemöttes av samhället med unisona hyllningrop och traditionsdårar kunde gapa vidare om att "Jaha men då kan vi väl förbjuda ordet "kaffe" också, det är ju samma som "kaffer" som ockupationsmakten i Afrika använde!"
Nigga please?


Push-popkontroversen

Ursäktar om rubrikerna är vilseledande. För även om denna titel skulle kunna vara löpsedelsrubriken efter en stor knarkrazzia på avenykrogen Push (där gästerna "poppat
allt annat än popcorn") så utspelade sig följande kontrovers också i barndomens chimärtrygga sköte. Barndomen var nämligen en fullständigt livsfarlig tid vilket inte minst blev tydligt när en ung man efter avslutad push-popklubba lekte med lufttunneln som skapades i behållaren och spelade pingpong med plastpluppen som låg därinne. Höljet lossnade förstås och slungades när i pojkens hals som kvävdes svårt.
Åter igen förbjöds vi ungar att inhandla en produkt vi älskade. De lite tuffare kidsen (som jag själv) fortsatte köpa push-pop och leka med döden genom att spela med den där plastbiten i det tubformade fodralet. Med andra ord knullade vi redan då med konventionerna.

Den som aldrig nådde media: Calippokolonialismen

Det fanns två sorters calippo men jag minns bara den bruna colavarianten. I låg ålder användes denna som verktyg i presexuella lekar. Det hela artade sig så att en av pojkarna öppnade calippoisglassen och förde ner den till sitt skrev. Där pressade han ut den avlånga isglassen ut pappfodralet medan en annan av pojkarna stod på knä och "sög av" calippoglassen. Detta var självklart ett sätt att "få sig en del av den andre", ett slags arvskolonialt homgentänkande då Calippon i pojkarnas ögon föreställde en mörkhyad persons monstruöst stora penis. Föreställningen om "den andre" var tydligen inpräntad i våra unga sinnen redan då. Calippon fick symbolisera en tredje part i sexleken, någon vi inte visste så mycket om, men som man i sin naiva hjärna föreställde sig ägde en ohämmad och starkare sexualitet än oss blekfisar. Ja, ni kan ju tänka er vad som hänt om det här hade läckt ut.

Kapten Ahab

jag missade pressvisningen av den förmodade retardationsonanin Angel idag, vet inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Ingen ironi alltså, jag ville verkligen se den. Se den för att jag visste vilken utmaning det skulle bli att döda den. Alla kommer ju såga den, men jag ville såga den bäst. Sån är jag, lite tävlingslysten. Men nu har min vita val simmat bortom synhåll. Jag står med harpunen höjd över huvudet och stirrar tomt mot horisonten som ett annat jävla fån. Colin Nutley, du läser ju säkert min blogg. Kan du skicka ett recensionsex på VHS?

Fan, annars kanske jag skriver en recension ändå. Även fast jag inte sett den. Det har jag gjort förr. Don't think I won't do it Colin!

10,000 RTRD

Film: 10,000 BC
Betyg: 2 (svag)

Roland Emmerich har många människors förstörda bioupplevelser på sitt samvete. Efter ett antal super B-iga science fictionfilmer på 80-talet slog han igenom med muskeldunkaren Universal Soldier 1992. Sedan dess har han i likhet med Michael Bay (Transformers) spytt ur sig storslagna, effektfyllda, skitdåliga filmer. Vilka förstås har tjänat storslaget skitmycket pengar. Emmerich är (vilket är skönt) inte lika produktiv som Bay, och Rolands kassakossor går nästan att räkna på en hand. Independence Day, Godzilla, The Day after tomorrow och faktiskt den rätt hyggliga Stargate med 90-talets bäste it-boy James Spader. Denne teleporterades till ett främmande universum som starkt påminde om ett slags tillspejsat egypten. I 10,000 BC (före kristus) har Emmerich helt ignorerat historiska fakta och låtit människan börja bygga pyramider.
Men innan vi kommer så långt möter vi dreadlockhunken och mammutjägaren D'leh vars by bli attackerad av pyramidbyggarna som förstås behöver slavar. Vår hjältes vackra och passiva fästmö blir ivägburen av en råbarkad karl med svarta ringar under ögonen. D'leh följer självklart efter dem och möter under vägen ett gäng urgamla rovdjur. Sabeltandade tigrar och oversizade emuer till exempel, och alla har de en sak gemensamt. De är störtfula och ser väldigt fejk ut. Killen anlitad för CGI-effekter måste ha fått sitt gage i rikskuponger eller något, då han har verkligen gjort ett halvhjärtat jobb.
Ibland är det spännande men för det mesta är det bara dåligt.
Irriterande är förstås att de ondaste överhuvudena framställs som queera ökenaristokrater med decimeterlånga lösnaglar som fjollar sig vid minsta sandkorn de får i ögonen. De är svåra att ta på allvar som förlavare av en hel värld, och känns mest som en ursäkt för någon av författarnas homofobi. Förlegat till och med för 12,000 år sedan.

på grund av utrymmesbrist i fredags publiceras texten i morgondagens tidning

Discovery!

I dagens tidning har jag en intervju med Pacific! Läs här.

Konstnären som nämns i början heter förstås Stephane Manel.

Modeblogg: Fashionable Manspring - 08

Nu är ni hungriga, det kan jag nästan lukta och känna mig till. Hur det nästan kryper i kläderna på er och hur ni, i brist på någon annan bredvid, kramar om er själva i ren uppspelthet.
Ännu ett modeblogginlägg! De är orden ni skäms för att gallskrika, men ni gör det ändå. Ni skriker som en 11-årig flicka på en konsert med nickelodeonvampyrerna i tokio hotel. Och jag förstår er.

Jag har tidigare hintat att mansslöjan kommer stort i år vilket endast en galning skulle tvivla på. Nu har jag använt en 60 000 kronors kamera för att som alltid försöka få er att förstå verkligheten och samtiden lite bättre. Att den är en slöja. I väst. För män.

Presentation (in english):

For a piece of clothing to be cool, it has to be called retarded by someone other than the wearer. Such an item is the veil, which has been called retarded by a lot of westerners and looked cool on a lot of women to balance shit out. In order to make things confusing again, we set out to create a man-veil look. Because the first thing that entered my mind pretty much was “what a fucking retarded look, sort of like a man wearing a skirt”. But, after a couple of seconds gazing I thought “Wait, it’s more like a guy at an post-apocalyptic fashionshow displaying the cool necessity of a veil when acid rain is a little bit to common.” And “This is like the Keffiyeh, except with your own choice of sexy cause”.
It crept up on me like that a few times until I went “Yeah, this kinda works”.

klicka på bilderna för, du vet, större.











Copyright KV, NW, KLL 2008

Jodå.

Jag tror att indie är den nya punken, Hästpojken typ, vad är det? Punk eller Indie? Jag vet inte. Jag skrev för inte så länge sedan att punken hade tendenser att bli det nya dansband. Tryggt, traditionstyngt och så. Sen gick jag på popklubben Svanen en kväll och där visade sig ungefär samma normer gälla. en viss typ av dans, en viss typ av kläder, och så gamla bitar. Ja låtar heter "bitar" i dansbandssvängen.
Att dansa och hångla till Pulps "common people" är inget jag förringar, det är ett stort nöje jag unnar alla. Men jag hade ljugit om jag påstod att det inte kändes lite parodiskt såhär i efterhand. Alltså jag gillar dem, men parodier floppar ju nu för tiden, Walk Hard - The Dewey Cox Story gick inte ALLS särskilt bra i USA, trots Judd Apatow. Iaf på bio floppar de, parodierna. South Park kan göra bra parodier av både 300 och 24. parodier på siffor är bra.

Men Jazzhuset ja, gamla fina bitar. Och om punken är det nya dansband, och indie är det nya punk. Vad är det nya indie? Teve?

Jag såg Kobra igår, med den där dansken som försökte nedrusta Guantanamo Bay med en liten bergsprängare och Beethovens trea, helt värdelöst gick det. Nu försöker han få till en Europeisk presidentkandidat till USA-valet - Fat chance. Haha, han bara försöker hela tiden och misslyckas varje gång. På den där Livskvalitetsbloggen idag har författaren Stig Larsson (Autisterna) hört av sig och avböjt att gästblogga hos kollektivet. Detta via ett personligt telefonsamtal.
Ett misslyckande förvisso, men ett rätt fint sådant.

Som ni förstår har jag feber och har haft så i två-tre dygn, vilket skapat en kreativ missväxt och allmänt freakiga drömmar. Jag försökte se på Zodiac innan jag skulle sova igår men ville typ dö. Jag drömde att jag hade siffror på insidan av min hjärna. High on life skulle man kunna kalla det, eller snedtripp on life då.

He ain't heavy, he's my girlfriends lover

Shit, First Blood är typ min favoritfilm (formulering bör konsumeras med en nypa salt). Jag minns när jag såg den första gången på fritidsgården Basunen i högstadiet. Vi skojade lite om Rambo minns jag. "Höhö, kolla han kan göra sina egna fällor" "Jaaa visst, självklart liksom" men innerst inne älskade jag det, jag älskade ALLT.
Jag tyckte inte att det var det minsta töntigt, och gör det fortfarande inte.

Åh, han är ju så vacker i början där han kommer och frågar efter en vän som visar sig ha dött. Så sårbar. Och när han skriker om sitt krigstrauma i slutet och ser sådär efterbliven ut, ja då gråter jag en liten skvätt.

Nya Rambo är då ingen first blood men ändå tusen avsprängda skallar bättre än II och III. John tar på sig uppdraget att eskortera några löjligt naiva hjälparbetare till Burma och måste såklart ingripa när de töntiga läkarna knappt klarar av att knyta skorna utan att bli mördade. Militärjuntan i Burma är inte direkt orealistiskt poträtterade som ´rena psykopater. På sin fritid mördar de lokalbefolkningen för skojs skull i fucked-up jaktspel.
Tillsammans med ett gäng legosoldater sätter dock Rombo ner foten och dödar 900 asiater med illasittande skjortor. En av de roligaste scenerna är ganska nära slutet: Mitt i stridens hetta får den mjäkigaste läkaren som sade "Taking a human life is never cool" (eller nåt) lära sig att man ibland visst måste använda våld, och slår ihjäl en skurk med en sten i ansiktet.

Jag förstår inte riktigt kritiken mot att filmen är "så läbbigt våldsam". Ehh, det är en krigsfilm. Det är ju för guds skull en Rambofilm? John Rambo ÄR våldet. Skjuter han någon i knät blir det inte ett hål, nej benet splittras i tusen små flisor. Och det är helt okej, det är ju faktiskt bara Rambo. Går inte at ta på allvar, nästan en parodi eller nej en homage, till sig själv. He ain't heavy, he's my brother eller nåt.

"Good touched" - en text refuserad av Vice magazine

David Lynchs fula kossa, del av utställningen "cow parade". Pjäsen blev refuserad i New York men ställdes sedan ut på Liljeholmen i Stockholm.

Yes, det stämmer att jag gjort en intervju med våra vänner i housetrion The Touch, vilken jag hoppades få publicerad i den internationella Vicebloggen. Jag fick direktivet att skriva med en annan ton än i en musiktidning vilket jag anser mig ha lyckats med. Och visst fick jag positiva omdömen när jag skrivit klart från redaktionellt håll. Men tyvärr ledde inte det ena till det berömda andra (boss nr två var inte lika positiv) och texten blev efter en tid nekad publicering.

Det ska sägas att jag verkligen gillar tidningen Vice, att jag inte har något agg mot dem för att de dissat artikeln. Detta nederlag betyder självklart inte heller att jag gett upp, det vill jag understryka.
MEN, själv tycker jag att texten blev bra. Någon borde ju få läsa den god dammit! Ergo: ni, mina kära Goodbye Zebrasläsare. Så varsågoda, guld, på engelska och allt.




Good Touched

Having sex for the first time can be really weird. You don’t really know who wants what where or in what way, so it’s basically best to not be shy about it and pray you get to do it again.
Having one night stands however is a lot like doing interviews. It’s like, even if you are maximum prepared for sex (just showered, condoms, lube) or super prepped on a paid-for chat with some next-big-thinger you are never going to be totally comfortable with it.
Luckily for me, this is the third time I’ll be interviewing the The Touch, so the tension is pretty much gone and I’m in the sort of gay but still comfortable “friend zone.” The Touch make house, the kind that tears the club up, they’ve played with DJ Funk and gotten mixed by DJ Assault, and I don’t think anyone who likes good dance music would mind getting friendly with them.

What did you have to do to get DJ Assault in the mix for “Le Night Dominator?”
Johan: He owed us money from a hard night out in Detroit, so we told him that this would make up for it.

Tell me something funny about him and DJ Funk.
Johan: Well, Funk told me to suck his dick on one occasion, but when I asked him why he said “No, not you, you fool!” and pointed to a girl in our crew. Assault said straight from the start, “I don’t need any drugs tonight, as long as I get some pussy.”

Which is your favorite moviemonster?
Johan: Hmm, I think “The monster in the closet”, although that’s the swedish title. - I saw it as a kid and though it was really scary. It was a hairy monster, so I always got it confused with Alf.
Andreas: I would say the monster from “killer pussy”.
Johan: Yeah, (In high pitch voice) “There’s something strange down there.” Haha!


When we crashed the after party of a Swedish radio award show together, you guys bought me an excellent shot, but I can’t remember much else. What was that?
Johan: It’s like tequila except with vodka, lemon and sugar.
Andreas: You could call it a “Russian Fun Light.”

So, which one of you is the cute one?
Both: Olov.
Andreas: Yeah, I still have problems standing next to him.
Johan: He’s the most photogenic. Both his cheeks and his eyes move inward when a camera is close by.

I remember the chicks being all over him during the gig in Stockholm.
Johan: Fuck, nobody wanted me.
Andreas: Perhaps because you were drinking instead of playing?

After you achieve world domination and buy your first big mansion, who’s going to be staying in your guesthouse?
Johan: Mariah Carey. I like the idea of just cruising by with someone and drop the line: “...and there’s Mariah Carey.”
Andreas: I want a big mansion with nothing but a parrot in it. It can curse or recite poetry but there’s only going to be a parrot in there.

What would that parrot’s name be?
Andreas: Mariah Carey.
Johan: My parrot’s name would be Einstein, just like that famous parrot. He’s on Youtube.
That pretty much all the questions I had...
Johan: There are also parrots that can beat-box on Youtube. It’d be cool to have one of those.
Andreas: Imagine if you had an R2-D2 parrot.

Yeah, a parrot could probably make those robot noises.
Johan: Yeah, yeah. Einstein can make the sound of lasers, ”pthui pthui!” No wait, it’s a spaceship, and spaceship attacking with lasers.

The Touch EP a 16 track EP, is out now on Trunkfunk.

Haneke roundup: 71 fragment

För ett tag sen fick jag lite kritik när jag proklamerade Michael Haneke som en terrorskildrare av exklusiv rang. Jag såg 71 fragment och kan väl medge att den inte alls innehöll samma hemska psykologiska våld som dolt hot eller funny games. Istället är det ett antal människoöden som långsamt vävs ihop (blabla, visst börjar man bli trött på den där beskrivningen? Men nu är det faktiskt bra) och i sitt minmalistiska formspråk skjuter ihjäl en massa människor och föder smygande obehag kring dålig empati, civilkurage och levererar i slutet tung välriktad mediekritik. Som typ smyger sg in bakvägen, precis som han alltid gör. Haneke you sneak.

DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN

"spela skivor" har man ju hört talas om, ja att att folk gör ibland. "DJ" - En gång i tiden betraktat som ett av hiphopens fyra element, nu snarare harvande gratistidningskrönikörers fundament. Själv har jag alltid trott att det var något ganska komplicerat matematiskt över skiten, ungefär som att göra högskoleprovet för en sifferanalfabet som mig själv. Därför har jag alltid hållit kvinnliga DJs högt, närmare bestämt på den piedistal som de rent fysiskt faktiskt står på, och även så i egna hierariska kategorisering. Men genuskorrekt som jag ändå gör mitt bästa för att bli har jag nu insett att DJ-grejen, ja den är inte så jävla komplicerad helt enkelt. Igår kväll gjorde jag mitt första DJ-set under artistnamnet DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN (vilket som bekant är en referens till den första rörliga filmen "ett tåg anländer till station" som visades i slutet av 1800-talet, upphovsmän var bröderna Lumiere.)

Som partner hade jag vid min sida den eminente DJ BLK HWK DWN, ett musikaliskt geni som likt mig själv inte haft med skivspelarutrustning att göra sedan han hade blöjor typ. Tyvärr kom DJ PASSION OF THE CHRIST, vår sista bit i triopusslet, ned från korset lite väl sent och missade vårt set. Men hey, det var mycket vi ville ha som inte riktigt hände.
Planen från början var att låta varje DJ presenteras med ett ljudsample så att man fattade vad som komma skulle liksom. Jag skulle förstås haft ljudet av ett ankommande tåg (jaja jag vet att det är en stumfilm). BLK HWK DWN skulle öppna med tunga rotorbladsljud från en helikopter och PASSION, ja hans intro skulle gått något sånt här: "Argaharsh do breds Kristu... Svish! *ljud av vinande piska* NA! NAAAAARGH!!! AAAAAAGH!!!"

Men nu blev det ju inte riktigt så. Istället fick vi som bäst klämma in lite Daft Punk mellan gamla stabila publikfriarhits som Billie Jean och (håll i er nudå) Wham. Men men, Hur svårt var det? Rent tekniskt? Well, förmodligen lät det skit när vi bytte låtar men jag ser ändå det professionella DJ-yrket numera som ganska jämställt med en profesionell tv-spelare i skill-level.
Hur som helst gjorde det ett intryck, varenda gina tricotbrud på stället var all over me efteråt. "Nej men baby gå inte hem, vi ska ha efterfest ju..." - ha! som om. jag har ett namn att representera och bära upp nu, då finns inte tid för något annat än vila och träning.

För att boka vår DJ-trio går det bra att maila på adressen till höger.
Gaget? Det tar vi ut i natura (HÖHÖHÖ!).

No country for whorehouse-haircuts

Film: No country for old men
Betyg: 4

Many men, many many many men / Wish death 'pon me/Lord I don't cry no more/Don't look to the sky no more/Have mercy on me".

Så sluddrade 50 cent om hur alla hans fiender var ute efter att sätta skotthål nummer tio-plus i honom.

Den här recensionen har inget med honom att göra. Men likt texten i låten har det drällt av män på biorepertoaren den senaste tiden.

Såhär: om Paul Thomas Andersons There Will Be Blood är en så svart och hårig saga, en om människans vidrigaste sidor, och om Wes Andersons Darjeeling Limited är ett slags Indiska-pyntat kollage av dennes tidigare filmer - då hamnar Oscarälsklingen No country for old men någonstans mittemellan.



Till att börja med handlar den om män, många män.

En helyllecowboy som av en slump hittar en väska full med pengar.

En stöddig, men inte helt kapabel, prisjägare.

En psykopatmördare utan humor som, well, vill ha tillbaka sin väska med pengar ("?wish death ?pon me").

Och förstås en trött, gammal, ja nästan apatisk sheriff som halvhjärtat ska förhindra blodsutgjutelsen ( "?have mercy on me").

Det blir en sjukt nervig jakt resten av filmen som förmodligen innehåller mer våld än någonsin tidigare i en Coenfilm. Och bröderna återanvänder mycket från sina föregående alster: Javier Bardems iskalle psykopat (vars frisyr hämtats från en fotobok över horhusbesökare 1979) är en nystöpt Peter Stormare från Fargo, pengaväskan som bringar trubbel till vardagshjälten är inte helt obekant sedan Big Lebowski och det tjocka obehaget i de tysta, väntande scenerna går att spåra till The man who wasn?t there.

Men Coens lyckas göra något nytt, en egen film av sina egna filmer. De kan trycka till med scener som verkligen lyser upp människans äckligaste sidor. Som när tre unga pojkar säljer en jacka till den förblödande Moss utan att fråga hur han mår. Girigheten härskar i ett hårt land där alla gör varandra illa och de som försöker stoppa det inte orkar eller väntar på en Gud som aldrig kommer.

...Don't look to the sky no more.

Publicerad här dårå.

Kapitalismens ultraljud

Film: There will be blood

Jag såg den redan förra veckan, två gånger. Och så en gång till idag.
Men när jag försökte snacka om Blood efter första screeningen var jag typ lika stabil i skallen som en midnattssuddande bokreabesökare i jakt på en dålig deckare för 40 kronor mindre än vanligt. Alltså var jag slut, överkörd, visste inte vad jag skulle säga eller skriva. Allt kändes så hårt och djupt att perspektiv och reflexion låg långt bort för mig.

Men så för någon dag sedan kom jag ju på vad allt betydde, filmen är ett ultraljud över kapitalismen!.
Ja, filmen handlar om något stort, men den är skildrad genom ett litet mänskligt perspektiv. Med oljeborrningen som metafor för själva befruktningen fortsätter historien fram tills det är dags för själva födelsen.

Hela anslaget är i princip dialoglöst. Förutom när Daniel hittar sin första bit silver och säger "There She is" på ett kärleksfullt sätt.
På samma sätt som alla andra män som kommer för nära oljan när de är nere i hålet, dör en anonym man i början då han får en stor bjälke i bakhuvudet. Daniel adopterar helt sonika dennes son som sin egen. Oljemannen Daniel Plainview utvecklar sedan i nybyggarkalifornien förusättningarna för oljeborrning. Och herrejävla-Gud vad han hatar sig själv. Daniel Plainview, (spelad av geniet Daniel Day Lewis). Hans hat för sig själv och hans människoförakt drivs endast framåt av hans maniska sökande efter rikedom. Han är förstås aldrig nöjd eller glad, som en äkta karriärspsykopat ska vara även i dagens näringsliv. Fast ett par gånger låter han sig själv visa något som kanske kan tolkas som glädje. Ovan nämnda silverfynd och så precis efter att hans son blivit döv men då oljan sprutar upp ur marken och till slut börjar brinna, "there's an ocean of oil under our feet and I'm the only one that can get to it!" hojtar han och kramar nästan om sin partner.

En man som utger sig för att vara Daniels halvbror Henry dyker upp och låter Daniel visa än mer av sitt sårade själv. Han bekänner sitt människoförakt för sin bror, berättar att han ser det fula hos folk i samma stund som han träffar dem. När han frågar brodern om han inte är likadan? Men får då ett negativt svar och insisterar på att "If it's in me, it's in you". Det är som om han behöver dela med sig av det där tunga mörkret han bär som ett kassaskåp på axlarna.

Det här är egentligen bara att skrapa på ytan av filmens alla fantastiska scener.

Jag är ledsen att behöva meddela detta: men det ser ut som att barnet i din mage blir ett missfall Herr Von Holstein.


PS. Jag är medveten om religionens stora påverkan på handlingen men jag har nog inte tänkt klart än.