Hiphopen dumpar tvättbräda för vanlig bräda (Norrbottens-Kuriren 13/8)

Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.

Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.

Självmordsbrev från Ryan Sheckler

Jag visste nog hela tiden att det var så här jag skulle dö. I min säng då.
Kanske tänkte jag att det skulle bli i skaterampen, men det hade väl inte varit särskilt realistiskt med tanke på mina mad-skills? Nej, det får bli sömntabletter.

Varför vill jag dö? Well, jag är sjutton år gammal och tills alldeles nyss hade jag allt jag kunde drömma om. Ett eget teveprogram på MTV, en skara av gråtande fans och all lönnsirap i världen att dricka och sedan spy upp på toaletten (jag fick äntligen Bulimi i julklapp förra året).

Jag hade de coolaste kompisarna. De frågade mig alltid vad jag ville göra, vad jag tyckte om och de hjälpte mig med allt.
Casey har varit bäst, jag har älskat att använda hans hjärna som sopstation för min verbala avföring. Men när han gjorde slut med sin tjej blev jag sur, vafan bad han inte mig om lov för?
Sedan dess har vi glidit isär och, well, jag tycker att Tony är en jävla fitta som surar för att jag vill ligga med hans ex.
Så hörni grabbar: Om ni ska vara sådär mensiga kan ni ju se hur roligt det blir när jag är död. Försök hitta en ny kompis som tar med er på fett häftiga skatetävlingar i Dubai.

Anyways, jag hade de coolaste föräldrarna också. Morsan fyller upp sig själv med botox i smilgroparna varannan vecka och farsan har lärt mig hur man doserar ryssfemmorna på rätt sätt. Tyvärr är de skilda vilket gör mig stressad ibland. Och Papa har skaffat en ny tjej nu som är skitjobbig, säger att hon älskar mig. Vafan ska det betyda? Jag pallar inte stressen. Jag vill ju vara NORMAL!
Så mamma, pappa: vi får väl se hur mycket NI gillar att vara skilda, när jag är död.

Life of Ryan kommer efter en liten uppäten kemikaliebuffé att vara lika med Death of Ryan och det kommer att vara erat fel.
Ni gav mig inte mig tillräckligt mycket uppmärksamhet och jag hoppas att ni också dör, så jävla hårt just nu.

Peace out 4-ever!

/Ryan

Wassup Rockeeers! Blam! Blam!

Såg Larry Clarks Wassup Rockers idag. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Som vanligt när det gäller Clark (Kids, Ken Park) så handlar det om ett gäng skateande problemungdomar på glid (höhö). Den här gången har de dock tighta jeans och är latinamerikaner. Efter ungefär en halvtimme av skate, självmordtankar, petting, lite häng och mummlig dialog drar de från South Central till Beverly Hills för att göra ollies nerför en trapp. De blir inbjudna på sex av två vita tjejer där det blir otroligt nedtonad sexuell spänning (för att vara Clark) innan killarna blir spöade av Beverly Hillsversionen av Ryan Atwood och Seth Coen (koftor i hillsen). Skaterskidsen drar vidare och hoppar över muren till en "hipp" Hollywoodsk hemmafest. Där råkar de ha ihjäl en pervers fotograf som försöker antasta en av pojkarna. Så fortsätter det ett tag till, raising hell in Beverly Hills. Typ.

Alltså, Det är så flummigt alltihop. Killarna är ju inga skådespelare direkt, Så även om det känns ganska "äkta" med det tysta, grötiga pratet och det händelselösa hängandet så väger inte detta upp faktumet att huvudpersonen är helt ointressant. Okej, så du är 15 med mopedmustasch, jag hör inte vad du säger. Har du någon kvalité som gör att jag borde tycka om dig? Eller bara bry mig det minsta? Ursäkta, jag hörde inte...
Och de oändliga skatesekvanserna. Alltså jag är ex-skater och ÄLSKAR grym brädporr á la Lords of dogtown, men shit. Det är så fult detta, hela filmen är risigt filmad och snubbarna är väl inga Ali Boulalas direkt. Alltså det är ingen bottenfilm, den är godkänd, för fans av Clark åtminstone. Om man känner efter riktigt mycket så finns nog en liten nypa The Warriors (1979). Och någonstans gillar jag Clark för att han gör något helt nytt. Men nytt är inte per automatik bra, däremot om han fortsätter försöka så kanske, kanske.