Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.
Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.
För många år sedan, när Hultsfred fortfarande gav ett hem åt Sveriges största och viktigaste musikfestival hette det att ”Band ska inte vara kända innan de spelat på Hultsfredsfestivalen, de ska bli kända efter att de spelat på Hultsfredsfestivalen”. 2009 passar ett slutsålt Way out west i Göteborg in bättre i den beskrivningen. Visst, alla okritiska mediehyllningar av västkustens urbana skogsfest börjar kännas som de hängivna bladen i ett fanzine. Men som forum för alternativ populärkultur är Way out west viktigt. För att förvandla hela Göteborg till ett enda stort party är festivalen ännu viktigare, ett vitalt pumpande hjärta. Redan på torsdagen går det att besöka klubbarna i stan. Den italienska DJ-duon Crookers, samt Kornél Kovaks och Erol Alkan på fredagen gör om världskulturmuséet till dansfest av mentalsjuka proportioner. Muséet görs mer rättvisa med deras progressiva house (och på lördagen dubstep med Magnetic Man) än alla ”helgkurser i indisk bollywooddans” som står på menyn i vanliga fall. På fredagen missar jag tyvärr Grizzly Bear men hör att det var ”not bad but not great” av en amerikanska som sett dem. Senare spelar alla svenska musikjournalisters crowdpleaser: Robyn. Hon dansar in i en hudnära sparkdräkt och fullkomligt dränker publiken i hits och gäster. Hennes äldsta låtar, som ”Show me Love”, får en nostalgiskt skönhet över sig. Spåren från 2005 års ”Robyn” börjar dock bli rätt tjatiga. ”Who's that girl” IGEN liksom. Allt räddas av ensemblen av artister som hoppar in på nya låtar. Mapei gästar på en tung cover av Neneh Cherrys 20 år gamla ”Man child”, och Röyksopp är med på driviga ”The girl and the robot”. Att folkhemstandläkaren Dr Alban studsar in i en löjeväckande linnekostym och levererar en ”No coke” - som sedan måste förklaras av Robyn som ”Ingen ironi om nån nu trodde det” - ligger dock för nära hjärnhalvan som svarar till lyteskomiken för att tilltala min smak.
Det blir bättre covers mot kvällen när Antony Hegarty tillsammans med hela Göteborgs symfoniorkester gör Beyoncés ”Crazy on love”. Plötsligt är allt sex utbytt mot emo och låten handlar inte längre om hur härligt det är att vara galet kär. Det är som om Hegarty suger ut all livsglädje ur RnB-hitten och injicerar ett stråkkryddat nedåttjack som gör mig gråtfärdig. Något lika depressionsbejakande hade säkert kunna sägas om Fever Rays spelning mot natten, som jag förstås missar. Så när som på laserstrålarna.
Festivalens största dragplåster Arctic Monkeys behöver inte ägnas särskilt mycket textutrymme. De var där, de hade sina frisyrer och de gäspar sig i princip igenom sin tråkiga rock. De brittiska aporna har tröttheten gemensamt med svenska [Ingenting] som inleder lördagen med att göra lama versioner av sina annars stora poplåtar i linnétältet. Som tur var blir det bättre när radikalpolitiska rapduon Dead Prez ockuperar eftermiddagen och snackar mycket mellan låtarna om ”the motherland” och ”the opressed side of new york”. Ett par udda fåglar bland alla modeslavar till hipsters. Förhoppningsvis var konserten inte likställd med en indiska-tillverkad palestinasjal för publiken, Dead Prez förtjänar att vara mer än en kulturell assesoar. Hiphoplördagen, som i all ärlighet kunde varit hetare artist och vädermässigt, fortsätter med Nas, som i tidningen metro oförklarligt presenterats som ”Festivalens bråkstake”. Jag märkte inte av något bråk alls. Däremot kände jag lukten av en olaglig planta i luften. Spelningen var ganska standard. Lite tråkigt från ”hiphop is dead”, lite roliga från gamla ”illmatic”. Tyvärr är gensvaret från publiken inte det bästa. Att Nas skulle ha bandsättning oroade mig (jag med tanke på Timbuktu och Damn!) men det gjorde inte så mycket när ”Made you look” ägigt rullar igång och värmer hela den regnhandikappade publiken.
Jag ser några låtar av Lily Allen på natten. Hennes poppärlor om sviniga pojkvänner har aldrig direkt attraherat mig i radioformat. Live är det helt oemåtståndligt när de levereras av Allen i silversminkning och en kontrollerad fuck you-attityd. Sist på festivalområdet spelar Teddybears. Alltid lika roliga att se, inte lika roliga att skriva om eftersom de inte har så mycket nytt att komma med.
På väg till klubben Kajskjul 8 i Göteborgs hamn råkar jag först gå fel och möts av en folksamling som sjunger nationalsången. Jag blir orolig över att jag hittat till ett SD-rally istället för kvalitetsrap men andas ut när jag hittar rätt dörr runt hörnet. ”There is nothing wrong with some good pussy” säger Washingtonhypen Wale (uttalas Wah-lej). Och hans studsiga semi-councios-hiphop är stundtals genial, som i duetten ”Chllin'” med Lady Gaga. Att Wale tar upp tjejer på scenen, detta obligatoriskt uttråkande element under hiphopspelningar, är en sak som gör hans konsert ojämn inför en lojal publik. Tyvärr nedlåter han sig också till ölhävarfasoner genom att mangla ut Nirvanas ”Smells like teen spirit” utan anledning. Men bara en idiot skulle argmentera mot hur hårt och eget hans blandning av hiphop och go-gofunk svänger. Som ordkonstnär och representant för en ny sorts hiphop är han helt klart (som Wales fans på internet parafraserat Will Ferrels karaktär Ron Burgundy): ”Kind of a big deal”.
Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita! Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen. Här är vad för skit som gick ner:
Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk. Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst. Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.
”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós. Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk. En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning. Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren. Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta. ”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.
När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.
N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full. Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra
Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet. Jaha, jag ser inte riktigt problemet? Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback. Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.
Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas. 20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande. Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young. Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.
Sitter här post-dekadens. Min kropp försöker på ett smått desperat vis, återhämta sig från kopiösa mängder drickande och rökande som jag tyckte var en så jävla bra idé igårkväll. Weekdayfest ute på nån bananpir. drack mycket, blandade sorter, dansade mycket. Fast grejjen är att det inte känns så farligt idag. Ute är det friskt, solen skiner in genom mitt fönster och när jag lyssnar på Vivaldi från soundtracket till Marie Antoinette så börjar jag av någon anledning skratta högt för mig själv. Bra film det där.
Utan någon vidare anledning alls, lite Mapei från Way out west:
En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg. NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.
Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".
I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.
Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.
Drogerna tar ut sin rätt
Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?
Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.
Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.
Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.
The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.
Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?
Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.
Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar.
Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.
När jag lite onyktert vinkar efter diverse taxibilar utanför Kajskjul 8 ser jag sångaren i Broder Daniel, Henrik Berggren. Han har Jeans och jeansjacka på sig, och en svart keps. Hans tjej är lite mullig men inte skäms hon för att bära rosa neo-ravetights inte. Hon bär fan up dem riktigt bra. Jag knackar på fönsterrutan till en taxi som ber mig dra åt helvete ("den är bokad!"). När jag vänder mig om står han där och stirrar, Henrik Berggren glor mig rakt i ögonen. Ögonblicket varar några sekunder, sedan tittar jag bort. När jag går därifrån hör jag hur tjejen med tightsen börjar skälla ut Henrik: "Fan vad ont jag har i benet, du har fan kastat mig i en buske ikväll!" Mer än så hör jag inte. Tyvärr.
Fler rapporter är att vänta.
PS. Som ni märker har Goodbye Zebras blivit något av en festivalblogg på senaste tiden... Deal with it.
I alla fall enligt arrangörerna på Glory Boat som skrivit ut detta kärleksbudkskap med en fet tuschspenna. Det var en rätt trevlig klubbkväll igår även om jag tappade bort typ alla direkt. Gjorde några halvtrötta försök till att prata med tjejer. Detta visade sig dock vara ganska ointressant: "Jaa lite inne i kretsen är man ju, det ska jag inte sticka under en stol med! Har du sett (bands) skivomslag? Det är ju jag som har designat det va!" Samt en mörk Stockholmska som verkade trevlig men som jag helt fumlade bort för att prata om Norrbotten med en norrbottning. Damn. Roligt att Andreas Bygdell (som för övrigt vann min kaffetävling) var där, det slutade i att han fick bjuda mig på öl och jag hittade honom aldrig för att bjuda igen, men han fick iaf dansa till sin egen låt brevid en mycket svettig kvinna. Alltså, det bara sprutade svett från hennes korpsvarta hår som hon slängde omkring med. Ganska hett.
Så här sitter jag nu. Och lyssnar på Park Hotells "The Guest who stayed forever" och sjunger med, med munnen full av brödkanter. Idag börjar Way out west. Jag ska dit, ska du dit? Det är fan bäst för dig att du ska.
yeahapp, hörde precis att LCD soundsystem, Queens of the stoneage, Talib Kweli och Dizzie Rascal tänker grisa på sommarens roskildefestival. Tillsammans med Björk och Arcade Fire. Hultsfred känns ju som ett jävla skämt i jämförelse. Wolfmother som Headliners? Har någon hört det där jävla bandet i Sverige? jag känner iaf ingen som vet vilka de är. Ozzy på Hawaii? Tragikomiskt om inte annat. Kanske blir lite som att titta på K-1, noll finess, underhållande freakshow.
Alltså till och med lillfestivalen i Göteborgs slottsskog har skrapat ihop bättre namn.
Way out west heter den: Architecture in Helsinki Boredoms CocoRosie Eagles of Death Metal Erykah Badu Juliette & The Licks Lady Sovereign Laleh Lily Allen Malajube Mika Moneybrother New Young Pony Club Primal Scream Salem al Fakir Spoon Säkert! The Ark The Besnard Lakes The Go! Team The Hellacopters The Hives Those Dancing Days Timo Räisänen
Jag hade kunnat leva utan den lilla gosenallen Laleh, men annars ser det bra ut. Det ryktas ju dessutom om NIN och Morrisey. Frågan är: Pallar plånkan Roskilde och Way out west.? Eller snarare, Pallar kropp och själ Hultsfred, Roskilde och way out west? Det känns som en evighet sedan jag grisade runt i leran för att slockna i ett vattenskadat tält. Men tja... är det smutsens sommar så får man väl anpassa sig kanske. Jag vet inte hur det ska gå detta.
