Made: Walk-in for the Ultimate Cagefighter

Nu när sommarens tevetittande på MTVs "Made" nått sin peak har jag åter igen börjat träna för att bli, just det, The Ultimate Cagefighter.
Jag hade gärna haft en arg amerikan som skällde ut mig för att jag antingen inte försöker tillräckligt hårt eller inte offrar tillräckligt mycket. Men utan spons från musikkanalen som aldrig spelar musik får jag hålla till godo med de coachar som ges på fighter center där jag tränar.

Jag är förmodligen den mest onördiga fightern ever. Jag känner knappt till några stora namn och vet aldrig när några galor smäller av.
Men igår råkade jag zappa till tv4 sport där blodbadet UFC 87 utspelade sig.
En peppad Paolo Roberto (why?) satt och strimlade sönder allt göttigt våld med sitt grabbiga kommentatorsnack, men förutom det var det kul att se. Alltså matcherna är roliga, men det intressanta är ju vilka låtar de väljer att göra sin "walk-in" till. Texaskillen Heath Herring gled in i någon slags seriehjältelik skinnrock till ett visselintro från en gammal cowboyfilm, kanske den "Onde, gode och den fule"? varpå Roberto blev alldeles hård i brallan och brast ut i "BRAAA val av musik!". Sen följde någon countrylåt.
Bjässen Brock Lesnar hade en svärd tatuerat på bröstet och lyssnade på Mötley Crües "Shout at the devil".

Inte så jävla spännande så långt.

Men jag blev skitglad när en kille helt glatt hoppade in och high-fivade publiken till M.I.As "paper Planes".
Coolast var en liten mellanviktare som blev knockad typ efter tre sekunder. Men vem bryr sig om det? Han gick ju in till "3 peat" med Lil Wayne! Det gör honom till fucking ruler.

När jag blir The Ultimate Cagefighter kommer jag att gå in till någon av de här låtarna:

Broder Daniel - You Bury Me

De där sega gitarrerna och den gnäliga Berggrenrösten: "You bury me, you destroy me".
En perfekt låt för att skapa lite loserromantik. Även om jag förlorar har jag liksom vunnit.

Lil Wayne - Tha Mobb

Börjar bra med att Wayne inleder hardbody hardbody... och sedan fortsätter med cash money, young money motherfuck the other side.
Det är som ett slags löfte om pengar så länge jag, eh knullar, den andre killen ordentligt. Den är också inte helt uppenbar, visst är det första låten på Carter II men det hade ju varit mycket mer självklart att drämma till med exempelvis "I can't feel my face".
Så har den en riktigt studsig rytm vilket gör perfekt för en walk-in. Egentligen borde alla dansa som om de gjorde en walk-in, det är lätt den coolaste dansen.
Så länge man gör det med ett leende.

ABBA - SOS

So when you're near me darling can't you hear me SOS, the love you gave me nothing else can save me SOS, when you're gone though I try, how can I carry on? - Jag kör med psykologisk krigsföring. Vem skulle förvänta sig annat än ett kramkalas från någon om spelar den här?

Keith Murray - Run for ya life (från plattan intellecutal violence)

Kommentar känns ganska överflödig.

Kings of convienience - I'd rather dance

...rather dance with you than talk with you.
Antar att dansen får bli en slags Vin Dieselsk metafor för själva våldet.

Bubblare:

Cassie - Is it you
Daft Punk - Human after all
AZ - A game
Robyn - Handle me
TTA - Make it happen

Allt om Way out West då

Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!
Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.
Här är vad för skit som gick ner:

Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk.
Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst.
Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.

”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.
En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.

När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet.
Jaha, jag ser inte riktigt problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.

Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.
Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young.
Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.



Reportage publicerat i NSD 12 aug 08.

Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.