Håkan

Här har ni en intervju med honom:




En presentation känns kriminellt överflödig.
Det kanske inte bara är positivt att hela Sverige har en förutfattad relation till artisten Håkan Hellström. Själv hade jag bestämt mig för att han fått mer beröm än vad han förtjänade. Och barnsligt nog ville jag bevisa den där tesen med min korta intervju.
Jag hade rustat för krig med mina frågor. Men när jag träffar Håkan innan hans (helt otroliga) konsert på Kirunafestivalen är det svårt att hitta någonting provocerande i hans personlighet. Mission: Failed.
Mest svarar han "Intressant fråga" istället för att bli arg och jag hinner inte ens ställa alla mina frågor då jag upptäcker hur trevlig snubben är att prata med.
Han ger ett något skört intryck med sitt hackiga kroppsspråk och pillande på papper och saltkar som står på bordet mellan oss.

Hur känns det att prata så mycket om sig själv hela tiden?
- Egentligen ska man svara väldigt snabbt på det. Det ska man väl veta instinktivt, men jag måste tänka efter...
Jag gjorde en intervju med Joel Alme som sade att han kände sig tom efter alla intervjuer och som att han aldrig fick något tillbaka.
- Ja, det har han jävligt rätt i faktiskt. Det kan finnas ett visst uns av tomhet efter ett sånt där race, särskilt när jag släppt en skiva. Men jag försöker tänka på annat också.
- Jag behöver inte tro att jag någonsin "är något" för att jag får spela på på såna här ställen, stora scener inför publik och så. Det kan jag bara glömma, jag blir satt på plats rätt fort av en två och ett halvt-åring när jag kommer hem.
Kring tiden vid din första skiva sade du att mainstreammusik var "djävulens största framgång på jorden". Har du bytt perspektiv sedan du blivit äldre?
-Ja, det där låter verkligen som en 25-åring som tycker väldigt mycket om saker och ting och har för lite att göra.
- För det första vet jag inte vad mainstream är, Jag skiter i mainstream. Vad är det för konstigt uttryck, vem har uppfunnit det?
- Jag tror att det är en barnsjukdom att relatera till annat hela tiden. Att sätta sig själv i relation till andra och definiera sig efter vad andra anser.
Du har nyligen sagt att du söker trygghet framför utanförskap, betyder det att du kompromissar för att göra andra nöjda?
- Sådär har jag aldrig tänkt med min musik, och där ligger väl den sista trotsigheten jag har kvar. Att jag gillar att provocera trendsättare. De som anser sig veta vad som är bra och dåligt.
- Vara riktigt folklig, göra saker som man inte får göra. Jag älskar att vara nere i den breda klumpen och göra så fin och vacker musik jag kan.

En sak som jag alltid har undrat: Hur kommer du undan all kontrovers kring ämnet, trots att du sjunger så fritt om droger?
- Haha. Ja gud, varför gör jag det? Synd att du tar upp det, nu kommer säkert någon som läser göra en grej av det. Kanske är det för att jag hittar så bra synonymer för knarket så att ingen fattar vad det är? Nej, jag vet inte. Men journalister är väl lika goda kålsupare som jag någonsin varit, de kan ju inte gärna kasta sten i glashus.

//KV




Konsertrecensioner från sista dagen på Kirunafestivalen:

Looptroop Rockers
Sahara Hotnights
Petter
Sven-Ingvars (haha!)

Autism

I dagens tidning har jag en intervju med låtskrivaren och sångaren i det fina bandet Autisterna, den blev bra tycker jag.

Autism en diagnos, inte en sjukdom.

Post-hype: Bob Dylanfilmen

Film: I'm not there
Regi: Todd Haynes

Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck.
Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.

Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke.
Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare.
Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.

Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.



När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there.
För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.

Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.

Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.

Publicerad något förkortad här.

Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.