Film: I'm not there
Regi: Todd Haynes
Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck.
Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.
Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke.
Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare.
Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.
Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.
När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there.
För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.
Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.
Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.
Publicerad något förkortad här.
