Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.

A history of violence part II

Tillbakablickarna till mitt våldsamma förflutna fortsätter och den här delen är dedikerad till kampsport. Något jag håller kärt än idag bredvid sysselsättningar som kaffedrickande, ravenävande och eldoradomatlagning.

Under grundskolans senare år hade jag och mina vänner sett de flesta former av våld. Självklart det klassiska mobbarvåldet, vi hade som alla andra glin blivit snöbadade, en kille som heter Jonas tills det blödde. Men det existerade också en stor skopa våld mot våra auktoriteter. Bland annat hade en lärare (kvinnlig) fått mustaschen sönderbränd av en elev som tryckte upp en tändare i nyllet på henne. Det fanns också psykologiskt våld i stil med klottret "Hilly är en hora" (det var rektorn), ord som faktiskt hade klottrats på skolans väggar några år tidigare, men som den här gången skapade stora rubriker. Hmm, rörde det sig kanske om ett slags homage till den föregående konstnären? Antar att jag aldrig kommer få veta.
Hur som helst var våldet precis som att hoppa över frukosten eller bara äta morotsriv till lunch, en del av vardagen. Men dock inte en del av motionen, som redan var en försvinnande faktor och därför blev detta nästa logiska steg i vårt identitetsbyggande. Vi hade sett filmerna och spelat spelen, det var dags att göra vad ungdomar gör bäst: apa efter.

Skolans idrottsundervisning hade egentligen bara en positiv ingrediens: lärarinnan Stina, som var fin att titta på.
I övrigt var lektionerna ganska mycket som gymnastiklektioner är i allmänhet: en big fat bore. Någon eller några tvungna att bruka handling, och dessa några var jag och ett gäng trötta snubbar. En del av oss spelade rollspel, några höll på att lära sig om satanism och andra lyssnade fortfarande på Nirvana. Det var en spännande tid.

Det fanns två killar med mycket tatueringar på skolan som jobbade som kamratstödjare eller nåt men egentligen kan de kallas konfliktlösare då de åkte runt halva stan för att förhindra badboysen från vår skola att slå andra ungar i skallen med sina skateboards. Uppdrag som de faktiskt klarade av väldigt bra.
De hade gedigna förflutna inom diverse kampsportsklubbar, men även mycket "livserfarenhet". Så tillsammans med kamratstödjarna startade vi en träningsgrupp som sakta men säkert övergick i någon slags fight club, fast utan ideologin. Det här var de olika stilarna vi tränade:

Capoeira: En väldigt harmlös kampsport och om den överhuvudtaget kan räknas som våld är tveksamt, men vi tyckte ju att det var roligt ändå och vig blev man. Jag lärde mig stå och gå omkring på händer som värsta cirkusclownen och även hjula runt och flexa omkring som en annan ballerina. Så särskilt våldsamt var det inte. Även om en kille som heter Nils smällde i sin fot i golvet efter att ha använt en studsmatta för en s.k. "solspark" och flygit i en jävla fart men missat mattan. Foten såg typ ut som ett örfilat jabba the huttfejs några minuter efteråt.
Förresten, ser det inte mycket trevligare ut med dans än med slagsmål? (Så länge det inte är indiedans eller styrdans)

Shootfighting: En högst oestetisk kampsportsform som egentligen innefattar allt från boxning, kickboxning och grappling. Dvs. slåss, sparkas och ligga på golvet och kramas som riktiga barnungar. Det lustiga var att i början, när vi var som yngst, inte hade några handskar att skydda knytnävarna med och detta ledde till att vi inte kunde damma till varandra på näsorna sådär som man gör i vanliga fall. Istället slog vi varandra på kroppen vilket ju i princip blev omöjligt och många knogar träffade armbågsben. Jag brottades en gång med en kille som var mycket äldre och starkare, min tränare peppade dock upp mig genom att förklara för den äldre killen att "Han ger aldrig upp" och då var jag självklart tvungen att bevisa mig. Senare fick jag reda på att den äldre killen mest troligt hade HIV, vilket oroade mig tills ett blodprov befriade mig från eventuella sjukdomar. Ibland var en av konfliktlösarnas kompisar förbi och slogs med oss, det var lite orättvist eftersom han vägde 150 kg mot våra 55-80 kg och slutade oftast med att vi hamnade under honom i en slags hjälplös bänkpress-situation.
Ibland gick såklart slagsmålen lite för långt, vilket de kan göra när en grupp unga män samlas i en skitig idrottshall för att göra varandra (lite lagom) illa. Att folk blödde ner golvet var inte helt ovanligt, någon kräktes efter för många kullerbyttor och en killes axel blev bruten i så hårt att den aldrig återhämtades, nån med långt hår bröt sitt revben i en bensax (av alla saker).

Pro-wrestling: I en period av uttråkning fick vi för oss att testa lite wrestling. Det var ganska kul att från manus lattja omkring med diverse helt oanvändbara tekniker och slagord. "Facebash", "Bodyslam" osv. var välanvända termer.

Härdande: När vi hållit på i ett par år gått från "cookiedough" till, kanske inte "carved out of wood", men åtminstone blivit lite tuffare så fick vi för oss att "härda" våra underarmar och skenben. I kickboxning är det just dessa ben som används när man utdelar sparkar och när man behöver skydda sig från dem. I vanliga fall brukade vi använda benskydd när vi sparkade på varandra, men "så funkar det ju inte i verkligheten" resonerade vi. Alltså skred vi till verket och började sparka varandra på underarmarna. Det gjorde fruktansvärt ont och härdad vet jag inte om jag blev, däremot såg mina armar och ben ut som en vägg fuktskadat trä i flera veckor.
Grym idé.
Verkligen.



Kärlek till er alla. Del 3 kommer kanske nån gång, men nu åker jag hem.

A history of violence, part 1

Ända sen jag var liten har våld varit en viktig del av livet. Att fundera kring det, titta på det, utöva det och framför allt: bli utsatt för det. Och tja, jag gillade väl inte direkt att bli utsatt för det, men det var liksom en package deal och vem var jag att ifrågasätta tidernas marknadskrafter?

I 10-11 årsåldern när softairguns (modern version av ärtskjutaren, ett vapen som har möjlighet att förblinda en människa) införskaffades så blev kriget än mer av en realitet. I mitt hemkvarter på Malmudden var ett bygge i full gång under dagarna. En konstruktion av ett ålderdomshem. På kvällarna gick vi dit.
Jag brukade ha på mig mina gröna cargobyxor från försvaret som inköpts på Överskottsbolaget, en svart hoodie, skyddsgoggles, suspensoar. Andra populära klädaccessoarer var: Solglasögon, handskar, mössa Och ett jävligt mystiskt ansiktuttryck.

Vi var ofta kring fem eller sex killar med några av oss som starka distributörer av vapnen, mest för att det var roligare ju fler man var. Att kriga mot bara en eller två gjorde ofta att det kändes för personligt. Desto fler som var med på kriget, desto mindre brydde man sig vem man sköt och varför.

Jag hade tre replikor av kända pistoler:

Smith n Wesson: en "Silvrig" piece som var ganska dålig på att skjuta hårt, jag behöll den mest av sentimentala skäl och lånade naturligtvis ut den så ofta jag kunde.
Glock: En picka som gjorde väldigt ont att bli skjuten av vilket självklart gjorde den till min favorit i kriget, men den hade två problem. Dels så drog den alltid i en uppåtbåge när man sköt vilket i bästa fall innebar att jag missade och i värsta fall att man träffade någon i ansiktet. Problem nummer två var att den var skitjobbig att ladda. Det fanns situationer då jag satt inträngd bakom en betongblandare med plastkulor flygandes över huvudet samtidigt som jag försökte ladda det där skitmagasinet någolunda försiktigt. För om man gjorde ett misstag sprutade alla kulor ut på ett lika retsamt sätt som en för tidig utlösning. Då var det bara att springa som gällde.
Sig Sauer: Såldes i Hobbexkatalogen som "Svenska polisens pistol" vilket låg i stark kontrast till gangstapistolen Smith n Wesson som ju hade estetiken men inte funktionaliteten. Siggen såg inte så cool ut, men den var praktisk och kunde göra sitt jobb och dela ut blåmärken till taniga skateargrabbar.

Byggarbetsplatsen var förmodligen vårt största och farligaste slagfält. Överallt fanns vassa kanter, hårda maskiner att snubbla över, skydda sig bakom och göra illa sig på. En av mina dåvarande kompisar brukade springa omkring i rånarluva med en helautomatisk miniversion av maskingeväret MP5. Till den hade han adderat ett "lasersikte" vilket inte var mer än en laserpekare han betalat 20 kronor för i Grekland och sedan tejpat fast runt pipan på vapnet. Hur som helst fungerade det. När han överraskade mig genom att springa upp från den kala trappuppgången på husets kortsida gjorde det inte så mycket att jag var flera meter ifrån honom. Jag såg den röda pricken svepa över golvet innan jag kände hur fem-sex-sju-åtta-nio... små plastkulor som genomborrade mitt lager av kläder och kändes som små knivstick i huden. Fan, jag tror att den där snubben till och med hade en bärbar cd-spelare med sig i i ryggsäcken så att han kunde peppa sig med typ Drowning pool under våldsamheterna.
Arbetsplatsen hade ju också ett element av mystik efter vi inte fick vara där egentligen, att springa runt i skogen var inte så jävla häftigt. Det ultimata däremot, var ju naturligtvis att ta med vapen till skolan. Att mitt bland alla auktoriteter traska omkring med något skadligt, tanken var kittlande, och förstås helt jävla Trench-coat-mafia vansinnig. jag tog aldrig ens med mig en smörkvin till skolan. Däremot minns jag två gånger jag märkte att andra kids gjort det. Första gången var en ett basketpass på gymnastiken. En av skolans badboys kom fram med något jag trodde var en leksakspistol, tryckte pipan mot mina revben och frågade "Får jag skjuta dig?" Jag svarade med sarkastisk ton "Javisst". Sedan kände jag hur något som kändes som lilla kniven åkte in. Oskönt.

En annan gång, när dessa vapen blivit vardagsmat och varje unge gick omkring med dem var jag på väg hem och satt på min cykel när en kompis till mig kom fram. I handen höll han sin airgun och hälsade glatt på mig. Eftersom han var min vän anade jag inte att han några sekunder senare skulle avfyra på mina fingrar som hade ett tight grepp om cykelstyret. Smärtan var som värst på fingrarna eftersom det inte fanns särskilt tjock hud att skydda fingrarna med. Det här var ingen ovanlig företeelse och så småningom fövandlades vardagen till ett slags gerillakrig där alla var ens fiende.






Håll utkik efter del 2, då kommer kampsporten.