Filmad misstolkning av överskattad serie

Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.

Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.

Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.

I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.

Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).

Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.

The Hendricksons

Polygami ligger på samma avstånd som ett långdistansmaraton bort från västvärldens tvåsamhetsnorm. Åtminstone i våra allmängiltiga fikarumsmedvetanden. Men trots normen håller vi på och omdefinierar hur den traditionella familjebildningen får se ut. Men visst är vi överens om att månggifte är ganska knäppt?

Serien "Big Love", om familjen Hendrickson i Mormonstaten Utah i USA startade sin tredje säsong på amerikanska HBO i januari. Där är det tydligt att en familj med en man och tre fruar är en precis lika bra, eller rutten idé, som en typisk kärnfamiljskonstellation.
Familjen på totalt tolv personer är djupt troende mormoner och lever i en slags subkulturell gren inom religionen. Deras syn på livet är som en kort stund på jorden där målet är att samla ihop en så stor familj som möjligt innan de tillbringar evigheten tillsammans. Och det är ju rätt logiskt, att man vill ha så många som möjligt att hänga med om man ändå måste göra det i en evighet.

I tredje säsongen av "Big Love" försöker husets överhuvud Bill utöka familjen med en fjärde fru. Serbiska Ana delar inte precis resten av familjens religiösa tradition och kärleken gör att hon tvingas kompromissa med sin moderna identitet, även om hon ser en dubbelmoral i det patriarkala systemet när hon blir utskälld för att hon träffat en annan välbyggd man utöver Bill.
Med Ana som tillskott i familjen blir det vidare bristningar bland de tre fruarna Barb, Marge (som för övrigt har en gullig blogg på HBOs hemsida) och Nikki. Den sistnämnda har det jobbigt som det är när hennes farsa och sektledare Roman genomgår en våldtäktsrättegång. Nikki slits mellan lojaliteten till pappan och sin man som vill se Roman skaka galler i helvetet. Den sliskige pappan har dock dubbats till profet bland bonnläpparna som bosatt sig utanför samhället. Han är svårantastlig inom den hårt slutna polygamikretsen trots att han (så klart att han har) förgripit sig på två 15-åriga flickor och tvingat dem att gifta sig med honom.
Hans dotter Nikki är tredje säsongens självhatande och starkast lysande stjärna, spelad av en alltid briljant Chloë Sevigny. Hon jobbar så hårt för att se hennes far frikänd att hon knappt hinner känna efter i sin egna moraliska grund. Skulden fräter i henne från två håll vilket slutar i att hon knuffar en oväntad person nerför en trappa.



Även om Big Love är sprängfylld av bisarra intriger är de standardmoraliska och gruppdynamiska problem hos familjen Hendrickson på en lika mänsklig nivå som vilken sorts familj som helst. Det är därför serien inte känns spekulativt exotisk över religiösa övertygelser när den staplar jävligheter på polygamisterna axlar. Den visar på ett smakfullt dramatiskt sätt hur vi som tittar in genom glaset är lika stora fundamentalister när det gäller saker vi bryr oss om, som vår egen familj.

Publicerad i NSD 20/02/09

Boobs Metal

Hehe, ja. Jag såg den där filmen från 1981. Heavy Metal.
Den var lite som om Frank Miller fått fria händer inuti the twilight zone. Männen är antingen Rådeffade bolamutanter, knarkade slackermyrslokar, Cyniska taxidetektiver eller någon annan valfri 80-tals 15årings fantasibild av sig själv. Skurkarna är förstås feta businessmen a la jabbadehutts eller lite hunkiga och fascistondskefulla alfaaliens. Filmen handlar om en grön boll som svävar omkring mellan olika planeter och dimensioner. Där den hamnar så blir det nåt slags trubbel. Amen tänk typ gamla Outer limits eller Twilight zone ute i rymden. Och tecknat, hajar du grejen.
Kvinnor är för det mesta tysta, karaktärslösa och de tar ALLTID av sig kläderna. Dock så uppskattade jag en tjej som tydligen heter Taarna. Hon är den hårdaste bruden i filmen, och den sista av sitt slag, vad nu hennes ras hette. I slutet måste hon hugga huvudet av massvis gröna våldtäktsmän.
En av Youtubekommentatorerna kallad batcountryrabid sade det bäst, alltså riktigt sci-fi-convention-töntigt:

"I always liked Taarna--I liked all Heavy Metal girls back then. I mean ya she was half naked but she was also bad as fuck!"

Visst fan låter han som en trustworthy kille för saklig, samtidsenlig queerteori. Han kommenterar en scen då Taarna tar en lång skön flygtur, några nice simstrokes och byter sedan gear i lugn och ro.



Yes. Tror ni det är en slump att hon flyger på en stor jävla fallos som kluckar som en tupp?

Hur som helst, anledningen till att jag tog upp det här: South Park gjorde en hyllning till filmen i ett avsnitt förra veckan. Och jag älskar South Park.

Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.

Pissar på din stil

Japp. Bilden föreställer Jared Leto anno 2008. Och nej, det är inte en fatsuit han har på sig.
Den en gång stuprörsbärande emo-innovatören (Fniss, ni har väl hört 30 seconds to mars?) Leto har alltså "fulat till sig" för nya filmen Chapter 27. Detta i, gissar jag, en långt hegemoniskt uttjatad förhoppning om att få pryda spiselkransen med en gyllene gulddildo som ett gäng farbröder dubbat med det hungriga namnet Oscar.
Filmen handlar om mordet på John Lennon. Jared ska tydligen spela mördaren som stalkar Ex-Beatlen i New York 1980. Filmen går upp på bio i US på fredag och av trailern att döma verkar den inte helt värdelös. Förutom att det känns lite ologiskt att en puma som Lindsey Lohan skulle vilja hänga med ett tragiskt trenchcoatfetto som Leto.

Jag stör mig betydligt mer på det ständigt hetsiga "förändra stjärnans kropp"-greppet som är regel i Hollywood. Jared Leto är helt enkelt inte så bra, kunde de inte bara anställt en duktig fet skådespelare istället? Nej, fuck dat, det är inte hälften så imponerande med en kvalitativ rollprestation som en kändismutation. Vem bryr sig om film när vi kan intressera oss för Letos lavemangkantrade resa tillbaka till hunkyness? Vi ska ha en historia utanför historien, borde inte den skiten vara metafilmens antikrist?

På allmän begäran: Matlagningsblogg

Recept på en lyckad påskmiddag

"Toast á la konto -90"

Fem skivor mörkt bröd
Majskorn konserv (eldorado)
chilisås
Sista biten hushållsost
Parmesasost

Smöra mackorna med chilisåsen och applicera sedan majsen. Eftersom parmesanosten är ganska hård går det bra att använda en osthyvel. Lägg på skivorna på tre av brödskivorna. Hushållsosten som är för tunn för att hyvla får du helt enkelt smula över de resterande två. In i ugnen på 200 grader i ungefär 15-20 minuter, eller tills osten börjar bubbla. Avnjut med citronvatten till filmen Sixteen Candles.

Bon Apetit bee-yatches!

Sötsmakande kontroverser vi minns

Solero shotskontroversen

För ett antal år sedan lanserade glasstillverkaren GB en behållare innehållandes små smaksatta iskulor. De lanserade produkten som "glass" och döpte den till "solero shots". Kanske var tanken att skapa känslan av att äta gammeldags ammunition och detta ur något som påminde om en grov buttplug? Hela konceptet blev dock för mycket att hantera för en stackars pojke som satte en bit av plastlocket i halsen. Högst underligt eftersom det mest praktiska sättet att öppna behållaren var att använda sina händer och inte sina tänder. Hur som orsakade detta ett enormt föräldrauppbåd där produkten krävdes bort från marknaden och GBs chefers huvuden helst skulle serveras på ett silverfat.

Insektsklubbkontroversen

Namnet antyder ett slags disco där folk klär ut sig till Jeff Goldblums fulländade metamorfos Flugan och dansar till den här låten vilket förvisso skulle bli en alldeles egen kontrovers. Men tvärtemot sånt strunt handlade det här om en konfektprodukt jag och mina vänner kom över i unga år. Klubbor som av någon anledning innehöll olika exotiska insekter och omgärdades av sånt där stelnat klubbgegg. Även om Insektsätningen blev ett slags eldprov av manlighet (de som inte svalde var fjollor) var det godisingredienserna själva som orsakade ramaskriet. Det visade sig nämligen att klubborna innehöll skitfarliga färgämnen som i värsta fall kunde orsaka allvarliga inre skador. Insekterna var dock nyttigare än något annat i kiosken.

Nogger blackkontroversen.

Den här minns väl de flesta så jag tänker inte bli så långrandig. Någon blev upprörd över hur nära den här produktens namn liknade ett väldigt laddat uttryck som av KKK-anhängare och Landskronabor används för att beskriva mäniskor med afrikanskt ursprung eller helt enkelt lite mörkare hudfärg.
Det som dock blev tydligt i debatten var att just garderobsrasisterna fick en ursäkt att utöva sin yttrandefrihet utan större protester. Argument som "Pippis pappas kommer alltid att vara negerkung och så är det med den saken!" bemöttes av samhället med unisona hyllningrop och traditionsdårar kunde gapa vidare om att "Jaha men då kan vi väl förbjuda ordet "kaffe" också, det är ju samma som "kaffer" som ockupationsmakten i Afrika använde!"
Nigga please?


Push-popkontroversen

Ursäktar om rubrikerna är vilseledande. För även om denna titel skulle kunna vara löpsedelsrubriken efter en stor knarkrazzia på avenykrogen Push (där gästerna "poppat
allt annat än popcorn") så utspelade sig följande kontrovers också i barndomens chimärtrygga sköte. Barndomen var nämligen en fullständigt livsfarlig tid vilket inte minst blev tydligt när en ung man efter avslutad push-popklubba lekte med lufttunneln som skapades i behållaren och spelade pingpong med plastpluppen som låg därinne. Höljet lossnade förstås och slungades när i pojkens hals som kvävdes svårt.
Åter igen förbjöds vi ungar att inhandla en produkt vi älskade. De lite tuffare kidsen (som jag själv) fortsatte köpa push-pop och leka med döden genom att spela med den där plastbiten i det tubformade fodralet. Med andra ord knullade vi redan då med konventionerna.

Den som aldrig nådde media: Calippokolonialismen

Det fanns två sorters calippo men jag minns bara den bruna colavarianten. I låg ålder användes denna som verktyg i presexuella lekar. Det hela artade sig så att en av pojkarna öppnade calippoisglassen och förde ner den till sitt skrev. Där pressade han ut den avlånga isglassen ut pappfodralet medan en annan av pojkarna stod på knä och "sög av" calippoglassen. Detta var självklart ett sätt att "få sig en del av den andre", ett slags arvskolonialt homgentänkande då Calippon i pojkarnas ögon föreställde en mörkhyad persons monstruöst stora penis. Föreställningen om "den andre" var tydligen inpräntad i våra unga sinnen redan då. Calippon fick symbolisera en tredje part i sexleken, någon vi inte visste så mycket om, men som man i sin naiva hjärna föreställde sig ägde en ohämmad och starkare sexualitet än oss blekfisar. Ja, ni kan ju tänka er vad som hänt om det här hade läckt ut.