The Hendricksons

Polygami ligger på samma avstånd som ett långdistansmaraton bort från västvärldens tvåsamhetsnorm. Åtminstone i våra allmängiltiga fikarumsmedvetanden. Men trots normen håller vi på och omdefinierar hur den traditionella familjebildningen får se ut. Men visst är vi överens om att månggifte är ganska knäppt?

Serien "Big Love", om familjen Hendrickson i Mormonstaten Utah i USA startade sin tredje säsong på amerikanska HBO i januari. Där är det tydligt att en familj med en man och tre fruar är en precis lika bra, eller rutten idé, som en typisk kärnfamiljskonstellation.
Familjen på totalt tolv personer är djupt troende mormoner och lever i en slags subkulturell gren inom religionen. Deras syn på livet är som en kort stund på jorden där målet är att samla ihop en så stor familj som möjligt innan de tillbringar evigheten tillsammans. Och det är ju rätt logiskt, att man vill ha så många som möjligt att hänga med om man ändå måste göra det i en evighet.

I tredje säsongen av "Big Love" försöker husets överhuvud Bill utöka familjen med en fjärde fru. Serbiska Ana delar inte precis resten av familjens religiösa tradition och kärleken gör att hon tvingas kompromissa med sin moderna identitet, även om hon ser en dubbelmoral i det patriarkala systemet när hon blir utskälld för att hon träffat en annan välbyggd man utöver Bill.
Med Ana som tillskott i familjen blir det vidare bristningar bland de tre fruarna Barb, Marge (som för övrigt har en gullig blogg på HBOs hemsida) och Nikki. Den sistnämnda har det jobbigt som det är när hennes farsa och sektledare Roman genomgår en våldtäktsrättegång. Nikki slits mellan lojaliteten till pappan och sin man som vill se Roman skaka galler i helvetet. Den sliskige pappan har dock dubbats till profet bland bonnläpparna som bosatt sig utanför samhället. Han är svårantastlig inom den hårt slutna polygamikretsen trots att han (så klart att han har) förgripit sig på två 15-åriga flickor och tvingat dem att gifta sig med honom.
Hans dotter Nikki är tredje säsongens självhatande och starkast lysande stjärna, spelad av en alltid briljant Chloë Sevigny. Hon jobbar så hårt för att se hennes far frikänd att hon knappt hinner känna efter i sin egna moraliska grund. Skulden fräter i henne från två håll vilket slutar i att hon knuffar en oväntad person nerför en trappa.



Även om Big Love är sprängfylld av bisarra intriger är de standardmoraliska och gruppdynamiska problem hos familjen Hendrickson på en lika mänsklig nivå som vilken sorts familj som helst. Det är därför serien inte känns spekulativt exotisk över religiösa övertygelser när den staplar jävligheter på polygamisterna axlar. Den visar på ett smakfullt dramatiskt sätt hur vi som tittar in genom glaset är lika stora fundamentalister när det gäller saker vi bryr oss om, som vår egen familj.

Publicerad i NSD 20/02/09

Posers of Anarchy

Bikers. Ungefär som om de vore något nytt är de här.
Visst, det har varit ganska tyst från HBO sedan deras 1% sköts upp på grund av en rättstvist med Hells Angels grundare. Veteranen Sonny Barger menade att kabelkanalen plagierat storys som han nu alltså inte fått betalt för. Än så länge är de oklart om ens piloten för 1% lyfter. Men det verkar inte göra så mycket då F/Xs nya serie om ett kriminellt MC-Gäng, Sons of Anarchy, precis rullat klart sin första säsong och har dessutom fått klartecken för en andra.

Sons of Anarchy är skriven av Kurt Sutter, vilket förklarar varför allt känns så bekant, som en ny The Shield (Sutters förra skötebarn) men i skinnväst. Mycket tid rinner bort i rundabordet-möten för brott, scener nära på identiska med Strike-teamets viskfester i nämnda snutshow. Men MC-killarna är inte alls lika badass som de korrupta poliserna.

Ur periferin av ölmagade knuttar urskiljer sig Charlie Hunnam som Jackson, sonen till klubbens avlidne ledare. Pappan har lämnat ett hippiemanifest av Easy Rider snitt efter sig, vilket gör Jackson, som är tänkt att följa i de kriminella fotspåren, ambivalent när han kurar upp med pappans anarkifilosofiska voice-over och riktigt reflekterar.

Sons of Anarchy är en helt okej serie för folk med utgånget recept på genusglasögonen (exempelvis Carolina Gynning).
Mycket vapenpangande, mycket häng bland motorerna, inte så mycket som överraskar.
Likt ett barn på sin pappas axlar har serien har lyfts upp på populärkulturens tron av både amerikansk och svensk press som hyllar för fulla bägare och ställer den till och med bredvid Sopranos.

Sopranos är förvisso en serie jag lagt upp på piedistalen, men den hade en psykologisk och "modern" skärpa som det brukar heta, jag vet. Men jämförelsen de två serierna emellan är plågsam. Känns som att göra en påfågel av en höna.
Sopranos kändes som livet, inte som en tv-serie. Det är som att tvinga Doris Lessing att utföra en lapdance under pistolhot. Ovärdigt.
Däremot är den uppmärksammade Hamletkopplingen en av få saker som gör serien lite (litteratur) historisk.

Kommer italienska garlic-gangstas alltid vara mer ”äkta” än sina amerikanska white-trashditon? Filmen Gomorra som baserats på Roberto Savianos bästsäljare beskrivs nästan uteslutande i termer av realistisk brutalitet.
Ron Perlman, han skär kuken av en pedofil. Men utan sitt Hellboysmink liknar han en snarare en arbetslös jultomte, mer än en vettlös mördarkapitalist som han försöker göra porträtt av.
Den unge Charlie Hunnam ser i kontrast ut som en 16-årig skejtare i sitt långa Kurt Cobain-hår, Lords of dogtown-ögon och säckiga jeans. Hans mor och matriark, Gemma Tellar är briljant spelad av Katey Segal (eller Peg Bundy för er som sett våra värsta år). Hon tillför också lite humor. Inte minst efter ett svartsjukt vredesutbrott där hon slår sönder näsan på en tanig hangaround med en skateboard.

In fact: Om inte motorcyklarna vore gigantiska fallossymboler skulle man kunna byta ut dem mot fyrhjulade rullbrädor. Mitt förlag till HBO är att hyra in Larry Clark och låta honom reprisera sin expertis. Låt Clark göra en ”sexig” miniserie om ett hårdkriminellt skate-crew. Då skulle vi kanske få ett nice soundtrack i alla fall.

Krönika inbladad i Norrbottens kuriren och NSD

Tru Blööd

Vampyrer och porr. Det förstnämnda exemplet är helt laglig som sagofigur och verkar gå att prata om och referera till i alla kulturella sammanhang. Porr anses däremot i regel vara fult, en bannlyst uttrycksform inom de flesta vardagsmedier. Det är också en kulturvara som aldrig recenseras. Ungefär som fantasy, Harlequinromaner eller bloggböcker. Men av någon anledning har vårt samtida medieklimat gjort ett undantag och låtit sig svepas med i en pågående blodsugarhype och accepterat att porr och vampyrer (och Harlequin) buntats ihop på ett och samma ställe.
Tv-serien heter alltså True Blood och har premiär på Canal Plus imorgon.

En japansk forskare har lyckats framställa ett slags syntetiskt människoblod som gör att vampyrer inte längre behöver mumsa på människor utan kan istället köpa sitt livselexir på macken och leva tillsammans med Joe Sixpack. Vampyrerna har helt enkelt "kommit ut ur kistan". Frågan är om de trivs så bra med det?
HBOs True Blood är en adaption på Charlaine Harris följetong av vampyrromantikböckerna Southern Vampire Mysteries och är skapad av Alan Ball, som också författande stora delar av Six feet under.
Serien har lanserats med ett väldigt kreativt pr-maskineri. Flera fejkhemsidor, Bloodcopy.com den största, youtubar ut nyhetssändningar där olika samhällsdebatter förs om vampyrers rättigheter (och skyldigheter). I Serien är de odöda plötsligt en störande faktor av regelbundenheten i den white-trashiga hålan Bon Temps i Louisiana. Blodsugarna förföljs således av liknande fördomar som etniska minoriteter eller homosexuella i dagens samhälle. Huvudpersonen Sookie Stackhouse tillhör de mer vampyrliberala.

Och visst är det ganska såpigt redan från början. Sookie har visserligen telepatisk förmåga som låter oss lyssna på bondlurkarnas sexfantasier och allmäna trångsyntheter, men hon är som hårdast insprängd i handlingen via en klassisk romantikhistoria där hon slits mellan den trygge helyllebartendern och den mörke, äventyrlige vampyren.
Det är ärligt talat där mycket av mitt intresse vilar, i dramatiken kring vem av de två Sookie tänker välja. Detta intresse är tyvärr inte bara en bra sak. Porrfilmsdramaturgin ligger som ett störigt lock på allt som skulle kunna utvecklas åt potentiellt spännande håll.

Folk dör till höger och vänster men de är ofta ointressanta bifigurer som publiken aldrig hunnit få en relation till. Begravningar och polisutredningar är mer transportsträckor fram till romantiken. Sånt som i porrfilm brukar utvecklats till sex, och som många gånger gör det i True Blood.
Sookies brorsa Jason är en dumsnygg blondin som fyller upp knullkvoten så att bägaren rinner över i varje avsnitt. Själva sexet är alltid otvunget och lojt, kanske för att den riktigt betydelsefulla penetrationen sker när ett par huggtänder genomborrar en halspulsåder? Jasons runtflackande mellan olika namnlösa kvinnor ger honom bara bekymmer. Till slut så mycket att potensen försvinner. Han dricker då vampyrblod i försök att få tillbaka den, vilket tyvärr resulterar i att han måste opereras för att tömma sin penis på litervis med blod.
Men när Vampyren Bill biter och suger i en hals däremot, då är det en handling för att manifestera riktig kärlek.
True Blood baseras på att vi som tittare skall tycka att vampyrerna är "precis som vi" och sympatisera med deras alienerade tillvaro. Samtidigt försöker man skapa mystik kring deras diffusa krafter, en kombination som faller på sin egen ambition.

Karaktärsgalleriet består annars av ganska platta figurer. Den sitcomlikt-gnabbandes detektivduon, de missunsamma hillbillysarna och så en svart, queer och knarklangande kock (så fick de med allt "avvikande" på ett och samma ställe). Och Alexander Skarsgård då. En urgammal vampyr som pratar lite svenska.
Sookie träffar honom på en bar som hon säger liknar hur en vampyrbar skulle "se ut på disneyworld".
Det är lite så jag känner också inför hela serien. Precis som när jag åkte space mountain har jag riktigt roligt ibland, men till otålighetens dyra pris.
Köer och skit ni vet.


publicerad i NSD 21/10

Ain't nothing to it, Gangsta Rap made me do it.

Om Generation Kill i NSD 2/9 - 08

Den höhö-iga popkulturtidningen Vice fick i januari (”the horses ass issue”) ett läsarbrev från en Amerikansk Sergeant i Afghanistan. Han skrev att han älskade deras tidning, att måla graffiti samt förklarade hur jobbigt det var för en sneakersfetishist i landet.
Sergeant Alex R, som han undertecknade med, fick ett syrligt svar av redaktionen. De uttryckte oro över att yrkesmilitärer läste deras tidning istället för att ”böja stål med sina bara händer” och tyckte att ”då är det inte så konstigt att de förlorar kriget i Irak”.

Alexander Skarsgård spelar sergeant Brad Colbert ”Generation Kill” som kommer på canal + i höst.
Den nya miniserien i sju delar handlar om invasionen av Irak 2003 och baserad på en reportagebok av Rolling Stonesjournalisten Evan Wright, som utgör en bikaraktär.
Serien är den amerikanska betalkanalens HBOs första satsning på krig sedan Tom Hanks och Steven Speilbergs andravärldskrigsdrama Band of Brothers - en tio delars massaker där patoshurtiga fallskärmjägare sparkade stortysk stjärt.
I sista avsnittet BoB blev en ljuv softballmatch och en avspänd cigarrökarsession i Hitlers övergivna örnnäste målad som en romantisk ”mission accomplished”-tavla, inte helt olik den som Bush skapade ute till sjöss efter att Saddam Hussein-statyn rasat i backen. Konstverket över hjältemodets eftertillstånd blev obehagligt patriotiskt hur de än ramade in det.

I Irak 2003 förs ett modernt krig ironiskt, med en absurd komisk distans.
Marinsoldaten Colbert hör polarna sjunga in en ny version av Death Metalbandet Drowning pools - ”Bodies”, refräng: ”Let the hajis hit the floor”. Senare ber han en civil irakier att ”rösta republikanskt” när han rullar förbi denne i sin Humvee.
Föraren Josh (James Ransone) sjunger Avril Lavignelåtar och babblar om att oljekriget bara är ett svepskäl för att öppna upp en nytt turistmål för pedofiler. Han citerar även en av sina favorit krigspoeter, gangstarapparen Ice-Cube och säger att "alla dagar som inte kräver en AK47 är en bra dag".
Olikt Europa 1940 är det ingen som ”gör vad som måste göras” i Irak 2003. Hela invasionen känns ideologiskt meningslös, och det är just den nihilismen som ”Kill” föder sig på.
Ed Burns och David Simons (skapare av bl a The Wire) arbetar med att kritisera effekterna av maktens beslut på ett mycket intelligentare, ja ett rent av roligare, sätt.

Burns och Simons gör helt enkelt ”Band of Brothers” Antikrist.

Första avsnittet heter ”Get some” - ett uttryck för en slags hunger efter att skjuta ihjäl någon stackars kille i pyjamas.
Problematiken liknar den som presenterades i Sam Mendes Jarhead (2005). Frustration över att ”missa” kriget verkar psykiskt värre för marinsoldaterna än de faktiska krigsupplevelserna. Inte direkt svårt att se en koppling till hjärntvätten kåren går igenom där lyckoförväntningar konstrueras som ett resultat av framkallad död och förintelse.
Författaren till bokförlagan, Evan Wright, gör en poäng av att dagens soldater som ”fostrats av hiphop, tv-spel och South Park är en annan ras än de under andra världskriget”.
”De här killarna är mer avtrubbade inför våld, de är fysiskt beroende av popkultur och mindre brydda av auktoriteter” skriver Wright i förordet.

”Generation Kill” är inte bara en kritik av den amerikanska regeringens krigskåtma, utan också en blinkning till mediernas allt större på och medverkan under modernt krig.

En scen i marinsoldaternas läger blir en snygg metafor för det:
Någon vrålar ”Gas, gas, gas!”. Det är en simulerad attack, men reportern får inte på sig skyddsutrustningen. Han snubblar omkring, flåsar hårt i sin gasmask och ramlar till slut ihop i en ynklig hög.
En råbarkad marinsoldat hjälper honom med sin kniv och skär av en rem som hamnat på fel ställe:
- Reporter, du är högst troligt den största fuck-upen jag träffat.
Colbert (Skarsgård) svarar
- Yeah well, då kanske han passar right in.

Wierd Generation

Det är skumt egentligen. Det har sänts tre (av sju) avsnitt i HBOs miniserie om Irakinvasionen - Generation Kill - utan att Wierd Science skrivit en rad om det.
Jag tycker inte att det är dåligt, som obetald blogg skriver man faktiskt när det behagar. Det är bara lite oväntat, konstigt.
Själv har jag skrivit ett långt epos i ämnet som snart kommer i läsbar form framför era små hundögon. Tills vidare kan ni ju hålla till godo med en Alexander Skarsgård som kallar sin polare för ett rövknullat, inavlat sepe.

Entourage säsong fyra (tre första avsnitten)

Säsong fyra har efter tre avsnitt svajjat ganska rejält. Första avsnittet, gjord som en behind the scenes dokumentär var ett av de bästa någonsin (jag ska snart förklara varför). Avsnitt nummer två var pinsamt uselt. Visst var väl jakten på Walsh och den enda filmkopian av "Medeiin" lite småkul. Men framför allt är det bara ett billigt knep att skjuta upp saker och ting utan att bjuda på något nytt. Detsamma gäller Dramas inflyttningsfest där han som värd får spela sur pedant. Historien om att Aris dotter blir utsparkad från den fina privatskolan för att han som pappa är, för ful i munnen? Kom igen eller? Så löjligt uppenbar utfyllnad, så tomt. Och rocktjejen i rosa trosor som de filmar baken på i typ en minut medan hon bråkar med någon ? Well...

Avsnitt nr tre som gick i söndags landar någonstans i mitten. Vince träffar coole Dennis Hopper, Eric bråkar lite med Walsh som i sitt vanliga manér har den grymmaste stilen i hela serien och skriker okänsligt åt Eric att "fuck off". E säljer "Medeiin" till tjockisen Harvey Weinstein som gör sig bra på ett buffligt sätt bakom ett skrivbord.
Den obligatoriska grabbigheten är seriens sämsta sida och bristen på den testosteronstinna atmosfären är delvis vad som gjorde avsnitt 1 så bra. Delvis.
I tredje epen är den här machopesten förlagd till Turtle och Dramas äventyr (som så många gånger tidigare). Drama vill ligga med en gammal flamma och tycker att Turtle ska "Take one for the team" genom att ha sex med den feta vänninan. "There's no way I'm fucking that old lady!" - Snacka om tung, hård, dramatik. Drama får ett ofrivilligt rimjob håhåh! Skitkul, INT.

Entourage balanserar ofta på en farlig liten pianotråd. När det övergrabbiga blir så påtagligt att det inte går att ignorera för alla metareferenser i världen, då har serien problem. Lösningen kallas utveckling. Ingen vill höra AC/DCs gubbrockriff hela livet, såvida de inte är retarded. precis som ingen vill titta på en serie vars humor ständigt återkommer till omoderna "No fat chicks"-skämt.

Seriens skapare med the Funky Bunch i falnande minne borde ge Turtle och Drama mer att göra med sina karriärer istället för att driva omkring i sina bubblor av grisighet. Vad som gjort Entourage intressant är känslan av att vara i händelsernas centrum. Att det finns hemliga dörrar till framgång på de mest oväntade ställen. Det som gjort serien dålig är att den måste leva upp till ryktet "Sex and the city för män". Sex and the city var en skitserie, men gav åtminstone en analys och lite djup till allt runtsexande. Entourage får för sig att alla män vill ha promiskuöst sex utan intelektuellt utbyte för att sedan fortsätta brottas och luncha med sina killpolare i sann neograbb-anda.

Att därefter uppleva tystnaden.

Efter ikväll är det slut. Och hur det än slutar så kommer ingenting kännas likadant efteråt.

President dead

För snart en månad sedan skrev jag en essäliknande artikel som uppmanar till att kolla politiska filmer, den har sedan dess inte blivit publicerad och verkar heller aldrig bli det. Därför, för att någon annan än jag själv ska få läsa den så pastar jag den här i bloggen.

Det våras för presidenten! Eller snarare presidentens död, det var inte länge sedan Emilio Estevez film Bobby, om mordet på Robert Kennedy gick upp på svenska biografer. Och just nu rullar den fiktiva dokumentären Death of a president på biograferna (i storstäderna). Alltså först en film som på ett fiktivt sätt visar en sann händelse och en annan som målar upp en fiktiv händelse på ett till synes verkligt sätt. Bobby gestaltar ett USA år 1968 som med hjälp av en stark skådespelarensemble skildrar ett liberalt och hoppfullt Amerika under en dags förberedelser inför Kennedys ankomst på Ambassador Hotel i L.A. Visionen om det nya, snälla USA krossas i och med att den siste stora ledaren för solidaritet dör. Innan vi ser mordet på presidentkandidaten sägs det att ”Nu när Dr King (Martin Luther King) är borta finns det ingen annan än Bobby kvar”.

I en liknande protest mot den försvinnande medmänskligheten visar Death of a president upp ett hårt och upproriskt klimat från dagens Amerika. Men i kontrast till Bobby är filmen konstruerad som en dokumentär och handlar om ett uppdiktat mord på George W Bush under ett besök i Chicago. Skickligt och trovärdigt hantverk där alla intervjuer är snyggt spelade och material från övervakningskameror förstärker äkthetskänslan i den helt påhittade berättelsen. Vi bjuds arga demonstranter, arabiska syndabockar och republikanska politiker. De sistnämnda visas faktiskt som mänskliga ibland, t ex en manipulerad scen där Dick Cheney håller tal på Bushs begravning. Det spekuleras också i om mordet gett myndigheterna större möjlighet att störa den privata integriteten. Frågan om mordet var berättigat ställs alltså, men filmen reflekterar där över de förmodade konsekvenserna av en så pass blodig rättvisa.
Att Hollywood kommenterar Amerikas politiska klimat, både i nutid och i det förflutna är ingenting nytt. Thrillers som JFK (1991) och Marathon man (1976) har blivit stora succéer. Och bara de senaste åren har filmer som George Clooneys Goodnight and good luck och Stephen Gaghans Syriana kammat hem både priser och kritikers kärlek.

The Guardian rapporterar att det senaste på gång är en HBO-filmatisering av all kontrovers kring presidentvalet år 2000 med Oscarsvinnande Sydney Pollack (Out of Africa, Tootsie) i regissörsstolen. Projektet med arbetsnamnet Recount berättar om valet Mellan Al Gore och George W Bush där 175 000 Floridaröster räknades bort för att sedan förklara Bush som vinnare. Filmen skulle mycket väl kunna bli en typiskt vänstervriden historia. Men Colin Callender, VD för HBO säger till Hollywood Reporter: ”Filmen väljer inte sida. Det är en fascinerande blick på demokrati som håller sig i mitten. Det är en välkänd händelse som här dekonstruerats från åsikterna hos de inblandade.”
Jag kan dock tycka att det är bra att vara på sin vakt när något proklamerar hur ”rättvisa och balanserade” deras politiska betraktelser är (Fox News någon?).
Min fråga är varför Sverige har så svårt att göra film av de olika dramatiska skeenden som hänt i vår samtid och politik? Det vill säga icke-dokumentär film? ”Based on a true story” på ren svenska, hur svårt kan det vara? Kjell Sundvall gjorde en ljummet mottagen film om Palmemordet och Klaus Härös Den nya människan (07) lever visserligen upp till lite verklighetsbaserad samhällskritik när den belyser tvångssteriliseringen under 50-talet. Men kom igen, det måste väl gå att göra film om sanna händelser som ligger lite närmre i tid? Det enorma genomslag dokumentärserien Ordförande Persson haft visar om inte annat att intresset är stort för makten och filmen i ett bedårande äktenskap. I vårt land har höga chefer fuskat till sig pengar, politiker har blivit mördade och vi har haft upplopp i Göteborg under ett Eu-toppmöte. Här finns material för åtskilliga långfilmer, vi vill ha fler tolkningar än dem som presenteras av public service, vi vill lära oss om nutiden genom konsten också.

Kommer du ihåg när... (joelbitarmelodi)

I senaste episoden av världens bästa serie från HBO, Sopranos (s06e15, nr 80 i den totala räkningen)slog Tony huvudet på spiken.
Låt mig börja från början. Det visar sig att Tonys första mord någonsin har blivit nuheter ¨för snuten. FBI gräver under nåt gammalt hus i hopp om att hitta skellettbitar, de har dock ingen aning om vem som varit iblandnad i mordet. Men Tony och Paulie (som var med som coach när det hände för alla år sedan), flyr Jersey för att ligga lågt ett tag. Kruxet är att Paulie är en notorisk historieberättare och babblar om det mesta till alla omkring sig. Ibland ligger snacket lite för nära otrevliga historier om "a bunch of gangsta shit" så att säga. På en finmiddag med ett gäng horor i 20-årsåldern (30 års åldersskillnad minst, det blir en ganska äcklig scen tack vare detta) så går Paulie ett snäpp över gränsen och berättar en massa "remember when..." historier. Tony blir förbannad.
- Something wrong Tone, you're being kinda quiet?
- No nothing's wrong, it's just that "remember when" is the lowest form of conversation.
Säger Tony, ställer sig upp, tar sin Lilja-4-ever i handen och lämnar bordet.

Lägsta formen... abso-fucking-lutely.
Detta fick mig att inse ytterligare ett fel med den annars rätt roliga serien Entourage som nu är inne på sin andra halva av tredje säsongen.
Ett återkommande skämt som kanske var kul första gången, men som inte är roligt längre är just precis "remember when".
Exempel:
- We said to meet at coffee bean Ari
- No we said Starbucks Eric. I distictly remember because I fucked the countergirl here.
okej, so far so good.
- Johnny Drama: So what, I got paid. plus I got a blowjob from the makeupgirl.

samma skämt två gånger är att pusha lite.

Vince: Plus you guys don't need to spend a lot of money for my birthday, remember ninth grade when you surprised me a friendlys? That was awesome.
Drama: Yeah it was, plus I got jerked off by the girl who made the fribbles.

Move on with Laughter, please?


Dagens lilla chat:
nils wallin: det är prison break på tv, hur jävla långt har dom tänkt ta den här serien?
Kristoffer: Tills hela världen är ett fängelse (som i Judge dredd) och de måste bryta sig ut från jorden genom att tatuera konstruktionsritningar till ett rymdskepp över allas kroppar.
nils wallin: säsong 79
Kristoffer: mm och fortfarande en fistad cliffhanger i varje avsnitt, med betoning på "fistad"
nils wallin: okej, dom är tydligen i mexiko, när är skiten över!??!
Kristoffer: de ska ju först resa jorden runt, sen universum, och universum är oändligt.
nils wallin: i en tävling på 80 dagar, första som hinner runt, få tatueringsborttagning för 200 000 dollar, "no! you ALMOST got away..." *cliffhanger*

Lite senare:

nils wallin: haha dina chattinlägg är så genomskinliga, du vill verkliga berätta för oss hur rolig du är, fast iofs....det är ju meningen med hela din blogg.
Kristoffer: Ja det är väl klart, bloggen har två syften: att underhålla, och att hypa mig själv
Kristoffer: och även att utveckla min skrivförmåga, så tre grejer.
nils wallin: vafan!!!! nu är dom fria män i USA, men är jagade för mord i maxiko!!!

Entourage, s03 (Andra halvan)

Det smärtar mig att säga det, men första avsnittet efter pausen i säsong 3 (s03e13) var en mindre katastrof.
Till att börja med fanns ingen intrig att bry sig om.
Turtle och Drama ska fixa Vince födelsedagsparty och brottas med att få budgeten att gå ihop. Roligt sidospår: Dramas billboard på sunset är enorm men ingen känner igen honom. Halvkul tycker jag.
Vince och Eric träffar sin nya agent Amanda, en extremt färglös karaktär som jag hoppas försvinner inom en snar framtid. Detta är vad vi får veta om henne: Hon är vacker, hon bråkar med sin fd man om deras tillgångar och hon är väldigt lame när hon försöker ryta till ("Need a ride home? This town's not safe for a bitch").
Hela det första avsnittet stank av pilotepisods-osäkerhet. Precis som i första säsongen underskattades publiken och vi var tvungna att bli utbildade:

(Talandes om en film Vince är sugen på att göra)
- Sam Mendes is doing it.
- Oh great, I love american beauty!

Suck, vi VET vem Sam Mendes är. Men om det nu måste pekas ut vem han är genom att droppa en filmtitel kunde de väl använt något mer aktuellt som Jarhead t ex?
Till och med Jeremy Piven kändes som om han spelade Ari Gould på tomgång. Första avsnittet var som alla de typiska Entourageavsnittens känsla i ett och samma avsnitt. Bara en massa möten, tråkiga (där vi förväntar oss roliga) replikskiften) och nyansfattiga nya karaktärer som har svårt att bära upp killarna. Det är lite svårt att sätta fingret på vad som förstör mest, jag är dock lur på att det är bristen på aktivitet. Att dricka kaffe (Vince och Eric) och Hyra en båt (Drama och Turtle) är inget att bygga 22 minuter komedi kring.

Vilken tur att avsnitt nr 14 blev en så otroligt bra uppryckning. Här är alla i sina rätta element. Vince och Eric försöker styra upp en Parresa som Eric i hemlighet vill slippa så att han får lite kvalitetstid med sin tjej. Med andra ord är Vince i sitt A-game när han ska välja och vraka bland alla sina ragg = Roligt.
Eric måste försiktigt ljuga för både Vince och sin tjej Sloan för att försöka slippa en parresa = Roligt. (särskilt eftersom Eric alltid låter som om han har en klump gröt i halsen)
Turtle och Drama går till en hundpark med hunden Arnold för att ragga brudar. (redan här är ju alla kort rätt) Och tyvärr skadar sig tjejernas hund och Killarna måste sitta med "blueballs" och vänta på akuten för att kanske, kanske få ligga lite senare bara de håller uuut. = Skitkul!
Ari Gould försöker signa en tv-författare som är bög. Så han använder sin homosexuelle assistent Loyd som lockbete. Det visar sig att Tv författaren Jay ("Call me Jay, "Mr Lester" was my alcoholic Father") kräver att Loyd får betalt i natura. Ari måste rädda honom innan det är försent och blir misstagen för att vara homo inne på Jays private gayklubb = Mycket roligt.

Alltså: Ingen nervig pilotavsnittskänsla i avsnitt 14. hoppas det fortsätter i storhetens tecken.

Edit: Konflikt uppstod direkt efter att detta Inlägg postats and went somthing like this:

micke: Du bortser ändå från konceptet som det håller...det är ju lätt att säga "vi minns, vi vet" när man ser det igen... och det är ju lika enkelt att vara enspårig och bortse från andra delar av publik som det riktar sig till.
micke: själv finner jag en viss förtjusning i att få karaktärerna vara "good old" ett avsnitt, så slipper man jobbiga cliffhangers och eventuellt problem...det blir feelgood ett avsnitt. Vilket såklart hbo också gör med flit, för att man ska hitta tillbaka. inte börja för snabbt utan låta alla känna "ooh såhär var entourage, måste ha mer"
Kristoffer: Fast egentligen ser jag inte hur det första avsnittet tilltalar en oinvigd publik mer än det andra?

micke: Det presenterar nya karaktärer bra, det bygger långsamt upp en linje som säsongen ska gå på och framförallt så lär man känna relationerna, vilket inte skedde i andra avsnittet.
Kristoffer: Programmet måste ju utvecklas och inte stå och stampa i gamla hjulspår, då blir det ju bara trist även för nya tittare, den känslan av "redan använd" lyser igenom. Första avsnittet i säsong 02 var väl mycket bättre som jag minns det...

micke: men det kommer ju alltid igång, så här är ju varje säsongspremiär.
Kristoffer:
Jo det kommer igång och det är ju hela poängen med blogginlägget
Kristoffer: Vad handlade förra säsonmgspremiären om?
micke: aquamom typ
Kristoffer: Ah just det, men det var ju ett bra avsnitt också, waaay bättre än det här
micke: nä. för du flamar uppenbar plot. och det tycker jag gör dig nyanslös.
Kristoffer: Flamar?
Kristoffer: "Nyanslös" är bara nåt uttryck som inte har med diskusen att göra, som att säga att någon är pretto för att de använder svåra ord. Om inte så vill jag att du motiverar det hela bättre. Jag efterlyser alltså en tydlig handling i avsnittet och inte bara en presentation av karaktärerna vi redan känner (väl). detta är ett nyanlöst argument why?
micke: Men det är ju fullt meningen att kringgå en tydlig handling. VI känner dem väl, men avsnittet var inte bara gjort för OSS. vilket jag inte känner man kan utgå ifrån viden säsongspremiär
Kristoffer: jaja men då har vi bara olika uppfattning där. Jag tycker nämligen att man kan sluta flörta med en de som inte sett serien, den är trots allt så pass stor att det inte behövs.

Peace Mike!