"I want the warheads ready in an hour! "

Det var en gång i framtiden. En massa stora grabbar i stora robotkostymer som slogs mot ett superdiaboliskt geni som bodde i en undervattensbas. De stora och goda grabbarna kom från Amerika och kallade sig själva för "Joes". De tillhörde en militärisk elitenhet som "officiellt inte existerar". De onda grabbarna hade "Neovipers" - Soldater som injicerats med ett slags gift som gör att de "inte känner någon rädsla", vad nu det ska vara bra för. Om samma mikromekaniska gift används i en stridsspets kan den utlösa en storm av små "nanomites" som kan äta upp ett helt Eiffeltorn.
Alla skurkar är antingen släkt eller gamla ligg till de goda grabbarna. Egentligen är de nästan paralella avbilder av varandra. Den svartklädda och vitklädda ninjan t ex. Lite som i de första gamla westernfilmerna, när skurkarna urskiljde sig genom att bära svarta hattar.

Det är lätt att håna G.I. Joe - Rise of the Cobra. Alla visste att den skulle suga monkeyballs. Men som skvallersiten Gawker frågade: "HUR mycket suger den?". Tja, ändå mindre än vad jag trodde. Första halvtimmen är, som skräpmat för de mer ironiska delarna av hjärnan betraktat, underhållande. Sjukt cheesy oneliners och råfeta/löjeväckande effekter plus ett all-american-flaggviftande inom perifert räckhåll.
Jag visste ju att den skulle vara så. Men ändå, den påminner om bristen på något. Saknar ni inte början av 00-talet? Då var fortfarande action tilldelad filmer som iaf hade AMBITIONEN att vara lite filosofiska eller komma med en litet underliggande samhällskritiskt budskap. Typ Matrix par example. De påminner och om bortslösande av talang som den här vågen inneburit. Om man kollar på de jobbigaste filmerna under 00-talet: Indiana Jones och kristalldödskallens rike, Transformers, Eagle eye, GI Joe osv, så hittas flera av skådespelarna rån dessa brakskitar i andra, bra, indiefilmer som "A guide to reconizing your saints" (Shia LeBeuf) eller "Mysterious Skin" (Joseph Gordon Lewitt).
Alla oändliga uppföljare, superhjälte och leksaksfranshise-filmer är bara fetishiserad nördnostalgi. Med ett annat ord: Leksaksminnen.
Det är därför det snart kommer en ny otecknad Tutlesfilm. Naturligtsvis uppdaterad som "mörkare än de gamla originalfilmerna".

Entourage säsong fyra (tre första avsnitten)

Säsong fyra har efter tre avsnitt svajjat ganska rejält. Första avsnittet, gjord som en behind the scenes dokumentär var ett av de bästa någonsin (jag ska snart förklara varför). Avsnitt nummer två var pinsamt uselt. Visst var väl jakten på Walsh och den enda filmkopian av "Medeiin" lite småkul. Men framför allt är det bara ett billigt knep att skjuta upp saker och ting utan att bjuda på något nytt. Detsamma gäller Dramas inflyttningsfest där han som värd får spela sur pedant. Historien om att Aris dotter blir utsparkad från den fina privatskolan för att han som pappa är, för ful i munnen? Kom igen eller? Så löjligt uppenbar utfyllnad, så tomt. Och rocktjejen i rosa trosor som de filmar baken på i typ en minut medan hon bråkar med någon ? Well...

Avsnitt nr tre som gick i söndags landar någonstans i mitten. Vince träffar coole Dennis Hopper, Eric bråkar lite med Walsh som i sitt vanliga manér har den grymmaste stilen i hela serien och skriker okänsligt åt Eric att "fuck off". E säljer "Medeiin" till tjockisen Harvey Weinstein som gör sig bra på ett buffligt sätt bakom ett skrivbord.
Den obligatoriska grabbigheten är seriens sämsta sida och bristen på den testosteronstinna atmosfären är delvis vad som gjorde avsnitt 1 så bra. Delvis.
I tredje epen är den här machopesten förlagd till Turtle och Dramas äventyr (som så många gånger tidigare). Drama vill ligga med en gammal flamma och tycker att Turtle ska "Take one for the team" genom att ha sex med den feta vänninan. "There's no way I'm fucking that old lady!" - Snacka om tung, hård, dramatik. Drama får ett ofrivilligt rimjob håhåh! Skitkul, INT.

Entourage balanserar ofta på en farlig liten pianotråd. När det övergrabbiga blir så påtagligt att det inte går att ignorera för alla metareferenser i världen, då har serien problem. Lösningen kallas utveckling. Ingen vill höra AC/DCs gubbrockriff hela livet, såvida de inte är retarded. precis som ingen vill titta på en serie vars humor ständigt återkommer till omoderna "No fat chicks"-skämt.

Seriens skapare med the Funky Bunch i falnande minne borde ge Turtle och Drama mer att göra med sina karriärer istället för att driva omkring i sina bubblor av grisighet. Vad som gjort Entourage intressant är känslan av att vara i händelsernas centrum. Att det finns hemliga dörrar till framgång på de mest oväntade ställen. Det som gjort serien dålig är att den måste leva upp till ryktet "Sex and the city för män". Sex and the city var en skitserie, men gav åtminstone en analys och lite djup till allt runtsexande. Entourage får för sig att alla män vill ha promiskuöst sex utan intelektuellt utbyte för att sedan fortsätta brottas och luncha med sina killpolare i sann neograbb-anda.

Teenage mutant Ninja CRACKHEADS.

Nee jag bara skojar lite, klart att det är Turtles det handlar om.
Idag, Ungefär hundra år för sent, har den nya TMNT premiär uppe i Luleå. Min recension finns i dagens papperstidning, men för någon orsak inte på nätet. Så here it is:

TMNT (Eng tal, betyget blir förmodligen ett snäpp lägre med svenskt)

Betyg: 3/5
I rollerna: Chris Evans, Sarah Michelle Gellar, Kevin Smith
Regi: Kevin Monroe
Speltid: 1 tim 27 min
Åldersgräns: 7 år.

Jag minns dem väl, Teenage mutant ninja turtles, när jag var liten var de gudar (och leksaker). Ett gäng tonåringar som muterats till sköldpaddor efter någon elak skurks vårdslösa utsläpp av kemisk sörja. Freakspaddorna slogs i den tecknade serien mot en levande hjärna som hette Krang och och hans undersåtar. Krang bodde för övrigt på planeten Dimension X vilket i efterhand kan kännas lite skumt. I spelfilmerna fick bland andra barnskådisen Corey Feldman slänga på sig en illasittande sköldpaddspyjamas och slåss jämte en medborgarkämpe med hockeymask kallad Casey Jones.
I den här nya, helt animerade actionstänkaren är slemklumpen Krang och High chaparallobjektet Feldman borta, men Casey är kvar. Och nu måste turtlarna slåss mot den obligatoriska ”fotklanen” av ninjas samt stenrobotar ur en gammal legend och förhistoriska monster från en annan dimension, typ. Det är ju inte helt livsviktiga detaljer när det kommer till kritan.
Karaktärerna är dock sig lika. Raphael är fortfarande ”cool but rude”, som det sjöngs i vinjetten på min tid och Michelangelo spelar fortfarande rollen som klassens clown. Men det är kanske på sin plats att berätta att väldigt lite energi har slösats på karaktärsutveckling, något som den första spelfilmen faktiskt var hyfsad på. I TMNT får vi bara en snabb presentation av alla. ”Kolla, här är snubbarna, ni minns dem va? Bra då kör vi”.
Det här är en film för målgruppen äldre barn som vill ha lite mer fart och fläkt, som inte nöjer sig med animerade filmer om gosiga djur som pingvinerna i Happy Feet. Här finns inget budskap, bara rå och snabb action. Jag välkomnar det, jag är trött på att barns intellekt ständigt underskattas och att de alltid ska lära sig vara snälla med varandra. Det vet barnen förhoppningsvis redan om, att ljuga är fult och att vara dum är dåligt. Så ge kidsen en paus från alla moraliska pekpinnar. Det är väl klart att de ska få njuta av animerade sköldpaddor som åker skateboard, käkar pizza och kickar ass.