Showing posts with label analys. Show all posts
Showing posts with label analys. Show all posts

Thursday, January 24, 2008

Honest to blog?


Den senaste tiden har en enda ton, som om en man med bara ett finger spelade bastuba, ljudit genom filmkritikvärlden. Tonen av en kollektiv röst som säger "vi gillar det här, det här är bra grejer" har ekat överallt jag vinklat mina långa öron.

De flesta av er har förstås redan sett den. Men nu i helgen har filmen Juno premiär. Den handlar om en 13-årig tjej som blir gravid med en kille i samma skola. Hon (Juno) spelas av den där pedofilmörderskan som skenkastrerade Patrick Wilson i Hard Candy. Pappan till barnet spelas av den där långa töntsöte snubben som sjöng Guess whos "these eyes" acapella i Superbad.
Nu heter ju filmen "Juno", så det är alltså lilltjejen som bär det mesta av lasten (höhö).
Filmen är sådär jättemysigt indiegullig, dialogen är väldigt samtidsrefererande ("what? Honest to blog?") och alla karaktärer är mer eller mindre helt fantastiskt underbara empatiska och fina, snälla, goda människor.

Juno bestämmer sig för att adoptera bort barnet istället för att abortera bort det, vilket var ursprungsplanen. Dock så står en av Junos klasskompisar utanför abortkliniken och mässar på (gullig) asiatisk brytning att "all babies want to get born!". Hon berättar sedan för Juno att hennes foster förmodligen har fingernaglar (medicinsk fakta?) vilket får Juno att fastslå beslutet om att skänka bort barnet. Men Juno som film är naturligtvis ingen pro-life sådan, Åh nej. Den är alldeles för gullig för att vara det, alla är alldeles för snälla och modernt toleranta för att förespråka något sådant barbariskt.
Men det förstås, när en genommysig thédrickaratmosfär fullkomligt stönar fyllt av socialt patos att de presumtiva adoptivföräldrarna verkligen förtjänar sitt föräldraskap, vem i sitt rätta sinnestillstånd skulle då kunna förespråka abort?
Vem indeed, och vem skulle kunna ge Juno något annat än högt betyg med alla sina smala popkulturella passningar?
När Juno hälsar på den blivande adoptivpappan visar det sig att han är en riktigt "skön snubbe" som kan spela en massa instrument och dessutom gillar samma skräckfilmer som henne. Klart att de passar bättre ihop än han och sin jämngamla fru. Klart att han borde bli tillsammans med en 13-åring, it's all good!
Ingen skulle väl kunna motstå scenen när de båda sitter i en soffa och tittar på The "Wizard of Gore" och Juno blir så imponerad att hon snabbt jämför och konstaterar att "This is even better than Suspiria!".
Själv har jag inte sett Wizard of Gore, men enligt imdb verkar det vara en splatterversion av Trollkarlen från Oz som fått 413 votes. En sådan film känns ganska sökt att jämföra med en b-filmsklassiker som Dario Argentos första del i (den snart fulländade!) häxtrilogin. (för övrigt kring 9000 votes). Tror ni någon har räknat ut att många med ett s.k. "filmintresse" villkorslöst kommer älska Juno för den repliken?
You bet att de kommer, eftersom nästan ingen av dem sett Wizard of Gore kommer de anta att Juno har rätt, hon har ju bevisligen bra smak som gillar Suspiria. Liksom.

Men vafan, det kan inte bara vara jag som ser det. Juno fuskar! Referensmanipulation är vad det är, usch.
Men men, är man 13 år gammal med en otajmad bulle i ugnen, en mysigt arbetarklassig VVS-pappa och en hundbesatt styvmamma (strösslad med att den biologiska mamman kallt lämnat familjen. Inte pappan, det hade varit för uppenbart).
Som bor med trivsamt munhuggande harmoni i ett lite bohemiskt suburbia, kan man kanske, kanske ha skaffat sig lite koll på italiensk giallohorror. Men då borde man väl för i helvete ha vett nog att inte adoptera bort ett barn till en torrboll som Jennifer Garner. En annan, men dock astråkigt lillgammal, 13 åring!

Monday, November 5, 2007

Det här är inte Potters appeal.



Jag såg precis Harry Potter och Fenixordern i recensionssyfte och två saker slog mig i ansiktet lika hårt som en snygg tjej delar ut örfilsförnedring till random banan på Kos:

1. FAN vad lik den där karriäristkärringen Dolores Umbridge är näringsminister Maud Olofsson, alltså till och med modet med de skrikiga färgerna är på pricken. Otäckt


2. Vad är egentligen grejen med Harry? Varför gillar alla honom? Potter är ju en klassisk nörd som blir hjälte, och vi älskar det konceptet då vi ofta kan relatera till någon av nördens alla svagheter. Som t ex när Peter Parker färgade sina kalsonger rosa för att han tvättade dem tillsammans med sin spindelmannendräkt. "De är som oss" är ett grepp som icke ska underskattas.

Dealen med Harry är att han inte är "som oss", han är bara är en liten tjurskalle. Till att börja med har han inte dragit ett skämt på vad är det, fem filmer? Han fortsätter att spela "mina föräldrar är döda"-kortet och fortsätter grina över "Mina mardrömmar påminner om en dålig cradle of filth-video regisserad av Jonas Åkerlund, hjälp mig Dumbledore!". Frågan är alltså varför jag ska bry mig om Harry? Kanske är han en schysst kille, det har jag ingen aning om, han verkar mest vara besatt av att hämnas sina föräldrars död. Vilket ju är ett högst egoistiskt och destruktivt självändamål. Visserligen försöker man med god regi dölja hans mörka sidor genom att tilldela honom vänner som han låtsas bry sig om. Men Ron och Hermoine är bara för dumma och fattar inte att de blott är vertyg i Harrys hämndodyssé. Du förstår kära läsare, Harry använder smarta, klyshiga exempel på omvänd psykologi för att få sina vänner att riskera livet för honom. Typ "I think I better go alone, this is too dangerous for you" vilket självklart får polarna att vilja hänga på och slåss mot trollkarlsnazister ännu mera.

Är det vad som är sexigt med Harry? Hans luriga falskhet? I så fall kan jag se det, kyss mig Daniel.

Monday, August 27, 2007

How does Turtle know Kanye?


VM i samarbete

Haha, jag visste det!

Eller okej, det kanske är lite väl uppkäftigt om jag påstår mig ha förutspått att slutet på senaste Entourageavsnittet "No cannes do" skulle bli en reklamfilm för Kanye West och hans kommande platta "Graduation" (vilken han också skamlöst marknadsfört tillsammans med 50 cent).

Men men men, visst fan hade jag detta på känn.

Alltså. Vince, Ari, Turtle, Johnny, E och Billy är fast på LAX på väg till Cannes filmfestival. Serien når i och med detta avsnitt en ny smärtgräns för hur länge man kan hålla inne med en efterlängtad händelse, planen går inte pga av Terrorattack. Alltså Moses smell the roses!
Egentligen skulle de åkt med Sydney Pollak, men han har inte tillräckligt mycket plats i planet. För att verkligen ta serien till sin yttersta kärna så statear Vince att "Om inte en av oss får åka med, så åker ingen med". Till och med Billy suckar fram ett "I'm a team player". Oj oj, vem ska rädda dagen? Oh yes: In stövlar Kanye West (med sitt eget Entourage) och kramar om (wait for it) Turtle! Ari blir asförvånad och frågar "How does Turtle know Kanye?" Den frågan får inte Ari något svar på. Om jag själv får spekulera så: Öööh tja, Turtle är en vit, medelklassig, fet hiphopgroupie som en gång i tiden var manager åt en demorappare? Ooooch Det är sådana snubbar som utgör Kanye Wests viktigaste kontakter... ? Publik , more like.

Gör mig en tjänst kära läsare, lägg det i munnen och smaka på ordet långsökt.

Men shit, det var ändå Sweet när Turtle frågade "How much room you got?" och Kanye bara pekar på sin megajävlajumbojet och typ "We got a little room".

Tuesday, July 17, 2007

Lynch gives me a Woody


Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?

Tuesday, July 10, 2007

Harsh times at Ridgemont High



Training Day-regissören David Ayer (och även SWAT, förträng!) använder sina rätta element igen. Dvs två svajiga män, cruisandes L.A.s lite mörkare områden i en bil. Två onyktra, stenade polare. Båda är busfrön sen gammalt, men äntligen med lite potential till drägliga, anständiga liv. Hindret på vägen för Mike (Freddy Rodriguez) och Jim (vår gode Cristian Bale) är varandras sällskap. Något som håller dem fastgjutna i gamla roller och beteendemönster de borde brutit sig loss ur, eller åtminstone vuxit ifrån vid det här laget. Så vad händer? Det är ju klart som Cristal att de råkar in i diverse välbekant sticky situationer. Knark och vapenhandel och allmänt jävla tramt, typ. Samt bonusnöjet att få se en man bli mördad av en sönderslagen ölflaska. I halsen.

Det är moget av Ayer att göra en sån här anti-buddypicture. Det är väl liksom det vi snackar om här? Jag tror inte att jag sett denna intressanta psykologiska profilering tidigare. Eller visst, uppfuckad krigsveteran med humörsvängningar, ett offer för USAs meningslösa krigshets, post-traumatisk stress. Visst liksom, we've seen that. Men vi har aldrig fått bekanta oss med dennes bäste vän, vilket vi får i Harsh Times. Mike är snubben som borde kastat psykfallet Jims nummer för lääänge sedan. Men det klart att det inte känns lätt att svika bäste polaren och be honom dra fuckhimself.
Ironiskt nog får Mike till och med ett visitkort av en poliskompis som vill festa med killarna senare på kvällen. Mike frågar Jim om "You wanna party with him?", får svaret "Fuck that dick"(typ) och sprättar kortet. Om Mike sparat nummret och ringt DEN killen, hade det hållit honom borta från en jävla skitstorm.
Istället måste han barnvakta Jims diverse panikattacker. Vad kunde vara roligare i en bil full med vapen och alkohol?

Sunday, July 8, 2007

Summer of Sam: Spike Lee likes it hot.



Sommaren i New York 1977, en seriemördare kallad "Son of Sam" drar omkring i Bronx och avrättar unga kvinnor med axelhögt hår.
Morden står dock inte i centrum för Spike Lees Summer of Sam (1999), utan funkar mest som en brinnande stubin filmen igenom och ger extra explosionskraft åt det krutladdade slutet, som Spike Lee tycker så mycket om att duscha oss med i varje fim han släpper.

Vinny är en psykiskt klen man, ständigt otrogen mot sin fru för att kunna stilla sina perversioner. Hans katolska syn på sex gör att han inte vågar leva ut sina fantasier (som är rätt rumsrena, 69an liksom, big deal?) med sin fru eftersom det skulle vara "evil". Vinny jobbar som frisör (där han ligger med både kunder och anställda), omfamnar discokulturen och går i övrigt omkring och oroar sig för att Son of Sam ska komma efter honom.
Adrien Brody spelar Richie, Vinnys bäste vän som utvecklas i rakt motsatt håll. Richie förälskar sig i kvarterats lösaktigaste tjej men vill inte ens ligga med henne. Han gillar bara att hänga. Som han själv säger när hans val ifrågasätts:
- Why buy the cow when you can get the milk for free?
- I like the cow.
Richie är en punkare och förvandlar snart sin tjej Ruby till en bandmedlem i "Late term Abortion". I en najjs scen lirar de på den idag nedlagda, legendariska klubben CBGB's.



Richies val av livsstil går inte hem hos italienamerikanerna i Bronx som har en avslappnad syn på hot, våld och knarkhandel. De börjar sakta misstänka Richie för att vara mördaren Son of Sam. "Han gör ju porrfilm med sin tjej och dansar på bögklubbar, han klär sig ju jättekonstigt och pratar med brittisk accent när han känner för det. han måste ju vara en killer" - resonerar vigilantepöbeln. Självklart använder de sig av Vinny för att komma åt Richie...

Skulle det vara too mucho om jag påstår att Summer of Sam är en "Best of Spike Lee" ?
Kulturkrockarna och identitetssökandet finns här, och är mycket fint regisserade.
Kärleken till New York och även Lees hemkvarter Brooklyn är tydlig, till och med när Lee själv spelar reporter under ett pågående upplopp. Hans snygga bilder på stillastående människor (gärna voiceade av pågående monolog) är svåra att inte älska, samt den ibland uppskruvade kontrasten som han änvänt sig av så många gånger (25th hour och do the right thing inte minst).
och musiken ja, förutom den välkomponerade originalmusiken av Terence Blanchard (25th hour, Inside man) så är soundtracket snyggt disco, riktigt nice.

Okej, så vänta. Vad var dåligt då? Tja, inte så mycket. Mördaren är lite löjlig kanske. Det är tur att han inte har en så stor roll eftersom han framställs genom att skrika in i sina kuddar hemma i en skitig lägenhet. Ibland kommer en hund och pratar med honom. Det känns lite fånigt. Ett till problem är alla rollfigurer spyr ur sig fler "fuck" ju närmre filmen kommer sitt ending. Ett fuck per mening är okej, men tre? fyra? Nja.. kan bli enerverande ibland.

Men alltså. Åh! Allt är så jävla snyggt.Kan det kanske vara för att allt är smutsigt på samma gång? Porren, våldet och rädslan som lurar nära filmens karaktärer är precis lika framträdande som discomusiken, de strykna kläderna och klubbarna. ibland ingår de båda sidorna i ett passionerat samlag. Som när Vinny och hans tjej drogat ner sig på en studio 54 efterfestorgie och på vägen hem i bilen lyssnar på Abbas "Dancing Queen". De spottar och slår varandra i ansiktet medan låten går högt i bakrunden, ber varandra dra åt helvete och Vinny kallar sin tjej för en hora och piece of shit, trots att han själv sodomerat halva frisörsalongen.

Renheten känns falsk och smutsen kan få vara vacker. För mig är det ungefär as good as it gets.



Förresten så har jag nog aldrig sett en film Av Spike lee som inte utspelar sig på sommaren. När han adderar en rekordvärmebölja till mixen verkar reultatet bli som bäst.

Bonus: Sommarens "Do"

Friday, July 6, 2007

Running scared, running late, running out, running for Governor?



80-talet, 80-talet. Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet? När Reagan löste twisterna, Och Europe låg på listorna! Just D, you said it.

Odyssén med 80-talsfilmer fortsätter, (även här och här) exklusivtGoodbye Zebras. Ikväll med the Governator Arnold i rollen som The Running Man..

Jag älskar post-apokalypiska filmer, jag älskar när filmens premiss förklaras med en rullande cynisk text i början, jag älskar när Los Angeles är mörkt och regnigt i en bitter, förorenad och kall framtid. Där någonstans tar likheterna mellan min favoritfilm Blade Runner (1982) och Running man (1987) slut. Men visst fan har Paul Michael Glaser, regissören till den senare, ogenerat gjort sig skyldig till grand theft sci-fi. Robocop släpptes samma år som Running man och lyckas ju faktiskt vara sin egen film utan större stöldvarning. Samtidigt som den lyckades pricka den kalla råa trend som gick genom science fictionfilmerna under 80-talet. Dvs: Världen har blivit en kall och hård plats efter att girigheten fått härja fritt för länge. En motvillig hjälte får rädda dagen osv.
Men hey, Running Arnold har samma typ av svart humor som reklamfilmerna i Robocop. T ex så har tv-bolaget som sänder våldsdokusåpan Running man en enorm planch på kontoret som puffar för showen "Hate boat".



Läs följande text som om den vore väldigt old school-pixlig.

In the year 2017, the world economy has collapsed. The great freedoms of the United States are no longer, as the once great nation has sealed off its borders and become a militarized police state, censoring all film, art, literature, and communications. Even so, a small resistance force led by two revolutionaries manages to fight the oppression. With full control over the media, the government attempts to quell the nation's yearning for freedom by broadcasting a number of game shows on which convicted criminals fight for their lives. The most popular and sadistic of these programs is "The Running Man," hosted by Damon Killian (Richard Dawson). When a peaceful protest of starving citizens gathers in Bakersfield, California, a police officer named Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) is ordered to fire on the crowd, which he refuses to do. Subdued by the other officers, the attack is carried out, and Richards is framed for the murder of almost a hundred unarmed civilians. Following a daring jail break months later, Richards is captured once again and forced to appear on "The Running Man" with three other convicts (Yaphet Kotto, Marvin J. McIntyre, and Maria Conchita Alonso). With their help, he fights his way through a cadre of sadistic gladiators hunting them down through the ruins of a Los Angeles earthquake, but not promising Killian that he'll return to settle the score when the show's host double-crosses him. In the meantime, the contestants must search through the ruins for the resistance in the hopes of finally broadcasting the truth about the government.


87, 87, var har du tagit vägen nu?


Bonus: Ny låt med House Gang Series kallad "Gordon and his will", ligger uppe på vår Myspace. Linus har gjort den helt själv även om han influerats av vår vän Gordons önskan att få bli begraven med knutna nävar.

Monday, July 2, 2007

Entourage säsong fyra (tre första avsnitten)



Säsong fyra har efter tre avsnitt svajjat ganska rejält. Första avsnittet, gjord som en behind the scenes dokumentär var ett av de bästa någonsin (jag ska snart förklara varför). Avsnitt nummer två var pinsamt uselt. Visst var väl jakten på Walsh och den enda filmkopian av "Medeiin" lite småkul. Men framför allt är det bara ett billigt knep att skjuta upp saker och ting utan att bjuda på något nytt. Detsamma gäller Dramas inflyttningsfest där han som värd får spela sur pedant. Historien om att Aris dotter blir utsparkad från den fina privatskolan för att han som pappa är, för ful i munnen? Kom igen eller? Så löjligt uppenbar utfyllnad, så tomt. Och rocktjejen i rosa trosor som de filmar baken på i typ en minut medan hon bråkar med någon ? Well...

Avsnitt nr tre som gick i söndags landar någonstans i mitten. Vince träffar coole Dennis Hopper, Eric bråkar lite med Walsh som i sitt vanliga manér har den grymmaste stilen i hela serien och skriker okänsligt åt Eric att "fuck off". E säljer "Medeiin" till tjockisen Harvey Weinstein som gör sig bra på ett buffligt sätt bakom ett skrivbord.
Den obligatoriska grabbigheten är seriens sämsta sida och bristen på den testosteronstinna atmosfären är delvis vad som gjorde avsnitt 1 så bra. Delvis.
I tredje epen är den här machopesten förlagd till Turtle och Dramas äventyr (som så många gånger tidigare). Drama vill ligga med en gammal flamma och tycker att Turtle ska "Take one for the team" genom att ha sex med den feta vänninan. "There's no way I'm fucking that old lady!" - Snacka om tung, hård, dramatik. Drama får ett ofrivilligt rimjob håhåh! Skitkul, INT.

Entourage balanserar ofta på en farlig liten pianotråd. När det övergrabbiga blir så påtagligt att det inte går att ignorera för alla metareferenser i världen, då har serien problem. Lösningen kallas utveckling. Ingen vill höra AC/DCs gubbrockriff hela livet, såvida de inte är retarded. precis som ingen vill titta på en serie vars humor ständigt återkommer till omoderna "No fat chicks"-skämt.

Seriens skapare med the Funky Bunch i falnande minne borde ge Turtle och Drama mer att göra med sina karriärer istället för att driva omkring i sina bubblor av grisighet. Vad som gjort Entourage intressant är känslan av att vara i händelsernas centrum. Att det finns hemliga dörrar till framgång på de mest oväntade ställen. Det som gjort serien dålig är att den måste leva upp till ryktet "Sex and the city för män". Sex and the city var en skitserie, men gav åtminstone en analys och lite djup till allt runtsexande. Entourage får för sig att alla män vill ha promiskuöst sex utan intelektuellt utbyte för att sedan fortsätta brottas och luncha med sina killpolare i sann neograbb-anda.

Monday, June 11, 2007

Asiatkäk i Sci-fi film.



Damn, många bra Sci-fi filmer har asiatisk mat som ett återkommande inslag. Nu när jag ser om Sunshine blir jag väldigt förtjust över att skeppets besättning deltar i lightfilosoferande i ämnet sol och mörker samtidigt som de: Sitter och käkar med pinnar.

Detta är inte en engångsföreteelse, vi minns ju alla att Harrison Fords trasige karaktär Deckard i Blade Runner, redan i början bittert smaskar nudlar från ett japanskt gatukök i det regniga neo-noir-Los Angeles.

...Och I Children of Men bjuder Michael Caines Aphex twin-lyssnande hippie på wokade grönsaker. Vad betyder egentligen kopplingen mellan (bra)Sci-fi och mat från asien? Är det en nära framtid? Tokyo är ju t ex nästan sci-fi för oss i väst?
Vilka fler exempel finns det? Jag är säker på att jag sett det tidigare. Alien? Help me out!