Helgens bio: Sex and the city & The Happening

SATC:

396 skitfula haute coutureklänningar och jag vet inte hur många orgasmutsöndrande Louis Vittonväskor senare känner jag mig lite mör. jag har ändå gillat Sex and the City- serien. Men den här filmen var inte kul någonstans. Bara materialistisk, elitistisk och allmänt dum i huvudet.
Bortsett från de stora idelogiska idiotierna är den också fett slarvig i hantverket. Jag menar varför i helvete slänger de in ett tiominuters ickeproblem om att Charlotte är rädd för att jogga med sin gravida mage? En rädsla som löses av ett tvåminuters peptalk med Carrie. "And like that, charlotte got her will to run back" men Halle-fucking-lujah då, vad tillför detta till handlingen? Jag orkar inte skriva något mer. Dels för att fler har recenserat den, men mest för att jag inte får betalt. Och så här meningslösa bagateller kräver jag ersättning för att rapportera om. Men den här får ni gratis: SJP utesluter inte en uppföljare.

The Happening:

Här börjar det likna något, i skräpväg alltså. underhållande skräp är ju trots allt underhållande.
Plötsligt börjar New Yorkers förlora självbevarelsedriften och påkallar istället en drift att ta sina egna liv. Till slut har det gått så långt att folk startar gräsklippare, bara för att få förvandla sig själva till död köttfärs.
Och allt sker på grund av ett "Oförklarligt vetenskaplig fenomen".
Shyamalan försöker alltså övertyga mig om att vinden är otäck. Han försöker skapa ett osynligt hot, lite mer påtagligt än i Signs och definitivt mer än i The Village. Och det fungerar ju... eeh inte alls. Allt är bara så fånigt. typ när NK-läraren Marky Mark får reda på att "Attacken började i central park" så häver han ur sig "In a park, that's wierd". INGEN frågar varför han tycker att det är konstigt. Och sedan, efter nästa attack bara "What, in another park!?" OKEJ, vi fattar att det har med växterna att göra och att det inte är en terroristattack. WE GET IT.

Faktum är att det här känns precis som det där South Parkavsnittet när alla springer från en osynlig Global Warming. Denna naturens hämnd är också regissörens slutpoäng. Han vill varna (skrämma) oss, något som Stefan Jarl gjorde tusen gånger bättre redan 1983. Men pekoralen är ett faktum och The happening framstår mest som misslyckad skrämselpropaganda.

Kolla in redband-trailern här, och jämför sen med klippet ur south park under. Det är snudd på plagiat från Shymalans håll.

Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.

Joelbitar

Här:




Joel Alme är färskast av de Göteborgska romantiker som det senaste året varit synonyma med melodiös kvalitativ pop. Jonas Game och The Honeydrips för att nämna de relaterade. Alla ligger de alltså på Sincerely Yours, Henning Fürst och Erik Berglund i The Tough Alliance egna skivbolag.
23 april släppte Joel Alme sin platta Master of Ceremonies, producerad av Björn Olsson och Mattias Glavå som tidigare arbetat med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel, Anna Järvinen och Mattias Alkberg BD.
Alme som även spelar bas i post-Bad Cash Quartetbandet Hästpojken. Jag träffar honom lite småberusad, en eftermiddag innan en spelning på jazzhuset i Göteborg.

Da fuck? Varför tog det så lång tid (3 år) att färdigställa albumet?

- Det fanns inga deadlines. Det var mer grilla och käka enorma beanaisesåsmängder. Vara ute med båten (I Orus utan för Kungälv). Jag har lagt väldigt mycket energi på att bara ha sköna dagar.
Sen tror jag att Björn tröttnade på mig ganska mycket också. Vi sporrade varandra till någon slags lättja. Vi skulle göra en platta men visste inte hur vi skulle färdigställa den. Det var därför jag började spela in med Mattias (Glavå). Jag visste att han jobbade mer som en tysk armé.

Du har ju blivit ganska omskriven på kort tid. Vad tror du all ros beror på?

- Det jag kan tänka mig att folk gillar, nu när de väl har hört det, är att det är ganska genrelöst. Det är ingen electronica eller post-rock. Jag hade lika gärna kunnat vara 65 år och ha släppt en bluesplatta.
Det är väl kul att folk byggt upp mig, jag hade aldrig varit intressant om inte den här elden hade startat. Men det är inte jag som har tuttat på den.

En del av intervjuerna har handlat om din ”brist på utanförskap”?

- Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig lockad att använda konstiga kläder, ha andra åsikter, vara politiskt involverad. Jag har alltid varit en vanlig hockeykille.

Betyder det att du aldrig blivit arg? På rådande hegemoni eller vad man ska säga?

- Det klart att jag varit så. Fast mer åt andra hållet. Under Eu-demonstrationerna hejade jag nästan mer på polisen. Jag gick på en skola som heter Shillerska och det var så kvasiintellektuellt där att jag liksom tröttnade. Jag började heja på makthavarna i samhället istället, som protest. Även om det är fel att göra det, för att jag inte orkade vara så politiskt korrekt hela tiden.

Dina texter är ofta romantiska, men inte självbiografiska. Har du något skötebarn bland dina låtar?

- When the moon shakes, den handlar om min kusin som dog. Det är väl nästan det enda självbiografiska. Annars har jag haft väldigt svårt att skriva om saker som hänt i mitt liv. Inte för att jag haft det så jävla jobbigt utan mer för att man är van att förtränga saker. Det går inte att hitta någon poesi i saker som gjort en illa.

- Eller folk ska ändå tycka att det är svårt att få tag i en liksom. Sincerely Yours är också så, med deras baseballträn. Det där coola sättet.
Jag är ju inte riktigt sån, men jag tror att de kan gilla den här buffliga attityden.

Hur är du bufflig?

- Jag har brytt mig så himla mycket om vad andra tycker i hela mitt liv. Men nu gör jag inte det längre och då är det som att ta lite revansch. Nu när livet är ganska bra har jag råd att vara bufflig. Jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det måste kännas skönt?

- Det är skönt, ja. Men det behöver inte betyda att man sårar andra för det. Jag har alltid varit ganska blyg med min egen komposition av livet innan.

Hur är det att plötsligt göra en massa intervjuer?

- När jag kommer hem på kvällen är jag helt tom. Det känns som att någon tagit nåt från mig. Många saker jag säger snackar jag inte ens med mina kompisar om.
- Jag skäms nästan ibland över att jag lagt så mycket tid på en skiva. Allt det här som står i tidningen är ju bara skitsnack, allt det här förhöjande av en person bara för att han släppt en skiva? Så det är märkvärdigt? Det är ju bara skit.
Du märker hur positiv jag är?

Ja men det är väl värt…

- Det är värt det sen ja, men just nu är det inte värt det. Det finns ju så mycket mer än musiken. Varför ska jag hålla på med musik om allt annat är skit? Från början håller alla på med musik för att hitta nånting med sig själv.
Jag har hellre en familj med någon jag älskar än håller på med musik.

Är du inte stolt över skivan då?

- Jo jag är jättestolt. Men den betyder ju egentligen ingenting. Vad betyder det när du sitter där själv?

- Folk ser upp till de som håller på med musik. Vissa artister, typ Moneybrother eller Thomas Ledin som hjälteförklarar sig själva.
Jag är inte så. Jag har tyckt att jag varit helt värdelös som människa under tiden. Och folk ser upp till det på nåt konstigt jävla sätt.

Wegrokulturellt kapital

Ibland ar det svart att inte exotisera.
Eller kanske inte sa. Men att tycka att andra kulturer ar coolare an ens egen. Det ar latt ibland.

Igar brakade jag och min resekamrat Gordon om vad vi skulle gora. Jag ville aka till Brooklyn och kolla in lite Spike Lee locations. Men han ville till mothafuckin Gugenheim. Vi komprimissade och kollade in Harlem istallet. Idag blev Gordon (mysteriskt nog) forskyld. Mitt i varmeboljan.
Sa jag akte till Da Brooklyn Zoo helt ensam. Detta trots att jag igar ordagrant sagt "men halla, jag kan ju inte aka ensam till Brooklyn, jag kommer ju bli skjuten!". Vilket jag baserade till 100 % pa fordomar.

Jag vet inte om jag hittade nagra rester fran Spike Lee jointar. Ni vet Clockers, Do the right thing eller mojligen Summer of Sam. Fast miljoerna kandes ganska bekanta.

Nar jag kom fram till Bedford/stuy och spatserande omkring ett tag borjade jag kanske for forsta gangen haja hur det kanns att minoritet. Jag har forvisso kant mig underlagsen, pa bade en och tre varianter och inte minst i kvinnligt sallskap. Men att vara enda vita killen inom synhall, det ar nytt. Det hade jag inte upplevt tidigare. Fan, jag trodde att jag inte var rasist, men det freakade me out till en borjan. Och ar det sa javla konstigt da? Med tanke pa alla gangstafilmer jag sett vars kulisser nu spelades upp live for mig? Jag inbillade mig till en borjan att jag blev uttittad.
Till och med nagra trapphangande kids kaftslang med varandra lat i mina oron som "Yeah das right, u better keep walking...".
En arg frisor forvarrande min nystartade relation med stadsdelen genom att bete sig...surt och argt.

Men skam pa den post-kolonialiststudent som ger efter for sitt arv av white guilt!
Jag hittade namligen en liten skivaffar dar jag gjorde den ultimata wiggersaken av alla: Fragade butiksinnehavaren efter nya mixtapes. Sen kopte jag till och med ett.
"Yeah, I think I'll gamble with this one" Sade jag och pekade pa mitt val till Gubben bakom disken.
"Aint no gamble... mummel.. mummel"
Jag namnde Lil Wayne till gubben men han verkade inte gilla ny hiphop eller RnB nagot vidare.
"The beats are good, but the lyrics... I don't like them" Sade han med en formodad livstid av musiklyssnande i bakhuvudet.
Jag promenerade lite till och insag att folk inte alls var hotfulla, och att de inte tittade pa mig. De flesta verkade skita i mig precis lika mycket som vanligt. Detta hindrade forstas inte fran att jag tyckte det var jaaavligt coolt att fyra snubbar dansade i ett gathorn till Jeezy fran en bilstereo.
Sa i mitt karleksrus utspatt av referensexotism maxade jag mitt wegerkulturella kapital och kopte en I LOVE BK T-shirt (BK som i Brooklyn, inte Burger King) innan jag akte hem till Manhattan.
Val tillbaka i den vita tryggheten kopte jag en cripsliknande scarf i 99c store. Den tanker jag bara ha pa mig i Sverige.

Let's hug it out!

Jag marker att den har bloggen forvandlats till nan slags okritisk resedagbok komplett med exotiserande over korkade amerikanare. Och sa javla nar&fjarran-roligt ska vi val anda inte ha det?
New York kickar och folk som bor har och javligt coola. Men seriost, provisionen som tillampas overallt i handeln forvandlar fan halva befolkningen till feta dicks. Folks som nagon gang drivit en brinnande diskussion for "entreprenorskap" kan ju fundera over hur roligt det ar att hanga exklusivt med installsamma saljare/slavar hela dagarna?
Det ar jobbigt nar den mexikanske killen pa bagelstallet ler med munnen men verkar ha graten i halsen over sin pissiga lon och totala brist pa sjalvrespekt.
Det ar irriterande nar en snubbe i HBO-butiken forsoker skulda mig for att jag inte koper nagot:

- Don't you like HBO sir?
- Of course. I love it, I've downloaded all the... (ar vad jag ville saga, men hejdade mig efter karleksforklaringen).

Var jag pa Starbucks idag och kopte kaffe. Tjejen i kassan var skitrolig. Nar jag hade betalat mitt kaffe slog hon ut med armarna och bara
- okay, come on.
Och jag bara stirrade som ett fragetecken. Hon syftade dock pa min troja med det dar kanda Ari Gouldcitatet fran Entourage.
- Your shirt says "let's hug it out" so Let's hug it out.
Och det gjorde vi. Och sen borjade hon snacka om att jag kanske fatt trojan pa nagot konstigt camp (Gordon spekulerar att hon syftade pa ett sk "pray the gay away"-camp).
Det var val dagens hojdpunkt. Men mitt i allt det dar roliga glomde jag dricksa. Fuck ocksa. Men hon klarar sig val? Hon fick ju en kram.

Dans

Det ar fint att dansa. Sent pa kvallen for ett par dagar sedan sag vi en tjej som var uttrakad av sitt jobb pa radioshack och stallde sig och dansade inne i butiken. Skitcool sag hon ut.
Alla gar omkring och rappar i sina ipods, men en brud som klev av tunnelbanan borjade trumma sig sjalv pa benen ocksa. Liksom yes det har ar bra, det gillar jag. Yeah.. Sen borjade hon spontandansa mitt pa plattformen. Fint var det.

Sag Museum of Sex igar ocksa. Det var val inte sa mycket jag "inte sett forut" men likval ganska intressant. Speciellt de knullande robotarna.

Ambassador

Dick: What are you looking for man?
Jag: I like...
Dick: In percent man, what are you looking for!?
Jag: Uuhm...
Dick: You want music or do you wanna get laid?
Jag: I'm sort of.... 50/50?
Dick: Allright, allright man. 50/50 OK, OK...!
Jag: Okay let's...
Dick: Let's be honest, you're looking for some pussy, right? HAHAHAHA!
jag: Ehh, alright?
Dick: You should go over to the bar cheap shots. There are always out-of-town girls there drinking. Hey, these guys wants to go to a bar with a lot of inexperienced girls from out of town. Isn't cheap shots great for that?
Bartender: Yeah I see underaged girls there all the time!
Dick: YEAH! that's perfect, that awesome.
Gordon: What's this about underaged girls?
Jag: you're a salesman right?
Dick: Yeah. I'm selling New York to you!
Jag: Ambassadour right?
Dick: Yeah. I'm vice preseident Dick Cheney! Yeah! That's awesome man! It's perfect!

Iron Man

Igar var vi pa the AMC har i New York. En stor, fet och fladig biograf pa 66:e gatan (haha visst hatar man nar folk skriver vagbeskrivningar till gator man inte har en javla aning om existerar).

Vi sag Iron Man.

Amerikanarna ar ratt roliga pa bio. Under previewsen var det applader och jubelrop efter varje trailer kort klart. Nagon brolade ut ett ironiskt "AWERSOME!" efter trailern till Hamlet 2. Nar filmen borjade utbrot visst rabalder.

- Blablabla
- Shut the fuck up!
- Fuck you, you fucking cocksucker!
Alla i salongen: UUUUUUH-OOOH!
- Bitch, I'll see you afterwards!
Kille bredvid mig: Partypooper!
I ovrigt skrek alla valdigt mycket, men pa precis ratt stallen. I Sverige skrattar ju folk aalltid pa helt fel stallen
Nar eftertexterna rullade hordes ett skrik igen.
- Nobody fucking leave!
Men det gjorde jag.

Och filmen da? Den sog. Forstas.

Aidsburger in paradise

N.Y. ar naturligtvis fantastiskt och allt det dar. Idag besokte jag Museum of modern art. Det var bra dar.
Igar blev jag och min reskamrat Nils antastade i en bar av en koreansk kvinna som bestamt skulle debattera maktforhallanden i sex med oss.
Hon lutade sig mot bada vara axlar och bara:

- Women wants to be fucked, hard and from behind.

hennes tes var att i sangen sa ska man vara man (starka) och kvinnor kvinnor (svaga). Jag forsokte lira upp lite genus, men det var ju inte sa hett. Nils fick fler uppmanande blickar nar han sade att "Thinking about that stuff makes my head hurt.".


En mindre kul grej som hant:

Igar kom en hemlos kvinna fram till oss. Hon var ganska overviktig och bar under sin jacka en t-shirt med trycket "ARMY".
Hon hade Aids, sade hon, och bad oss om lite kristen barmhartighet. Narmare bestamt bad hon oss "Could you please go across the street and but me some Mcdonalds?". Jag gav henne 10 dollar och hon blev sa glad och tacksam att hon forsokte krama om mig. Efterat kande jag mig som en ganska vidrig manniska. Jag hade i princip resonerat sahar: "Hmm ett problem, let's throw some money on it and make it go away".
Ah andra sidan led nog inte kvinnan av det.

Step up 2 the streets

En riktigt cool film med cool musik.

Idag, nagonstans i narheten av Brooklyn, stovlar tre snubbar in i tunnelbanevagnen och kor en dansrutin med flippar i alla mojliga vinklar. "Ladies and gentlemen, you have nothing to worry about..." Sen bara kickade de skiten ur vagnen med backflips och fan vet allt. Kanske hade de inte inspirerats av filmen, kanske var de forst, for reals och allt det dar?

Hej då era jävla idioter

Jo, jag drar. men först tänkte jag tipsa om en grej.



Film: Zeitgeist the movie.

Den här konspirationsdokumentären är riktigt special. Intro: en jävla massa luftvärnkanoner ur nån journalfilm som manglar iväg skott. Därefter uppmanar en gravallvarlig voice-over oss att "öppna ögonen". Ju mer du lär dig desto fler lögner kommer du att upptäcka, menar rösten.
Filmen är uppdelad i tre delar. Del 1 går mycket pedagogiskt igenom alla världsreligioners ursprung och argumenterar (övertygande) för hur de är faktiska plagiat av varandra. Jag visste inte att kristendomen använt kalkeringpapper på en urgammal egyptisk religion, som i sin tur fått sina historier från astrologins zodiac. Det är någonstans här som min lilla tro försvinner på kristendomen, eller egentligen de flesta religioner, som möjliga berikare av denna värld. Komikern Bill Hicks skojar cyniskt om kristna motsägelser i bakgrunden, vilket skapar en rätt snygg mix av mörker och humor.

Del 2 plockar upp tråden från 9/11-baguetten Loose Change, den med ett gäng konspirationteorier kring terrorattacken mot world trade center.
Loose Change hade många intressanta poänger men blev förlöjligad med argument som: "Är du knäpp? nåt sånt där komplicerat skulle den amerikanska regeringen (vilket det insinuerades) aldrig kunna utföra". Bland annat min favvoshow South Park dedikerade ett helt avsnitt till hur efterblivna de tyckte alla dessa teorier var.
Men tror folk på fullaste allvar att en kille i en grotta lyckades med världens största terrorattack? Zeitgiest tänker och gör således vad Loose Change borde ha gjort. Nämligen lägga 9/11-attacken i en historisk kontext.
Visste du att (det blir mycket sånt) USA inför VARJE stort krig de deltagit i, har konstruerat en False Flag operation? Alltså en rent fabricerad attack som de sedan kunnat ursäkta sitt intågande krigen med? Inte jag heller.
Så om någon mot all förmodan skulle lyckas vända ryggen till alla de konstigt timade explosionerna och de omotiverat mörklagda uppgifterna kring 9/11 så kan de ju åtminstone reflektera över vad som gör attacken till undantaget som bekräftar regeln i förhållande till Irakkriget?

Kontext är egentligen nyckelorden för den här filmen. Eller liksom relationer mellan institutioner och hur de skapar falska verkligheter.
Del 3 berättar hur de föregående delerna hänger ihop med det hegemoniska centralbankstyret i USA. Centralbankerna är privatägda organisationer som tar ut en ränta på varje liten dollar de lånar ut till landet, och eftersom ingen kan betala igen skulden skapar detta bara mer skuld. Vad leder det till? Slaveri. I stora bokstäver dessutom.
Det enda som kan betala bankernas skuld är förstås ett krig. Något som Gubben Bush visste, farfar alltså. George W Bush farfar sålde olja till nazisterna under andra världskriget. Bara en av många exempel på hur USA fött båda sidor av de krig de involverats i.
vidare tas faran med ett tilltänkt massövervakningssamhälle upp. Eller det är nog lite väl milt uttryckt när vi talas om planer på en "one world government" där allas identiteter finns registrerade via chips innanför huden. Men Andy Rooney på 60 minutes godkänner...

Det enda i den här dokumentären jag tycker, amen liksom... stör, är kanske ett lite väl starkt anspråk på "sanningen" eller "verkligheten". Det blir lite X-files av det, vilket kan vara farligt, eftersom gravallvar är så lätt att förlöjliga. Men det kan förstås vara väldigt slagkraftigt också.

Zeitgeist går att streama eller ladda ner gratis här.


***

Men. Jag drar, som sagt.
Till New York.


Jag funderade på att lägga upp ett facebook event a la "Resa till New York" och bjuda in alla mina "vänner" som nån sjuk slags rub in your face. Men äh, jag nöjer mig med att meddela det här i bloggen.
...Hör av mig när jag landar, bee-yatches.



Och just det. jag höll nästan på att glömma det där med lönespecet. Ni har ju levererat vad jag bad om, och jag är ju inte sämre än att jag håller vad jag lovar, så här har ni det.

Mitt lönespec, helt ocensurerat:

Grejer vita gillar

Ja, nu handlar inte det här inlägget om vad jag gillar, även om mitt efternamn är förkrossande likt en av de vanligaste färgerna tillgängliga i rgb-paletten. Men för er som hänger på den här bloggen och även klarar av att läsa bör ni se att mitt efternamn stavas med två i.

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en av de bästa bloggarna på mycket länge. Nämligen "Stuff white people like".

Jag är som vanligt sist ut med den här nyheten, men vafan. Michel Gondry, Mos def, 80s night, plugga utomlands... ja vi gillar all den där skiten, där får du veta varför så att du skrattar dig silly.

The Best of the Best

Oh yeah.


Till alla ni som hatar årsbästalistor: Här är en till.

Summer of Sam: Spike Lee likes it hot.

Sommaren i New York 1977, en seriemördare kallad "Son of Sam" drar omkring i Bronx och avrättar unga kvinnor med axelhögt hår.
Morden står dock inte i centrum för Spike Lees Summer of Sam (1999), utan funkar mest som en brinnande stubin filmen igenom och ger extra explosionskraft åt det krutladdade slutet, som Spike Lee tycker så mycket om att duscha oss med i varje fim han släpper.

Vinny är en psykiskt klen man, ständigt otrogen mot sin fru för att kunna stilla sina perversioner. Hans katolska syn på sex gör att han inte vågar leva ut sina fantasier (som är rätt rumsrena, 69an liksom, big deal?) med sin fru eftersom det skulle vara "evil". Vinny jobbar som frisör (där han ligger med både kunder och anställda), omfamnar discokulturen och går i övrigt omkring och oroar sig för att Son of Sam ska komma efter honom.
Adrien Brody spelar Richie, Vinnys bäste vän som utvecklas i rakt motsatt håll. Richie förälskar sig i kvarterats lösaktigaste tjej men vill inte ens ligga med henne. Han gillar bara att hänga. Som han själv säger när hans val ifrågasätts:
- Why buy the cow when you can get the milk for free?
- I like the cow.
Richie är en punkare och förvandlar snart sin tjej Ruby till en bandmedlem i "Late term Abortion". I en najjs scen lirar de på den idag nedlagda, legendariska klubben CBGB's.



Richies val av livsstil går inte hem hos italienamerikanerna i Bronx som har en avslappnad syn på hot, våld och knarkhandel. De börjar sakta misstänka Richie för att vara mördaren Son of Sam. "Han gör ju porrfilm med sin tjej och dansar på bögklubbar, han klär sig ju jättekonstigt och pratar med brittisk accent när han känner för det. han måste ju vara en killer" - resonerar vigilantepöbeln. Självklart använder de sig av Vinny för att komma åt Richie...

Skulle det vara too mucho om jag påstår att Summer of Sam är en "Best of Spike Lee" ?
Kulturkrockarna och identitetssökandet finns här, och är mycket fint regisserade.
Kärleken till New York och även Lees hemkvarter Brooklyn är tydlig, till och med när Lee själv spelar reporter under ett pågående upplopp. Hans snygga bilder på stillastående människor (gärna voiceade av pågående monolog) är svåra att inte älska, samt den ibland uppskruvade kontrasten som han änvänt sig av så många gånger (25th hour och do the right thing inte minst).
och musiken ja, förutom den välkomponerade originalmusiken av Terence Blanchard (25th hour, Inside man) så är soundtracket snyggt disco, riktigt nice.

Okej, så vänta. Vad var dåligt då? Tja, inte så mycket. Mördaren är lite löjlig kanske. Det är tur att han inte har en så stor roll eftersom han framställs genom att skrika in i sina kuddar hemma i en skitig lägenhet. Ibland kommer en hund och pratar med honom. Det känns lite fånigt. Ett till problem är alla rollfigurer spyr ur sig fler "fuck" ju närmre filmen kommer sitt ending. Ett fuck per mening är okej, men tre? fyra? Nja.. kan bli enerverande ibland.

Men alltså. Åh! Allt är så jävla snyggt.Kan det kanske vara för att allt är smutsigt på samma gång? Porren, våldet och rädslan som lurar nära filmens karaktärer är precis lika framträdande som discomusiken, de strykna kläderna och klubbarna. ibland ingår de båda sidorna i ett passionerat samlag. Som när Vinny och hans tjej drogat ner sig på en studio 54 efterfestorgie och på vägen hem i bilen lyssnar på Abbas "Dancing Queen". De spottar och slår varandra i ansiktet medan låten går högt i bakrunden, ber varandra dra åt helvete och Vinny kallar sin tjej för en hora och piece of shit, trots att han själv sodomerat halva frisörsalongen.

Renheten känns falsk och smutsen kan få vara vacker. För mig är det ungefär as good as it gets.



Förresten så har jag nog aldrig sett en film Av Spike lee som inte utspelar sig på sommaren. När han adderar en rekordvärmebölja till mixen verkar reultatet bli som bäst.

Bonus: Sommarens "Do"