Religion, Tvivel och mobbaren Bill Maher (NSD 19/01)

USAs mest sedda dokumentär förra året heter "Religulous". En (vilket namnet gör sig lustig över) religionskritisk film gjord av alla amerikanska popkultur och cynismjunkies favoritkomiker - Bill Maher.
Dokumentärer som muckar gräl med människors tro som post-modernt fenomen är inte ovanligt. Några bra är" Jesus Camp", "Zeitgeist" och "The God who wasn't there". Att de blir så pass framgångsrika att de klättrar över stängslet till över sju miljoner dollar i intäckter, det är ovanligt.

Bill Maher börjar sin dokumentär med en roadtrip genom USA där hans egna uppblåsta prat varvas med intervjuer av fundamentalistiska bondläppar. "Jag predikar för tvivel" säger Maher efter att han påpekat idiotin med att tro på Adam och Eva för några lastbilschaffisar. Efter det besöker han ett "museum", vars tokkristna grundare hävdar att människorna levde i symbios med dinosaurier, och använde dessa som husdjur. Filmen fortsätter ut i världen med samma trollerilåda av patronisering och skäller ut Islam för all jihad och Judendomen för kriget i Gaza (Hinduismen och buddhismen lämnas därhän).
Vi i Sverige som är sååå sekulariserade älskar förstås att få våra fördomar bekräftade. "En kille som försöker lura sabbaten genom att uppfinna en telefon som ringer sig själv? Haha vilken dumfan va".

Okej, en annan film, "Expelled", en propagandadokumentär för hokus-pokusreligionen "kreationism" (som i kort går ut på att evolutionen är en myt), gick nästan lika bra i USA som "Religulous". Vilket är ett självklart kvitto på att skepsis inför religion är viktigt. Problemet är att Mahers film inte alls "predikar för tvivel" utan för Mahers egen övertygelse. Typ att religion är orsaken till allt som är fel med världen. För att bevisa detta gräver Maher fram de värsta ur dårarna ur sopberget av religiösa andrasorteringar i intellekt och ställer förlöjligande frågor till dem. Andra som verkar ha något förnuftigt att säga klipps bort och får aldrig bemöta argumenten. Maher tycker att det är viktigare att visa hur han röker på med en präst över "kyrkan av cannabis" i Amsterdam. Allt för att predika till sin redan liberala kör.

Religulous är underhållande, men tom som debattinlägg. Den ställer rationalitet som motpol till religion.
Resonemanget påminner om ett avsnitt i South Park som utspelar sig i framtiden. I avsnittet "Go God Go" blir den girige tjockisen Cartman otålig i väntan på släppet för Nintendo Wii och fryser ner sig, tyvärr vaknar han 540 år in i framtiden. Där visar sig alla religioner vara utrotade, konstigt nog är det fortfarande krig (mellan människor och rymduttrar).
Krig över vadå? Religion är väl den enda orsaken till krig? Nej, i framtiden krigar man över vad ateismen bör kallas och vilken förkortning av termen som låter snitsigast.
Poängen är att irrationalitet kommer att existera med eller utan religion, men Bill Maher är en mobbare som tycker att de två begreppen är synonymer för varandra. Han anser att "vi" ateister måste sluta vara så timida och tolerenta mot "dem" som orsakar allt våld och galenskap. En retorik byggd på svart och vitt tänkande som inte skiljer sig särskilt mycket från de republikaner han ofta kritiserar.

Just nu går en film på svenska biografer som handlar om precis detta. "Tvivel".
Filmen är, enkelt förlarat, ett mästerverk. Allt som Religulous påstår sig vara. "Tvivel" utspelar sig på en irlänsk-katolsk pojkskola 1964. Philip Seymour Hoffman spelar prästen Flynn som tar en afroamerikansk pojke, ensam i sin sort på skolan, i beskydd . Hårdkokta surnunnan Beuviér (Meryl Streep) misstänker att prästen gett pojken vin och sedan begått (vad annars när det gäller katolska präster?) ett sexuellt övergrepp.
Allt är minimalistiskt och trångt beskrivet på ett skådespelarmässigt fulländat sätt. Trots att prästen Flynn framstår som en human karl lyckas Streep skapa otrygghet genom sin fasta övertygelse.
Vad som skiljer filmerna åt är att Bill Mahers dokumentär vill göra tänkandet åt oss (eftersom vi är för dumma för att göra det själva) och presentera en skurk (religion) och en hjälte (rationaliteten). Vad han inte verkar förstå är att folk som blir kallade för idioter oftast beter sig därefter.
"Tvivel" tvingar oss att tänka själva genom att inte ge några svar. Den får oss att ifrågasätta religion, moral och identitet genom allt den inte berättar.

Publicerad i NSD 19/01/09

See you in Hell (alltså till hösten)

Valtider! Eller nej, inte i Sverige förstås. Något sådant hade väl inneburit en tjära- och fjädrarfestival med hela alliansen som dragplåster considering FRA-fiaskot.
Men i oktober är det åtminstone presidentval i USA. Och ungefär samtidigt tänker regissören Oliver Stone släppa en biopic om den nu sittande presidenten George W Bush. Han kallar projektet fantasifullt nog W. Eller "dubbel-ve" som de säger på i-produktion-slang.

Filmen går igenom den soon-to-be-expresidentens liv från 1967 till 2004. I trailern vävs ett montage av en ung, festande, fyllekörande George W ihop med en voice-over där Bush den äldre skäller ut sonen med orden: "Vem tror du att du är egentligen? En Kennedy?".
Enligt en artikel i L.A. Times verkar filmen handla hel del om hur George W försöker leva upp till George HW, pappas, förväntningar.
Stone, som tidigare skildrat Amerikanska presidentskap på film i Nixon och JFK påstår att skildringen av Bush mycket väl kan bli "sympatisk", något samma Times-artikel avfärdar som önsketänkande från filmmakaren efter att ha läst manuset.
W har varit kontroversiell ända sedan ett piratkopierat exemplar av manuset läckte ut på nätet och att Stone nu väljer att släppa den medan Bush fortfarande städar bort sina sista prylar ur vita huset spär förstås inte på hypen mindre.

Stone är en av få regissörer som gjort sin politiska ställning till allmän kännedom och skickade nyligen en gåva till demokraternas kandidat Barack Obama. Denna politiska prägel har alltid funnits i Stones filmer - från hans krigskritiska Vietnam-rullar till de många porträtten av män med enorm makt. I intervjudokumentären Comandante blev dock Stone kritiserad för att dalta med kommunistledaren Fidel Castro. Vissa påstod till och med att Stone ställde sig in.
Jag tror förstås att politiken engagerar Stone väldigt mycket. Han menar att W är "en avtäckning av demokratin som jag har levt med den". Kanske kommer W bli den perfekta mellanlandningen mellan hans kräkframkallande patriotism i World Trade Center och hans ibland väl mättat patosfyllda krigstrilogi?

Men även om W handlar om ett politiskt system och människorna bakom tror jag samtidigt att uppväxten och fader-son relationen betyder mycket för Stone.
Att hans egna pappa tog med honom till en hora för att förlora oskulden är väl något av ett bevis på att fadern var väldigt mån om att Oliver skulle växa upp enligt hans egen modell. Ungefär som Bush den äldre tvingade in sin son i sina egna fotspår.
Men Stone, till skillnad från Bush, motsatte sig en skolgång på anrika universitet Yale och slutade efter bara ett år.

Ni minns den hänsynslöse kapitaliststilisten Gordon Gekko som myntade arbetsnarkomandevisen "Lunch is for wimps", och tog den valpiga Bud Fox under sina vingar i Oliver Stones Wall Street.
Gekko kan, med lite sökt psykoanalys, vara en korsning av både regissörens och Bush's egna fäder.
Ser ni förresten hur bra namnen Gekko och Fox parar sig? Föreställ er sedan en brevlåda med namnen Bush och Stone.


Krönika publicerad i NSD 8/8 - 08

Övervakning och Straff

- Ska jag spå framtiden? Frågar en desperat hemmafru sin maktförvirrade man, i filmen La Zona.

Hon lägger ut ett första tarotkort och konstaterar kallt:

- Allt kommer att gå åt helvete.

Jag har inte läst idéhistorikern Michel Foucaults kända verk övervakning och straff, vilket jag fick syrligt påpekat av en journalist och litteraturvetare. Hon tyckte att jag förenklade saker när jag drog en paralell mellan den sk FRA-lagen och Foucaults teori om maktinstrumentet kallat ”panoptikon”.

Ja alltså: Själva panoptikonet är beskrivet som ett torn i ett fängelse. Personen i tornet kan se in i alla celler i fängelset, men insidan av tornet är osynlig för fångarna själva. Poängen är att blotta tanken av att hela tiden vara sedd gör att fångarna dels övervakar sig själva, men även avstår från vissa aktiviteter. (det har jag läst på wikipedia). Som att grilla ostmackor på elementen eller planera en rymning.

Förenklat eller inte, låter inte själva metoden ganska lik den om FRAs ”signalspaning”? All vår trafik på nätet skall filtreras genom en sil och bedömas i förhållande till ”yttre hot” (t ex vilka filmer vi laddar ner) av en myndighet vi vet väldigt lite om.
Rodrigo Plás debutfilm La Zona som har biopremiär idag (naturligtvis inte i Norrbotten) skildrar överklassen som byggt en mur omkring sig i Mexico City. De lever i en hårt sluten frizon mitt i slummen av ett dödligt fattigt ghettolandskap.
En stormig natt faller en reklampelare och har sönder säkerhetsstängslet, tre pojkar från staden klättrar över för att stjäla i de rikas hus.
Det går åt skogen. En kvinna och en säkerhetsvakt dödas och två av pojkarna blir skjutna. Den tredje flyr, för att i resten av filmen jagas inuti zonen.

Replikskiftet som citeras högst upp här uttalas efter att det slutna samhället haft ett rådslag. De har röstat ner de oliktänkande och beslutat sig för att döda den 16-årige tjuven som är lös i deras näste. ”Öga för öga” resonerar en kvinna, trots att de själva har blod på sina händer.
Filmen gör tidigt en poäng i att visa zonens övervakningskameror och sedan kontrollrummet där pappan till en av filmens huvudpersoner, Alejandro, jobbar. Desto längre tiden går blir invånarna spattigare och surare. Så småningom tar de till en slags åsiktsregistrering och gör hemfridsbrott hos sina grannar för att inte sanningen om deras egna snedsteg skall läcka till polisen. De börjar vakta på varandra till den punkt då deras fristad blir deras eget fängelse.

Kan den här sortens extrema övervakning vara en effekt av dito kapitalism?
Tja, resultatet av de enorma klassklyftorna och fattigdomen i Mexico City är som överallt brottslighet. Hur skall medel och överklassen annars skydda sig?
Polisen får till slut reda på att det är en gammal man som bor i zonen som är skyldig till dödsskjutningen av säkerhetsvaken. De låter sig då mutas och lämnar pojken i källaren till sitt hopplösa öde.
Alejandros pappa som i början av filmen hållit ett föredrag om att stå upp för den utsatte, stänger av kameran i polisens förhörsrum innan han säljer ut pojkens liv tillsammans med sina ideal.

Kalla mig konspirationsteoretisk, men tror ni att FRA tänker läsa Fredrik Reinfeldts, Maud Olofssons, eller för all del Thomas Bodströms mail? Kommer de i så fall granskas under samma kriterier för ”yttre hot” som oss andra?



Krönika publicerad i NSD 11/7 - 2008

Sommarfilmer

Den här krönikan är förvisso rätt så chopped and screwad, men slutklämmen tyckte jag blev rätt nice (Yeah fuckers, nu måste ni läsa hela).

Hardbody, Hardbody

Filmfranchiseofilin är över oss. Det har den varit länge. Och likt ett groteskt monster som är varje Michael Bay-manuskript kommer den förmodligen att suga riktigt hårt, oavsett hur mycket pengar den genererar.
För er som undrar vad en franchise är och vad jag pratar om, kan jag inleda med följande förklaring: Det inte är en bra sak.
En filmfranchise är när film med stor efterfrågan hos publiken skapar en ännu större efterfrågan hos företag som kan kapitalisera på filmens namn (läs: leksaker, hamburgare, t-shirts eller hela Fredrik Ljungberg med exempelvis Indiana Jonestryck på). I USA har detta drivits till löjliga utflykter.

Ni som är gamla nog att minnas förra sommaren kanske också minns att den kryllade av uppföljare. Pirates fyra, Spidey tre, Bourne Ultimatum och så huvudvärkssmärtande vidare.
Harrison Ford, 100 år gammal, tvingas ta rullatorn till jobbet för en fjärde gång och av Steven Spielberg instruerats att låta piskan vina mot både nazister och utomjordingar (Nåt sånt va? Jag har inte sett den än.).
Inte för att förringa Hook-regissörens konstnärliga intergritet eller så, men han har ju uttryckligen sagt i intervjuer att det inte blir någon uppföljare A.I. då fansen inte efterfrågat det, men att "Om det blir en Indy 5 är upp till er" - kompromisslöst så det förslår, eller tror ni att han gillar pengar?

Det finns fortfarande uppföljare som väntar på att bli leksaksbilar, happy meals eller reklamfilm. Inte minst Bays nya Transformers. Men även en ny Narnia, Batman och Hulken väntar på publiken 2008. Om det kommer uppföljare till Iron man? Räta ut det frågetecknet till sitt utropsdito för snabbt svar.
Men det går inte att göra uppföljare i all evighet (men de tänker åtminstone försöka genom att trycka ut tre nya Terminator).
Det komiska är att storbolagen istället för att satsa mer på innovativa originalfilmare och manus nu köper upp vilken skräp som helst om de tror att det på lång sikt kan muteras till en fet franchise. Eller vad sägs om en remake på första filmen i den redan sönderavlade serien om Highlander? Jepp det är på g.
En nyversion av hönsprodukten Flash Gordon från 1986 där Max von Sydow spelade japansk transvenstit i ett utomjordiskt landskap av papp? Den kommer.
Själva produktgalenskapen har kanske inte nått vårt inte-så-lyckligt-lottade filmland. Men som regissören Martin Jern konstaterade i en krönika på filmnyheterna.se har ängsligheten över att våga chansa på originalmanus blivit större.
Vi filmatiserar fler romaner än någonsin, återanvänder samma gamla skådespelare och hoppas att äckliga uppföljare (Jägarna 2 och Göta kanal 3!) ska generera pengarna som kommer användas till att, ja till vadå egentligen? En remakeserie i fyra filmer av Ronja Rövardotter med Helena Bergström i alla roller? Utom rumpnissarna då, som spelas av de där efterblivna trädockorna i com-hemreklamerna. Börja tänk Franchise!

Krönika publicerad i Norrländskan 28/5


PS. Bilden föreställer den där svarta autoboten "Jazz" som dör i slutet på Transformers. Det tyckte jag var synd. Han var trots allt en rätt trevlig racial stereotype som mest gillade att "chilla". RIP Jazz.

Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.

Orka ligga?

Numera bladas mina krönikor in i både Norrländska socialdemokraten och Moderata Norrbottenskuriren. Politisk ambivalens, tur att jag skriver om kultur.

Månadens krönika:



Manlighet. Vad är det? Många har sökt definitionen och lika många har misslyckats. Detta beror naturligtvis på att frågan är felformulerad och världsfrånvänd. Som om det skulle finnas EN universell manlighet, vi kanske hittar den om vi letar arkeologiskt? Men om du tillhör skolan som lär ut att ”ibland måste en man få vara en man” bör du sluta läsa innan nästa punkt, jag tror nämligen inte att du och jag kommer särskilt bra överens. För en man som ”måste få vara en man” har inte lätt med att inte komma överens med andra män.
På film, och självklart i Hollywoodsk sådan, är bilden av manlighet oftast snävare ju mer pengar man har ambitionen att tjäna. Men även i smalare independentgrejer där män är osäkra, neurotiska och ”feminina” finns tydligen tabun man inte vågar bryta.

Jag såg den spanska zombieskräckisen Rec i helgen och tänkte på att jag förmodligen inte sett en man grina och huttra av skräck, sådär hjälplöst, sedan The Blair Witch Project (som likt Rec är filmad ur handkameraperspektivet).
I Rec gråter en kvinnlig reporter hysteriskt och okontrollerat, trots att hon är filmens hjälte. Männen skriker förvisso, men inte av rädsla utan av smärta när någon odöd börjar mumsa på dem.
Jag vågar vara så pass radikal att jag tror att män blir lika rädda för zombies som kvinnor. Jag vill se tårar. Tårar av skräck.
En annan klassiskt kvinnligt filmporträtt är den uttråkade sexpartnern. Oftast illustrerat med att en kvinna som har ”mycket att tänka på” ligger likgiltigt med tom blick och väntar på att mannen ska bli färdig med sitt pumpande. Senast jag såg detta var i familjedramat The Savages då Laura Linneys karaktär är så oengagerad att hon klappar sin hund mitt uppe i sexakten.

Det råder en sen-patriarkal föreställning om att män alltid vill. Att deras libido är lika otäjmbar som rancormonstret i Jabba the huts palats.
Sanningen är dock att mannen är precis som kvinnan. Dvs både hora och madonna på samma gång. Om man nu ska förklara det krasst.
Men trots detta har jag inte sett många sexscener där snubben levererar ett opeppat samlag medan kvinnan beter sig som om killen inte ens är där. Visserligen gör Josh Hartnett ett halvhjärtat performance i collegeflåsiga 40 days and 40 nights. Men frågan är om den räknas då resten av filmen går ut på att han måste tukta sin konstant blodfyllda penis.
Jag vill ha ett övertygande manligt ansikte. Ett som får mig att relatera när det utstrålar”låt oss få det här överstökat”.

22

Idag är jag ett störigt år äldre, och igår firade jag min födelsedag på ett tåg. Det var ändå okej. jag känner dock inte för att skriva nånting just idag. Inget novellistiskt, ingen recension. Jag är sjuk, jag har abstinens efter att slutat röka (det här ska INTE bli någon sluta-röka-blogg. håll er lugna) och jag har inte sovit mer än 3 timmar av dygnets 24.

Istället tänkte jag tipsa om en verkligen utmärk krönika på filmnyheterna.se, av en riktig favorithater: Kjell Häglund. Han inleder ganska bra med att kalla Thomas Bodström och MPAAs (motion picture associaton of America) styrelseordförande Dan Glickman för "Jargong-copycats" och gör sedan en lättförståeligt skriven utläggning om vilket hyckleri den Amerikanska filmbranschen utövar när de pratar om hur "fildelning förstör för filmarbetarna och deras familjer". En krönika jag önskar att jag skrivit helt enkelt.