Historens töntigaste "pirater" får mer nostalgiporr

Dagen för Pirate bays fällande dom till ära:

Recension: The Boat That Rocked

Ibland kommer en film som definierar en svunnen tidsanda, som förklarar det förflutna bättre än någon historiker kunnat göra, en film vars berättande sätter fingret exakt på det som gjorde populärkulturens puls av sitt årtionde så viktigt.

"The Boat that rocked" är inte den filmen.

Det är en film om ett gäng skäggiga hippies som, på det så "revolutionära" 60-talet, trotsar det entoniga radioutbudet genom att sända piratradio från internationella vatten.
Regeringen (Profilerad av en Hitlermustachad Kenneth Branagh, mer känd som engelske Kurt Wallander) försöker sätta de här "sköna typerna" ur business och rädda England från all omoral. Den konflikten är fullkomligt ointressant.
Det finns även ett sidospår i handlingen, där den unge killen som hoppar på båten i början återförenas med sin frånvarande pappa genom detta.

Som i The Life Aquatic?

Javisst, om Wes Andersson varit född på 40 talet, fortfarande tagit LSD och pratat om Grateful deads bästa platta.
"The Boat that Rocked" klamrar sig fast, med klolikt rigor mortis-kallt grepp, vid det konstruerade likhetstecken "rocken" en gång hade för att definiera "revolutionen". Nostalgi för den mest bortskämda skaran 40-talister. En film som uppmuntrar vanföreställningen om 60-talet som den "fria kärlekens" era. Att det var en tid då snygga tjejer antingen skrek hysteriskt eller fnittrade lika hysteriskt (eller så är de lesbiska, lesbiska tjejer är ju "roliga") och helst vill de ligga med groteskt fula män.
En tid då "Rocken" var det glidmedel som förde alla samman i en vattenburen orgie av gladporrig sexism.
Jag försöker. Men jag ser bara ett medley av osympatiska människor i fula frisyrer svischa förbi till tonerna av musik som kanoniserats av andra, men som inte betyder ett dugg för mig.

Riktiga pirater laddar ner illegala mängder upphovsrättsskyddat Mp3-material eller kapar fartyg vid Somalias kust, de sitter inte och röker cigg i sin egen avföring och snackar om gammal musik.

Publicerad i NSD 17/4




Tillägg:

FLM påpekade på Twitter ironin i att samma dag som Pirate bay fälls och får 30 fantasililjoner i böter, går en film om mysigt rebellisk piratradio upp på bio.
Eller är det ironiskt? Kanske är det fullt logiskt att hippie-generationen med sitt gamla 68-patos får ytterligare en film som överromantiserar deras marginella åstadkommanden. Att den generation är densamma som nu inte förstår att kultur sprids på andra sätt än via radio.
Sluttexterna i "The Boat that rocked", ett bildspel av skivomslag från 90 och 00-talets artister, är en loska i ansiktet på alla under 60 bast. En text förklarar att "Idag finns hundratals radiostationer som spelar rock och pop". Slutscenen menar att vi nu borde känna en slags tacksamhet för att de, med sin piratradio, rockmusik och sina skägg, liksom "revolutionerade" toleransen för popmusik.
Ja men tack hörni, för att ni 40 år senare tycker att all ny musik, film och nya medier ska förbjudas. Vem fan, som har ett genuint musik eller filmintresse, tittar på teve, alltså en fysisk teve, eller lyssnar på radio? Det skulle vara för P1 då.

Veckans bögmassaker

Vad arg jag är på den här filmen. Det är ju ändå jag som "betalat med mina skattepengar".
Här är en filmrecension av Patrik 1,5 (som tyvärr fått en bild från skivrecensionen i topp.)

...Väldigt märkligt mottagande i de större tidningarna.
Svenskans recensent Malena Janson ger filmen en femma av sex och påstår att Ella Lemhagen "vill ifrågasätta invanda tankesätt, ingrodda föreställningar, fördomar."
VA? Hela filmen är ju en fördomsfest! Bögfördomarna tar jag upp i min text, men kan någon förklara Emo-karaktären till dotter som knappt säger två ord? Varför hennes enda poäng i filmen är att bli förlöjligad för att hon är "annorlunda" och och varför hon inte får någon matchande träningoverall i slutet? För att hon är emo/gothic lolita/gammal-tants-uppfattning av subkultur? Känns väldigt patroniserande. "Ja, haha de hittar då på barnen, snart växer hon säkert upp hon också"

DNs Helena Lindblad (betyg 4/5) Skriver att "Om man har svårt för att människor reduceras till enbart sexuella varelser är "Patrik 1,5" det rätta, och dessutom underhållande, botemedlet."

Varför det skulle vara "reducerande" att bli erkänd som sexuell varelse förstår jag faktiskt inte, men Lindblad har helt rätt i att det verkligen finns NOLL sex i Sven och Görans förhållande. Trots att de knullar och hånglar en hel del är det skildrat på ett så fruktansvärt barntillåtet sätt att jag spyr.



Mats Bråstedt i Expressen (betyg 4/5) tycker att Gustaf Skarsgård "är helt oemotståndlig med ett milt förlåtande uttryck i ögonen och ett ständigt litet leende i mungipan.
Att åstadkomma så mycket på den lilla ytan gör att man bara vill krama om honom."

Själv snuddar jag vid Skarsgårds rollprestation i min text, men jag kan väl utveckla min syn på den här:
Skarsgård försöker spela bög. Han regisseras att spela bög, han "reducerar" sig själv till "bög". Kom igen för fan, kom inte och säg något annat efter den där scenen då han provkör barnvagnen med ett litet paraply.

Var är Mr Garrisson när han behövs som mest?


Jaja, jag har också recenserat Re-up Gangs debutplatta.

22

Idag är jag ett störigt år äldre, och igår firade jag min födelsedag på ett tåg. Det var ändå okej. jag känner dock inte för att skriva nånting just idag. Inget novellistiskt, ingen recension. Jag är sjuk, jag har abstinens efter att slutat röka (det här ska INTE bli någon sluta-röka-blogg. håll er lugna) och jag har inte sovit mer än 3 timmar av dygnets 24.

Istället tänkte jag tipsa om en verkligen utmärk krönika på filmnyheterna.se, av en riktig favorithater: Kjell Häglund. Han inleder ganska bra med att kalla Thomas Bodström och MPAAs (motion picture associaton of America) styrelseordförande Dan Glickman för "Jargong-copycats" och gör sedan en lättförståeligt skriven utläggning om vilket hyckleri den Amerikanska filmbranschen utövar när de pratar om hur "fildelning förstör för filmarbetarna och deras familjer". En krönika jag önskar att jag skrivit helt enkelt.