Övervakning och Straff

- Ska jag spå framtiden? Frågar en desperat hemmafru sin maktförvirrade man, i filmen La Zona.

Hon lägger ut ett första tarotkort och konstaterar kallt:

- Allt kommer att gå åt helvete.

Jag har inte läst idéhistorikern Michel Foucaults kända verk övervakning och straff, vilket jag fick syrligt påpekat av en journalist och litteraturvetare. Hon tyckte att jag förenklade saker när jag drog en paralell mellan den sk FRA-lagen och Foucaults teori om maktinstrumentet kallat ”panoptikon”.

Ja alltså: Själva panoptikonet är beskrivet som ett torn i ett fängelse. Personen i tornet kan se in i alla celler i fängelset, men insidan av tornet är osynlig för fångarna själva. Poängen är att blotta tanken av att hela tiden vara sedd gör att fångarna dels övervakar sig själva, men även avstår från vissa aktiviteter. (det har jag läst på wikipedia). Som att grilla ostmackor på elementen eller planera en rymning.

Förenklat eller inte, låter inte själva metoden ganska lik den om FRAs ”signalspaning”? All vår trafik på nätet skall filtreras genom en sil och bedömas i förhållande till ”yttre hot” (t ex vilka filmer vi laddar ner) av en myndighet vi vet väldigt lite om.
Rodrigo Plás debutfilm La Zona som har biopremiär idag (naturligtvis inte i Norrbotten) skildrar överklassen som byggt en mur omkring sig i Mexico City. De lever i en hårt sluten frizon mitt i slummen av ett dödligt fattigt ghettolandskap.
En stormig natt faller en reklampelare och har sönder säkerhetsstängslet, tre pojkar från staden klättrar över för att stjäla i de rikas hus.
Det går åt skogen. En kvinna och en säkerhetsvakt dödas och två av pojkarna blir skjutna. Den tredje flyr, för att i resten av filmen jagas inuti zonen.

Replikskiftet som citeras högst upp här uttalas efter att det slutna samhället haft ett rådslag. De har röstat ner de oliktänkande och beslutat sig för att döda den 16-årige tjuven som är lös i deras näste. ”Öga för öga” resonerar en kvinna, trots att de själva har blod på sina händer.
Filmen gör tidigt en poäng i att visa zonens övervakningskameror och sedan kontrollrummet där pappan till en av filmens huvudpersoner, Alejandro, jobbar. Desto längre tiden går blir invånarna spattigare och surare. Så småningom tar de till en slags åsiktsregistrering och gör hemfridsbrott hos sina grannar för att inte sanningen om deras egna snedsteg skall läcka till polisen. De börjar vakta på varandra till den punkt då deras fristad blir deras eget fängelse.

Kan den här sortens extrema övervakning vara en effekt av dito kapitalism?
Tja, resultatet av de enorma klassklyftorna och fattigdomen i Mexico City är som överallt brottslighet. Hur skall medel och överklassen annars skydda sig?
Polisen får till slut reda på att det är en gammal man som bor i zonen som är skyldig till dödsskjutningen av säkerhetsvaken. De låter sig då mutas och lämnar pojken i källaren till sitt hopplösa öde.
Alejandros pappa som i början av filmen hållit ett föredrag om att stå upp för den utsatte, stänger av kameran i polisens förhörsrum innan han säljer ut pojkens liv tillsammans med sina ideal.

Kalla mig konspirationsteoretisk, men tror ni att FRA tänker läsa Fredrik Reinfeldts, Maud Olofssons, eller för all del Thomas Bodströms mail? Kommer de i så fall granskas under samma kriterier för ”yttre hot” som oss andra?



Krönika publicerad i NSD 11/7 - 2008

Våld vackrare än fotboll

Det fulaste med EM måste vara att det förvandlar alla vanliga smygrasister till full blown...
Jaja okej. Men jag kan inte tänka mig något annat sammanhang då jag i egenskap av svensk uppmuntras hata andra länder så pass ogenerat som under just stora fotbollsevenemang. Inte utan att någon i fikarummet frågar vad fan man snackar om liksom (om jag nu hade hängt i miljöer med fikarum).

Som Alex Schulman kommenterade inför Sverige-Rysslandmatchen:

"Ryssarna tar in på lyxhotell och har stora guldlänkar runt de feta nackarna och går runt i spa-badrockar och tar kanske en helkroppsmassage.
Vi dricker whiskey ur plunta - de silar champagne genom sina gula tänder. De kan inte fotboll. Vi brinner för den. Vi är riktiga fans. De är ryssar som hittat nåt nytt att spendera sina pengar på."

Citatet är inte unikt varför jag använder det som exempel. Det är rätt "ok" att basha andra länder under EM, och exemplet ovan känns ärligt talat som ett ganska milt sådant i sammanhanget.
Men den här typen av språk som i värsta fall kan leda till kollektivt förakt mot andra nationaliteter, det ska visst anses vara något "fint" och "stärkande"? "Bra sorts nationalism" läste jag någonstans.
Det är det inte. Det är "vi och dem". Det är... postrasism.
Zlatan då?
Please, den snubben är lika mycket en ikon för mångkultur som ett alibi folk använder för att få förlöjliga och hata.
Det är länge sedan rasism verkligen handlade om "ras" eller "etnicitet". Idag är det att förminska och skapa rädsla för andra kulturer som är hippt. För övrigt lurar ingen som tar en hummerlimo i guld (!) från flygplatsen mig att tro att de är sympatiska.

Jag överreagerar?
Naturligtvis. Jag har inte varit med om att någon som bara blivit lite irriterad inte beskyllts för att överreagera. Att bli upprörd är nämligen det fulaste man kan bli. Det är ju bara fotboll för guds skull.
Exakt, man tror ju att det ska vara helt och hållet obetydligt. Men så är heller inte fallet.
Om fotboll som maktmedel vore obetydligt skulle inte Fredrik Reinfeldt åkt ner till Innsbruck och hållit "tal till nationen" samtidigt som FRA-lagen klubbades igenom.

Intressanta är också reaktionerna svenska landslaget fick när de förlorade. Folk verkade ta det personligt. Tyckte att laget "svikit" för att de spelat så värdelöst. Ovan nämnde bloggare lade ut en bild där han pekade finger åt hela laget.
Eh? Så konstigt.
Är det ett stort behov av att se oss själva som en slags stormakt? För någon orsak söker vi efter den bekräftelse som kommer med att vara herre på täppan, visserligen på världens mest ihåliga täppa, och som bonus på det får vi alltid hybris när det är dags att leka.

Jaja, jag gillar att fotboll är tillgängligt för alla klasser. Behövs ju bara en boll liksom. Ingen golfbana eller hockeyutrustning för 40 000.
Men varför måste man hela tiden sträva rikstäckande kollektiv fest med tillhörande euforiska glädje? De flesta dagar om året går ju svenskarna omkring och gnäller på vilket skitland vi bor i. Plötsligt ska den här sporten agera duken vi projicerar alla våra föreställningar om den vackra svenskhet som vi hoppas finns där djupt inne i kollektivet. Är det så att vi hittar vårt begravda svenska kulturarv (det vissa tveksamma politiska partier hävdar att vi "måste bevara") den dag vi tar guld i EM eller VM? Det är helt enkelt inte realistiskt.

Tacka vet jag Martial Arts. Visst kan man välja att tro på klyschan att de enda utövarna är kriminella tribal/bola/mohikanfrissor som Jens Lapidius vill få er att tro. Nu är det naturligtvis inte så men det är heller inte poängen.
Visst är det skrikande kollektivet, känt i folkmun som "publik", lika blodtörstigt på en kampsportsgala som under en fotbollsmatch, och det är väl äckligt på sitt sätt.
Men när det är över, då är det ingen nation som känner sig kollektivt nedbruten, sviken och kränkt.
Det är nämligen inte vi och dem som slåss.
Det är han mot honom. Hon mot henne. Du mot mig.



Och sen är vi kompisar igen. Puss.