Här:
Joel Alme är färskast av de Göteborgska romantiker som det senaste året varit synonyma med melodiös kvalitativ pop. Jonas Game och The Honeydrips för att nämna de relaterade. Alla ligger de alltså på
Sincerely Yours, Henning Fürst och Erik Berglund i The Tough Alliance egna skivbolag.
23 april släppte Joel Alme sin platta Master of Ceremonies, producerad av Björn Olsson och Mattias Glavå som tidigare arbetat med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel, Anna Järvinen och Mattias Alkberg BD.
Alme som även spelar bas i post-Bad Cash Quartetbandet Hästpojken. Jag träffar honom lite småberusad, en eftermiddag innan en spelning på jazzhuset i Göteborg.
Da fuck? Varför tog det så lång tid (3 år) att färdigställa albumet?- Det fanns inga deadlines. Det var mer grilla och käka enorma beanaisesåsmängder. Vara ute med båten (I Orus utan för Kungälv). Jag har lagt väldigt mycket energi på att bara ha sköna dagar.
Sen tror jag att Björn tröttnade på mig ganska mycket också. Vi sporrade varandra till någon slags lättja. Vi skulle göra en platta men visste inte hur vi skulle färdigställa den. Det var därför jag började spela in med Mattias (Glavå). Jag visste att han jobbade mer som en tysk armé.
Du har ju blivit ganska omskriven på kort tid. Vad tror du all ros beror på?- Det jag kan tänka mig att folk gillar, nu när de väl har hört det, är att det är ganska genrelöst. Det är ingen electronica eller post-rock. Jag hade lika gärna kunnat vara 65 år och ha släppt en bluesplatta.
Det är väl kul att folk byggt upp mig, jag hade aldrig varit intressant om inte den här elden hade startat. Men det är inte jag som har tuttat på den.
En del av intervjuerna har handlat om din ”brist på utanförskap”?- Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig lockad att använda konstiga kläder, ha andra åsikter, vara politiskt involverad. Jag har alltid varit en vanlig hockeykille.
Betyder det att du aldrig blivit arg? På rådande hegemoni eller vad man ska säga? - Det klart att jag varit så. Fast mer åt andra hållet. Under Eu-demonstrationerna hejade jag nästan mer på polisen. Jag gick på en skola som heter Shillerska och det var så kvasiintellektuellt där att jag liksom tröttnade. Jag började heja på makthavarna i samhället istället, som protest. Även om det är fel att göra det, för att jag inte orkade vara så politiskt korrekt hela tiden.
Dina texter är ofta romantiska, men inte självbiografiska. Har du något skötebarn bland dina låtar?-
When the moon shakes, den handlar om min kusin som dog. Det är väl nästan det enda självbiografiska. Annars har jag haft väldigt svårt att skriva om saker som hänt i mitt liv. Inte för att jag haft det så jävla jobbigt utan mer för att man är van att förtränga saker. Det går inte att hitta någon poesi i saker som gjort en illa.
- Eller folk ska ändå tycka att det är svårt att få tag i en liksom. Sincerely Yours är också så, med deras baseballträn. Det där coola sättet.
Jag är ju inte riktigt sån, men jag tror att de kan gilla den här buffliga attityden.
Hur är du bufflig?- Jag har brytt mig så himla mycket om vad andra tycker i hela mitt liv. Men nu gör jag inte det längre och då är det som att ta lite revansch. Nu när livet är ganska bra har jag råd att vara bufflig. Jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre.
Det måste kännas skönt?- Det är skönt, ja. Men det behöver inte betyda att man sårar andra för det. Jag har alltid varit ganska blyg med min egen komposition av livet innan.
Hur är det att plötsligt göra en massa intervjuer? - När jag kommer hem på kvällen är jag helt tom. Det känns som att någon tagit nåt från mig. Många saker jag säger snackar jag inte ens med mina kompisar om.
- Jag skäms nästan ibland över att jag lagt så mycket tid på en skiva. Allt det här som står i tidningen är ju bara skitsnack, allt det här förhöjande av en person bara för att han släppt en skiva? Så det är märkvärdigt? Det är ju bara skit.
Du märker hur positiv jag är?
Ja men det är väl värt…- Det är värt det sen ja, men just nu är det inte värt det. Det finns ju så mycket mer än musiken. Varför ska jag hålla på med musik om allt annat är skit? Från början håller alla på med musik för att hitta nånting med sig själv.
Jag har hellre en familj med någon jag älskar än håller på med musik.
Är du inte stolt över skivan då?- Jo jag är jättestolt. Men den betyder ju egentligen ingenting. Vad betyder det när du sitter där själv?
- Folk ser upp till de som håller på med musik. Vissa artister, typ Moneybrother eller Thomas Ledin som hjälteförklarar sig själva.
Jag är inte så. Jag har tyckt att jag varit helt värdelös som människa under tiden. Och folk ser upp till det på nåt konstigt jävla sätt.
