Dynan

Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.

Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.



Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.

Månadens City: En orgie i självhat. Plus ny karriär som rockfotograf.

Här är min helsida. Mina dvdrecensioner samt krönika för månaden. Filmer som recenserades är Inland Empire, Kidulthood och Hata Göteborg. Jag är halvnöjd med de två första, men Hata Göteborgkänns helt bedrövlig. Jag skäms så mycket över den där korta löjliga texten, pinsamt är vad det är. Shit, den är i princip skriven med en parentes i varje mening. Jag fattar inte vad fan jag höll på med.

Krönikan är också ett mildare skämt, det lustiga är att jag var svinnöjd när jag skrivit den. Bara "yes, I nailed that bitch!". Att läsa den igen några veckor senare var som att se Jurkyrkogården 2 i vuxen ålder, dvs inte helt kul.
Eller vafan, jag tycker typ alltid att det jag skrivit suger när jag läser om det. Den här lille kanske är bra ändå.


Hur är det nu? Har popkritiken blivit bättre eller sämre under 00-talet? Naturligtvis är frågan omöjlig att besvara. Kritik numera är något annat än den konsumentupplysning vars vara eller icke vara diskuterats flitigt. Kritiken är en egen form av nöje där begrepp som ”bra” och ”dåligt” känns oerhört komplexa. Ungefär som att tävla i musik eller diskutera vad ”kvalitetsfilm” egentligen betyder (även om många försöker). Kritiken är precis som låten eller filmen den granskar, subjektiv. Som Nils Petter Sundgren skrev i Expressen: ”De enda objektiva fakta som finns att tillgå är filmens längd, kostnad, tekniska data och medverkande.”

Som alla sunda människor tycker jag att kritik är bäst så personlig som möjligt. Därför är jag glad över att många hänger ut sina privatliv till allmän beskådan i det växande och spretiga mediet bloggen. Detta uttryckssätt spiller då över på popkritiken som länge haft en fast position i ”bloggosfären” (jobbigt ord). Exempel: Bloggaren [Esgieqroue] recenserar filmen Farväl Falkenberg genom att berätta om en fest han gästat i just Falkenberg. Där åker han på stryk för att ha tittat fel kille i ögonen, han blir oprovocerat armbågad i solarplexus när han promenerar iväg och alla han träffar beskrivs som dumma i huvudet. Det hela slutar i bitterhet med att han säger Farväl till Falkenberg.

För något år sedan recenserade Nöjesguiden Morriseys skiva ”Ringleader of Tormentors”. Texten skrevs efter premissen att recensenten inte var ett stort fan utan på sin höjd hånglat på en klubb till någon låt med The Smiths. Jag tyckte att det var en bra recension, intressant kritik får gärna bjuda på verklighetsanknytning istället för att stapla fakta som recensenten hårdpluggat via Imdbs triviakolumn. Jasså fotot påminde om Goodard? Gäsp.

Att bedöma kvalité på kritik är ned andra ord väldigt personligt. Men i och med att kritiken åtminstone blivit mer nyanserad, så har dess författare blivit ett lättare mål för vän av ordning att bli förbannad på och angripa. Det har brölats om att recensenter antingen är ”genusskadade” eller alldeles för politiskt inkorrekta. Vad är lättast att låta sig provoceras av? Just det: folk. Och ju närmre kritiken och människan kommer varandra, desto lättare är det att bli arg. Detta gör tyvärr att det blir ännu roligare för de agitationstörstiga skribenterna, som jag i mina bästa stunder vill sålla mig till.

Och här är recensionen: Innehållslöst och otympligt. Det känns som att jag hade en bra tanke när jag började skriva texten, men viljan att göra något långt och smart kvävde slutpoängen. I övrigt så känns budskapet lite vagt. Vad handlar den här texten om egentligen?
Man ska inte lägga ribban för högt.

(publicerad i NSD city 30/8 - 07)




Men okej, Jag har tagit bilder på bandet Shilos första spelning. De blev bra, titta på alla via deras myspace här.

Lynch gives me a Woody

Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?