Work in progress

Först tänkte jag använda ordet "etnotism" som rubrik, men det kändes allvarligt. Dystopiskt.
/via fotobloggen Serverkrasch.

Filmad misstolkning av överskattad serie

Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.

Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.

Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.

I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.

Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).

Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.

Kungen av läsk

Nu har jag fått betalt för mina tankar om Neil Strauss nya bok. Vad är grejen med bilden?

Istället för obstinat sågning av Slumdog Millionaire: Taken

Människokroppen är sedan många år tillbaka betraktad som en vara i marknadens ögon. En produkt som vilken annan (framförallt om kroppen vars personen den tillhör kommer från tredje världen). Post-kolonial trafficking och organhandel är två kvitton på att allt är möjligt att sälja inom en global ekonomi styrd från väst. Eftersom vi i "Svärje" lever i en sluten zon, avskärmad från allt sånt (yeah right) är skräcken att kännas vid den underjordiska marknaden en snaskig utgångspunkt för chockspännande populärkultur. Vi har sett det tidigare, till exempel I den köttiga "Hostel"-serien köpte rika affärsmän unga turister att mörda för skojs skull.

I "Taken" spelar Liam Neeson den överbeskyddande pappan Bryan Mills, som trots ett besöksförbud gör allt för att bygga upp en relation med sin dotter Amy som, förstår vi, länge negligerats till förmån för pappas myndighetsjobb. Gammal i gamet som Bryan är (vilket game är oklart, men något som har med internationella spionerier och en massa kampsportsträning att göra) blir han orolig när hans 17-åriga dotter vill iväg till Paris. Naturligtvis får Bryan rätt i sin paranoia och Amy kidnappas av albanska traffickinggangsters. Bryan ger publiken ett "vad var det jag sa?" tidigt och ger sig på uppdraget att spåra Amy.
Sen följer en jakt genom kärleksstaden Paris skummare delar. Bryan delar ut kulor i skallen till anonymt svartmuskiga män lika avslappnat som om han gav godis till små barn.

Så långt är filmen rätt lik andra råa hämndsagor med "rensa upp i skiten" som signatur. "Man on fire", "Deathwish" eller seriefiguren "The Punisher" skövlar i liknande berg av smuts. Desto djupare Bryan gräver, ju högre upp i klasserna hittar han förövare. Nära slutet tittar han på när en grupp ur den absoluta ekonomiska eliten sitter i miljonauktion och lägger bud på neddrogade oskulder. "Du måste förstå, det är inget personligt, bara affärer". Så urskuldar sig en av de mer aristokratiska skurkarna i "Taken", trots att han själv är pappa, sitt val av affärsmetod som slavhandel av andras döttrar.

Frank Castle (från nämnda seriealbum) brände människohandlarna levande framför en kamera och skickade sedan en kopia till resten av maffian. Detta är, inte minst i i tider av Män som hatar kvinnor, det naturaliserade tillvägagångssättet.
I Taken är hämnden inte lika förlösande. Dels för att allt gottande i våldtäkter eller sadistiskt våld är bortspolat. Logiskt nog får vi se glimtar av marknadens offer och kan föreställa det mesta själva. Vad som finns kvar i Bryans Mills hetsiga jagande är det nödvändiga våldet, det som är ett sökverktyg för att hitta dottern. Möjligen kan ett par brutna nackar räknas som ren bonus.

Publicerad i NSD 06/03/09

Män som hatar nya idéer

Alla vet att den sexigaste sortens journalistik är grävande sådan. Är det därför man kommer undan med att ständigt casta lönnfeta Svenssons som actionhjältar i journalistdeckare, eller om vi ska vara ärliga, alla deckare? För att yrkesrollen är så viktig att vi glömmer allt annat som faktiskt projicerar coolhet?

I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten Blomkvist ett nytt uppdrag blir ivägsläpad till en liten håla på landet. Plötsligt agerandes privatdetektiv i ful skinnjacka?

Ett 40 år gammalt mord behöver klaras upp och mycket tyder på att en ung flicka blev mördad inom sin rika familj. En bitter klump med efternamnet Vanger. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "Greatest hits" när det gäller de ondskefulla skurkar, som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är väl underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser. En kompetent sampling.

Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är utslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska se ut, klippas, och låta precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir tonerna tunga och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna, men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder. Jag undrar var rädslan att låta sig dröja i vissa snygga bilder ligger?

Alla recensioner jag har läst hitills har pratat om hur "spännande" Män som hatar kvinnor är. Va?
Det är inte spännande att se scener man har sett hundra gånger igen. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det ligger inte i filmens sensmoral, men många tänder på just den grejen. När text blir bild inverteras urspungets budskap, jag antar att det är ofrivilligt. Jag lär mig då inget nytt om mäns våld mot kvinnor.

The Hendricksons

Polygami ligger på samma avstånd som ett långdistansmaraton bort från västvärldens tvåsamhetsnorm. Åtminstone i våra allmängiltiga fikarumsmedvetanden. Men trots normen håller vi på och omdefinierar hur den traditionella familjebildningen får se ut. Men visst är vi överens om att månggifte är ganska knäppt?

Serien "Big Love", om familjen Hendrickson i Mormonstaten Utah i USA startade sin tredje säsong på amerikanska HBO i januari. Där är det tydligt att en familj med en man och tre fruar är en precis lika bra, eller rutten idé, som en typisk kärnfamiljskonstellation.
Familjen på totalt tolv personer är djupt troende mormoner och lever i en slags subkulturell gren inom religionen. Deras syn på livet är som en kort stund på jorden där målet är att samla ihop en så stor familj som möjligt innan de tillbringar evigheten tillsammans. Och det är ju rätt logiskt, att man vill ha så många som möjligt att hänga med om man ändå måste göra det i en evighet.

I tredje säsongen av "Big Love" försöker husets överhuvud Bill utöka familjen med en fjärde fru. Serbiska Ana delar inte precis resten av familjens religiösa tradition och kärleken gör att hon tvingas kompromissa med sin moderna identitet, även om hon ser en dubbelmoral i det patriarkala systemet när hon blir utskälld för att hon träffat en annan välbyggd man utöver Bill.
Med Ana som tillskott i familjen blir det vidare bristningar bland de tre fruarna Barb, Marge (som för övrigt har en gullig blogg på HBOs hemsida) och Nikki. Den sistnämnda har det jobbigt som det är när hennes farsa och sektledare Roman genomgår en våldtäktsrättegång. Nikki slits mellan lojaliteten till pappan och sin man som vill se Roman skaka galler i helvetet. Den sliskige pappan har dock dubbats till profet bland bonnläpparna som bosatt sig utanför samhället. Han är svårantastlig inom den hårt slutna polygamikretsen trots att han (så klart att han har) förgripit sig på två 15-åriga flickor och tvingat dem att gifta sig med honom.
Hans dotter Nikki är tredje säsongens självhatande och starkast lysande stjärna, spelad av en alltid briljant Chloë Sevigny. Hon jobbar så hårt för att se hennes far frikänd att hon knappt hinner känna efter i sin egna moraliska grund. Skulden fräter i henne från två håll vilket slutar i att hon knuffar en oväntad person nerför en trappa.



Även om Big Love är sprängfylld av bisarra intriger är de standardmoraliska och gruppdynamiska problem hos familjen Hendrickson på en lika mänsklig nivå som vilken sorts familj som helst. Det är därför serien inte känns spekulativt exotisk över religiösa övertygelser när den staplar jävligheter på polygamisterna axlar. Den visar på ett smakfullt dramatiskt sätt hur vi som tittar in genom glaset är lika stora fundamentalister när det gäller saker vi bryr oss om, som vår egen familj.

Publicerad i NSD 20/02/09