Filmad misstolkning av överskattad serie

Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.

Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.

Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.

I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.

Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).

Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.

Filmåret 2009?

Antingen har jag fått bättre koll eller så är det helt enkelt fler bra filmer på gång till 2009, hur som helst finns det riktigt mycket intressanta filmer i "framtidens sköte" (Svenska språkets äckligaste uttryck?). Tyvärr ser årets bästa premiärer ut att dela en gemensam nämnare: bok som förlaga, och oklarheten om de blir klara till utsatt datum.
Vilka filmer som når Sverige är ännu inte heller helt bestämt. Filmindustrin, som i regel brukar styra upp sin skit när det tryter i kassorna, är både tyngda av finanskris och väntade strejker. Just nu ser 2009s annonserade film-lineup mer ut som hiphopskivornas dito, det vill säga något man bör ta med stora skopor salt och förvänta sig året därpå.

Ett gäng Amerikanska storfilmer hänger just nu i sköra trådar. Jag är till exempel råpepp på filmatiseringen av Alan Moores "Watchmen", en tegelsten till serieroman om ett gäng bittra galningar och trötta idealister till superhjältar. Och en Gud. Som i filmen baxar svenska Malin Åkerman.
Men om Watchmen överhuvudtaget får premiär är osäkert på grund av en utdragen rättstvist mellan filmbolagen.

Den i förväg överviktiga kasskossan "I vildingarnas land", en filmversion på Maurice Sendaks barnbok, är färdig och regisserad av Adaptation-geniet Spike Jonze. Filmen har fått grönt ljus för premiär 2009. Men den här prodruktionen har stängts ner och startats upp så många gånger att jag inte tänker tro på några löften innan jag ser förtexterna rulla. När det väl händer ska det bli intressant att se en film baserad på en bok som bara är tio meningar lång. Förmodligen blir det helt fantastiskt.

Om någon missat det ser jag också fram emot filmen av Cormac McCarthys "The Road". Högst troligt årets atombombs-tunga film som ger post-apokalypsen ett nytt uppsving efter skitfilmer som t ex "Doomsday". Viggo Mortensen skall spela en av få människor kvar, som tillsammans med sin son vandrar vägen fram i en söndervittrad värld där himlen antingen är grå eller svart och där alla hav är döda. Den skulle ha kommit förra året

Mer? Tja, några Svenska regissörer har det viskats om. Jesper Ganslandt som gjorde nästan-dokumentären "Farväl Falkenberg" 2006 återvänder tydligen till hösten med Apan. Hittills är allt väldigt diffust och hemligt. Lite väl diffust och hemligt för att jag ska vara bekväm. En man som jag dock vet kommer leverera en rejält mastig moralkaka är Lukas Moodysson som har premiär för sin Mammut i början av året. Världens bästa emoband Broder Daniel ska visst bli en dokumentär också, hoppas att den inte blir för nostalgisk. Och så hoppas jag att Sverige någon gång släpper fram en ung kvinnlig regissör. De senaste årens toppfilmer (Darling, De Ofrivilliga, Ping-Pong Kingen) har representerats av talang, men samtidigt av konsensus i bastuklubb.

Trots all osäkerhet ute i premiärlandskapet går i januari en av årets, för mig, mest efterlängtade rullar upp i USA.
Notorious, en biografi över livet på en av världens kanske viktigaste rappare: Biggie Smalls.
Trailern lovar mycket gott och jag kommer säkert skriv mer om filmen när det dags. Det som oroar mig är både regissör och manusförfattare är oerfarna, med bara enstaka tv-serieavsnitt i bakluckan så jag hoppas verkligen att allt går bra. Om filmen "kommer till Sverige" (Som i film i fysisk form fortfarande var en förutsättning för att se dem, lol) är förstås osäkert, detta är trots allt landet som knappt klarar av att se slöjor på teve och som tillät en krönikör uppvigla mot "hiphopens sneda ideal" i en stor gratistidning.
Men jag tror att det är som Big säger: "Things done changed motherfucker, this ain't back in the days". Och om inte filmen går upp här tänker jag torka tårarna och se Beef-filmerna eller tanka ner och se om "Tupac: Resurrection". Att 2pac är död är i alla fall ett som är säkert. Men det är sagt utan någon som helst värderande ton. Det är bara rätt fattigt med filmatiserade rapbiografier .