Max Anus

Max Manus
Betyg: 2
Regi: Espen Sandberg, Joachim Rönnberg
I rollerna: Ken Duken, Aksel Henning, Christian Rubeck
Speltid: 118 min

Boring. Inte så att mina förhoppningar var skyhöga på Norges egen variant av ”Valkyria”. De var, för att uttrycka det stillsamt, dämpade.
Blev ändå besviken.
När Norge blev ockuperat av Nazisterna ”fanns det fortfarande dem som inte gav upp kampen”. Ni förstår vart det här barkar? Till att en liten underjordisk grupp med rebeller trycker sin egen oberoende tidning och för ett gerillakrig mot elaka tyskar? Ja. Fast än att de inte är tillräckligt onda för att jag ska orka bry mig.
Det har gjorts förut, att det är ett grannland som serverar biffen gör ingen skillnad i ren klyshrikedom. Max Manus heter ledaren för de norska rebellerna, han stred för att göra kungen stolt och filmens ambition är att förvandla honom till nationalhjälte. Visst sprängde han en hel del tyska fartyg, men skådespelaren Aksel Hennie är intetsägande och ser ut lite som en fisk. Medan nazisten som jagar honom olyckligt nog är mycket snyggare (spelad av Ken Duken och ses i sommar i Tarantinos nöjesparkifiering av andra världskriget: Inglorious Basterds). Manus och hans mannar framstår som idealistiska robotar när de flänger omkring och hittar på hyss. Att slutet blir en flaggviftsfestival till gamla Norges ära gör att ”Max Manus” känns lika konstnärligt nyanserad som fotbolls-vm.

Monstrets andra chans

Ondska finns inte. Det är viktigt att komma ihåg när man läser textuella kaskadspyor om "Monstret - Josef Fritzl". Med samma epitet beskrivs Jack Burridge som under sin rättegång kallades "Boy A" av pressen, men efter att ha dömts för mordet på en liten flicka dubbats till monster. Trots att han bara var en liten pojke.
Filmen börjar med att vuxne Jack (Andrew Garfield, sågs senast i stämningsfulla depp-deckaren "Red Riding") släpps ut från fängelset. Efter att ha avtjänat ett långt straff får han en ny identitet och omvärlden tar (ovetandes) emot honom med öppna armar. Schysst jobb, trevliga arbetskollegor. Lite bärs, lite klubb, lite ecstasy att dansa ut smärtan med.

En redig karl till övervakare som har hans välmående som första prioritet. Jacks tillfrisknande post-trauma blandas ihop med tillbakablickar till hans inte-så-roliga barndom där en ansiktslös sluskpappa röker framför teven och mamma ligger döende i cancer. När lille Jack frågar om hon vill ha en kopp thé ber hon honom dra åt helvete. Uppenbart trasig söker sig Jack till Philip, en annan pojke som inte har det så lätt hemma. Han har blivit våldtagen av sin storebror.
Eftersom de båda inte får någon vägledning eller frid i skolan börjar de skolka och bonda över destruktiva lekar.
Jacks vuxna persona träffar en flickvän och får som 24-åring gå igenom kriser som han missat under sin institutionalisering. Även om det mesta verkar gå framåt och uppåt för Jack så gnager sig tillbakablickarna med ökad intensitet in i nuet tills chefen på jobbet, som i början hållit principfast monolog om hur "alla förtjänar en andra chans", ringer och säger att de inte vill Jack någonsin kommer tillbaka.

Tydligen kommer han aldrig bli förlåten. Redan i första bilden är det omöjligt att betrakta Jack som annat än vän och genomsnäll, och efter sin frigivning sonar han sitt brott ytterligare genom att rädda en liten flicka i en bilolycka.
Trots det får han ett pris på sitt huvud. Det är tydligt hur lätt det är att posera med principer och sedan vända kappan efter vinden.
Att barn mördar andra barn är extremt ovanligt, därför ivras det ofta på att våldsamma datorspel eller skräckfilmer ligger bakom dåden. Som när två barn i England påstods ha sett "Childs play 3" innan de mördade en yngre kamrat, vilket ledde till bål där filmen brändes (sen visade det sig att de aldrig ens sett filmen). I Boy A är dock omgivningens förklaring till Jacks handling mindre intresserad av påverkan.
Filmen visar slappheten i att ta tag i problem som kommer från dåliga hemförhållanden, som förmodligen kommer från klasskillnader, eftersom det enkelt kan paketeras undan i flummiga begrepp som "ondska".

Publicerad i NSD 27/03

Filmad misstolkning av överskattad serie

Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.

Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.

Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.

I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.

Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).

Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.

Kungen av läsk

Nu har jag fått betalt för mina tankar om Neil Strauss nya bok. Vad är grejen med bilden?

Istället för obstinat sågning av Slumdog Millionaire: Taken

Människokroppen är sedan många år tillbaka betraktad som en vara i marknadens ögon. En produkt som vilken annan (framförallt om kroppen vars personen den tillhör kommer från tredje världen). Post-kolonial trafficking och organhandel är två kvitton på att allt är möjligt att sälja inom en global ekonomi styrd från väst. Eftersom vi i "Svärje" lever i en sluten zon, avskärmad från allt sånt (yeah right) är skräcken att kännas vid den underjordiska marknaden en snaskig utgångspunkt för chockspännande populärkultur. Vi har sett det tidigare, till exempel I den köttiga "Hostel"-serien köpte rika affärsmän unga turister att mörda för skojs skull.

I "Taken" spelar Liam Neeson den överbeskyddande pappan Bryan Mills, som trots ett besöksförbud gör allt för att bygga upp en relation med sin dotter Amy som, förstår vi, länge negligerats till förmån för pappas myndighetsjobb. Gammal i gamet som Bryan är (vilket game är oklart, men något som har med internationella spionerier och en massa kampsportsträning att göra) blir han orolig när hans 17-åriga dotter vill iväg till Paris. Naturligtvis får Bryan rätt i sin paranoia och Amy kidnappas av albanska traffickinggangsters. Bryan ger publiken ett "vad var det jag sa?" tidigt och ger sig på uppdraget att spåra Amy.
Sen följer en jakt genom kärleksstaden Paris skummare delar. Bryan delar ut kulor i skallen till anonymt svartmuskiga män lika avslappnat som om han gav godis till små barn.

Så långt är filmen rätt lik andra råa hämndsagor med "rensa upp i skiten" som signatur. "Man on fire", "Deathwish" eller seriefiguren "The Punisher" skövlar i liknande berg av smuts. Desto djupare Bryan gräver, ju högre upp i klasserna hittar han förövare. Nära slutet tittar han på när en grupp ur den absoluta ekonomiska eliten sitter i miljonauktion och lägger bud på neddrogade oskulder. "Du måste förstå, det är inget personligt, bara affärer". Så urskuldar sig en av de mer aristokratiska skurkarna i "Taken", trots att han själv är pappa, sitt val av affärsmetod som slavhandel av andras döttrar.

Frank Castle (från nämnda seriealbum) brände människohandlarna levande framför en kamera och skickade sedan en kopia till resten av maffian. Detta är, inte minst i i tider av Män som hatar kvinnor, det naturaliserade tillvägagångssättet.
I Taken är hämnden inte lika förlösande. Dels för att allt gottande i våldtäkter eller sadistiskt våld är bortspolat. Logiskt nog får vi se glimtar av marknadens offer och kan föreställa det mesta själva. Vad som finns kvar i Bryans Mills hetsiga jagande är det nödvändiga våldet, det som är ett sökverktyg för att hitta dottern. Möjligen kan ett par brutna nackar räknas som ren bonus.

Publicerad i NSD 06/03/09

Män som hatar nya idéer

Alla vet att den sexigaste sortens journalistik är grävande sådan. Är det därför man kommer undan med att ständigt casta lönnfeta Svenssons som actionhjältar i journalistdeckare, eller om vi ska vara ärliga, alla deckare? För att yrkesrollen är så viktig att vi glömmer allt annat som faktiskt projicerar coolhet?

I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten Blomkvist ett nytt uppdrag blir ivägsläpad till en liten håla på landet. Plötsligt agerandes privatdetektiv i ful skinnjacka?

Ett 40 år gammalt mord behöver klaras upp och mycket tyder på att en ung flicka blev mördad inom sin rika familj. En bitter klump med efternamnet Vanger. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "Greatest hits" när det gäller de ondskefulla skurkar, som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är väl underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser. En kompetent sampling.

Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är utslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska se ut, klippas, och låta precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir tonerna tunga och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna, men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder. Jag undrar var rädslan att låta sig dröja i vissa snygga bilder ligger?

Alla recensioner jag har läst hitills har pratat om hur "spännande" Män som hatar kvinnor är. Va?
Det är inte spännande att se scener man har sett hundra gånger igen. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det ligger inte i filmens sensmoral, men många tänder på just den grejen. När text blir bild inverteras urspungets budskap, jag antar att det är ofrivilligt. Jag lär mig då inget nytt om mäns våld mot kvinnor.