Max Manus
Betyg: 2
Regi: Espen Sandberg, Joachim Rönnberg
I rollerna: Ken Duken, Aksel Henning, Christian Rubeck
Speltid: 118 min
Boring. Inte så att mina förhoppningar var skyhöga på Norges egen variant av ”Valkyria”. De var, för att uttrycka det stillsamt, dämpade.
Blev ändå besviken.
När Norge blev ockuperat av Nazisterna ”fanns det fortfarande dem som inte gav upp kampen”. Ni förstår vart det här barkar? Till att en liten underjordisk grupp med rebeller trycker sin egen oberoende tidning och för ett gerillakrig mot elaka tyskar? Ja. Fast än att de inte är tillräckligt onda för att jag ska orka bry mig.
Det har gjorts förut, att det är ett grannland som serverar biffen gör ingen skillnad i ren klyshrikedom. Max Manus heter ledaren för de norska rebellerna, han stred för att göra kungen stolt och filmens ambition är att förvandla honom till nationalhjälte. Visst sprängde han en hel del tyska fartyg, men skådespelaren Aksel Hennie är intetsägande och ser ut lite som en fisk. Medan nazisten som jagar honom olyckligt nog är mycket snyggare (spelad av Ken Duken och ses i sommar i Tarantinos nöjesparkifiering av andra världskriget: Inglorious Basterds). Manus och hans mannar framstår som idealistiska robotar när de flänger omkring och hittar på hyss. Att slutet blir en flaggviftsfestival till gamla Norges ära gör att ”Max Manus” känns lika konstnärligt nyanserad som fotbolls-vm.
