Det är lätt att hata kuppfilmer. Munhuggande sarkasmer som studsar fram och tillbaka i all sin förutsägbarhet innan den stora, ”omöjliga”, stöten går vägen. Som att titta på tennis ungefär, Oceans-filmerna det värsta exemplet. I Duplicity går man en bekant väg, det är en romantisk twist på bedrägerithrillern, Clive Owen och Julia Roberts munhuggs på fler än ett sätt. Men det handlar i alla fall inte om någon diamant, gammal arkeologisk skatt eller casino som ska ”rånas”. 00-talets melodi sjunger företagsspionage.
En ny produkt inom bioteknik skall snart presenteras. Vem som får patenten verkar bero på vem som har bäst team av hemliga infiltratörer och mitt i allt sitter Owens och Roberts, som med sina förflutna i CIA respektive Mi6 jobbar på en väg till att fylla sina egna fickor med kosing. Det är inte så lite fånigt hur deras romans bygger på en typ av fetishiserad flyktighet (Att de aldrig kan lita på varandra gör att de också kåtar upp varandra).
Det är rörigt, men snyggt hur Tony Gilroy (senast i oxrövsmörka ”Michael Clayton”) fortsätter med sitt dramapusslande bakom de mest låsta dörrarna i businessvärlden. Spänningen är uppfriskande uppbyggd, långt ifrån någon som ska knäcka koder i otillåtna korridorer (well, okej lite sånt) handlar "Duplicity" mer om rutinerade skådisar som kramar blod ur ett halvalldagligt manus.
Max Manus Betyg: 2 Regi: Espen Sandberg, Joachim Rönnberg I rollerna: Ken Duken, Aksel Henning, Christian Rubeck Speltid: 118 min
Boring. Inte så att mina förhoppningar var skyhöga på Norges egen variant av ”Valkyria”. De var, för att uttrycka det stillsamt, dämpade. Blev ändå besviken. När Norge blev ockuperat av Nazisterna ”fanns det fortfarande dem som inte gav upp kampen”. Ni förstår vart det här barkar? Till att en liten underjordisk grupp med rebeller trycker sin egen oberoende tidning och för ett gerillakrig mot elaka tyskar? Ja. Fast än att de inte är tillräckligt onda för att jag ska orka bry mig. Det har gjorts förut, att det är ett grannland som serverar biffen gör ingen skillnad i ren klyshrikedom. Max Manus heter ledaren för de norska rebellerna, han stred för att göra kungen stolt och filmens ambition är att förvandla honom till nationalhjälte. Visst sprängde han en hel del tyska fartyg, men skådespelaren Aksel Hennie är intetsägande och ser ut lite som en fisk. Medan nazisten som jagar honom olyckligt nog är mycket snyggare (spelad av Ken Duken och ses i sommar i Tarantinos nöjesparkifiering av andra världskriget: Inglorious Basterds). Manus och hans mannar framstår som idealistiska robotar när de flänger omkring och hittar på hyss. Att slutet blir en flaggviftsfestival till gamla Norges ära gör att ”Max Manus” känns lika konstnärligt nyanserad som fotbolls-vm.
För typ åtta år sen såg jag, i princip, all anime som då fanns. Mitt bredband var bättre då, men det var inte det enda verktyget jag hade för att tomglo på all japansk tecknad film. Innan jag blev riktigt insatt kollade jag på engelskt dubbade animefilmer på VHS från "manga entertainment". De var sämst. Förutom Akira och Ghost in the shell var det oftast någon halvhjärtad plot där hjälten skulle döda eller, ibland, knulla rätt boss för att bli av med någon slags förbannalse. Sen tog en drös med studenter från Sveriges osexigaste universitet, Luleå tekniska, tag i saker. De hade frisyrer som skogens småvilt men lyckades hyra en bio där de visade all anime de laddat ner. Jag minns att det var rätt skön stämning där. Även om de också kollade på väldigt mycket dåligt.
Några minnesvärda skräckvisningar som ploppar upp är sex epar om en tjej där handlingen kretsade kring hennes jättepipiga röst. Åtta avsnitt med en lärare som var pedofil på ett "charmigt" sätt. Och när studenterna grät över att en tecknad figur dog i deras favoritserie - Fushigy Yugi. Det är något speciellt med att kolla på tecknad film i 24 timmar, det gratinerar hjärnan. Needless to say så var jag nere med den där skiten långt innan alla Miyazakifilmer gick upp postumt på svensk bio och kanoniserades som det bästa mänskligheten hade varit med om. Nu när "Nausicaa - valley of the winds" gått på bio och är sådär ny-aktuell tog jag och såg om den. Självklart hade jag kvar en bajsnödig idé om att "anime är bäst på japanska" och gick därför miste om Shia LeBeuf och Edward James Olmos i den dubbade versionen.
Nausicaa var i alla fall riktigt bra. Den här post-apokalyptiska djungelvärlden där naturen slår tillbaka har ju ett budskap av samma patosnivå som Stefan Jarls. Princessan Nausicaa är duktig på att slåss, men värnar ändå om miljön, till skillnad från resten av de överlevande människorna. De är mest peppade på att bränna ner den förorenade skogen (som om det skulle hjälpa). Några av dem försöker återuppliva ett vapen som människorna byggde innan alla på jorden dog och sensmoralen är förstås att vi upprepar våra misstag. Det ekovänliga budskapet körs i en mixer tillsammans med en gammal religiöst klingande legend och en hel del snygga fighter och drömska flygsekvenser när Nausicaa mästrar sin glider. Nausicaa är inget liten flicka, även om hon inte direkt ger uttryck för könsmognad så är hon en vuxen kvinna i en flickas kropp. Det märks att hennes veg-engagemang inte är någon temporär tonårsrevolt när hon hela tiden måste kompromissa sig själv.
Om man tänker efter är Nausicaa - Valley of the winds väldigt substantiell för att vara Miyazaki. Nu är mitt minne lite rostigt. Men Laputa – Castle in the Sky minns jag som ganska mörk. Däremot Totoro och Kikis delivery service är inte annat än bufféer av gullighet. Porco rosso...Hmm vi kör en lista istället. Det är lättare:
Miyazaki top-3:
1.Nausicaa 2.Mononoke Hime 3.Laputa
Ett tips då, på tal om hjärndöd hack n slash anime:
