Istället för obstinat sågning av Slumdog Millionaire: Taken

Människokroppen är sedan många år tillbaka betraktad som en vara i marknadens ögon. En produkt som vilken annan (framförallt om kroppen vars personen den tillhör kommer från tredje världen). Post-kolonial trafficking och organhandel är två kvitton på att allt är möjligt att sälja inom en global ekonomi styrd från väst. Eftersom vi i "Svärje" lever i en sluten zon, avskärmad från allt sånt (yeah right) är skräcken att kännas vid den underjordiska marknaden en snaskig utgångspunkt för chockspännande populärkultur. Vi har sett det tidigare, till exempel I den köttiga "Hostel"-serien köpte rika affärsmän unga turister att mörda för skojs skull.

I "Taken" spelar Liam Neeson den överbeskyddande pappan Bryan Mills, som trots ett besöksförbud gör allt för att bygga upp en relation med sin dotter Amy som, förstår vi, länge negligerats till förmån för pappas myndighetsjobb. Gammal i gamet som Bryan är (vilket game är oklart, men något som har med internationella spionerier och en massa kampsportsträning att göra) blir han orolig när hans 17-åriga dotter vill iväg till Paris. Naturligtvis får Bryan rätt i sin paranoia och Amy kidnappas av albanska traffickinggangsters. Bryan ger publiken ett "vad var det jag sa?" tidigt och ger sig på uppdraget att spåra Amy.
Sen följer en jakt genom kärleksstaden Paris skummare delar. Bryan delar ut kulor i skallen till anonymt svartmuskiga män lika avslappnat som om han gav godis till små barn.

Så långt är filmen rätt lik andra råa hämndsagor med "rensa upp i skiten" som signatur. "Man on fire", "Deathwish" eller seriefiguren "The Punisher" skövlar i liknande berg av smuts. Desto djupare Bryan gräver, ju högre upp i klasserna hittar han förövare. Nära slutet tittar han på när en grupp ur den absoluta ekonomiska eliten sitter i miljonauktion och lägger bud på neddrogade oskulder. "Du måste förstå, det är inget personligt, bara affärer". Så urskuldar sig en av de mer aristokratiska skurkarna i "Taken", trots att han själv är pappa, sitt val av affärsmetod som slavhandel av andras döttrar.

Frank Castle (från nämnda seriealbum) brände människohandlarna levande framför en kamera och skickade sedan en kopia till resten av maffian. Detta är, inte minst i i tider av Män som hatar kvinnor, det naturaliserade tillvägagångssättet.
I Taken är hämnden inte lika förlösande. Dels för att allt gottande i våldtäkter eller sadistiskt våld är bortspolat. Logiskt nog får vi se glimtar av marknadens offer och kan föreställa det mesta själva. Vad som finns kvar i Bryans Mills hetsiga jagande är det nödvändiga våldet, det som är ett sökverktyg för att hitta dottern. Möjligen kan ett par brutna nackar räknas som ren bonus.

Publicerad i NSD 06/03/09

A kiss to build a dream on

Framtidens verklighet: Jorden är fucked. Det finns bara skräp, bråte och Michael Crawford-låtar överallt (känns mysigt som introt i Fallout 2 av allt).
Det finns en kille kvar och han har det ju inte så kul där helt ensam i öknen. En dag dyker det upp en tjej som han blir kompis med. De kan inte direkt snacka med varandra, men blir ändå kära vad det verkar. Konstigt vore väl annars?

jaja, Jag såg alltså Wall-E, som verkligen var jättevacker. Typ gråtfest hostad av pixar bara sådär.
Det är ju mycket "kritik av konsumtionsamhället". Alla människor har lämnat soptippen på jorden och flyttat till ett rymdskepp där de bara dricker milkshakes och kollar på teve hela dagarna. Den delen av filmen är sådär duktig som vi visste att den skulle vara, det gör inget. Bäst är kärlekshistorien mellan Wall-E och probe-roboten Eve.

Den påminner jättemycket om romansen i en annan Post-apokalypisk film där ingen på jorden heller kan prata med varandra: Luc Bessons debut Den sista striden.
Där är Jordens atmosfär typ så pass förorenad att de flesta människor blivit stumma. Det är bara en liten bit viskad dialog i hela filmen. Ungefär lika mycket prat som i Wall-E och Eves uttalande av varandras namn på robotspråk alltså.
Sista striden handlar om en slags Mad Maxfigur som försöker överleva i ett wasteland efter att ha plundrat några andra survivors, hey, det är ändå var man för sig själv (och allt foto i svartvitt baby).


Efter att "mannen" överlistat Jean Reno (som gör ett slags skäggigt råskinn) träffar han en av de sista kvinnorna på jorden.
Det blir ju ett jävla meck att få träffa och hänga med henne förstås, men det är så värt när de får varandra.
Det är helt dialoglös och behovsstyrd kärlek. De behöver varandra så mycket att de älskar varandra. Antitesen till romantik som i... jag vet inte, SATC? Eller Kevin Smiths kärlekpekoraler (undantaget är väl Chasing Amy)? Samtidigt går det ju inte att framställa romance på ett sätt som inte kräver sociala spel om man ska göra film från modern tid. Eller det klart att det går, risken är bara att det då blir förknippat med att "människor reduceras till enbart sexuella varelser". Eller så börjar alla må skit av kärleken för att den är så komplex, som i Danmarks romantiska komedier. Jag har å andra sidan inte sett Lust, Caution än. Och det är väl inte så att jag bara vill ha en slags naivistisk kärleksfilm, men ibland är det lite nice.

Det är ändå kul att jorden ska behöva gå under och två robotar ska hångla (utan labels, depression, könsjukdomar eller distanserad cynism) för att lite passion ska roama fritt.