I bakfull brist på något att blogga om: Min intervju med Adiam Dymott från Kiruna.

På fredagen spelade Adiam Dymott (uttalas "Dajmott", får jag lära mig) på Kirunafestivalens cityscen. Jag träffade henne före giget och tog det lugnt.

Vi dunsar ner och halvlägger oss i två puffar i tv-spelshörnan på hotellet innan hon börjar mumsa på en medtagen gröncurrygryta. Vi spelar lite playstation, men det funkar sådär. Adiam är mer inne på "Top spin" och pingis till X-box.
Innan hon slog igenom på P3 guld-galan tidigare i år jobbade Adiam som receptionist på Cosmic studio i Stockholm. Hon hängde kvar efter jobbet och sjöng på några låtar.
- När jag jobbade i studion var det inget sånt klassiskt receptionistjobb. Man kunde sitta hela dagarna i studion om man ville, men jag har alltid hållit på med musik på egen hand och med kompisar. P3 Guld var bara den första officiella spelningen.

Adiam och Thomas Rusiak, Stockholms version av den amerikanske skäggproducenten Rick Rubin, började peta i en rockplatta som tog två år att färdigställa. De fick även med sig Christian Gabel (Bob Hund, Thåström), Mattias Bärjed (SOOL) och Harry Mänti (före detta Kent).

Varför började ni spela rock? När man läser intervjuer med dig verkar du mest ha hängt med hiphoppare?
- Njaa, jo, eller, jag vet inte. Det blev så bara. Jag lyssnar ju på alla olika sorters musik. Men det var där det kändes bekvämt.Vi bestämde inte innan att "nu ska vi göra en rockplatta".
Vad lyssnar du på nu då?
- Mycket Drake, Lil Wayne och Dungen.
Lyssnar du på Gucci Mane?
- Mmm!
Dagen före Kirunafestivalen har bandet gigat i Norge på en kulturfestival. Publiken, alla över 50, stod och höll för öronen.
Vilken rockklyscha! Det låter som i en film från 50-talet.
- Haha, ja. Det kändes lite så men det var kul att spela. Jag har varit hos min syster i USA så det var kul att träffa bandet och spela av sig lite.
Går turnén bra annars?
- Ja, det är kul att spela på festivalerna. Vi gjorde en liten klubbturné i mars. Men när man åker runt i landet och kommer till en stad där det bara finns ett ställe, kanske alla kommer dit...
Men inte för er skull?
- Ja, precis.
Vet du nånting om Kiruna?
- Aa, att de ska flytta stan. Att det är en industristad, väldigt fint.
Kan du spekulera i hur publiken reagerar?
- Vi får väl hoppas att det kommer nån.
Klart de gör. Men du, vad menar du med att din musik låter som "Alice Bah på tjack"?
- Haha! Har jag sagt det alltså? Jag tror bara att jag ledsnar på att beskriva, det är ju upp till lyssnaren. Uppenbarligen är det viktigt att kategorisera för många, men jag lyssnar inte på musik på det sättet.

Intervju publicerad, med världens mest opassande rubrik, i dagens NSD

Välkommen till Kiruna

Jag är på Kirunafestivalen. I Kiruna. Jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen. Det finns ju en profil för festivalen och så, det finns det. Den är bara väldigt frånkopplad alla band. Festivalens "själ" är en slags självexploatering av den exotism som finns om norraste Norrbotten, eller så är det bara jag, som inte varit här på så länge.
I mitt presskit fick jag en liten burk med "renskit", laktritsgodis, all mat är ren-souvas och ikväll headlinear en samisk brud innan Martinez går på "LKAB-scenen" (Döpt efter gruvföretaget). Skillnaden mellan ett gäng sköna typer i en Afrikansk djungel som låtsas vara urinvånare för att blåsa turister på pengar, är väl att Kirunafestivalen är några snäpp ifrån den charaden. Några snäpp för nära verkligheten. Eller så är det jag som är fördomsfull.

Håkan

Här har ni en intervju med honom:




En presentation känns kriminellt överflödig.
Det kanske inte bara är positivt att hela Sverige har en förutfattad relation till artisten Håkan Hellström. Själv hade jag bestämt mig för att han fått mer beröm än vad han förtjänade. Och barnsligt nog ville jag bevisa den där tesen med min korta intervju.
Jag hade rustat för krig med mina frågor. Men när jag träffar Håkan innan hans (helt otroliga) konsert på Kirunafestivalen är det svårt att hitta någonting provocerande i hans personlighet. Mission: Failed.
Mest svarar han "Intressant fråga" istället för att bli arg och jag hinner inte ens ställa alla mina frågor då jag upptäcker hur trevlig snubben är att prata med.
Han ger ett något skört intryck med sitt hackiga kroppsspråk och pillande på papper och saltkar som står på bordet mellan oss.

Hur känns det att prata så mycket om sig själv hela tiden?
- Egentligen ska man svara väldigt snabbt på det. Det ska man väl veta instinktivt, men jag måste tänka efter...
Jag gjorde en intervju med Joel Alme som sade att han kände sig tom efter alla intervjuer och som att han aldrig fick något tillbaka.
- Ja, det har han jävligt rätt i faktiskt. Det kan finnas ett visst uns av tomhet efter ett sånt där race, särskilt när jag släppt en skiva. Men jag försöker tänka på annat också.
- Jag behöver inte tro att jag någonsin "är något" för att jag får spela på på såna här ställen, stora scener inför publik och så. Det kan jag bara glömma, jag blir satt på plats rätt fort av en två och ett halvt-åring när jag kommer hem.
Kring tiden vid din första skiva sade du att mainstreammusik var "djävulens största framgång på jorden". Har du bytt perspektiv sedan du blivit äldre?
-Ja, det där låter verkligen som en 25-åring som tycker väldigt mycket om saker och ting och har för lite att göra.
- För det första vet jag inte vad mainstream är, Jag skiter i mainstream. Vad är det för konstigt uttryck, vem har uppfunnit det?
- Jag tror att det är en barnsjukdom att relatera till annat hela tiden. Att sätta sig själv i relation till andra och definiera sig efter vad andra anser.
Du har nyligen sagt att du söker trygghet framför utanförskap, betyder det att du kompromissar för att göra andra nöjda?
- Sådär har jag aldrig tänkt med min musik, och där ligger väl den sista trotsigheten jag har kvar. Att jag gillar att provocera trendsättare. De som anser sig veta vad som är bra och dåligt.
- Vara riktigt folklig, göra saker som man inte får göra. Jag älskar att vara nere i den breda klumpen och göra så fin och vacker musik jag kan.

En sak som jag alltid har undrat: Hur kommer du undan all kontrovers kring ämnet, trots att du sjunger så fritt om droger?
- Haha. Ja gud, varför gör jag det? Synd att du tar upp det, nu kommer säkert någon som läser göra en grej av det. Kanske är det för att jag hittar så bra synonymer för knarket så att ingen fattar vad det är? Nej, jag vet inte. Men journalister är väl lika goda kålsupare som jag någonsin varit, de kan ju inte gärna kasta sten i glashus.

//KV




Konsertrecensioner från sista dagen på Kirunafestivalen:

Looptroop Rockers
Sahara Hotnights
Petter
Sven-Ingvars (haha!)

Break Gold

Intervjun med The Hives från kiruna ser på dagens webb rätt ruffig ut. Jag klistrar in den lille här i stället:

Kanske är det mediatränat uttänkt att vi får träffa tre av dem, och de 65% av bandet ger ett något sömnigt första intryck. Vilket känns som en udda tillstånd att förknippa världens kaxigaste rockband med. Naturligtvis är det också en felbedömning. Även om Gitarristen Vigilante Carlstrom och bassisten Matt Destruction inte säger så mycket visar snart Pelles bror Nicholas Arson hur det bubblar av rå energi under fagerstamännens frisyrer.

Nicholas: Allt sitter i muskelminnet. Vi brukar citera Guitar Wolf (japanskt punkband reds anm): Det är inte meningen att man ska tänka. "Most important in rock are: looks, guts and jumping".

Sveriges favoritband i fållan "superkonceptualistisk punkrock" gjorde igår sin sista Sverigespelning på Kirunafestivalen. Efter världsturnén som slutar i september ska The Hives spela in uppföljaren till förra årets "The Black and white album".
Men även om de antyder nya planer på samarbeten verkar det mesta i processen inför det nya albumet diffust.

Nicholas: Ibland vaknar man upp på natten eller på morgonen och bara tänker "Ja. Det här ska vi göra, nu bygger vi hela skivan på det här" och 20 minuter senare har man tröttnat på den idén.
Ibland kan sitta med ett riff i ett halvår. Man vet att det är världens bästa riff men det går inte att sätta ihop med nånting. "Diabolic scheme" på förra skivan var en sån låt.

Tidigare när ni skrek att ni var världens bästa band hade ni inte det stora medhåll från pressen som ni har nu...
Vigilante: Då har alla fattat. Då kan vi luta oss tillbaka och dricka vårt kaffe.
Nicholas: Jo. Vi brukar göra en lista på tidningar i början av året. Aftonbladet, Expressen, DN ja alla de där.
Sen kollar vi av den någon gång under året, och har vi då en femma nånstans så kryssar vi av den tidningen. Annars tar vi kontakt nästa år och förklarar hur läget var förra året. Att vi hade problem med det, och skulle vilja se förändring i det nya året.
Med er i Kiruna krävdes en punktinsats.
Ni blir inte blinda för självkritik när ni får så mycket bra press?
Vigilante: Nej. Vi är våra största kritiker.
Nicholas: Och idag har de flesta som skriver missat poängen tycker jag. "Det är för dålig energi", men gå och se ett band om har bättre energi då. Hives typ.
Har du nåt mer där på ditt slarviga papper?
Okej sista frågan: Vad ska ni göra för att få Kirunapubliken att komma ihåg er?
Vigilante: Vi vänder på det istället: Vad ska Kiruna göra för att inte vi ska glömma dem? Vi kommer vara fruktanvärt bra ikväll.
Nicholas: Vi kommer att bryta guld i gruvan, glöm malm för fan.



Recensioner:

Lillasyster
Mustasch
Adam Tensta


Bloggen. (som nu mest handlar om att dissa min chef Olle)

Kiruna

Jag är i Kiruna.
Malmpellets, Lappland, gruvarbetare, renar. Svensk mästare i hundspann och en svinkyla förstås.
Jag är här för att jobba från Kirunafestivalen. Hives och Håkan spelar. Och några till. Typ Petter.

Kirunaborna säger "välkommen till Kiruna" hela tiden, lite på samma sätt som när New Yorkarna säger "Welcome to New York city" varje gång något crazy händer.
Fast här händer ju inte så mycket wack-attack. Inte än. Förutom att min chef Olle Sjögren bad mig ta tåget klockan 06 från Luleå medan han själv tog sig en liten oannonserad sovmorgon.

UPPDATERING:

Här ligger festivalbloggen.



Ni undrar säkert vad låten som spelas på bilden heter också. Det är Freemasons/ Beyoncé - Deja vú