Made: Walk-in for the Ultimate Cagefighter

Nu när sommarens tevetittande på MTVs "Made" nått sin peak har jag åter igen börjat träna för att bli, just det, The Ultimate Cagefighter.
Jag hade gärna haft en arg amerikan som skällde ut mig för att jag antingen inte försöker tillräckligt hårt eller inte offrar tillräckligt mycket. Men utan spons från musikkanalen som aldrig spelar musik får jag hålla till godo med de coachar som ges på fighter center där jag tränar.

Jag är förmodligen den mest onördiga fightern ever. Jag känner knappt till några stora namn och vet aldrig när några galor smäller av.
Men igår råkade jag zappa till tv4 sport där blodbadet UFC 87 utspelade sig.
En peppad Paolo Roberto (why?) satt och strimlade sönder allt göttigt våld med sitt grabbiga kommentatorsnack, men förutom det var det kul att se. Alltså matcherna är roliga, men det intressanta är ju vilka låtar de väljer att göra sin "walk-in" till. Texaskillen Heath Herring gled in i någon slags seriehjältelik skinnrock till ett visselintro från en gammal cowboyfilm, kanske den "Onde, gode och den fule"? varpå Roberto blev alldeles hård i brallan och brast ut i "BRAAA val av musik!". Sen följde någon countrylåt.
Bjässen Brock Lesnar hade en svärd tatuerat på bröstet och lyssnade på Mötley Crües "Shout at the devil".

Inte så jävla spännande så långt.

Men jag blev skitglad när en kille helt glatt hoppade in och high-fivade publiken till M.I.As "paper Planes".
Coolast var en liten mellanviktare som blev knockad typ efter tre sekunder. Men vem bryr sig om det? Han gick ju in till "3 peat" med Lil Wayne! Det gör honom till fucking ruler.

När jag blir The Ultimate Cagefighter kommer jag att gå in till någon av de här låtarna:

Broder Daniel - You Bury Me

De där sega gitarrerna och den gnäliga Berggrenrösten: "You bury me, you destroy me".
En perfekt låt för att skapa lite loserromantik. Även om jag förlorar har jag liksom vunnit.

Lil Wayne - Tha Mobb

Börjar bra med att Wayne inleder hardbody hardbody... och sedan fortsätter med cash money, young money motherfuck the other side.
Det är som ett slags löfte om pengar så länge jag, eh knullar, den andre killen ordentligt. Den är också inte helt uppenbar, visst är det första låten på Carter II men det hade ju varit mycket mer självklart att drämma till med exempelvis "I can't feel my face".
Så har den en riktigt studsig rytm vilket gör perfekt för en walk-in. Egentligen borde alla dansa som om de gjorde en walk-in, det är lätt den coolaste dansen.
Så länge man gör det med ett leende.

ABBA - SOS

So when you're near me darling can't you hear me SOS, the love you gave me nothing else can save me SOS, when you're gone though I try, how can I carry on? - Jag kör med psykologisk krigsföring. Vem skulle förvänta sig annat än ett kramkalas från någon om spelar den här?

Keith Murray - Run for ya life (från plattan intellecutal violence)

Kommentar känns ganska överflödig.

Kings of convienience - I'd rather dance

...rather dance with you than talk with you.
Antar att dansen får bli en slags Vin Dieselsk metafor för själva våldet.

Bubblare:

Cassie - Is it you
Daft Punk - Human after all
AZ - A game
Robyn - Handle me
TTA - Make it happen

Den akademiska partyhierarkin

1. Konstskolefester.

Coolast i alla städer (de tre stora that is). Den hegemoniska kreddigheten baseras på otillgängligheten för aveny/stureplan/vadnuMalmösmotsvarighetär-folket men förmodligen också för borderlinesvennar som tittar på tv6 efter en hård dag av mp3bloggletande. Konstskolans fester är också dem som ligger närmast ett samtida populärkulturellt klubbkoncept där typisk rekvisita kan vara roliga saker som barbiedockor och bananer. Ribban för klubbar lades förstås högt när Glory boati Göteborg lät sina besökare göra entré genom en stor fitta ett par somrar tillbaka.
Men det finns en viktig skillnad i attityd mellan skojiga konceptklubbar och konstskolepartyn. Trots att deras plottersaker och trendiga musik ofta är i samma lekpark är konstskolemänniskor alltid mycket surare och trippelt blasé. Det har rapporterats om en konstskoleupplevelse då en arg tjej gick omkring i en knökfull lokal och stötte in i alla axlar hon kunde förmå sig till. Själv fick jag en playboykanin sprejad i neon på armen vid en liknande tillställning för att någon minut senare få den recenserad av en helt okänd tjej som "öppnade" mig genom att säga "Din kanin är verkligen provocerande skitful".

2. Arkitektfester

Det är koftor och svartpermanentat hår med gråa slingor på männen. Kvinnorna har klänningar eller långkjol och inget smink. Visserligen har inte arkitektstudenterna jag träffat gett något annat än ett avslappnat intryck. En kille var in fact så avslappnad att han höll en 10 minuters redogörelse i hur hans liv bestod av koder: "Ja, jag har en en pinkod till bankkortet, en kod till facebook, en till mejlen...ja många koder blir det" osv. osv.
Dock så tror jag att deras fester är någon slags ventil då de äntligen tillåts släppa på det konstlade lugnet. Då jävlar åker spandexkostymerna fram och förmodligen används några av de där "plugg-pillren" till att för länge festen också. Attraktionen för en utomstående ligger i någon form av borgelig vurm för praktiskt konstnärskap. Prestigen i en arkitekts arbete blir ju faktiskt en fet jävla byggnadi slutändan och inte 40 tråkiga a4sidor.
När festspekulanten föreställer sig det färdiga huset i samband med arkitekterna som skapats formas en våt dröm. "Hur kunde det där huset komma från hans händer?"- Lite som att bli upphetsad av den enorma prestation en barnafödsel innebär.
Eller vad fan vet jag. jag har aldrig varit på någon arkitektfest.

3. Psykologfester

Ligger i mitten. Psykologer vet en massa saker som ingen annan vet. Och de har nästan alltid rätt. Det är vad de lär sig på sina skolor och även vad som gör att de håller ganska åtråvärda fester. Vi vill alla veta vad det är psykologerna vet som ingen annan vet.

4. Journalistfester

Tror jag, eller finns de ens?

5. Kursarfester

Vi närmar oss botten. Häri platsar de flesta som slarvigt valt ut random kurs i t ex Historia, litteraturvetenskap, kulturstudier, språk eller sist ner i skiten: musikvetenskap. Dessa samlingar av mäniskor, som inte särskilt ofta kallas fester utan istället saker som "tentapub"," historiapub" eller bara "öl".
Utbildningarna är spretiga och ingen i klasserna känner varandra. Detta gör att mycket av den eftersträvansvärda "vi och dem"-tanken försvinner, något de övre tre placeringarna tagit god fasta på. Kursarna blir helt enkelt ganska identitetslösa. Vem fan har tagit någon som sagt sig vara "filmvetare" på allvar?

6. Chalmersfester

End of the line. Här slutar rekvisita vara roligt och fövandlas till obehagligt. knäppa hipsterglasögon är utbytta mot piratkostymer och killar som klär ut sig till cheerleaders.
Ingen ligger med varandra efteråt för att det "blir ju så pinsamt på måndag"
För djupare förståelse i chalmersfester kan ni klicka här.


Listan är 100% sann och empiriskt bevisad genom kvalitativ forskning i mina allra djupaste fördomar.