DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN

"spela skivor" har man ju hört talas om, ja att att folk gör ibland. "DJ" - En gång i tiden betraktat som ett av hiphopens fyra element, nu snarare harvande gratistidningskrönikörers fundament. Själv har jag alltid trott att det var något ganska komplicerat matematiskt över skiten, ungefär som att göra högskoleprovet för en sifferanalfabet som mig själv. Därför har jag alltid hållit kvinnliga DJs högt, närmare bestämt på den piedistal som de rent fysiskt faktiskt står på, och även så i egna hierariska kategorisering. Men genuskorrekt som jag ändå gör mitt bästa för att bli har jag nu insett att DJ-grejen, ja den är inte så jävla komplicerad helt enkelt. Igår kväll gjorde jag mitt första DJ-set under artistnamnet DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN (vilket som bekant är en referens till den första rörliga filmen "ett tåg anländer till station" som visades i slutet av 1800-talet, upphovsmän var bröderna Lumiere.)

Som partner hade jag vid min sida den eminente DJ BLK HWK DWN, ett musikaliskt geni som likt mig själv inte haft med skivspelarutrustning att göra sedan han hade blöjor typ. Tyvärr kom DJ PASSION OF THE CHRIST, vår sista bit i triopusslet, ned från korset lite väl sent och missade vårt set. Men hey, det var mycket vi ville ha som inte riktigt hände.
Planen från början var att låta varje DJ presenteras med ett ljudsample så att man fattade vad som komma skulle liksom. Jag skulle förstås haft ljudet av ett ankommande tåg (jaja jag vet att det är en stumfilm). BLK HWK DWN skulle öppna med tunga rotorbladsljud från en helikopter och PASSION, ja hans intro skulle gått något sånt här: "Argaharsh do breds Kristu... Svish! *ljud av vinande piska* NA! NAAAAARGH!!! AAAAAAGH!!!"

Men nu blev det ju inte riktigt så. Istället fick vi som bäst klämma in lite Daft Punk mellan gamla stabila publikfriarhits som Billie Jean och (håll i er nudå) Wham. Men men, Hur svårt var det? Rent tekniskt? Well, förmodligen lät det skit när vi bytte låtar men jag ser ändå det professionella DJ-yrket numera som ganska jämställt med en profesionell tv-spelare i skill-level.
Hur som helst gjorde det ett intryck, varenda gina tricotbrud på stället var all over me efteråt. "Nej men baby gå inte hem, vi ska ha efterfest ju..." - ha! som om. jag har ett namn att representera och bära upp nu, då finns inte tid för något annat än vila och träning.

För att boka vår DJ-trio går det bra att maila på adressen till höger.
Gaget? Det tar vi ut i natura (HÖHÖHÖ!).

The one you have for life, baby

Goodbye Zebras är ingen musikblogg, men idag gör jag ett undantag.

Igår var en seg kväll. Basutbudet och beat hospitality spelade på Uppåt framåt, jag var ganska peppad eftersom jag spenderat mina senaste dagar som Howard Hughes. Självklart kom jag aldrig dit eftersom alla jag bad eskortera mig gav mig fingret rätt i ansiktet. Någon var skyldig OG två lax, någon annan hade sex med en svan medan andra inte ens behagade svara på sms. Istället åkte jag förbi bloggkollektivet vända kappan efter vinden, men det enda jag fick där var örfilar i ansiktet och glåpord kastade efter mig. Så jag åkte hem och kollade lite bloggar, hos Annika Flynner blev inte ens mina kommentarer godkända som läsvärda, och jag kände hur mitt värde som människa sjönk vidare nedåt.
Sedan, i brist på egentlig sökarenergi, såg jag världens sämsta film.
Den handlade om en tjej som blev torterad och könsstympad i en källarhåla, Fruktansvärt vidrig och grafisk var den. När filmen var slut mådde jag så jävla dåligt att jag ville gråta. Jag försökte bota mitt humör genom att slå på South Parkfilmen "bigger, longer" på quicksilverscreen.
Ååh jag hörde hur intromelodin av "mountain Town" började balsamera min själ - trodde jag, filmen var nämligen dubbad på italienska. Tårarna började rinna och jag kände mig helt förstörd, vad skulle jag göra? I ren desperation såg jag senaste avsnittet av In treatment, HBOs nya en-halvtimme-straight-up-terapi-serie. Och avsnittet handlade om en tonårstjej som ville ta livet av sig, detta efter att hon legat med sn gymnastinstruktör och sedan fått höra av en annan kille att hon "Fucks like she was sexually abused".
Sen somnade jag, förmodligen av ren känslomässig utmattning.

Jag vaknade upp till oljeplattformsvädret (c Anders Teglund) vi har här i Göteborg och kollade mailen för att mötas av ett nytt mail som informerade mig om att "Vi måste tyvärr lämna dig ett negativt besked angående din ansökan till semestervikariat" En slags pre-depressionsfas började krypa sig på...

Men av en ren slump gick jag in på en myspacesida med några fantistiska människor som spolade bort allt, och nu menar jag allt det här hemska från gårdagen. Jag blev kär i hela världen och nyfödd igen, det var helt fantastiskt. Som om Beach Boys och Air France älskade till softa electrobeats. Tack.



Pacific!


Om sommar, kärlek, dans och skönhet är planeter, då är Pacific! deras sol.