På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.

90 nu.

Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.