Årets: 12 bästa filmer, Top-10

Tack vare Sfs biografmonopol är filmutbudet 2008, inte minst i Norrbotten, tunt som oblatbröd. Som bonus på den paranoida bingobrickan har det ljugits om en biografkris som inte existerar (biobesöken har inte gått nedåt på elva år). Fildelare har blivit kallade tjuvar trots att det är dem som konsumerar och betalar mest för film i världen.
Men, de progressiva krafterna har visat sig vara starkare och en hel del film har nått ut till folket, på ett eller annat sätt.

Det här är de bästa:

1. Paranoid Park
Ingen kan göra ungdomar trovärdiga som Gus van Sant.
Skatearen Alex drar och slummar bland freaksen i Portlands underjordiska skatepark. Inget fel med det, men lite tjuvåk med godståget och panik över att åka fast leder till att en väktare klyvs mitt på spåret. Erkänna eller hålla munnen? Taskigt läge.
Alex är på flera plan en typisk tonåring som känner sig ambivalent i sin sexualitet, och han går mest i sin egen värld. Vi bjuds in via ett brev han skriver, hans minnen hoppar i tiden och därför gör också filmen det. Sant stjäl musik från Nino Rotas Fellini-soundtracks och blandar upp det med Elliot Smiths bästa mjukakustiska pop. Det finns en slags flyktig atmosfär kring allt Alex gör tack vare hela ljudkulissen. Med arty-estetiska skatemontage som drömsk grädde i kaffet kan inte "Paranoid Park" bli annat än årets konstverk.

1.5 I'm Not There
Konstexperimentet om Bob Dylan är en av årets bästa filmer och innehåller¨en av Heath Ledgers bättre rollprestationer (Dark Knight är ändå överhypad). Men det mesta har redan sagts, så jag nöjer mig med att konstatera detta och låter bli att infektera den vidare.

2. Margot at the Wedding
Noah Baumbach har åter igen gjort en film om dysfunktionella New York-intellektuella. Hans förra film "The Squid and the Wale" använde en skilsmässa som startskott, i Margot ligger (obviously) bröllopet i fokus. Nicole Kidman spelar morsan, som med en rent vidrig narcissism åker ut och hälsar på sin syster innan dennes "stora dag". Många neuroser skall trasslas upp genom familjegräl, ofta på bekostnad av Margots sons stackars psyke som blir tvungen att jobba deltid som mammas psykolog.
Jack Black spelar en vuxen roll och Jennifer Jason Leigh är rätt makalös.

3. Wall-E
Jag tror att 2009 blir post-apokalypsens år. Det säger jag kanske varje år, men Cormac McCarthys brutala "The Road" ska bli den film som banar väg för flera andra, mindre intressanta, efter undergången-filmer.
Den gulligaste dystopin från i år stod pixar för. I framtiden har Jorden blivit ett sopberg. Människan har i ett stort skepp emmigrerat till platt-teven och fetman ute i rymden. Robotarna är mer förmögna till kärlek än människorna själva, ett smart grepp och ett välkommet break från klyshan om "teknologins monster".

4. There Will Be Blood
Daniel Day Lewis gör sin livs roll i alla kritikers favoritkrönika över allt som är dåligt med världen: Girighet. På bekostnad av släkt, land och medmänniskor tänker Daniel Plainview utrota allt motstånd inom oljebranschen i 1900-talets nybyggaramerika.

5. La Zona
Några kids från supersegregerade Mexico City klättrar över muren till överklassens hårdmurade fristad för lite klassiskt Robin Hood. Tyvärr ser inte borgarna särskilt milt på den typen av beteende och avrättar en tjuv, en annan bli kvar i zonen. Bra studie över hur makt och målet av "trygghet" lätt kan låta övervakning och paranoia bli de starkaste drivkrafterna för ett uppskrämt samhälle.

6. No Country for old men
Ovan nämde Cormac McCarthy författade även manus till vad som blev Bröderna Coens bästa film sen "Fargo" (1996).


7. Stop-Loss
USAs lagar är inte så lite sämst. Även om du får frisedel kan armén när som helst kalla in dig för krig igen. Kimberly Pierce som gjorde "Boys Don't Cry" för nio år sedan, återvänder med en slags ultrarealistisk version av "Jagad".

8. It's a free world
Kall film för alla som haft pissiga jobb och behandlats som boskap. Det är en fri värld att globalisera och exploatera tack vare rasism och post-koloniala hierakier. Ken Loach visar hur bemanningsbranschen i England använder papperslösa flyktingar som slavarbete. Trots att hon är knäpp får vi sympatier för huvudpersonen Angie som håller i oxpiskan.

9. The wackness
Unge Luke Shapiro är emo i hjärnan och betalar sin psykolog (Ben Kingsley) i gräs för att få prata av sig. tillsammans med "Paranoid Park" är den för ovanlighetens skull inte patroniserande eller uppfostrande mot filmens unge huvudperson.

9.5 Inside
Fransk geggsplatter där en gravid kvinna blir offer för en psykotisk dåre som bestämt sig för att olovligen utföra ett kejsarsnitt och sno hennes barn. Årets blodigaste och bästa skräck.

10. Expired
Samatha Morton gjorde en bra roll som Marilyn Monroe-imitatör tidigare i år i Harmony Korines "Mister Lonely". I den blev hon hunsad av en Charlie Chaplin som liknade Hitler (tyvärr var Morton ensam om att bära upp filmen). Expired är en helt rom-com som mest bara är deppig där hon som parkeringsvakt träffar ett annat mustachprytt svin i skepnad av Jason Patrick.

Sämst var: Into the wild, Juno och Be Kind Rewind.

Top-3 Svenska filmer:

1. De Ofrivilliga
2. Låt den rätte komma in
3. En enastående studie i mänsklig förnedring

Sämst var: Patrik 1,5

Publicerad i NSD 19/12

Second thoughts

Den här debattartikeln är naturligtvis bland det konstigaste som skrivits på 2000-talet. Texten är skriven av en domare som heter Olle Ekstedt. En domare alltså (!) - som tror att folk tittar på våld på film och tv för att de tycker att "våld är kul". Ja, det är självklart därför Olle. Kan du inte bara Googla ordet "kontext", så att du förstår lite, lite, lite mer. Din jävla idiot.

Men strunt samma. Heja världen har skrivit ett längre (och mer sakligt) svar här.

Vad jag tänkte på, angående påverkan och så, är sexualitet. Typ, går det att med ett gayfriendly synsätt, precis som någon med ett vålds"friendly" synsätt, kolla på en film med homosexuella i en särskild kontext, ungefär som den vålsbenägnes dito, och sedan konvertera till gayvärlden? Samtidigt som några ungar som lyssnar på Marilyn Manson och kollar på Motorsågsmassakern bestämmer sig för att "hey, nu fixar vi lite pang i plugget!" (ok sista gången, jag lovar).

Haha, nej men det går ju såklart inte. Det sistnämnda alltså, det beror helt enkelt på att homosexualitet inte är totalt jävla retarded. Det är rent logiskt och matematiskt något så långt från skolskjutningar man kan komma. Alltså borde det inte vara helt omöjligt att det finns sådan påverkan. Och en film som konverterar någon till kristendomens antites bör kallas för progressiv kultur, och gör nu så av mig.
Två såna (aktuella) filmer är Air guitar nation och Paranoid Park.
Två väldigt olika filmer, men icke desto mindre så gjorde båda att jag önskade att jag vore bög. Det handlar om killar som trovärdigt släpper på mycket av det samhälleligt indoktrinerat "manliga" av olika orsaker. Detta efter år av lager på lager med (eeh förmodad) skam. De övertygar med, klyshigt nog, äkta känslor över vilka de är, inte vågar vara, vill vara. Att de står upp mot auktoriteter, men ändå är ganska rädda av sig.
Ni vet, sån där gay shit.

I Gus van Sants Paranoid Park är handlingen nästan sekundär. Läs om den på imdb eller nåt, den är inte viktig i den här kontexten.
Det är snarare arenan och hur Van Sant formar den som modellera som är så skönt. Skate i ett betongpark byggd av freaks från gatan utan hem och cleana montage till Elliot Smith och gammal Country. Super 8-foto...
Huvudpersonen Alex, en väldigt snygg 17-åring, filmas i närbild ofta och oförskämt bildskönt. I ett polisförhör frågar en kriminalare vad Alex köpt för subwaymacka kvällen han egentligen inte alls köpte någon subwaymacka utan såg till att en säkerhetsvakt blev delad på mitten av tåget, men nu säger Alex att han åt en subwaymacka och kriminalaren, en stor karl, undrar om han hade majonäs på mackan. "no" säger Alex "no?" undrar polisen. "No, Mayo's sick!" säger Alex. Och då undrar man ju, vad Alex har för mobilnummer, fast sedan tänker man att "fan, han är nog för ung för mig."

I dokumentären Air Guitar nation tävlar ett gäng glada geeks i VM i luftgitarr. I centrum står två figuerar varav den ena är en asiatisk gitarronanist a la Yngve Malmsten som gett sig själv det fantasilösa artistnamnet "C Diddy" - i övrigt är han lite ful, lönnfet och en stor tönt.
Hans största motståndare däremot, Bjorn Türoque, har (förutom ett roligt och kreativt artistnamn) en "airness" som är mycket spontanare och grymmare, den är lite mer rock n roll liksom. Både Bjorn och C Diddy filmas då de lite lekfullt slänger dissar på varandra. Diddy säger typ "I don't wanna hurt him" vilket ju är en kass diss och skitdumt med tanke på att det är fysiskt omöjligt. Bjorn diss sitter bättre då han jämför C diddy med Elmo från mupparna och menar att han är "all empty inside".
Det här är egentligen petitesser då Bjorn helt enkelt är snyggare än Diddy. Men ögonblicket som fick mig att för en kort stund vilja omdefiniera min sexualitet kom i slutet av filmen. (spoilers ahead) under världsmästerskapen som hålls i finland knäcker Bjorn kroppsmålad med texten "make air not war". Men Murphys lag gäller och C Diddy, med sitt yngverunkande, tar hem hela skiten. Detta förmodligen eftersom ingen Finland har lyssnat på någon annan musik än Lordi och Nightwish.
När Bjorn Türoque omfamnar C Diddy efteråt säger denne påklistrat och pliktskyldigt att "alla behöver vi vår ärkefiende, och du är den bäste jag kunnat få" trots att man märker hur mycket C diddy bara vill strunta i den där lilla ritualen och sedan njuta av bjudnarkotika och luftgitarrgroupies för hela slanten. Bjorn Türoque är märkbart sårad och trött av förlust, orättvisa och en massa annat depp, men han tvingar ändå ur sig ett leende. Lite senare står han med en öl i handen och dyster ton i ansiktet samtidigt som han pratar med en Schweizare om att kriget som USA håller på med inte är bra och att det är en "fucked up time right now." I den stunden tänkte jag (eller när jag senare tänkte på den stunden tänkte jag) att: Det finns solnedgångar och pärlvita stränder, men inte mycket är lika vackert som ett skadat luftgitarristego.

Pang i plugget

Bild från Gus van Sants Elephant.








Ursäkta den morbida ordvitsen, men jag har i en dryg vecka försökt få till en sjukt ångestframkallande tenta om några gamla gubbar som heter Barthes och Foucault. kände att jag behövde "lätta på trycket" lite. Men ett fult skämt kommer inte utan ett litet filmrelaterat mystips:

På fredag har nämligen Gus van santfilmen Paranoid Park svensk biopremiär och den är väldigt, väldigt bra.


PS. Såg någon förresten finalen av Pang i plugget? Det logiska slutet hade ju faktiskt varit om Screech till slut kanaliserade alla sina undertryckta aggressioner som ditills staplats på hög och endast fått små utlopp, typ genom yttringar av konstiga läten och diverse pajastricks. Om han liksom dök upp på skolan, i trench, för att sedan blåsa knäskålarna av både Zack och Albert.

Alltså, om man ska tänka rent realistiskt.

Stockholm filmfestival round-up del 2

Filmfestival är precis som rockfestival ett utomordentligt tillfälle att upptäcka ny kultur att älska. Något jag själv sällan förunnas pga min så omfattande och allsmäktiga belästhet, eller i vardagstermer: "koll". Dessvärre är festivalen även en arena öppen för nya besvikelser att irritera sig över. Lite känslan som drabbade mig på Stockholm filmfestival när två av mina favoritregissörer inte nådde det max jag kommit att förvänta. Det är typiskt att en amerikan ska komma och skrapa upp bordet på alla kreddpoäng jag skulle dela ut.

Kim Ki-duk som i Sverige är mest känd för filmerna Järn-3an (2004) och Samaritan Girl (2003). Även prostitutionsdramat Bad Guy som I mindre kretsar är känd för att ha gjort filmjournalisten Emma Gray Munthe så pissed att hon hoppade och stampade sönder dvdskivan.

Järn-3an är en jävla bedrift. Det är nog inget annat än fantastiskt hur det går att göra något så enormt vackert utan dialog, utan påkostat foto, utan scenografi. Bara blickar, vinklar och känslor. Den kan mycket väl vara världens bästa film om olycklig, nej, omöjlig kärlek – ett genomgående tema i Ki-Duks filmer.
På Stockholm filmfestival är Kim tillbaka med Breath. En fin liten berättelse om en kvinna i ett trist och destruktivt äktenskap som förälskar sig i en dödsdömd fånge.
Kim använder sig som vanligt av så sterila miljöer han kan för att få känslorna hos sina karaktärer att lysa starkare. Det fungerar visserligen rätt bra och det är aldrig särskilt tråkigt. Dock så känns det som upprepning och i jämförelse med hans förra film Time (2006), som var en direkt hagelsalva i nyllet på plastikkirurgibranschen, känns Breath lite velig och kan väl på politisk nivå högst ses som en vag kommentar till dödsstraffet. Jag ser gärna att Kim tar en paus och kommer tillbaka i en annan form, den han arbetar genom nu kommer bli svår att förnya.

Min andre Koreanske älskling Chaan-Wook Park, som gjorde hämnden uppmärksammad igen med sin trilogi i ämnet. Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance. Alla tre utsökta och våldsfixerade thrillers med skuldens hårda nyanser som en överhängande tjock filt. Inbäddad av moraliska dilemman i ett fototekniskt, rent genialiskt, sken. Parks I'm a cyborg but that's ok handlar om en ung tjej som tror att hon är en cyborg, så hon slutar äta och måste checka in på mentalsjukhuset där en underlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Filmen är till en början helt ogreppbar och när hälften är avklarad sitter jag fortfarande och frågar mig själv vad det är jag tittar på. Mot slutet börjar dock en viss substans i dramaturgin uppenbara sig. Det finns även två fetsnygga drömscener då Young-Goon fantiserar att hon massakrerar sjukhuspersonalen med sina robotpistoler hon har inbyggda i händerna, något som påminner en del om den berömda korridorsscenen i Old Boy. Och de söta stunderna när en kille låtsas reparera hennes ”matprocessor” för att lura i henne mat är . Frågan är om de här ljusglimtarna räcker för att väga upp en dryg timme av platt gökboet-slapstick?

En helt annan park har Gus van Sant gjort sin nya alienerade-ungdomar-på-glid-film om, nämligen skateparken Paranoid Park. En väktares död sker i anslutning till parken, skolans alla skateungdomar förhörs av polisen och 17-årige Alex ligger risigt till. Van Sant som gjort det till sin stil att estetisera tomheten (Last Days, Elephant) gör så även här. Han filmar tokvisuella skateboardvideos och lägger på gammal countrymusik. Sedan stjäl han filmmusik från Fellini, sveper med kameran under långa promenader och låter handlingen obrytt hoppa i tid. Ibland är Alex plågad av skuld, ibland är han less på sin flickvän och ibland är han bara snygg. Paranoid Park blir dock aldrig spekulativ. Den enda sexscenen är medvetet skyddad från de vanligaste fallgroparna då allt som visas är Alex nollställda ansikte.
Filmen är faktiskt raka motsatsen till en besvikelse och bilderna är ungefär så läckra att jag dör.

Publicerad i NSD 24/11/07

Bloggschema för er små princessor att följa slaviskt:

Imorgon: Kanske en dekadent helgrapport.
Måndag: Intervju med Cristan Mungiu - vinnaren av årets Palme D'or (!)