Kino

Idag lyssnade jag via nätet på Kino, Roger Wilsons nya filmprogram i P1. Och tja, det var väl typ intressant till 50%, kanske 65% om jag nu ska släppa till lite.

Bra var inslaget med Hynek Pallas och Clara Törnwall då de diskuterade vad som gör en samtida storfilm. Stjärnan eller själva konceptet? Exempelvis då Dreadlockretards of the Carribean som aldrig fungerat utan Johnny Depp, i motsats till filmen Transformers som helt bärs upp av sitt specialeffekter-för-att-sälja-leksaker-koncept.
Men själva rubriceringen "filmstjärnans död" kändes lite dramatisk och hade väl inte någon direkt stor verklighetanknytning, visade det sig när de snackade med lite filmfolk i Hollywood.
Sedan ringde Roger Wilson upp Jens Jonsson i Sundance, alltså regissören som igår debuterade med Ping-pong-kingen där borta och har Sverigepremiär på fredag här i Göteborg, Wilson frågade typ hur hans hotellrum såg ut och om han träffat Robert Redford. Det var lite snällkul, men det var inte direkt den där nya allvarsamma approachen som det snackades om i tidningarna. Alltså att programmet skulle vara seriöst, djuplodande, analytiskt. Men sedan följde ett aslångt reportage om Ava Gardner som jag inte orkade lyssna på.

Betyget blir det samma som på min senaste tenta, alltså G+, jag hoppas på viss uppryckning. Kanske var det bara lite typiska pilottendenser som spökade i första programmet.

P3 GULD (och sagan om de två förfesterna)

Jag har på senaste tiden märkt att mitt läsarantal ökat kraftigt, för att sedan lika hastigt mattas av. Orsaken kan inte vara någon annan än att jag tog en paus från rätt så lättköpta betraktelser och kassa ordvitsar, till att faktiskt leverera något med lite tanke bakom. Nämligen en lång akademisk essä som de flesta av er säkert inte ens orkade läsa, lata som ni är. Därför kan jag med stort nöje presentera följande text som ett återvändande till det enkla, ointellektuella. Idiotiskt för idioter, eller skit ska skit ha - som det ju heter. Så utan further adu ger jag er: Fester, namedroppings och kändisspotting.

Förfest nummer ett:
var en inflyttningsvariant. Det var Rodeos klubbredaktör i Göteborg, Isabel Nellde, som flyttat in andra hand i sin 17:e lägenhet. Lägenhetsinnehavaren var en typ med mycket högt kulturellt kapital. På väggarna hängde posters från Bergmans filmer Tystnaden och Persona. I köket fanns en enorm poster till Andrei Tarkovskys Offret , förmodligen den mest ofilmiska filmaffisch jag sett. Bara svart text mot vit bakrund och så några tidningscitat och betyg inslängda i botten. Men den var cool, glömde jag skriva tidigare.
Jag samtalade med en filmregissör (som jag tyvärr inte minns namnet på) som menade att det var typiskt, då Offret enligt denne var Tarkovskys sämsta film. Någon berättade om hur bäng de blivit på någon resa medan halva wifebeaterlovekollektivet turades om med att toppa varandras låtval av RnB på stereon. Själv hade jag rätt trevligt och blev inbegripen i en diskussion om de bästa Jean-Claude Van Dammefilmerna. Så småningom blev det dock dags att dra vidare.

Vägen mellan festerna:
Var kall och blöt.

Förfest nummer två:
Var hemma hosGustav Annerblom och hans flickvän Fia. De hade kopplat ihop teven med sin laptop och kunde alltså Youtuba ut såna här partymaxare genom teven. Klubbarrangören satt sedan och surfade genom en massa bootyvideos och så småningom även bodybuildervidoes. The Touch var också där. Johan blev väldans uppspelt när jag berättade om mitt våldssportande och förklarade att han var sugen på att börja träna, men att hans gym verkade lite svårt för nybörjare med tanke på att klientelen mest består av Original Gangstersmedlemmar. Nu har jag utlovat privatlektioner.

P3 GULDFESTEN:

P3 guld är en gala som jag inte tror så många minns vinnarna av, förutom vinnarna själva då, som ju har det fysiska priset hemma som en konstant påminnelse. Men att annordna prisutdelning med efterföljande ryggdunkande och inbördes beundran är förstås trivsamt för alla med äran att tillåtas medverka i sammanhanget. Vilket jag och sällskapet jag hängde med hade, åtminstone på festen efter galan.
Hur det gick till tänker jag inte redogöra för i detaljer, men det var åtminstone mycket tack vare Sveriges Radio.
Festen var benägen på avenyn i någon hotelliknande byggnad. Kanske var det ett hotall? Jag hade på dagen precis fått igen två tentor som gått ganska bra och tänkte att jag skulle bli full, och det utan att betänka eventuella konsekvenser. Som idag lyser med sin huvudsprängande närvaro.
Jag blev bjuden på sprit och öl och dansade sedan med två bortgifta fruar som båda hette Maria. Vilket var skönt då jag helt slapp oroa mig över om jag såg cool ut eller inte.

Maria Andersson i Sahara hotnights var väldigt söt, men verkade sur där hon strök omkring och såg besvärad ut över att det var så mycket folk. Annika Norlin var sjukt het, men tyvärr sittdansade hon, vilket drog ned intrycket en smula. Navid Modidiri från filmkrönikan var väldigt glad, och det borde bero på alla Bergmanfilmer han ser?
Den där killen från musikbyrån lyckades se ut som att han stod helt still trots att han rörde sig på dansgolvet. Någon kille från The Ark såg ut att vilja omdefiniera begreppet "kläder" med ett par klistertighta ljusgröna stuprörsjeans.

Salem Al fakir var liten.

Och när jag skulle göra ett av många kommande besök på toaletten fick jag kissa bredvid självaste Arn Magnusson. Jag som trodde att han bara vara ett av TV4s och Jan Guillous många hjärnspöken, men Arn var livs levande aspackad.

ogillande vid första ögonkastet

Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.

Sommar i P1

Lyssnar idag till Gunilla Von Platens sommarprogram i P1:

"I mitt program skall jag prata om den fantastiska resa jag gjort i mitt liv. Från att mina föräldrar flydde från Turkiet och min mamma blev skjuten till den entreprenör jag är idag"

Ja, låter det kul eller? Nej just precis. Det är svintråkigt, Von platen är extra irriterande när det gäller hennes tal. Hon sätter liksom punkt mitt i meningarna när hon pratar. Såhär: "Ja, jag var rädd så jag vågade inte. Öppna dörren innan jag kikade. Genom nyckelhålet".
Jaha så du kom på att kundservice var efterfrågat på marknaden, vad intressant. Berätta mer! Och det har förresten med din mammas död att göra på vilket sätt? Eller ville du bara att vi skulle veta att hon dött? Blivit mördad? Ok nu vet jag. Hon är död. Så berätta nu mer om hur du "med tårar i ögonen" var tvungen att sparka hälften av dina anställda... *Radio off*

Jag har ju som vanligt missat ett par pratare. Men utöver svinduktiga spanaren Jessika Gedin och vissa bitar av Journalisten-med-hjärtat-på-rätta-stället Gustav Fridolins, och Filip & Fredriks program så är det ganska fattigt. Camilla Läckberg häromdagen var en sjukt jobbig upplevelse. Men det har ju redan Schulman och hans bride-to-be gett henne tillräckligt med skit för. Och varför spelar nästan alla så pissigt dålig musik?

Nu ska jag fan ha kaffe.