Things done changed

Filmkritiken är inte död än.
Jag skriver (bland andra) för tidningen NSD. Det är en dagstidning för Norrland, kanske främst Norrbotten. De senaste veckorna har jag recenserat filmer som inte fått biopremiär där, åtminstone inte ännu. Och jag har inga större förhoppningar att Somers Town eller Vicky Cristina Barcelona kommer att leta sig upp (det KAN förstås hända, jag inbillar mig att mina recensioner kanske hjälper lite där).
Nu på fredag tänker jag recensera terroristrullen Der Baader Meinhof Komplex, och även om fredagens premiärer inte tillkännages fören på onsdagar slår jag var om hundra spänn att den heller inte kommer gå upp i Luleå (som har störst biografutbud i Nottbotten).

Varför då recensera de här filmerna? Well, det finns som ni vanligtvis är bekanta med, orsaker.
For starters vill jag göra lite motstånd mot monopolet SF och deras syn på besökarnas preferenser. Jag ville inte se skitfilm när jag bodde i Luleå, lika lite som jag vill se det nu. Om det här varit 1995 hade jag kunnat häva ur mig ”tyvärr är det här verkligheten för dem som fortfarande bor i kulturöknen känd som Norrbotten”. Men det som är så bra med 2000-talet är att biografen inte längre är ensam distributionskraft av (jag hatar det här ordet men) kvalitetsfilm.
Hynek och FLM har förresten skrivit om det här tidigare, och det där jag hämtat den mesta av inspirationen.

Alltså kom igen ungar, ofta finns filmerna att ladda ner för allmänheten innan svensk biopremiär, men annars ploppar den ju upp några veckor efteråt.
Ska man ta hänsyn till detta? Eller ska den enda film som utsätts för kritik vara type Rallybrudar? Detta är farligt (för att inte tala om tråkigt att skriva om), om filmkritiken är döende krävs egentligen bara att inga filmer visas för att den ska kola helt. Eller att de enda filmer på repetoaren riktas till målgruppen som ändå inte läser recensioner. Inte för att Vi hade iaf tur med Vädret 2 inte behöver kritik, men ni hajar. Filmkritikern som gillar Somers Town kommer förmodligen inte gilla Göta Kanal 3.
Kanske behöver de olika filmerna recenseras av olika personer? I Så fall får inte detta ske på bekostnad av den kritik och de filmer som inte går upp på bio, MEN som finns tillgängliga på Internet, på filmfestivaler och i förlängningar av responsen filmen får där = på DVD.

Att bara utgå från veckans biopremiärer är när det gäller filmkritik är lite som att exklusivt recensera de skivor som ligger på topplistan på Åhléns i Haparanda. Typ låtsas att det är dit folk går och lyssnar i musikbås för att flirta och hänga. Som om Internet fortfarande var en vag fantasi i någon Frinkbrain på 50-talet och att kulturen uppfostrande såg ut därefter.
”Människan är ett flockdjur”. Jaja, men inte helt dum i huvudet.

Arn och Fabriken

I väntan på nya filmen om Arn - "Guldet vid regnbågens slut" har jag i en månads tid försökt se klart del ett i detta storslagna riddarepos.
Idag lyckades jag för sjätte gången se de 20 resterande minuterna jag hade kvar efter tidigare insomnade sessioner.
Den sög.

Och nu till något annat annat här:

Edie Sedgewick var en brud som droppade collage för att hänga med Andy Warhol på 60-talet. Hon hade blivit antastad som barn av sin farsa Fluffy (WTF?) och var en bräcklig skönhet och blabla... hon hade haft det fett jobbigt i alla fall - vilket ingen av de här arty typerna i New York brydde sig om när de började casta henne i mjukpornografiska häst och cowboyfilmer.
Hur som helst framställs Warhol som ett riktigt ärkesvin när han behandlar sina vänner på "fabriken" mer eller mindre som rekvisita i konsten.
Det är väl helt okej, allt annat hade varit tråkigt att titta på.
Det Factory girl, gör med Bob Dylan är dock helt obegripligt.
De kunde inte på allvar tro att någon skulle köpa Hayden "Manikin Skywalker" Christensen som den krullhårige folksångaren?
Vidare kan de väl inte mena allvar med att Dylan var den rejäle hembydgspöjk han framställs som. Han är den enda som "ser igenom" Warhols tomma popkonst.
"En burk tomatsoppa, vad är det liksom?"
"Jag sjunger om viktiga saker, typ livet. Uuuh ta lite weed istället för den där faggy Speed-skiten".
Lame.
Det roliga är att Guy Pearces Warholporträtt påminde mig jättemycket om Bob Dylans splittrade karaktärer i I'm not there, men det var innan lill-Vader dök upp och moraliserade överabstrakt konst. han kunde lika gärna protesterat mot strypsex, sin egen tradition till trots.

P3 GULD (och sagan om de två förfesterna)

Jag har på senaste tiden märkt att mitt läsarantal ökat kraftigt, för att sedan lika hastigt mattas av. Orsaken kan inte vara någon annan än att jag tog en paus från rätt så lättköpta betraktelser och kassa ordvitsar, till att faktiskt leverera något med lite tanke bakom. Nämligen en lång akademisk essä som de flesta av er säkert inte ens orkade läsa, lata som ni är. Därför kan jag med stort nöje presentera följande text som ett återvändande till det enkla, ointellektuella. Idiotiskt för idioter, eller skit ska skit ha - som det ju heter. Så utan further adu ger jag er: Fester, namedroppings och kändisspotting.

Förfest nummer ett:
var en inflyttningsvariant. Det var Rodeos klubbredaktör i Göteborg, Isabel Nellde, som flyttat in andra hand i sin 17:e lägenhet. Lägenhetsinnehavaren var en typ med mycket högt kulturellt kapital. På väggarna hängde posters från Bergmans filmer Tystnaden och Persona. I köket fanns en enorm poster till Andrei Tarkovskys Offret , förmodligen den mest ofilmiska filmaffisch jag sett. Bara svart text mot vit bakrund och så några tidningscitat och betyg inslängda i botten. Men den var cool, glömde jag skriva tidigare.
Jag samtalade med en filmregissör (som jag tyvärr inte minns namnet på) som menade att det var typiskt, då Offret enligt denne var Tarkovskys sämsta film. Någon berättade om hur bäng de blivit på någon resa medan halva wifebeaterlovekollektivet turades om med att toppa varandras låtval av RnB på stereon. Själv hade jag rätt trevligt och blev inbegripen i en diskussion om de bästa Jean-Claude Van Dammefilmerna. Så småningom blev det dock dags att dra vidare.

Vägen mellan festerna:
Var kall och blöt.

Förfest nummer två:
Var hemma hosGustav Annerblom och hans flickvän Fia. De hade kopplat ihop teven med sin laptop och kunde alltså Youtuba ut såna här partymaxare genom teven. Klubbarrangören satt sedan och surfade genom en massa bootyvideos och så småningom även bodybuildervidoes. The Touch var också där. Johan blev väldans uppspelt när jag berättade om mitt våldssportande och förklarade att han var sugen på att börja träna, men att hans gym verkade lite svårt för nybörjare med tanke på att klientelen mest består av Original Gangstersmedlemmar. Nu har jag utlovat privatlektioner.

P3 GULDFESTEN:

P3 guld är en gala som jag inte tror så många minns vinnarna av, förutom vinnarna själva då, som ju har det fysiska priset hemma som en konstant påminnelse. Men att annordna prisutdelning med efterföljande ryggdunkande och inbördes beundran är förstås trivsamt för alla med äran att tillåtas medverka i sammanhanget. Vilket jag och sällskapet jag hängde med hade, åtminstone på festen efter galan.
Hur det gick till tänker jag inte redogöra för i detaljer, men det var åtminstone mycket tack vare Sveriges Radio.
Festen var benägen på avenyn i någon hotelliknande byggnad. Kanske var det ett hotall? Jag hade på dagen precis fått igen två tentor som gått ganska bra och tänkte att jag skulle bli full, och det utan att betänka eventuella konsekvenser. Som idag lyser med sin huvudsprängande närvaro.
Jag blev bjuden på sprit och öl och dansade sedan med två bortgifta fruar som båda hette Maria. Vilket var skönt då jag helt slapp oroa mig över om jag såg cool ut eller inte.

Maria Andersson i Sahara hotnights var väldigt söt, men verkade sur där hon strök omkring och såg besvärad ut över att det var så mycket folk. Annika Norlin var sjukt het, men tyvärr sittdansade hon, vilket drog ned intrycket en smula. Navid Modidiri från filmkrönikan var väldigt glad, och det borde bero på alla Bergmanfilmer han ser?
Den där killen från musikbyrån lyckades se ut som att han stod helt still trots att han rörde sig på dansgolvet. Någon kille från The Ark såg ut att vilja omdefiniera begreppet "kläder" med ett par klistertighta ljusgröna stuprörsjeans.

Salem Al fakir var liten.

Och när jag skulle göra ett av många kommande besök på toaletten fick jag kissa bredvid självaste Arn Magnusson. Jag som trodde att han bara vara ett av TV4s och Jan Guillous många hjärnspöken, men Arn var livs levande aspackad.

Strages skam och botgöring

På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den. "Du gav den svenska medeltidsfilmen 'Arn' en trea i betyg när den förtjänade en tvåa. Du förleder folket. Hur kan du leva med dig själv?"


Ja, det är visst så fint.