Att välja Herzogs Kaspar Hauser

Idag var jag på ett ställe jag aldrig är på: Biblioteket.
Hah, skoja. Jag är visst på biblioteket ibland. Tänkte bara uppröra er lite med en sån där "provokativ" öppnare där jag "koketterar" med lite härlig okunskap.
Jag lånade Werner Herzogs film "Kaspar Hauser" och såg den på laptopen i sängen.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, alltså jag gillar många av Herzogs filmer (Haha typ "grizzly man" från 2005, hans inhopp som präst i "Mister Lonely" från förra året och den där senaste antarktisdokumentären) Men jag har säkert inte sett tillräckligt för att komma undan med familjär namedropping. "Kaspar Hauser", som är från 1974, bådade ändå inte helt calippo refresh med tanke på bisarrofesten i "Even dwarfs started small" från några år tidigare. Som var den enda jag äldre film jag sett från Herzog.

Utifrån denna dåliga referensram BORDE jag alltså ha tänkt: Ung Herzog= konstnärligt, knäppt och påfrestande. Gammal Herzog= konsekvent, knäppt och kultursidehippt.
När jag stod på bibblan var tydligen min mentala väljarkompass fylld med sand. Så jag tänkte inte på att den unge Herzog förmodligen skulle bli en jobbig upplevelse.

"Kaspar Hauser" är namnet på en Joel Alme-lik man som suttit instängd i en källarhåla hela livet. Fången har Hauser skötts om av en mystisk man i svart hatt och mantel (!) som matat och, öh, hållit honom fastbunden, tills han blivit vuxen karl. Året är 1828 och den mystiske mannen släpper av Kaspar, som bara kan tala en mening och bara kan skriva sitt eget namn, mitt i en liten stad.
De blir ju rätt förvånade och måste lära upp en vuxen hur man äter annat än vatten och bröd. Man försöker integrera honom i civilisationens sociala och kulturella mindset, resultat: viss utvecklingssvårighet.
Det är en sann historia, men anledningen till att Hauser fängslades får ingen förklaring. Ett rykte om att Hauser skulle vara ett övergivet rikemansbarn nämna, men filmen berör det inte så mycket. Det handlar mer om att visa svårtillgängligheten i det tyska aristokratiska samhället, eller vad som är grunden till vår västerländska way of life. "Släpp äpplet, det vill ligga och vila" säger han, som om äpplet hade en egen vilja. Det blir för Kaspar som inledningscitatet av Georg Büchner förklarar: tystnaden skriker. Visst är Kaspar ett slags ar-tard, han förstår inte att vara rädd för svärd, eld eller vad poängen med blind gudstro är. Det är genom att vara oförstående han kan vara kreativt tänkande.

t ex: En matematiker skall utbilda Kaspar i begreppet "logik" och ber honom lösa följande gåta:

Det finns två byar. En där alla ljuger och en där alla talar sanning. Det går en väg från varje by till dig Kaspar. Om du träffar en man där vägarna sluter samman, vilken fråga ska han då ställa till mannen för att få reda på vilken by han kommer ifrån?

- Jag hade frågat om han var en lövgroda. Om han kom från lögnarnas by hade han sagt ja.


nä den var inte så jobbig.

Werners dvärgar

Mitt förhållande till Werner Herzog är i bästa fall på bekantbasis. Om man jämför med en vanlig social relation så antar jag att vi skulle kunna prata med varandra på fyllan, kanske ignorera varandra en onsdag på stan. Prylen är att jag bara sett Rescue Dawn, Grizzly Man och Encounters at the end of the world innan jag idag blev inbjuden till en screening av hans gamla tyska Even dwarfs started small från 1970.
Och Jag vet inte om jag kan säga att mitt förhållande till Werner är bättre eller sämre efter filmen.

Det gäller att från början förlika sig med tanken att världen endast är befolkad av dvärgar (vilket förstås betyder något). Ett gäng av dessa är inlåsta på ett fängelse och gör upplopp där de raisar fett med hell resten av filmen. Samtidigt sitter fängelsedirektören inspärrad och försöker desperat att lösa skiten.

För någon med större tillgång fritid än jag själv har för tillfället går det säkert att googla fram någon analys som pekar på referenser till akademiska essäer om "fängelsesamhället" och som kan hitta någon liknelse till Foucaults panoptikon. Men jag har som sagt varken tid eller kraft att göra något sådant.
Vad jag kan berätta är att dvärgarna dödar en sugga genom att köra upp en pinne i munnen på den, att de ghost ridar ute på gården, att de försöker ha sex men att killen inte lyckas klättra upp för att sängen är för hög. Och så leker de med maten.

Överhuvudtaget behandlas djuren i filmen jävligt dåligt. Alltså nu är jag ju ingen vegetarian och kan med gott samvete klyva en blodig stek samtidigt som jag hör hur en kossa skriker i panik någonstans i bakhuvudet, det är inte det saken handlar om. Att låta en dvärg springa omkring i ett rum och kasta hönor omkring sig utan att scenen verkar tillföra något annat, borde väl rimligtvis klassas som djurplågeri? Nåja, det var ju skitlänge sen och ingen kyckling har väl levt lika länge som de där gjort nu, tack vare filmens evighetsfunktion, men ändå.

Jag kan fatta lite av grejjen att liksom vända på alla stekar tillgängliga. Visa att makt handlar om skillnader och att uppror mot makten kan vara nödvändigt men också förvandlas till syftets motsats, dvs förtryck.
Men jag hade svårt att greppa varför dvärgarna var tvungna att bete sig som om de var helt jävla bombade i skallen? för det mesta står de bara och skrattar som ena mongon, annars upprepar de samma ord om och om igen som vore de skvatt galna. Jag tror nog att ambitionsnivån (som en snubbe på imdb också sade) för filmen var ganska högt ställd och blev helt enkelt lite överväldigande för unge Herzog.

Jaja, nu kan jag åtminstone säga att jag utökat mitt kulturella kapital.

Danmark örfilar oss till rätta

Det är lite typiskt att man aldrig lär sig. Står det "Förmodligen en av festivalens vackraste filmer" om en Kanadensisk/Armenisk dokumentär i programbladet till Göteborg filmfestival borde jag, om jag haft lite större förutseende, struntat i att gå på vad som skulle bli en av de svåraste filmupplevelserna jag varit med om. Stone time Touch var en slags pubertal formstudie i patosposerande som inte blev lättare att genomlida sittandes på en kudde i biograftrappen. När jag dagen efter skulle se den tyska Reclaim your Brain med tesen "dum TV gör dig dum i huvudet" gick jag ut från salongen.
Men nu ska inte den här texten bli ett staplande i sågningar (även om det förstås hade glatt er) utan en sammanfattning av det intressantaste som visats under Skandinaviens största filmfestival.

Ett nytt tema för 31:a upplagan av Göteborgs filmfestival är "efter 9/11".

Battle for Haditha är en brutaltragisk historia med dokumentärkänsla om urbana strider i Irak. Den skildrar amerikanska soldater och deras vardag parallellt med några Irakiers planerande av en attack. I mitten av filmen kulminerar allt till ett blodbad.
Men i stället för att piska upp hat och peka ut olikheter som skälet till ondska för betraktaren, presenterar filmen aldrig någon typ av representant som filmen lägger ansvaret på. I vanliga fall är det en underbegåvad amerikansk byråkrat eller en islamistisk fundamentalist.

Den senare finns dock lite onyanserat porträtterad i Tsotsi-regissören Gavin Woods Utlämnad där Jake Gyllenhaal spelar Douglas Freeman som, trots sitt i sammanhanget självparodiska efternamn, mest framställs som en fegis och medlöpare när han beordras övervaka en tortyrsession. Han är en av många välspelande i en thriller om USAs förhörsmetoder och hur slentrianmässigt "ändamålen helgar medlen" används som argument för extrema kränkningar av mänskliga rättigheter.


Att ladda rollpersoner med värderingar och motiv är något som regissören Michael Haneke motsätter sig i remaken av sin egen Funny Games från 1997. Den amerikanska versionen är förvisso en nästan exakt kopia av originalet. Två unga män antastar en typisk kärnfamilj på deras semester i sommarhuset. Killarna använder psykologisk terror för att spela sadistiska spel med familjen. Här är det just avsaknaden av fasta identiteter som gör antagonisterna så vidrigt obehagliga. De har inga riktiga namn utan kallar varandra Peter, Paul, Beavis, Butthead, Tom och Jerry. När en gråtande Tim Roth frågar "varför gör ni det här?" drar en av de tvålfagra ynglingarna en sarkastisk vals om att de är knarkare från svåra förhållanden och flinar sedan åt sin egen lögn. Faktumet att våldshandlingarna verkar så triviala och meningslösa för de två väldigt blase unga männen gör att hotet som är så påtagligt aldrig går att bestämma var det kommer från, och det skrämmer skiten ur mig.

Förra året kom två bra svenska filmer på bio. Under en av dagarna på festivalen såg jag inte mindre än tre bra svenska filmer på en dag. Om vi har otur är de tre också de enda grymma detta år.

Jens Jonssons Pingpong-Kingen kanske inte levde upp till sin massiva hype, men visst var den ett stämningsfullt familjedrama med viss abstrakt USA-kritik och en ny spinn på mobboffrets revansh som kanske inte faller alla i smaken. En film jag blev positivt överraskad av är Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, den första långfilmen någonsin filmad med en mobiltelefon. Här trodde man att snacket om filmen skulle vara roligare än själva upplevelsen. Så fel det går att ha. Otroligt självutlämnande, patetisk och väldigt lätt att känna igen sig i.

Vampyrdramat Låt den rätte komma in har redan utnämnts till en modern klassiker, och visst, det är svårt att värja sig för blodutgjutelse när den är så romantiskt inramad och inspelad på Örnäset och Pontusbadet i Luleå. Där man ju badat som ung.

Som vanligt kommer dock Danmark och örfilar oss till rätta. Eller okej, klappar oss åtminstone på huvudet. Susanne Biers första hollywoodfilm Things we lost in the fire hade visserligen en fantastisk Benicio del Toro men filmen som riktigt krossade mig var Anders Morgenthalers Echo (se även Princess från förra året).
En far som förlorar vårdnaden om sin son bestämmer sig för att kidnappa pojken och ge dem en sista tid tillsammans, samtidigt gör pappan upp med ett trauma från sin egen barndom. Morgenthaler skapar en knivskarpt timad konflikupptrappning med en antites till tillgjord dialog (läs: Juno) och är expert på den vackraste av konster: empati för den svage. Denne som ibland är en stor skäggig poliskonstapel till karl.

Publicerad.

Bonusgnäll:

Förlåt att jag missade att skriva om vissa "talk of the festival"- filmer, som Broken English, Erik Nietzhe - the early Years eller Lindsey Andersson dokumentären. Det är bara väldigt mycket film och det går inte att se allt.
sista dagen på festivalen var igår, söndag. Den spenderade jag med att somna till Werner Herzogs dokumentär om antarktis. Jag vaknade till när Herzog frågade en pingvinexpert som slutat prata med människor om det finns gaypingviner? Senare såg jag den sämsta filmen i världen, Captain Ahab, "fritt inspirerad av Moby Dick" Ja om med "fritt inspirerad" menar "helt jävla dumma i huvudet" kanske. Det var filmad teater rakt upp och ned om hur Ahab växte upp och vad som ska ha "format" honom till den sadist han senare blev. Han blev slagen med en käpp i luften t ex, fan vilket trauma. Nae, usch. Det värsta var att jag redan fått mig en powernap och kunde inte direkt somna i Folkans hårda säten. Inget värdigt slut på en annars väldigt fin filmfestival.

Starvin' Christian'

Jag tycker ändå lite synd om honom. Christian Bale. I sin nya film tillfångatas han i Laos under vietnamkriget.
Han måste svälta igen, om det är lika "for reals" i Rescue Dawn som i The Machinist tvivlar jag på, men det är måste ändå vara lite irriterande för honom att inse "Jag har nog ett sånt där ansikte som folk vill se utmärglat". Eller är det för att han är så tvålfager? I så fall är det väl bara att gratulera till resten av världens kollektiva badwill mot hans snygga fejs.

Så här kanske det lät när Werner Herzog och hans kollegor pratade casting:

- Alltså, det här är ju en jävligt stark film. Det ska vara en Pianisten i Asien, hajar ni eller? Jag vill ha en snubbe som kan se jävligt trött och undernärd ut samtidigt som han är snygg, jag behöver typ en manlig Kate Moss.
producent: - Hmm... vad sägs om den där snubben som ska spela Ian Curtis? Eeehm mm-mm... Sam Riley?
Werner: - Men what, are you facking kidding? Han kommer ju aldrig bli trovärdig i ett lösskägg fattar du väl?
producent: - Owen Wilson då? Lite sårbarhet och sådär, du vet självmordet och så vidare..?
Werner: - Hallååå!? Hans näsa är väl för fan inget stridspilotmaterial, snarare en landningsbana, hehe.
Producent: - Christian Bale då? Han har ju redan svultit sig en gång tidigare, och dessutom såg han ju ut som en hungrig lodis i delar av The Prestige.
Werner: Yeah, han är ganska clean. Gillade American Psycho, han påminde mig lite om Timothy Treadwell.
Seså, ring Läderlappens agent och fixa ett möte åt mig. Dags för Werner att bring the pain to Bale.