Biff serverat för Tropa de Elite

Jahapp... Nu är det "kulturdebatt" på gång igen.


DNs Kerstin Gezelius hissade upp filmen Tropa de Elite i sin recension (filmen har jag skrivit lite om här) och angriper nu de flesta svenska filmkritiker, men mer specifikt två av svenskans. Gezelius kritiserar dem i en lång utläggning här.
Hynek Pallas ger ett eget svar här.

Själv förstår jag inte riktigt vad Gezelius vill säga.
Att det är okej att göra en dålig film med en massa tråkigt våld, men att det rättfärdigas och blir "spöklikt när antagonisten är osynlig"?
Eh va? Jag skulle vilja säga att antagonisten är överrepresenterad, dels i de pseudo-intellektuella samtalen om Foucault som leder tittaren att förstå att "samhället" är skurken.
Men sen är inte en enda huvudperson sympatisk, de blir alla antagonister! Och jag som tittare blir protaginist, som mest vill ge alla en örfil för slarvigt berättande och ologisk handlande.

Gezelius förklarar sedan vad alla har missat, hur filmen faktiskt skapar sympatier för polismännen:

"Få recensenter verkar känna någon sympati med de två idealistiska poliser som dras in i elitstyrkan. Pallas skriver att filmen följer deras "naturligtvis mycket våldsamma poliskarriärer". Neto, av Pallas kallad "en skjutglad psykopat", ägnar i själva verket större delen av filmen åt att leta reservdelar och överlista sin korrupte chef. André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

Det här är naturligtvis sant. Samtidigt är det bara ordbajs. Neto är ingen hjälte. Han ÄR institutionen. "Lagar är till för att följas" borde tatuerats in i pannan på honom istället för den där BOPE-loggan så kanske Kerstin fattat.
Den enda anledningen till att Neto lurar polischefen är för att komma närmare sitt mål i att bygga ett totalitärt samhälle. En önskan som bara växer ju längre filmen rullar och ju större tillgång till vapen han får. Problemet med Tropa de Elite är att knarklangarna i favelorna endast beskrivs som slödder.


"André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

"Få fotfäste" ja, det är ju rätt ett grumligt uttryck. Egentligen är Matias bara en stiff och kompromisslös auktoritär som föraktar studenterna lika mycket som de gör han. Varför ska han av mig förlåtas för sitt lika svartvita tänkande som Neto använder. "Droger är dumt." Punkt. Alla som håller på med droger är slödder. punkt. Jaha. Karaktärsnyanser i olika färgskalor over here...

Konstigast är dock ett inledande stycke som verkar plocka argument ur tomma luften:

"Sånt kan väl vara intressant om det görs i Nordamerika, Europa eller rikare asiatiska länder. Men tredje Världen ska hålla sig på den neorealistiska mattan. Gärna hotta upp den men absolut inte frångå offerrollen och gå in i förövarens huvud. Så låter det i alla fall på kritiken, i synnerhet i brittisk press men också här i Sverige."

Okej att hon tolkar in och insinuerar en slags rasism i den kritik filmen fått (utan att ge några citat eller exempel), men "hålla sig på den neorealistiska mattan"?
Förstår någon varför hon skriver detta?

Jag vet inte vilken skribent som tycker att Deathwish-mentaliteten är okej i filmer från USA, Europa eller "de rikare asiatiska länderna"? (klassperspektiv också, look out!).
Åtminstone inte idag 2008. Betyder det att Gezelius använder recensioner från 80-talet för att göra sina jämförelser måntro?

Kort guide till aktuell bio

Rus:

It's a free world.

Ken Loach gör en film om hur fittig kapitalismen är. Eller mer specifikt hur fittig bemanningföretagskapitalismen är i England. Det är väldigt lätt att anställa papperslös arbetskraft och utnyttja dem för slavlöner. Detta har ju tidigare varit populärt att göra i U-länder där folket svälter, men i Drottningens hemland har man tänkt till. Varför skall andra länders makthavare få smörja kråset på bekostnad av svältande arbetare när vi lika gärna kan ta hit dem till oss? Utnyttjad både sexuellt och av systemet blir 30-nånting Angie trött på att försöka bry sig om andra i en arbetsmarknad med svajjiga löften, och startar ett laglöst bemanningsföretag.
Hennes gamla pappa som hade samma jobb i 30 år tycker att hon är hjärtlös som betalar ut slavlöner för ryggknäckarjobb. Själv rättfärdigar hon det med att hon blivit blåst 30 gånger på olika jobb och att detta är enda vägen från fattigdom.
Det var väl kanske ingen hjärtattack att Loach gör en sån här film, men vem bryr sig? Det funkar svinbra. Kierston Wareing som Angie är den perfekt nyanserade golem som skapats för att tjäna den nya sortens arbetspoltik. Den sorten som kan dra åt helvete.

Ros:

Expired


Det suger att ha ett jobb där alla hatar en. När jag jobbade med telemarketing kändes det som att jag var hatad av hela världen. På företaget där jag jobbade arbetade cheferna hårt för att skapa en slags "vi och dem" stämning inför kunderna. Tyvärr kunde de inte riktigt övertyga mig med tanke på att de var helt jävla knäppa i huvudet när de pratade om sälj till varje pris. Om ni har sett filmen Boiler room fattar ni vad jag menar.
Jag har alltså hyfsat lätt att relatera till Jason Patrick i Expired. Han spelar Jay, en rejält elak människa. Förstås hatar han sitt jobb som parkeringvakt, men utnyttjar sin auktoritet till max bara för att inte gå under i depression framför nätporren hemma. Två dagar innan nyårsafton ger han en man som springer till sin bil en bot. Mannen vädjar om ett undantag men Jay är Stenhård. till slut ger mannen upp och slänger ur sig ett sarkastiskt "Happy Fucking New year" varpå Jay svarar att det är två dagar kvar och att han borde lära sig räkna, så kanske han slipper böter i fortsättningen.
Jay träffar väna Claire på jobbet, spelad trasig och ledsen av Samatha Morton som tolerar Jay som kärleksaspirant i brist på annat. Hon frågar sin mamma om det inte är bättre att ha någonting än ingenting alls?

Överdos:

Tropa de Elite

En massa exotiserat övervåld i Rio De Janeiros favelas. Hårda polisgrabbar, hård voice-over, hard knock life överlag. Men en mjuk och framförallt svag karaktärsbyggnad och handling. Typiskt inkvoterad "utländsk film" som får existenberättigande för att aktörerna pratar portugisiska.
Tjuv och polis a la Charlies Bronson med lite klyshigt hjärntvättnings-träningsläger för polisens elitstyrka. "Hårdare än Israels armé" jamen ojdå.
Skurken anar orod för att "det är för tyst därute. Herre vad kulturellt.
Jobbigast är väl at det inte finns någn som förtjänar ett uns av sympati. Alla i bärande roller är antingen medlöpartöntar eller vapengalningar. Kanske är taken att visa "hur jävligt det är"?
Äh, varför ska jag? En bebis hade kunnat skriva en negativ recension på den här filmen.