Spike Lee bråkar med Coens och Clint i Cannes

Nu när jag skriver uppsats får ni nöja er med att jag länkar till andras analyser av saker och ting. Okej?

Här är det rätt sköna beefet, hittat via The playlist.

Margot, Cannesrapport & Exfilm: Anti-konventionellt overload

Pretentiösast rubrik hittills? Mycket möjligt. Men då kan jag glädja med att texten som förväntas uppfylla pretentionerna knappast lyckas med sitt uppdrag. Och att den ligger på en lika slarvig, loj och slentriananalyserande nivå som vanligt.



1. Jag såg Noah Baumbachs Margot at the wedding igår och blev helt blown away (Engelska för "Blåst till orgasm" ). Hans förra, Squid and the Whale, höll också på och simma runt i hjärnsubstansen av svåra neuroser hos vita-akademisk-medelklass-newyorkers. Dock kändes inte konflikterna alls lika förväntade i Margot. Det råder knappast någon förvirring att det är fett mer on the edge att låta en vuxen kvinna bajsa på sig, än att låta en skäggig professor få en avsugning av sin 25 år yngre elev.
Filmen utspelar sig ute på landet i föreberedelserna inför ett bröllop. Nicole Kidman spelar Margot som självömkande (när hon möter motargument skriker hon "stop picking on me!") och kall syster till den blivande bruden Pauline. Jack black spelar dennes tilltänkte make som Margot inte har särskilt mycket för: "It's not that he's ugly, he's just completely unattractive"
Tonårsbarnen till de två kvinnorna behandlas av föräldrarna nästan helt utan kärlek, då de vuxna bestämt sig för at vara så blasé det bara går om de ska undvika att bli sårade.
På det hela taget är Margot at the wedding en mycket ovanligare och intressantare film än Baumbachs förra.
Och så är Black bra. Jag tror att ett grattis är på sin plats. Det är nämligen första gången han gjort en rollprestation som inte eldade på ett redan brinnande hat för den lille tjockes grimaser.

2. Dagen därpå besökte jag Göteborgs filmhögskolas visning av examensfilmerna. Fem stycken jävligt olika skapelser som när de flöt i ihop under visningen skapade ett monster. Nae då, men det är som alltid när man buntar ihop flera tunga filmer i en och samma visning en emotionellt lavemangartad effekt som lämnar en lite... tom, efteråt.

Hela eventet öppnades genom en live videofeed till Cannes där många av skolans representanter känslosamt grattade exfilmarna. De passade även på att berätta hur bra det gått för Ruben Östlunds De Ofrivilliga ("folk har gråtit och skrattat här och...").
Den visas i Un certain regard vid årets festival. Jag ser fram emot att se den.

Exfilmerna:

Film nummer ett handlade om ryska gästarbetare med nåt slags bondjobb i Sverige. En flicka som rymt hemifrån Ryssland kommer och hälsar på sin bror. De bor i husvagnar och har det ungefär lika kul som i Ryssland. Dvs inte alls.

Tvåan, London Transfer: Om Sam från Sverige med mellanösternskt utseende och en keps med blommor "så at han inte ska se så farlig ut", glider omkring i London. Ursprungligen för att byta flygplats i sin resa mot Mexiko. Men logistiken krånglas till, och efter ett tag är han är i stor behov av en toalett. Men hans etnicitet försvårar möjligheterna, kanske för att han själv ser fler fördomar än de som existerar i det momentum han finner sig i.

Film nummer tre skildrar ett gäng kids i lägre tonåren som hänger på ett industriområde. De käftar, klipper varandras hår, bråkar och jobbar för att spränga någon form av behållare med konfetti. Varför hänger de där? Det vette fan, men skådespelet är bra och känns verkligen inte som ännu en vuxenskildring av ungdomen.

Fyra, Jonas Eskilssons Maxim är exfilmarnas snyggaste (filmen alltså, även om Jonas också är rätt het).
Fina åkningar med kameran och ett jättefint arbete med färger ramar in en historia om en ung överklassman som återvänder hem. Han knarkar, går på klubb, horar ut sig till en äldre kvinna, hånglar med sin syster och sin bäste killpolare. Mörkt och snyggt. Jonas spelar själv huvudrollen som Maxim.

Fem, Chaque minute: Med en festens inramning går ett antal människor genom olika kriser. En äldre man vittnar fyllepatetiskt om att han stannar i sitt äktenskap av rädsla för det okända i ensamheten. Samtidigt söker en 30 årig backslickdude attraktionbekräftelse från värdens 16-åriga dotter. Hon´, som förstås vill känna sig lite vuxen, hånglar upp backslicken och skryter sedan för polarna.

I alla filmer röks det, ja det röks nåt det sjukaste.

Det var riktigt hög kvalitet egentligen, vilket gör mig glad. Om jag måste kritisera något: Det känns generellt som att det finns lite rädsla för tydlig berättarstruktur och dramaturgi. Typ att filmerna ibland spretar lite väl mycket för att inte göra misstaget att skriva publiken på näsan. Det hade på nåt sätt känts befriande med en Faresk no-brainer också. Men å andra sidan kanske man som filmhöskola gör bra i att nischa sig smalt. Särskilt som världens minsta filmskola.

För er som bor i Göteborg kan ni se exfilmerna den 31:a maj och 1:a juni på hagabion.


Och nu? För att copea med allt det här som inte är Michael Bay?
A-Lo tipsar om gratis Disco värd miljoner.

Ja varsåjävlagoda, era gamar.

Cristian Mungiu (NSD 27/11 - 07)

Alla vill prata med Cristian Mungiu på Stockholm filmfestival. Intervjun hinner bli uppskjuten både en och två gånger eftersom den rumänske regissören blivit så hårt bombarderad med frågor under lunchen. Tillsammans med två andra tidskrifter slussas jag genom korridorer via trånga hissar för att till slut inleda kontakten på ett hotellrum. Mungiu ber om ett tuggummi, ger ett ödmjukt intryck och lovar att ”speak the truth and nothing but the truth”.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar är en svår film att se. Illegal abort är temat i Ceausescus hårt styrda Rumänien som ger ett ett minimalistiskt skildrat tidsavtryck av det gråa 1987. Filmen vann guldpalmen i Cannes och får svensk biopremiär 30 november. i Rumänien betydde Cannesvinsten mycket, inte bara för filmklimatet utan för landet i stort.
- Jag trodde aldrig att filmen skulle bli så populär, men så fanns det en liten känsla av att vi skulle vinna i Cannes, pressen skrev mycket och till slut sändes prisutdelningen internationellt. Så när jag kom hem fick jag medalj av presidenten och nyckeln till min hemstad. Alla betedde sig som om vi vunnit guld i fotboll. Det här händer inte särskilt ofta i Rumänien, att få vara på förstasidan för något bra.

När ämnet inspiration berörs talar Mungiu om sitt hemlands gamla filmer något, tja... återhållsamt.

- Egentligen var det många rumänska filmare som inspirerade mig i hur man inte gör film. De var väldigt fake, delvis på grund av censuren och propagandan i systemet. Allt var så komplicerat, metaforiskt och fattigt skådespeleri. Och med ett språk som ingen använder!
När jag såg filmerna tänkte jag ”Hmm, jag kan göra det bättre”.

Nu under slutet av 2000-talet har det talats om en ”ny våg” av rumänsk film (ex Cristi Puius Herr Lazarescus död, Cristian Nemeskus California Dreamin'). När jag använder begreppet ”trend” och frågar hur den kommer att utvecklas ryggar Cristian tillbaka lite.

- Det här är ingen ”ny våg” av rumänska filmskapare, det är den bästa vågen i rumänsk film.
Helt plötsligt talar vi inte om en eller två filmare, det är en hel generation mellan 30-40 som fått nationell respons ungefär samtidigt, och det är kanske därför det har uppfattats som en ”våg”. Men vi har inte särskilt mycket gemensamt, även om det finns vissa likheter. Som sympatin för realism, för att använda små medel, inte vara spektakulär, enkelhet. Men det är inte som dogma, vi delar inte samma estetiska manifest.

Anledningen till den avskalade berättarstilen säger Cristian är att han var väldigt mån om att den inte skulle bli manipulativ. Han valde t ex att göra filmen helt utan musik. Det klipps väldigt lite och oftast är det bara en tagning per scen. Detta för att låta filmen tala för sig själv och inte låta författarens idéer om vad som i efterhand är ”viktigt” spela över.

- Jag var tvungen att lita mycket på skådespelarna. Om man låter dem utveckla känslor i förbindelse med sina karaktärer kommer en del saker passera, och du kommer få känslan av att ha bevittnat historien. När jag jobbat med reklamfilm vill ibland klienten välja någon annan än mig och säger sen ”Du är regissören, du ska få honom att agera!” men jag kan inte få någon att agera om de inte är naturliga.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar följer två unga kvinnliga studenter genom en plågsam prövning om abort. Regissören säger att han hoppas att folk bildar sig en egen åsikt i ämnet, han vill inte tvinga någon till hans åsikt. Så på frågan om vad han själv tycker svarar han snabbt :
Gå och se filmen.

publicerad i NSD 27/11/07

Goodbye Zebras goes Stockholm filmfestival

Jag fick en brev med lite tidningsklipp av min pappa idag:
"Hej!

I dagens klipp kan du bl a läsa om hon som är bas för filmfestivalen som du ska till. Är kanske dotter till Irvis Scheynius (baltisk släkt) som var domare vid tingsrätten i Haparanda när jag jobbade på NSD (och flera gånger skrev om honom - en mycket uppskattad jurist). Hur som helst: Var försiktig i den farliga storstan!

Ha det!

//Duff

PS. Här bara regnar det, medan det fallit nästan en meter snö in i landet."

Just det kära läsare, jag kommer till landet någonstans för att rapportera lite från den där filmfestivalen. Så ni som bor i Stockholm och ser mig stirra omkring på ett valpigt sätt, kom fram och rufsa om mig i håret lite skojfriskt. Kom och nyp mig i kinden, ge mig en seg kola och säg "för att du är mycket speciell". Kom fram, klappa mig i rumpan och gläfs "Hämtar du en öl till, lilla stumpan?".
Vi ses där i alla fall, rapport följer.

Jag Cannes inte med.

Bild från SubDVD.
Eftersom detta är en filmblogg så borde jag ju skriva något om Cannes filmfestival som pågår just nu. Tyvärr har inte min pojkdröm att få åka dit och svettas bland branchfolket och frysa av ACn på biograferna slagit in (ännu). En dag kommer jag stå där på en strand med så mycket stress att magen kommer blöda medan jag samtidigt känner enorm tillfredställelse över att jag closat James Camerons telefonnummer ("Call me to chat anytime Chris!"). De stora kontrasterna gör att jag skrattar högt för mig själv. Skrattar lite psykotiskt medan förbipasserande tittar snett och någon alpha male i billabongshorts visar fuck och tar sig på kuken för att statea hur lite han gillar mitt skratt.

Nej men helt allvarligt så är det en riktigt intressant festival. Michael Moores, Gus van Sants, Kim Ki-Duks, Roy Anderssons nya. Det är för stort för att börja kommentera, men för den som är intresserad går det att läsa DNs bloggar här, och filmkrönikan här.

Däremot lite skvaller:
Filmkrönikans Fd recensent Emma Gray munthe och DNs filmredaktör Helena Lindblad som ju haft en beef angående att Gray reciterat en liten diskus de två haft under en pressvisning (Mer om Lindblads svar här). Detta har bidragit till debatten som filmkrönikans Göran Everdahl menade, i och med bloggbevakning, kameramobiler etc, handlar om att "Lillebror ser dig". Så vitt jag vet var uttalandet helt orelaterat till Gray vs Lindblad-händelsen. Nu har dock kulturnyheternas Fredrik Sahlin kommenterat detta i sin Cannes-blogg, vilket Gray uppmärksammat här. Jag väljer att inte ta någons sida eftersom jag gillar alla de inblandade. Intressant nonetheless.

Kim Ki-duk shall fill the void.

Alla har vi svackor. Vissa dagar känns det som om jag inte vill se någon film, jag har tusen stycken jag borde se. Tunga, pribelönta, hypade filmer. "Jag pallar inte", Jag läser istället Neil Strauss "The Game" hela kvällen och natten. Bra bok som handlar om hur man beter sig som ett svin på det mest attraherande sättet.


Men hur som helst så fick jag för mig att film var tråkigt just idag. Någnting var fel, något saknades. Jag kom precis på vad. Det var Kim Ki-Duk. Sydkoreanen som gjorde världens bästa film Järntrean (Bin-Jip). Sedan den inte lika fenomenala Bågen (Hwal). "Vart fan har han hållit hus" tänkte jag och kollade Imdb. Tja, han har gjort en film 2006 som heter "tid". DEN vill jag se, och nog fan verkar den tung.

Och i årets cannesfestival tävlar han med sin nya film Soom (Andetag).

Det där med vilken film man vill se är ibland lika svårt som att hitta kärleken. Ibland missar man guldkornen för at man är för snabb att dömma. Men ofta vet man redan efter ett första intryck att det här kommer bli grymt. Nu är det fan bäst att den här filmen håller måttet.