Sportjournalistik 101

Reaktionerna på mitt förra inlägg lät inte vänta på sig. En sportreporter från en norrbottnisk lokaltidning flög ner till Göteborg för att göra ett stort porträtt - av mig!

Klicka på bilden för att göra den större.

Hardbody X-mas och the fotsy fisty way

Julen betyder inte ett skvatt för mig, men är ändå inte helt pepp på DNs artikelserie, eller borde jag säga korståg, mot den här varumärkenas högtid. En artikel okej, tre? Chilla.

Mitt påtvingade jullov har resulterat i att min MMA-träning tagit uppehåll. Ett tomrum måste fyllas. men där vanliga människor gör det med mat och kärlek till sina nära jobbar jag på att åter bygga upp vad psykologerna kallar "ett oinfriat löfte", dvs den hårda kroppen. Gym är dock oerhört tråkigt, och mitt gym spelar bara rock från radiostationen "Bandit".
"Vi sperlar vad vi vill" är deras motto, idag kom jag på mig själv med att skrika "men inte vad jag vill!" mitt bland vikterna.

Ett annat sätt att motverka våldsabstinensen är att titta på film. Jag gillar kampsportsfilmer. I lagsportfilmer ska ett kollektiv med losers sluta tjafsa inbördes och istället gå ut, hitta en riktigt grym extra spelare, och sedan vinna hela turneringen. I kampsportsfilmer tar berättelsen oftast en annan väg efter tjafset, och huvudpersonen fortsätter bara att mucka med allt och alla. Dessutom ska han (det är ju oftast en han) rannsaka sig själv för att hitta dat true killer instinct.
Individualistiskt så det förslår, men vem vill egentligen missunna Daniel Larusso hans seger i Karate Kid? En idiot möjligtvis. Mighty Ducks däremot, vilken samling oppurtunistiska töntar.

Men nu var det inte barndomsminnen jag skulle skriva om utan om en ny kampsportsfilm. The foot fist way.
Danny Mcbride (den där krulhårige från Pinapple express) spelar en Taekwondo-instruktör som tar sin passion för sporten väldigt långt. han som karaktär är kanske inte så svinkul. Det är iofs sjukt roligt när kampsportskungen lämnar sin fru genom att ta av sig och pissa på deras förlovningsring, men annars är det ojämt. Det darrar lite. Ska allt ska bli ironi eller inte? Irriterande.

Kampsportsfilmer är roligast när det är tänkt att huvudpersonen ska kunna slåss men inte riktigt kan det. Där är "The best of the best"-serien, eller Karate Kid guld. Visst kan även jag njuta av den makabra mängden stuntonani som t ex Ong-Bak bjuder på, eller de välkordinerade fighter som fanns i Never Back Down. Men samtidigt: Vill jag titta på riktig fighting slår jag UFC på tv4 sport och vill jag kolla på dans går jag ut på krogen.
Taekwondo är den fånigaste kampsporten och per definition ett sätt att inte kunna fightas effektivt (så här går det när man inte kan slåss på marken). Det är mest en massa studsande hit och dit, och det är nog valet av Kampsport som räddar Foot Fist Way. Kator är ju typ helt värdelöst, men det ser riktigt ball ut.

Jag då? Tja, Kampsporten räddar mig i alla fall från heterosexualitetens varma famn.

Amerikansk Indiefilm: Rätt och fel

Rätt: Frozen River (bio)
Den vann sundance, SIFF och blablabla... (googla eller nåt).

Depp. Karln i husvagnen är försvunnen, förmodad gamblandes bort the morgage. Det är rätt klyshigt att white-trashmorsan, som extraknäcker med människosmuggling visar sig vara lite "who knows what weapons they have in that bag"-rasist när hon plötsligt ska smuggla pakistanier över den frusna sjön. Och att det är hennes rasism som gör att något går åt skoggen så att hon verkligen lär sig en läxa. Men hey, ingen regissör är väl utan sina favoritfördomar att guilta världen med. Tanken kommer från rätt ställe om man säger så.
Fult filmad var den också, men det var inte ett minus tycker jag. Bara plusmeny i misärburgarmålet. Alltså det är deppigt, men ibland tänker man "jaja nu kommer isen spricka, alla dör", men det går aldrig helt åt helvete framför kameran. Däremot går det ju att spekulera i de illegala flyktingarnas tillvaro som tvingar "jobba av skulden" till människorsmugglarhallicken. Två kinesiska tjejer som inte kan språket, vad kommer de få jobba med? Vi gissar men vet ingenting efter att de hoppat ur bakluckan. Frozen River är inte en film stor nog för fler trista öden.

Filmen hade kunnat vara rätt vanlig, om fattigdom i dagens USA, men det finns lite av en twist. Ray Eddy, så heter morsan, tar en indiankvinna som partner i smugglingen. Och Indianer i Amerikansk film är ju som bekant oftast rödskinn som blir skjutna i skallen av cowboys, eller "goda och visa". Men här är de som vanligt folk, typ lika bittra som samerna framstår i svensk media. Eller i Varg.

Fel: Delirious (dvd)

Det här är en annan film om fattigdom och den amerikanska drömmen. Dock inte särskilt kritisk, Pseudo-kritisk snarare. Det är skit att bo på gatan, men tänk om den hemlöse slusken träffade en vacker princessa?
Jag älskade Michael Pitt när han spelade Kurt Cobain i Last Days, men i den här? Fy faaan.
En hemlös snubbe får husrum hos en bitter paparazzi, träffar en superstjärna á la Britney Spears, plötsligt är han skådespelare med huvudroll i en 90-miljonersfilm. Allt går. Bara man tänker stort (och har de mest trosvätande ögonen i hela världen). Så töntigt. Samtidigt väldigt väntat och indieförpackat. Lite Juno. Gulligt men med ett fucked up budskap som ligger och puttrar, eller som här: stormkokar. Hon får upfylla sina exotiska fantasier genom att dejta the hunky homeless, han får äta ostron istället för sopor till middag. Alla vinner! Eh, förutom Steve Bushemi som spelar bittrare fotograf än han gjorde massör och Tony Sopranos kusin, och det är en bedrift. Förresten har han väl aldrig har fått vinna? Närmaste han kom var i Ghost World?
Men även om jag hatar av ren plikt är det rätt behagligt att få lite gammal bekant rags-to-riches liberalt svammel upptryckt i ansiktet, så att man slipper känna sig så dum jämt. Jag är aldrig så stor finsmakare som när jag äter riktig skit.

Se Last Days:

Årets: 12 bästa filmer, Top-10

Tack vare Sfs biografmonopol är filmutbudet 2008, inte minst i Norrbotten, tunt som oblatbröd. Som bonus på den paranoida bingobrickan har det ljugits om en biografkris som inte existerar (biobesöken har inte gått nedåt på elva år). Fildelare har blivit kallade tjuvar trots att det är dem som konsumerar och betalar mest för film i världen.
Men, de progressiva krafterna har visat sig vara starkare och en hel del film har nått ut till folket, på ett eller annat sätt.

Det här är de bästa:

1. Paranoid Park
Ingen kan göra ungdomar trovärdiga som Gus van Sant.
Skatearen Alex drar och slummar bland freaksen i Portlands underjordiska skatepark. Inget fel med det, men lite tjuvåk med godståget och panik över att åka fast leder till att en väktare klyvs mitt på spåret. Erkänna eller hålla munnen? Taskigt läge.
Alex är på flera plan en typisk tonåring som känner sig ambivalent i sin sexualitet, och han går mest i sin egen värld. Vi bjuds in via ett brev han skriver, hans minnen hoppar i tiden och därför gör också filmen det. Sant stjäl musik från Nino Rotas Fellini-soundtracks och blandar upp det med Elliot Smiths bästa mjukakustiska pop. Det finns en slags flyktig atmosfär kring allt Alex gör tack vare hela ljudkulissen. Med arty-estetiska skatemontage som drömsk grädde i kaffet kan inte "Paranoid Park" bli annat än årets konstverk.

1.5 I'm Not There
Konstexperimentet om Bob Dylan är en av årets bästa filmer och innehåller¨en av Heath Ledgers bättre rollprestationer (Dark Knight är ändå överhypad). Men det mesta har redan sagts, så jag nöjer mig med att konstatera detta och låter bli att infektera den vidare.

2. Margot at the Wedding
Noah Baumbach har åter igen gjort en film om dysfunktionella New York-intellektuella. Hans förra film "The Squid and the Wale" använde en skilsmässa som startskott, i Margot ligger (obviously) bröllopet i fokus. Nicole Kidman spelar morsan, som med en rent vidrig narcissism åker ut och hälsar på sin syster innan dennes "stora dag". Många neuroser skall trasslas upp genom familjegräl, ofta på bekostnad av Margots sons stackars psyke som blir tvungen att jobba deltid som mammas psykolog.
Jack Black spelar en vuxen roll och Jennifer Jason Leigh är rätt makalös.

3. Wall-E
Jag tror att 2009 blir post-apokalypsens år. Det säger jag kanske varje år, men Cormac McCarthys brutala "The Road" ska bli den film som banar väg för flera andra, mindre intressanta, efter undergången-filmer.
Den gulligaste dystopin från i år stod pixar för. I framtiden har Jorden blivit ett sopberg. Människan har i ett stort skepp emmigrerat till platt-teven och fetman ute i rymden. Robotarna är mer förmögna till kärlek än människorna själva, ett smart grepp och ett välkommet break från klyshan om "teknologins monster".

4. There Will Be Blood
Daniel Day Lewis gör sin livs roll i alla kritikers favoritkrönika över allt som är dåligt med världen: Girighet. På bekostnad av släkt, land och medmänniskor tänker Daniel Plainview utrota allt motstånd inom oljebranschen i 1900-talets nybyggaramerika.

5. La Zona
Några kids från supersegregerade Mexico City klättrar över muren till överklassens hårdmurade fristad för lite klassiskt Robin Hood. Tyvärr ser inte borgarna särskilt milt på den typen av beteende och avrättar en tjuv, en annan bli kvar i zonen. Bra studie över hur makt och målet av "trygghet" lätt kan låta övervakning och paranoia bli de starkaste drivkrafterna för ett uppskrämt samhälle.

6. No Country for old men
Ovan nämde Cormac McCarthy författade även manus till vad som blev Bröderna Coens bästa film sen "Fargo" (1996).


7. Stop-Loss
USAs lagar är inte så lite sämst. Även om du får frisedel kan armén när som helst kalla in dig för krig igen. Kimberly Pierce som gjorde "Boys Don't Cry" för nio år sedan, återvänder med en slags ultrarealistisk version av "Jagad".

8. It's a free world
Kall film för alla som haft pissiga jobb och behandlats som boskap. Det är en fri värld att globalisera och exploatera tack vare rasism och post-koloniala hierakier. Ken Loach visar hur bemanningsbranschen i England använder papperslösa flyktingar som slavarbete. Trots att hon är knäpp får vi sympatier för huvudpersonen Angie som håller i oxpiskan.

9. The wackness
Unge Luke Shapiro är emo i hjärnan och betalar sin psykolog (Ben Kingsley) i gräs för att få prata av sig. tillsammans med "Paranoid Park" är den för ovanlighetens skull inte patroniserande eller uppfostrande mot filmens unge huvudperson.

9.5 Inside
Fransk geggsplatter där en gravid kvinna blir offer för en psykotisk dåre som bestämt sig för att olovligen utföra ett kejsarsnitt och sno hennes barn. Årets blodigaste och bästa skräck.

10. Expired
Samatha Morton gjorde en bra roll som Marilyn Monroe-imitatör tidigare i år i Harmony Korines "Mister Lonely". I den blev hon hunsad av en Charlie Chaplin som liknade Hitler (tyvärr var Morton ensam om att bära upp filmen). Expired är en helt rom-com som mest bara är deppig där hon som parkeringsvakt träffar ett annat mustachprytt svin i skepnad av Jason Patrick.

Sämst var: Into the wild, Juno och Be Kind Rewind.

Top-3 Svenska filmer:

1. De Ofrivilliga
2. Låt den rätte komma in
3. En enastående studie i mänsklig förnedring

Sämst var: Patrik 1,5

Publicerad i NSD 19/12

Årets: Osexigaste fest

1. Idén att klä ut sig till kaninen från Donnie Darko är ball. Alla på festen vill hänga med killen som freakat hårt nog att sätta på sig något så sjukt. Alla undrar vem den här maxade personen är, varför bara han är utkädd, hur hans kropp ser ut under tröjan. Det är gött för Kaninkillen, han kommer säkert att få hångla. Han är sjukt unik och nej...vänta lite, det är maskerad. Taskigt läge för Kaninkillen: det dyker upp tre snubbar som klätt ut sig till Steve McQueen i Bullit, tre killar som Super Mario och tre killar som the Crow, och då är han fett körd.
För killar på Maskerad finns nämligen bara två vägar att gå: Ironi eller "ironi". Ironi är att klä ut sig till Veiron i Ottan med två kuddar under tröjan - tråkigt. "ironi" är att klä ut sig till ett av alla kvinnors små objekt, det finns hundratals att välja mellan, men ett säkert kort är "hantverkaren".

kulten som skapats kring dessa män och hur deras kukar har lika mycket inneboende kraft som de power-tools de sköter till vardags, är lika oantastligt att argumentera mot som Darwin. Jag försökte nyligen själv få svar på var attraktionen ligger i väna Room Service killar som lägger ett golv, genom att intervjua några genusstuderande tjejer: "Blåställ är sexigt" fick jag till svar.

För tjejer finns också två vägar att vandra: antingen klä ut sig till män med skepparkrans (genus) eller Sexy nurses (post-genus).
I sin kaninmask känner den hypotetiske snubben sig allt bra ful och dum, nu när könsrollerna antingen warpats tillbaks till 50-talet, eller helt vänts om. Vad gör en mördarkanin då?
För att komma till poängen: Att klubba igenom ett kollektivt beslut som säger att "alla klär ut sig" är lika demokratiskt som att införa skoluniform. Tanken med maskeraden är att skapa ett samtalsämne för de svennar som inte klarar av att skapa sina egna utifrån vad som händer i världen, men tyvärr lyser knullstämningen igenom och lämnar ingenting åt fantasin.
Nåja, jag är inte omöjlig. Om jag hade spelat boll hade jag klätt ut mig till barnsoldat, alla kvinnors hemliga fantasi.

Källa: Facebook.

"Vi klär ut oss till fanta tjejer!"

Årets: Bloggar

Nya:

1. Stuff White people like
2. Martin Gelin och Karin Henrikssons USA-valsblogg
3. Karl Lagerfelds Guide to life
4. Vända kappan efter vinden
5. Fuckstep-debatten

Bubblare: Som att skjuta vargar, Donnie Donuts viceblogg

Gamla:

1. Emil Arvidsson
2. Wierd Science
3. Elin Grelsson
4. Annika Flynner
5. The Playlist

Döda:

1. Staffan B
2. Mattias Alkberg
3. Life is grander

En av många kommande listor

På fredag är det Ramadan för alla som gillar den här bloggen. Då kommer en årsbästalista över 2008s bästa filmer (kanske de sämsta också). Men dagarna innan dess tänker jag lista de kulturyttringar som ofta blir sekundära här. Och som förmodligen kommer att fortsätta vara det.
Idag börjar jag i bekanta träskmarker med att konstatera över årets bästa skivor.
Listan kan tyckas vara väldigt spretig. Även om tyngden ligger på rap är det en del dansmusik och till och med lite metal. Sjukt kan tyckas, men kriterierna för skivorna som kvalat in på listan är ett schysst flow. Det räcker inte med två hits , det krävs minst fyra. Och helst att ingenting står ut alls utan att hela klumpen lyser som guld.

Årets bästa: Album.

1 .ABN – it is what it is
Trae tha truth och Z-Ro gör den deppigaste gangstarapen. Noll hedonism, tres miserabilism. Svält och hat typ, men ändå peppande underdogsoul. - Skivan jag lyssnat på mest och under flest sinnestillstånd i år.

2. Lil' Wayne – Tha Carter III
Med rhymeslayin' från helvetet är DC3 Kanske inte lika grym som föregångaren, men fortfarande ett mästerverk av Tarkovskyska proportioner.

3. Z-Ro – Crack
Mer svältrap från Houston. Z-Ro menade, att om man kände sig hög av att lyssna på Dres klassiska album ”The Chronic”, kommer han kalla sitt album ”Crack” för att simulera känslan av att ”really fuck your brain up”.


4. Ice-Cube – Raw Footage
Förutom en jobbig låt om hur fildelning förstör allt får Cube vara hur grinig gammal gubbe som helst. ”If they didn't create these kind of conditions, I woulnd't have shit to rap about”. Talar som en sann sociolog gör han.

5.Wale – the mixtape about nothing.
6.Nordpolen – På Nordpolen
7.The Game – LAX
8.Cult of Luna – Eternal Kingdom
9.Foxy Brown – Brooklyn's Don Diva
10.Scarface – Emeritus
11.Nine Inch Nails – Ghosts
12.RZA – Digi snacks
13.T.I. - Paper Trail
14.Hot Chip – made in the dark
15.Glasvegas – Glasvegas
16.Keith Murray – Intellectual Violence
17.Booka Shade – The sun and the neon light
18.Anja Schneider – Beyond the valley
19.GZA – Pro tools
20.Young Jeezy – The recession

Bubblare: Deadmau5, A-Z, Nas - Nigger tape,

Bonus!

Årets bästa: Soundtrack.

Nya:

1.Paranoid Park
2.Step up 2 The Streets
3.Sunshine
4.The Wackness
5.There Will be blood

Gammalt: Boiler Room.

Varje dag: The RZA – Ghost dog – way of the Samurai.