Självmordsbrev från Roman Polanski

Hallå allihop. Roman här. Jag sitter i Schweiz och har det ganska segt. Lång historia kort: Jag har bestämt mig för att lämna detta liv. Men inte utan att först förklara en och två saker.
Jag våldtog ett barn. Analt. Men det är inte därför jag nu tar mitt liv och lämnar det här brevet.
Jag gör upp med mitt liv i punktform, det är så jag alltid har arbetat:

1. Herregud, det där var ju skitlänge sen! OM jag ångrat mig så pass mycket hade jag väl lagt snaran runt halsen för länge sedan. Nej om sanningen ska fram klarar jag inte av lynchmobben som förföljer mig. Seriöst, jag har inte fått hänga i USA på 50 år. Det är fett länge för någon som älskar barnhörnan på Chuck-E-Cheese.
2. Dessutom trodde jag att min svåra barndom liksom skulle... väga över i min fördel. Jag har inte haft ett särskilt lätt liv, min fru blev mördad och det var förstås en väldigt stor tragedi, men jag blev aldrig så djupt deprimerad som den senaste tidens händelser gjort mig. Matkulturen i det här landet är bedrövligt, och jag är fast här!
3. Visst har många ställt upp, och tyckt att "en våldtäkt är ingen våldtäkt" och jag har ju sen länge betalat en halv mille för att slippa snacka om det här. Men det känns faktiskt ganska taskigt att jag ska behöver behandlas som en terrorist av polisen. Jag är bara en vanlig snubbe som gillar att göra film!
4. Det är bara en massa folk som projicerat den här ondskan på mig. Precis som nazisterna gjorde på Adrien Brody i min film "Pianisten" (LOL @ att Michael Haneke har en film med samma namn, den kan ju inte räknas väl?). Jag är förföljd för något som jag, kanske inte är oskyldig för, men som iaf borde ha tvättats bort från straffregistret i samma sekund som jag fick den där Oscarn. Jag önskar att det fanns en snäll fångvaktare här, precis som det fanns en snäll nazist i min film. Tycker ni inte det också? Jag vet, det är förjävligt. Nåja, jag ska inte bli långrandig. Till sista punkten nu.
5. Jag har inte särskilt kul i fängelset heller. Sodom och gomorra. Därför har jag valt att ta mitt eget liv genom att ställa mig på händer och drunkna i toaletten. Jag har alltid sett den vattenklädda döden som värdigare än alla andra. Jag hade helst varit helt omsluten av vatten. Viktlös. Bortom all kontroll.

Farväl 4-ever.

//Roman Polanski

Top-3: Pengar

1. Nya
2. Gamla
3. Smutsiga

Bubblare: Gucci Mane

Entourage äntligen över!

Eric fick sin Sloan och Turtle fick kuken i hjärtat. Drama fick oförtjänt framgång och ingenting hände med Vince. Eller jo, han träffade Matt Damon. Usch. Det har verkligen varit en plåga att se den här säsongens redan ansträngda bromance-plot ta sidovägar in i inter-office-drama på Aris firma och till Erics endimensionellt präktiga Charlotte-karaktär som aldrig lärt sig mer än två känslolägen. Seriöst är snubben lika bra skådespelare som Stephen Seagal, och han kan i alla fall aikodo. Det enda plusset har varit att Turtle hittat kärleken och även förlorat den. Jag minns Break-upavsnittet med Vince och Mandy från andra säsongen som ett av de göttigt värsta. Det är ju just Vince som måste förlora för att serien ska få någon bärkraft. Hans flippscen i New York från förra säsongen var verkligen Tha bomb. I senaste säsongen har han knullat sig igenom varje avsnitt utan det minsta problem.
Skönt att skiten är över så att man kan börja längta efter hans kommande undergång, eller mitt eget självplågeri i nästa säsong.

Helgläsning i Nöjesguiden

Jag har en helsida i nya numret av Nöjesguiden där jag skrivit långt och utförligt om South Park. Det ligger nu även uppe på the internets och ser faktiskt riktigt bra ut tycker jag.

Läs allt här.

Nu har det gått en längre tid, så jag klistrar in texten här för säkerhets skull:

En av anledningarna till att svensk humor är bland den sämsta i världen, åtminstone den som tillåts i traditionell media, är bristen på timing. Inte bara när det gäller omedelbar leverans utan på oförmågan att kritisera tidsandans normer nog tidigt. Sverige är litet, vilket resulterar i att vi bara skojar om sånt som avviker. Vår humortradtion är ett slags gympalektion på nationell skala som blir en mardröm för tjejen med fula shorts och dåligt bollsinne.

USA är ett större land som kan organisera sig och utmana status quo genom humoristiskt gerillakrig tillsammans med de smarta kidsen från andra skolor. Eller är det bara en slump att de har satir som Daily Show, Simpsons och 30 rock medan vi har, vad? Robins?
South Park, den animerade serien om fyra pojkar från en liten håla i Colorado, är alltid bäst på det här. Bara 23 timmar efter att Barack Obama vunnit presidentvalet stod en animerad Obama i min laptop och talade patosfyllt om sina döttrars nya valp: "We will name him Sparkles!".
Drevet om svininfluensen kom långt efter att South Park skildrat en annan pandemi: global överdos av panflöjt-spelande torgorkestrar. Och i våras åkte tjockisen Cartman till Somalia för att hänga med piraterna, vilka fick sympatier och tilläts tala sitt eget språk istället för hitte-på-afrikanska.
Seriens känsla för timing är nog tyngst i avsnittet Best Friends Forever från 2005 som sändes 12 timmar före Terri Schiavos kontroversiella död. Schiavo levde som en grönsak med en feedingtube och debatten om ”rätt till liv” blev en bisarr mediecirkus där Terri visades upp i ett förlamat tillstånd för hela USA och utnyttjades av både högerreligiösa och vänsterliberala grupper som slagträ för deras egen poplulism. I BFF-avsnittet handikappas och dör den fattige pojken Kenny på ett liknande sätt och den sista sidan i hans testamente läses: "Don't ever show me in that condition on national television".
Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone är känsligare för hyckleriet som komisk kraft eftersom de vägrar välja sida. Medan exempelvis Jon Stewart och Bill Maher ständigt hackar på lätta mål från republikanernas mest utvecklingsstörda stall gör South Park en poäng av att George Clooneys tacktal på Oscargalan innehåller lika mycket miljögifter som smog. Och så fort serien får prestigepris för vad som kan misstänkas vara för social/politisk medvetenhet ställer de sig utanför ryggdunkarklubben och dedikerar ett helt avsnitt till avföring. ■

South Park sänds på på Comedy central och fortsätter andra halvan av sin trettonde säsong den 7 oktober med sportavsnittet South Park's Got Balls.

B-laget

Pojkarna Stan, Kyle, Cartman och Kenny må vara cenralfigurer
i South Park, men även B-laget har sina stjärnor. Här är seriens största livegna organ:

Sergeant Harrison Yates
Stereotyp irlänsk poliskommissarie som bekämpar fildelning med motiveringen att han värnar om Lars Ulrichs konstintresse. När Michael Jackson flyttar till South Park konspirerar Yates mot (den nu avlidne) popstjärnan men ångrar sig när han ser Jacksons vita hudfärg. En arrest hade brutit mot polistraditionen att bara gripa oskyldiga svarta män.

Towelie
Pratande handuk som mest röker gräs. I avsnittet A Million Little Fibers skriver han sina stenade memoarer och hamnar i soffan hos Oprah Winfrey. När det avslöjas att boken är ljug skickar Oprah en lynchmobb efter Towelie som skriker ”burn that wich lies to Oprah”. En respons på den liknande uppståndelsen i USA då James Freys bok om sina egna drogproblem visat sig vara lögn.

Leopold ”Butters” Stotch
Precis som i verkligheten blir gärna eftertänksamma personer de mest utsatta. Butters har heller inte så mycket hjälp av att hans konservativa föräldrar skickar honom till läger för att ”pray the gay away”. Hans ocyniska attityd gör att han ofta blir lurad. Gulligt nog den karaktär som bejakar livet mest. Kanske för att han sällan förstår det.


Randy Marsh
Farsan som slåss på knattematcherna och blir alkoholist på grund av hypokondri. Olikt Homer Simpson har Randy en akademisk utbildning och är även Obamaanhängare, vilket tillför en extra dimension av dumhet när han av misstag svarar ”niggers!” i ett lekprogram på bästa sändningstid.


Herbert ”Mr” Garrison
Sägs vara inspirerad av en collegeprofessor Trey Parker hade i litteratur vid Colorados universitet. Garrison har bytt kön två gånger, är rasist, bög, homofob, schitzofren och absolutist vid minsta lilla infall. När han blir ihop med evolutionisten Richard Dawkins övertygar han denne om att sluta pjoska med religiösa: ”you have to act like a dick to people who doesn't think like you”.

Kristoffer Viita

Bra grej: Provisoriskt element.

Nu när hösten ligger utanför dörren och förväntansfullt flåsar som en pervers sexbrottslig i buskarna kan man notera ett fallande av temperatur. Det hade förstås varit lugnt, om inte alla hyresvärdar i hela Sverige var dumma i huvudet och fortfarande skiter i att slå på elementen. Resultatet blir att ens hem är lika kallt som vargavintern. Jag trodde till och med att jag hade feber när jag satt hemma och huttrade i morgonrocken. Faktum var istället att min kroppstemperatur sjunkit långt under medel för att det var så kallt i rummet.

För att undvika de allra tyngsta sätten att åtgärda problemet (ringa hyresvärden, skaffa ett bärbart element) konstruerade jag en snabb lösning: Stäng alla fönster, öppna dörren till badrummet, slå på dushen på varmaste och låt en varm badhusliknande värme sprida sig i hela lägenheten. Detta kanske tar ett tag för lyxlirare som bor i tvåa. Men jag som lever på stökiga 35 kvadrat anser att detta är den optimala lösningen. Det tar ungefär 10 minuter innan hemmet är alldeles mysvarmt, efter det är det bara att låta vattnat spruta resten av kvällen för fortsatt komfort.
Smidigt som att ha en flock feta bastugubbar rykande i hallen.

Bokmässan.

Jag är hemma och sjuk. därför blir det här potentiellt namndroppstunga inlägget väldigt kort. Seriöst, jag var inte ens på Sigge Eklunds elitfest, shiiid jag var inte ens ackrediterad. Hur kul skulle ett fortsatt inlägg om mina onyktra betrakelser kunna bli?
Jag köpte iaf väldigt många böcker, och de ska väl förstås recenseras här. Någon gång efter att jag ätit på max och sett tre förkylningsfilmer. Till dess får detta sammanfatta helgen:

Döden i 3D

Det är riktigt sjukt beteende av SF att lägga pressvisningen av Final Destination 3D kl 09.30 på morgonen. Efter nätter av att plöja serier och annat pubertalt leverne är inte min kropp är byggd för annat än att vakna vid 10-11.
Jag höll på att dö. Men det var i alla fall i 3D = värt besväret.
Att biograferna världen över har dammat av de gamla glasögonen, men gjort dem lite mer Diablo Cody-nördiga, är ändå rätt maffigt när man ser en film där ungdomar blir penetrerade i nya hål och kroppsdelar flyger åt alla håll. Rättare sagt så fyger de rätt mot mig. En gång kändes det som att jag hade en orm två centimeter framför ansiktet. Freaky shit.

Filmen då? Well, jag gillar Final Destination-serien i sin "no bullshit" attityd. Typ "Här har ni ett gäng snygga ungdomar som vi vet att ni vill att vi ska döda, men vi tycker att det är töntigt med en skurk som haft en kass barndom, så skurken får bli döden. Bara kort och gott. Oh yeah, döden är osynlig också".
All ondska som i vanliga fall projiceras på en uttänkt psykopat är i Final Destination de vardagliga miljöer som kidsen vistas i. I den här nya är det t ex en frisörsalong, en 3d-biograf (lol) och en pool (vars botten ger en kille en inverterat lavemang och suger ut hans invälvor genom rumpan). New York times skriver en rolig recension:

There is no supernatural or psychological back story and — a rarity in this most charged of genres —no sociopolitical subtext to speak of. At most, for those so inclined, the movies function as memento mori, posing cosmic questions about fate and mortality. The arc of any “Final Destination” film — a futile, movielong negotiation with Death — echoes that of the Bergman classic “The Seventh Seal.”


Frågan är vilken Bergmanfilm som funkat bäst i 3D? Jag har inte sett alla, men "Vargtimmen" kanske?