Lil B (Nöjesguiden 18/7)

Intervjun är genomförd tillsammans med Ida Therén

En liten folksamling står och glor framför Hultsfredsfestivalens näst största scen. Det är midnatt och regnet har slutat sticka i ansiktet på folk. Förutsättningen borde vara den absolut bästa för en av årets mest omsnackade rappare, Lil B. Ändå har bara omkring 100 pers dykt upp. En kille med randig tröja springer genom publiken och skriker i en mässande ton, det låter som att han talar i tungor. När han närmar sig oss ser vi att hans ögon snurrar som väderkvarnar. Han upprepar samma ord om och om igen: ”Oh my God, Thank you Based God! Oh My God...!”.

Lil B, eller The Based God, eller Brandon McCarthy, som han egentligen heter, slog igenom inom Kalifornien och Bay Areas hyphyscen tillsammans med kollektivet The Pack runt 2006. Ett gäng skatekids som fick en hit med låten ”Vans”.Men det senaste året har Lil B blivit en megastor solostjärna som P.Diddy utnämnt till hiphopens framtid. Genom att dränka internet i melodiös gangstarap, ambient existialism och korkade låtar om kändisar och sin kuk har Lil B uppfunnit en egen musikgenre kallad ”BASED”. En kultur som fått en extremt dedikerad fanskara (under konserten skriker en tjej bredvid mig ”Lil B can fuck all my bitches!”).
Flummigheten har också gett honom dödshot, inte minst efter titeln på hans andra album I'm Gay (I'm Happy).Den ständiga metamorfosen har positionerat Lil B som en hiphopens Thomas DiLeva, en blandning mellan religiös profet och seriefigur.Slutet på hans Hultfredkonsert liknar en högmässa. Musiken flyter ut i ambient och Lil B går ut och kramar om alla i publiken medan han upprepar ”We made it Sweden! We Made it” och ”One life to live!”. Utanför logen efter spelningen står han och kramar två tjejer. Väl inne möts vi av en använd kondom på golvet, och en oanvänd på soffan. Lil B försöker gömma den oöppnade genom att sätta sig på den.

Du verkar vara en väldigt spirituell person, hur utvecklade du den sidan?
– Bara genom att växa upp, möta mycket människor och respektera alla. Jag har lärt mig att växa och älska livet. Att vara i jorden, respektera världen och vara runt en massa natur. Ni har träd och en vacker natur här i Sverige. Jag känner att det representerar min personlighet och min utveckling att bli spirituell.

Ser du dig själv som en slags präst?
– Jag respekterar alla religioner och jag tror på alla. Om någon tror på något kan jag hitta saker jag tycker om med just deras religion. Jag är som en ”worldwide religion”.
Det är som det där skämtet...Vet du vem komikern Eddie Griffin är?
– Yeah, yeah
Han säger ”Who gives a fuck who the messanger is, did you get the message?”
- (Lil B klappar händerna och skrattar) Exakt!
Hur känner du för hårdare rapp? Till exempel Odd Future som spelade på samma festival?
– Jag har respekt för Odd Future och fattar var de kommer ifrån. När jag var 15, 16 hade jag mycket mer våldsamma texter. Jag gjorde ingenting våldsamt, men rap handlar om att ljuga hela tiden. Jag vill inte promota våld eller tjuvaktighet för det inte finns någon heder i det, men om andra berättar storys så att folk kan bli uppeggade tror jag inte att de behöver bli våldsamma.

Lil B jobbar med ett tight team när han gör sin musik (hans schizofrena blandning är nu på väg mot klubbmusik och dubstep). Nyligen fick han enormt genomslag på internet med en skämtlåt om den relativt okände skådisen Bill Bellamy (med intelligenta rader som ”the bitch call me R. Kelly, i'mma fuck her in the ass (swag!)” och låten Grove St. Party (BASED Freestyle) där Lil B samarbetade tillsammans med Lil Wayne.
– Jag träffade Wayne i en klubb och han började skrika när han såg mig, men jag visste inte att det var Wayne för jag hade mina solglasögon på mig och kunde inte riktigt se. Sen var jag bara "AAAAAAAH!!!". Dagen efter hörde jag att han ville ha med mig på sitt nya mixtape.
Om du är ”The Based God”, vad är då Lil Wayne?
– Wayne är här uppe, ännu längre upp. Han har motiverat The Based God. Om du är Jesus så är han Gud?
– Haha, well, Wayne och Birdman är legender. De är på en helt annan nivå, jag kan inte jämföra mig med dem.
Ser du dig själv främst som en rappare, en konstnär eller ett konstprojekt? Det känns som att du är mer än bara en rappare.
– Yeah, thank you. Så känner jag också. Jag känner mig definitivt som ett konstverk... ett projekt, och verkligen en vandrande ärlighet. En boll av ärligt ljus. Jag försöker ta allt jag ser och förvandla det till musik. Jag har mycket att säga på kort tid och gör mitt bästa för att ge det till er och deala med att leva och vara människa och balansera allt det. Många smarta utanför rap lyssnar på min musik. Alla möjliga som är annorlunda, på alla sätt.
Du är författare också...
– Yeah, love, love. Boken heter Takin Over. Haha, I know, it's crazy.
Är det något du vill fortsätta med?
– Definitivt. Jag ska skriva min nästa bok helt utan rättstavningsprogram. Bara skriva den.

Lil B:s favoritlitteratur inkluderar New Age-författaren Deepak Chopra och självhjälpsböcker som The 21 Highly Effective Ways of Teen Living (och även den vanliga The 20 Effective Ways of Living). Just nu läser han en bok om hjärnan (The Mind) som hjälper honom att öppna sinnet, gå in i sina minnen och ”hitta nya perspektiv”.
Han mediterar också innan varje konsert.
– Jag behöver göra det för att komma i kontakt med min kropp och alla andra, med jorden och försöka centrera min själ för att bygga kraft inifrån.
Är det kopplat till ”BASED”?
– Yeah, it's Based. Jag kan söva mig själv och ställa min hjärna på stand-by.
Hur kombinerar du det med den snabba Tumblr- och Twitter-grejen?
– Jag har ett väldigt kreativt sätt att göra saker, verkligen one-of-a-kind. Och folk som älskar mig respekterar mig så jag får mycket feedback av dem och det är det som driver mig. Men jag offrar mycket. Min hälsa till exempel, jag var ute i t-shirt trots att det regnade...
Med all framgång, blir du inte utbränd av alla intervjuer, spelningar och ”fucking all the bitches”?
– Haha, love, love. Ja, det tar ut sin rätt på kroppen. Även fucking all the bitches är väldigt risky. Men det handlar egentligen inte om fucking all the bitches. Mer att ljuga om fucking bitches och att ha kul.
Så du har aldrig knullat någons mamma och fått honom att tacka dig för det? (Det finns en Facebook-grupp som heter ”Thank you for fucking my mom Based God” reds. anm.)
– No, no, not yet. Men du vet, allt beror på situationen. Om någon verkligen vill att jag ska göra det och erbjuder... men det har inte hänt än.

Lil B:s tips för hur Reinfeldt ska få mer SWAG:
* Var positiv.
* Respektera alla du möter.
* Rök lite gräs när du känner dig stressad.
* Lyssna på positiv rap – exempelvis Lil B.
* Skaffa gudltänder – det är inte bara en rapgrej.


Kamera: Hugo Johansson

Publicerad för Nöjesguidens web 18/7

Varför tänker ingen på mig? (Nöjesguiden Mars)

I en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fickan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som producerar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på offret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I., Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?
Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fick kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.
Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.
Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkande. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandlaren Charlie Sheen röjer omkring och gör kaffeved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelningsdagar av Two and a Half Men.
Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta offras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

KV.

Människor vi hellre ser i fängelset:

Mel Gibson
Visst, han är anti-semit och påstådd kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh Liljeroth
Kulturminister som tror att kultur och korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman Polanski
Våldtog en 13-åring. Jo, det var ”rape-rape”.

Publicerad i Nöjesguiden 25/2

Helgläsning i Nöjesguiden

Jag har en helsida i nya numret av Nöjesguiden där jag skrivit långt och utförligt om South Park. Det ligger nu även uppe på the internets och ser faktiskt riktigt bra ut tycker jag.

Läs allt här.

Nu har det gått en längre tid, så jag klistrar in texten här för säkerhets skull:

En av anledningarna till att svensk humor är bland den sämsta i världen, åtminstone den som tillåts i traditionell media, är bristen på timing. Inte bara när det gäller omedelbar leverans utan på oförmågan att kritisera tidsandans normer nog tidigt. Sverige är litet, vilket resulterar i att vi bara skojar om sånt som avviker. Vår humortradtion är ett slags gympalektion på nationell skala som blir en mardröm för tjejen med fula shorts och dåligt bollsinne.

USA är ett större land som kan organisera sig och utmana status quo genom humoristiskt gerillakrig tillsammans med de smarta kidsen från andra skolor. Eller är det bara en slump att de har satir som Daily Show, Simpsons och 30 rock medan vi har, vad? Robins?
South Park, den animerade serien om fyra pojkar från en liten håla i Colorado, är alltid bäst på det här. Bara 23 timmar efter att Barack Obama vunnit presidentvalet stod en animerad Obama i min laptop och talade patosfyllt om sina döttrars nya valp: "We will name him Sparkles!".
Drevet om svininfluensen kom långt efter att South Park skildrat en annan pandemi: global överdos av panflöjt-spelande torgorkestrar. Och i våras åkte tjockisen Cartman till Somalia för att hänga med piraterna, vilka fick sympatier och tilläts tala sitt eget språk istället för hitte-på-afrikanska.
Seriens känsla för timing är nog tyngst i avsnittet Best Friends Forever från 2005 som sändes 12 timmar före Terri Schiavos kontroversiella död. Schiavo levde som en grönsak med en feedingtube och debatten om ”rätt till liv” blev en bisarr mediecirkus där Terri visades upp i ett förlamat tillstånd för hela USA och utnyttjades av både högerreligiösa och vänsterliberala grupper som slagträ för deras egen poplulism. I BFF-avsnittet handikappas och dör den fattige pojken Kenny på ett liknande sätt och den sista sidan i hans testamente läses: "Don't ever show me in that condition on national television".
Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone är känsligare för hyckleriet som komisk kraft eftersom de vägrar välja sida. Medan exempelvis Jon Stewart och Bill Maher ständigt hackar på lätta mål från republikanernas mest utvecklingsstörda stall gör South Park en poäng av att George Clooneys tacktal på Oscargalan innehåller lika mycket miljögifter som smog. Och så fort serien får prestigepris för vad som kan misstänkas vara för social/politisk medvetenhet ställer de sig utanför ryggdunkarklubben och dedikerar ett helt avsnitt till avföring. ■

South Park sänds på på Comedy central och fortsätter andra halvan av sin trettonde säsong den 7 oktober med sportavsnittet South Park's Got Balls.

B-laget

Pojkarna Stan, Kyle, Cartman och Kenny må vara cenralfigurer
i South Park, men även B-laget har sina stjärnor. Här är seriens största livegna organ:

Sergeant Harrison Yates
Stereotyp irlänsk poliskommissarie som bekämpar fildelning med motiveringen att han värnar om Lars Ulrichs konstintresse. När Michael Jackson flyttar till South Park konspirerar Yates mot (den nu avlidne) popstjärnan men ångrar sig när han ser Jacksons vita hudfärg. En arrest hade brutit mot polistraditionen att bara gripa oskyldiga svarta män.

Towelie
Pratande handuk som mest röker gräs. I avsnittet A Million Little Fibers skriver han sina stenade memoarer och hamnar i soffan hos Oprah Winfrey. När det avslöjas att boken är ljug skickar Oprah en lynchmobb efter Towelie som skriker ”burn that wich lies to Oprah”. En respons på den liknande uppståndelsen i USA då James Freys bok om sina egna drogproblem visat sig vara lögn.

Leopold ”Butters” Stotch
Precis som i verkligheten blir gärna eftertänksamma personer de mest utsatta. Butters har heller inte så mycket hjälp av att hans konservativa föräldrar skickar honom till läger för att ”pray the gay away”. Hans ocyniska attityd gör att han ofta blir lurad. Gulligt nog den karaktär som bejakar livet mest. Kanske för att han sällan förstår det.


Randy Marsh
Farsan som slåss på knattematcherna och blir alkoholist på grund av hypokondri. Olikt Homer Simpson har Randy en akademisk utbildning och är även Obamaanhängare, vilket tillför en extra dimension av dumhet när han av misstag svarar ”niggers!” i ett lekprogram på bästa sändningstid.


Herbert ”Mr” Garrison
Sägs vara inspirerad av en collegeprofessor Trey Parker hade i litteratur vid Colorados universitet. Garrison har bytt kön två gånger, är rasist, bög, homofob, schitzofren och absolutist vid minsta lilla infall. När han blir ihop med evolutionisten Richard Dawkins övertygar han denne om att sluta pjoska med religiösa: ”you have to act like a dick to people who doesn't think like you”.

Kristoffer Viita

Red Riding i Nöjesguiden

Ligger här.

Men så här långt efter publicering klistrar jag nog in texten här också, så att den inte försvinner:

I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.
Västra Yorkshire är blekt, rått och mulet som en söndag på snedtripp i Tjernobyl.
Den humorbefriade dystopin är uppbyggd efter David Peaces romanserie och utspelar sig i författarens egna hemtrakter. Han använder de ökända Yorkshire ripper-morden som kuliss för en dramatisk motor av polisvåld och korruption. Detta och länkarna mellan de mediestyrda och statliga institutionerna (insert The Wire-referens) är premissen för de tre filmatiseringar som precis rullat på engelska Channel 4.
I första delen följer vi Eddie Dunford som med polisonger och grävande journalistik rotar i morden, varav ett på en ung flicka som hittats livlös med svanvingar bredvid sin kropp.
Istället för att sitta på redaktionen och mögla dejtar Eddie mamman till en av de döda flickorna. Det leder till suddigt och hett sex, och en uppgörelse med en obehaglig riskkapitalist som förstås är psykopat av kyrkliga nyanser.
Trilogins undertitel In the Year of Our Lord känns ännu mer logisk i del två. Då Peter Sutcliffe dyker upp. Den riktige Yorkshire Ripper.
I en intervju med Times Online (11/03) beskrev regissören James Marsh (Man on Wire) mördaren som ”en fallen ängel på ett missguidat uppdrag”. Ironiskt, med tanke på att Joseph Mawle som castats för rollen tidigare spelat Jesus i tv-serien The Passion.
Regisserar del ett gör Julian Jarrold, som nyss filmsnuttifierade Brideshead Revisited. Det enda som möjligen känns igen därifrån är cigarettfetishismen. Även om den i Jarrolds del av miniserien isolerats till gulbrunt inrökta rum med tapeter som ger dödslängtan istället för att utgöra ett svävande tillbehör för en champagnepicknick.
Brittiska recensenter har namedroppat Andrei Tarkovsky som atmosfärisk tvilling till Red Riding. Själv tycker jag att hopplösheten och smutsestetiken mer liknar pre-apokalypsen i Children of Men. Det nihilistiska hotet vilar på ett vidrigt sätt över stämningen, påtagligt närvarande långt innan det förlöses.
”Vi gör vad vi vill!” skriker poliserna till Eddie efter en skenavrättning. Och det känns som att resten av landets auktoriteter delar deras inställning.

Red Riding går förhoppningsvis på svensk tv snart. West-Yorkshire dialekt är skitsvårt att förstå utan textremsa.

Setting Standards

I sommar blev yours truly tvungen att utnämna sig till agitator i en gröt av bara mansöverkroppar, öltält och "folklighet" (I folkmun känt som stadsfestival).
Att försöka recensera och såga en konsert med t ex Nordman är inte som att skruva av toppen på en semla och glufsa i sig den ohämmat. Snarare som att försöka tvinga i sig ett kilo rivna morötter – trögt, men en nyttig sak att göra.
Reaktionerna lät inte vänta på sig och några läsare (mest troligt barn) tyckte till och med att jag var så "taskig" att jag inte borde få skriva om musik.
Nu vill det sig istället som så att jag ska börja recensera skivor varje fredag. Jag tänkte värma upp genom en kort 2-centare om Lazees platta Setting Standards här.



Som fyrfaldig konsertbesökare av Adam Tenstas sommarturnémaskin är det inte helt svårt att dra paraleller till Malmörapparen Lazees debut, vars beats lever i samma slags eurotechnovärld och som också rhymar om nostalgi för 80-talister. Men samtidigt Lazee slängt in både drum n bass, grime, rock och har ett ljusare syntigt ljud som låter mer kallt skärande än tungt pump. Adam Tenstas samhällsmedvetna texter känns dessutom rent tråkiga jämfört med Lazees skrikiga hybrisutspel. Vilket gör att hela grejen snabbt blir en rätt tråkig jämförelse.
På delarna av skivan där Lazee med viskande röst spottar ur sig färgsprakande klubb-bangers som i rock away, I'm not pop, setting standards eller när han fortsätter självförhärligandet med screwröst, lite utnött även i Sverige vid det här laget, men funkar i drop bombs. Och med UK garage-massaker (Heartless) är allt gött.

Jag uppskattar verkligen att lyssna på en MC som ännu inte lanserat sin egen läsk, men som rappar om pengar ("getting paid is my main priority"), det är dubbelt så roligt som att höra fler lyxfrossande gangstas vilka vant konstaterar sin egen förmögenhet.
Det känns dock inte så hett att Lazee styrt upp sextapestjärnan Fred Durst på en remix av Rock away, denne förvuxne skolgårdsbully skriker sönder en vers. Du är endast så cool som de du hänger med - är en vidrig sak att säga, men det känns otryggt för Lazee när Durst slappt rappar om hur han rullar omkring i sitt rymdskepp. Detta och att rockbandet Neverstore kompar en jobbig kärleksballad känns som segt radioskval.
Whatever, som helhet är skivan halvt fantabolous. Get!

Hultsfredsfestivalen: part deux

Dagens jobb:

Krönika: Rage against the Festival.

Intervju: Adam Tensta

Recensioner: Babyshambles, Adam Tensta.

Hmm. Dubbelt Double up.


Här är festivalbloggen igen också. Reads.

Jägarna

Som ni vet finns det många fördomar om folket i Norrbottens glesbygd. En del stämmer inte. Men de flesta är faktiska underdrifter av en mycket värre sanning, något jag planerat att idag bevisa bortom mikroskopiskt litet tvivel.
Jag har använt mina journalistiska superpowers för att, till mina kära läsare, tillhandahålla ett genuint referat från vildmarksstyrelsens informationsbrev till ett mindre byasamhälle i djupaste BD. Jag har valt att hålla den specifika orten hemlig. Vad jag vill visa på är att det bakom alla småaktiga och inavlade påhopp ändå finns vänskap. Att det i glesbygden existerar kärleksfull förbrödring bakom även de hårdaste, grövsta och tjockaste tallar.
Precis som polisen Erik och tjuvjägaren Leif i filmen Jägarna handlar den här historien om två bröder. Olika är de, men konflikten har fört dem närmre varandra än de tidigare trodde möjligt.

Följande text är deras sanningssaga och alltså direkt saxad från brevet.
Som Brolle sade: Nu jävlar kör vi.


INFORMATION till markägare inom viltvårdsområdet.

Historisk återblick.

Området bildades i början av 1970-talet. Markägarna var vid den tiden bosatta på orten, men med tiden bland annat genom utflyttning skedde en nedgång i befolkningstalet och markägandet blev utspritt nästan över hela landet. Fler markägare har således blivit ”utsocknes”.
Sammanhållningen var god, jakten var trivsam, tills att en utkristallisering i ett grupptänkande började ta form.
Man började skilja på ortsbor och vissa utsocknes, och därmed skapades en grogrund för motsättningar, ett förhållande som gäller även idag.


Vi vill med dessa händelser redogöra för vissa saker som hänt.


Händelser att notera.

November 2003.

Under pågående älgjakt under ordinarie jaktledares ledning, uppmärksammas att Carl Reinholdtzon Belfrage och, enligt uppgift, Johan Wirfält, utan föregående anmälan och utan jaktledarens vetskap, bedrev älgjakt inom samma område. Carl Reinholdtzon hade med detta visat ett flagrant brott mot jaktsäkerheten då han på detta sätt äventyrat kamraternas trygghet i jakten. Jaktledaren avbröt omedelbart jakten.


September 2006.
När älgslakteriet skulle iordningsställas för älgjakten, upptäcktes att sex stycken döda ekorrar placerats ut på olika ställen i slakteriet. Kropparna var stadda i förruttnelse och slakteriet klorintvättades före användning. Den som utfört åtgärden hade tillgång till slakteriets andra nyckel.


Juni 2007.
Från Carl Reinholdtzon Belfrage samt Johan Wirfält inkommer en skrivelse där man i 11 punkter kommer med helt grundlösa påståenden om styrelsens arbete. Innehållet betecknas som ren smutskastning vilket påpekas under följande årsstämma.

Jatkstämman 2007.
I stämmans slutskede togs frågan om sektionsindelning upp. Johan och Carl delgavs styrelsens beslut. I högljudda ordalag yttrade Carl att han skulle bedriva jakt enligt
Kuivakangasmodell, d v s skjuta älg på sin mark inom området och att ”det skulle bli synd om dom som kom dit”. Wirfält och Belfrage lämnade stämman innan den avslutats och frågan om sektionsindelad jakt kunde därför inte vidare diskuteras.

Påföljande måndag sågades ett flertal jakttorn ned. Tornen var placerade på Wirfälts och Belfrages marker, men även torn på andras marker mötte samma öde.

Carl ingav besvär till länsstyrelsen över jaktstämmans beslut. Länsstyrelsen beslutade avvisa ärendet utan någon vidare åtgärd.

Extra jaktstämma den 18 oktober 2007.

...Vid stämman uppstod en viss förvirring vad gäller rösträtt där markägare i avtal givit jaktarrendatorn rösträtten på sina marker. Man hade dessutom fullmakt från en del markägare.
Under den extra stämman blev en medlem av Carl Reinholdtzon i höga ordalag beordrat att ”hålla käften”. Samma person yttrande därefter ”åk dit ni bor och jaga där”.






Vissa namn i texten är fingerade.

Nöjesguiden websatsar (uppdatering på beefen)

...Och låser in Anastelle Wieslander i en vecka där de ger henne en massa spåniga uppdrag som "busring till Alexander Skarsgård". Allt via live videofeed och i interaktion med hemsidans besökare. I skrivande stund försöker Anastelle lura Linda Rosing att hon ska bli programledare för ett nytt travprogram i Tv4, öppen dörr? Ja. Roligt? Ja.


Nöjesguiden har ju förresten en beef med Rodeo, är det därför NGs nya hemsida är "misstänkt lik Rodeo-hemsidans nya ansikte"? (- C Annika Flynner)

Update: Rodeo svarar på kritiken.

Nöjesguiden: 071208

Klicka på bilden för en större version.

Aki Kaurismäki, Maxim och sommarens sallad.

Såg precis Mannen utan minne av fina finnen Aki Kaurismäki. Tyvvär lite fel dag att kolla den kände jag. På bakissöndagen skall högst lättsamma filmer konsumeras. Nu blev jag väldigt blödig som resultat av detta snedsteg. Den var skön filmen, "skrotnisse och hans vänner" i tempot liksom och ganska mycket tystnad. Det är en typ av film där det viktiga inte är vad som sägs utan vem som säger det, och hur det sägs. Den känslan fick jag idag.

Helt orelaterat så har jag inte bestämt mig vad jag ska tycka om Nöjesguidens skribent Maxim Lindqvist. Hans enorma kvinnoförakt är förmodligen bara en pose vilket för dens skull är ganska underhållande. Detsamma gäller "svaghetshatet" som en karl på dagens skiva (minns ej namn) kallade det ganska träffande. Jag tror inte att det är äkta till 100% utan att Maxim bara vill provocera dem som är benägna att bli provocerade, och få resten att dra på läpparna i riktning uppåt. Det enda lilla jag retar mig på är Maxims recensioner som visst, är icke-PK härligt underhållande, men eftersom Maxim aldrig visar sina känslor i annat än förakt och hat, en jargong som inte verkar helt sann, så blir det ju i princip omöjligt att se om vår smak har något gemensamt och på något sätt dra någon nytta av recensionen. Jag vet inte om det spelar så stor roll i och för sig. Humor är ju roligt och recensenter finns det redan för många av för att jag själv ska ha det svårt att hitta arbete.

Helt orelaterat 2.0: Jag och min vän Linus spånade ihop sommarens grymmaste rätt igår.
Pasta, penne rigate i olika färger, ruccola, gurka, tomat, pesto, fetaost. Rör ihop det kalt och käka. Smakar svingott och lämnar ingen sten i magen. Sommarens middag är detta och dessert är ju den redan givna Snickersglassen.

(lägger "gruppsex" som etikett här nere eftersom det ger träffar på bloggportalen)